Såsom Dalallmogen på stridsfältet genom storartade bedrifter
vunnit ett frejdadt namn i fäderneslandets häfder har den
under fredliga tider städse förelyst genom medborgerliga dygder.
Hvad en förtjent prest i Dalarne, Andreas Tillaeus, uti en
embetsskrifvelse yttrar om denne allmoge - att den "i
gemen är ett fridsamt och samhälligt folk, ett gladt och förnöjligt
folk, ett redligt och vänfast folk, som till största delen
om Gud, sin kyrka och sin gudstjenst ömme, mot sin höga öfverhet
trogne samt emot sina lärare efter sina vilkar redlige och
välvillige äro, utom att der, som annorstädes, några kunna
finnas, som detta profvet ej så alltid framvisa" - gäller
ännu i dag.
Kärlek till frihet och sjelfständighet , öppenhet och redlighet,
arbetsamhet och redlighet äro drag, dem man sällan saknar
hos Dalarnes ädla folk. Men med all sin rikedom på trofasthet
och redlighet herrskar dock armodet i deras tjäll. Det fosterland,
som i farans stund så ofta segerrikt försvarats af den oförskräckte
dalkarlen, ger honom blott tillbaka ett knappt bröd. Då med
få undantag hvarje åkerbrukare sjelf är egare af det hemman,
han odlar, och vid hvarje jordegares frånfälle den ringa arfslotten
vanligen delas emellan sönerna i huset, uppkomma ofta så små
lotter, att för den nye egaren ej full besutenhet kan vara
att hoppas äfven med den mest ansträngda arbetshåg och odlingsflit,
synnerligen som landets ringa fruktbarhet icke kan framlocka
några rikare skördar.
Men så stor är dalkarlens kärlek till födelsebygden, att han
högre än penningvinst värderar äfven den minsta tegen i fadershemmanet
och sällan med fri vilja försäljer den. Och huru liten besittning
han än eger, inger dock denna eganderätt honom en känsla af
oberoende, som återspeglar sig i hans skick, hans handlingar
och ord. Han förlorar ej denna sjelfständighetskänsla, ehuru
han drifves af nödvändighetens bud att ofta lemna den bygd,
han älskar, för att på mer eller mindre aflägsna orter inom
fåderneslandet blifva andras tjenare och sålunda förskaffa
sig det dagliga bröd, som i hemorten ej kan vinnas.
Hufvudsakliga näringsmedlet är jordbruket, men spannmålsafkastningen,
till största delen bestående af hafra, som väl i följd af
åkerbrukets utvidgning och förbättring ökats, motsvarar dock
ej det genom folkmängdens tillvext ökade behofvet.
Länets befolkning, som vid 1843 års mantalsskrifning utgjorde
139,440, uppgick år 1850 till 151,059 personer; åker, äng
och betesmark upptaga tjugo qvadratmil af länets areal. På
hvarje qvadratmil kan således beräknas en befolkning af nära
7000 menniskor. För mången måste derföre "stugan blifva
för trång", och stora skaror utvandra äfven hvarje år
på arbetsförtjenst eller till försäljning af olika slags handarbeten,
för hvilka dalkarlen eger en naturlig fallenhet. Denna skicklighet
sätter honom icke allenast i stånd att åt sig sjelf förfärdiga
alla till ett landtbruk eller hushåll nödiga verktyg och saker
utan äfven derigenom bereda sig lönande binäringar.
Dalplogen är för sin godhet allmänt berömd och eftersökt;
Mora väggur är en väl ackrediterad handelsvara och uti tvenne
byar, Östnor och Öna, sysselsätter denna tillverkning omkring
70 hushåll; Elfdalsbon, som isynnerhet utmärker sig för slöjdflit,
förfärdigar väfskedar, som ofta utom riket afyttras. Laggkärl,
korgar, spinnrockar, såll, skåp, kistor, båtar, hjul, körredskap
och annat snickarearbete tillverkas med stor skicklighet;
smärre smiden, såsom liar, halster, pannor o. s. v. förfärdigas
i flera socknar; dessutom finnas äfven andra mindre binäringar,
såsom beredandet af gröfre hårtäcken och mattor, finare hårarbeten,
finare och gröfre linnespånads och väfnadsarbeten, brytning
af slip- och qvarnstenar, kalkbränning samt tillverkning af
tjära, pottaska och saltpetter. Dels för att försälja åtskilliga
af dessa tillverkningar, dels ock för att med spanntröskning,
stenmurars uppläggning, dikning, trädgårdsskötsel, o. s. v.
förskaffa sig ett nödtorftigt lifsuppehälle ske hvarje år
dessa stora utvandringar, hvilka, om en af de många förfärliga
missvexter, som ofta hemsöka Dalarne, inträffat, äro serdeles
betydliga, ofta öfverstigande en fjerdedel af vissa socknars
befolkning. Från Öster-Dalarne utgå de flesta, och endast
från Mora socken utvandra vanligen hvarje år omkring tvåtusende
personer. De lemna hemorten tidigt om våren, då såningen öfverlemnas
åt qvinnorna, de ålderstigna männerne eller någon af grannarne.
Ett sådant uppbrott föreställes på vår plansch. Flera familjer
i grannskapet hafva redan lemnat sina hem och mana på aftåg.
Afskedets stund är inne. Far och mor och barn måste lemna
sitt kära, fastän torftiga tjäll och taga afsked af den gamle
farfadren, som ej kan följa dem mer - än med sin välsignelse.
Han har vandrat ut; han afbidar den sista, dyra färden; men
hyser dock det hopp att ännu en gång få återse de sina till
hösten - den tid, då utvandrarne vanligtvis återkomma till
hemmet.
Väl hafva understundom utvandringarne på de återkommande visat
ett menligt inflytande; af Morakarlens fordna kraft och stolthet
synes hufvudsakligen den sednare vara qvar; äfven hos denna
bondadel tyckas anspråken öfverlefva förtjensterna; smak för
brännvinsdryckens njutningar har äfven en och annan medfört
som vinst från sitt vistande på främmande orter; dock är det
en glädje att finna den fordna dygden och redligheten från
de flesta af deras boningar ej ännu försvunnen.
Landet omkring dalelfvens tvenne stora grenar är hvad man
i egentlig mening kallar Dalarne och delas i det redan omnämnda
Öster-Dalarne samt Wester-Dalarne, såväl till befolkningens
lynne och seder, som till landets natur betydligen olika.
Men äfven inom hvardera af de tvenne olika områdena röjes
i seder, bruk, språk och kroppsbildning en så stor olikhet,
att man till och med framkastat hypoteser om flera i äldre
tider hit skedda invandringar af olika folkstammar. Äfven
i klädedrägten finner man sådan skiljaktighet, att man, hvarhelst
man träffar det i Sveriges alla landskaper kringspridda dalfolket,
af densamma lätt kan vinna upplysning om deras födelsebygd.
Men klädedrägten är ej blott olika uti olika socknar; den
är i en och samma socken olika vid olika tillfällen. Så finnas
nemligen på de flesta orter serskilda söndags- och hvardagsdrägter.
Klädesförrådet i en dalkarls hushåll är derföre temligen dyrbart,
ofta dyrbarare än hos ståndspersonerna och uppgår till en
betydlig del af boets värde. Leksandsbon är om vintern klädd
i fårskinnspels, skinnbyxor, hvita ullstrumpor, röd halsduk,
hatt med vida bord och låg kulle, omkring hvilken äro lindade
hvita bomullsband, som sluta sig i en klase af bollar. Strumporna
äro vid knät uppfästade med blåa band, som vid yttre sidan
nedhänga och sluta sig i röda tofsar. Med dylika äro äfven
deras skor hopknutna under klaffen, af dem kallad ”plösen.”
I denna drägt visa de sig vanligen, då de vid sista vinterdagarne
företaga sin utvandring. Deras sommarrock, som tillika är
högtidsdrägten, är blå med röda kanter. Till denna drägt hör
hvit långhalsduk, hvars ändar under knuten läggas i bredd
nedåt innanför vesten.
Qvinnornas förkläde, i Leksand kalladt "magd,” har en
viss betydelse i anseende till färgen, som bestämmes efter
olika dagar, årstider och omständigheter. I sorg nyttjas gult,
för öfrigt grönt, blått eller randigt. Hufvudklädet utmärker
skillnad emellan de gifta och ogifta qvinnorna. De giftas
betäcker hjessan, kullornas deremot, som kallas "timb,”
är öppet i nacken, på det att den med lysandeband omsorgsfullt
virade hårflätan ej må döljas. Med kjortelvecken vill det
täcka könet gerna kokettera; det större eller mindre antalet
af dem anses vara en värdemätare på förmögenheten. - Morakarlen
skiljer sig från sina grannar genom sin hvita rock, hvilken
är, likasom Rättviksbondens, vid och hängande, då deremot
Leksandskarlens sluter sig efter lifvet. Strumporna, som nyttjas
hvita, haha merendels en lapp af annan färg, stickad vid hälen.
Qvinnorna ifrån Mora igenkännas af sina hvita, vida linnetröjor,
sina färgade ylleförkläden och sina röda ullstrumpor, som
vid foten äro hvita; de ogifta derjemte af sin stärkta, fina
ringkrage. - Rättviksbondens klädedrägt , som i fordna tider
haft många utmärkande egenheter, hvilka småningom blifvit
aflagda, behåller dock ännu synnerligen i sin form, mycket
som skiljer dem från grannarne. Så är det både af män och
qvinnor allmänt iakttagna bruket af vida, något öfver skon
hängande strumpor eget för denna socken och sannolikt mycket
äldre än det annars vanliga. Männerna nyttja vanligen svart
rock, men på helgdagar äfven blå. Då aflägges det annars brukliga
breda, med fyra eller fem söljor fästade lifbältet. Männernas
strumpor äro alltid blåa, qvinnornas deremot röda, stundom
hvita vid foten. De sednares chalonglifstycken äro framtill
vid axeln knutna med band, som utgå från ett af samma tyg
gjordt serskildt axelstycke. De gifta qvinnorna begagna röda,
de ogifta äfven svarta och blåa, serdeles på hvardagarne.
