Vi
föra nu läsaren till en liten stuga i Karups socken i södra
Halland. Månan blickar in genom "vinduet" eller
"lyret”, i den låga "ryggåsa-stugan". Omkring
torfelden vid spiseln hafva idoga händer samlat sig för att
idka den slöjd, som är urgammal och hemvan i dessa bygder.
Men hem vållar det afbrott i den allmänna arbetsifvern, som
nu inträdt, hvem har injagat denna förvåning, häpnad och skräck,
som står tecknad på de yngres anleten?
En gammal kringvandrande gumma, som, ledd af sitt goda väderkorn,
tagit reda på att gille är "hos Sven Nilsa i Karup”,
har anländt dit och är nu sysselsatt att till vedergällning
för den åtnjutna gästfriheten förtälja sagor och äfventyr,
"räliga å lyss te”. "Pågen” låter "håsan”,
hvila och den större "däkan" smyger sig ängslig
från garnvindan, under det att den mindre, rädd och häfvande,
söker en tillflykt i modrens knä. Endast far i huset låter
ej störa sig, utan "knyttar" ifrigt på "bindtröjan”,
som han snart vill hafva färdig.
Hvarhelst vi inträda uti allmogens hyddor i södra Halland
möter oss denna husslöjd, med eller utan stickgillen, stickmöten
eller "bing-stuer," såsom dessa små sammankomster
egentligen kallas, der grannqvinnor samlas att sqyallra, karda
och sticka. Linne- och ylleväfnader utgöra nemligen förnämsta
produkten af den Halländska idogheten. Både karlar och qvinnor,
äldre och yngre, taga del i dessa hemslöjder, men det är i
synnerhet qvinnornas husliga flit, som förser hushållen med
sina förnödenheter och skaffar medel till afbördande af de
tunga skatterna i ett landskap, hvars åkerbruk är i allmänhet
svagt och föga gifvande, så väl i följd af jordens ringa alstringsförmåga
som det sätt, hvarpå denna förmåga vanligen tillgodogöres
och underhålles.
Linneväfnaden är den allmänna husslöjden i norra Halland,
der på hvarje hushåll eller matlag i flera socknar kan räknas
årligen omkring 100 alnar tillverkad i linneväfnad af åtskilliga
slag. Försäljningssnmman, råämnets värde deri inberäknadt,
uppgår till omkring 50 à 55,000 r:dr, hvilka, fördelade på
de vid i pass fyratusende hushåll, som med denna näring sig
befatta, gifva på hvardera öfverhufvud en inkomst af tolf
till fjorton r:dr. - Ylletillverkningar förekomma deremot
i medlersta och södra delarne af länet. De bestå af vadmal,
stickade tröjor, strumpor, vantar, flera slags täcken eller
s. k. ryor, golfmattor m. m.
Öfverallt är vadmalsväfnaden den hufvudsakligaste slöjden.
Tillverkningsbeloppet är olika i olika trakter och tilltager
nästan i samma förhållande som jordbrukets produktion aftager
och skogarne finnas utrotade. I de socknar, der jordmånen
är svagast, räknas vadmalstillverkningen på hvarje hushåll
till två eller trehundrade alnar, i de bättre lottade omkring
femtio eller sextio alnar årligen. Då i medeltal sextusende
hushåll kunna anses taga del i denna handaslöjd och åttio
alnar antagas på hvardera, torde tillverkningsbeloppet i det
hela kunna uppskattas till 500,000 alnar om året. - Omkring
Laholm och i synnerhet söder om denna stad, eller i Hööks
härad, är sticknings-arbetets rätta hemvist.
Att denna husslöjd här är gammal, kan man dömma deraf, att
densamma under den ännu förekommande benämningen: "tyske
bing” (bind) under danska tiden öfverförts till denna trakt
från Jutland, der samma industri ännu florerar. Med säkerhet
kan man antaga, att årligen förbrukas 50 å 60 skeppund jutsk
och 450 skeppund islands-ull till strumpor och tröjor. Vanliga
priset på arbetslönen för tvättning, kardning, spinning och
stickning af ett lispund ull är 6 å 8 r:dr rgs. Ull utlemnas
af köpmän i Laholm och åtskilliga landthandlare i de sydligaste
socknarne, som sedermera försälja varorna dels till kringresande
uppköpare, dels till arméens och flottans förråder. Sedan
flottan under de sednare åren endast uppköpt varor af god
beskaffenhet har detta haft den påföljd, att tillverkningarne
i allmänhet förbättrats. Den ringa arbetslönen, ofta ej uppgående
till mera än 4 sk. Om dagen, och, om varan tillverkas af eget
råämne, uppstigande till dubbla priset, inbringar dock tillsammans
för hela orten en inkomst af omkring 60,000 r:dr. Och för
att visa, i hurudan stor skala handelsaffärerna med dessa
varor nu gå, kan nämnas, att det finnes landthandlande, som
årligen låta tillverka tröjor och strumpor af 150 skeppund
ull och dessutom uppköpa af allmogen tillverkningar af ull,
dem sjelfva tillbörig, för omkring 15,000 r:dr.
Qvinnorna i södra Halland ser man sällan utan sticktyget,
såväl då deras husliga sysslor det medgifva, som ock då de
lemna sitt hem. Likasom Schwarzwaldaren städse mötes med sin
halmflätning, så träffar man halländska qvinnan med stickstrumpan
i handen på landsvägen, vid auktioner. m. m. När Carl XIV
Johan en gång reste igenom södra Halland och en stor skara
stickande åskådarinnor omgåfvo hans vagn, nådde skramlet af
de till sina dimensioner temligen betydliga "spetorna”
hans öron, och högst belåten med den husflit, som sålunda
visade sig, kastade han en samling silfvermynt bland de närmast
stående. Den ifver, med hvilken dessa uppsnappades, kom mången
maska att ”släppas” och månget nystan att rulla sin kos!
Halländska allmogens skaplynne är högst olikartadt. Man kan
ej neka, att ju den gamla sägnen, hvarefter halländningarne
fördelas i de sjelfsvåldiga, sjelfständiga och slafviska,
icke är utan grund. Allmogen i norra delen af länet har fått
den första benämningen, och den torde, åtminstone jemforelsevis,
ännu förtjena detta namn. Kustbon i denna del af provinsen,
från barndomen förtrolig med sjölifvets faror och äfventyr,
tillbringar bland dem sin kraftfulla ålder lika mycket af
böjelse som af förvärfsbegär.
Hemkommen från längre eller kortare sjöfärder, saknar han
utrymme för sina vanor och sin verksamhet, och det mod, den
raskhet i handling, han förvärfvat, öfvergå lätt i det stilla
hemmet till öfvermod och trotsighet. Slagsmål och våldsamma
uppträden blifva deraf ganska ofta beklagliga följder och
domstolsförhandlingarne visa, att knifven ej sällan ger dessa
uppträden ett blodigt slut.
- I södra Halland ligga de flesta och största egendomarne
med vidsträckta gods, hvilkas talrika brukare af ålder varit
underkastade en tryckande hofveriskyldighet och i följd deraf
vanda vid godsegares eller förvaltares godtyckliga behandling.
Hofveriet har väl nu på de flesta ställen blifvit utbytt mot
arrenden eller reglerade arbetsskyldigheter, men det har qvarlemnat
följder, som röja sig i den bristande sjelfständighet i lynnet,
som tillvites allmogen i denna i del af länet. Här förekommer
dock det minsta antal af gröfre brott och det i minsta antalet
lagsökningar, ehuru det södra Hallands jordmån är den svagaste
i länet. - I den medlersta delen åter finnas få frälsegods,
och allmogen, sjelf jordegande, känner der sina rättigheter
äfvensom sina skyldigheter och förstår att behörigen uppskatta
sin ställning i samhället.
Halländningarnes seder och hemlif förete intet egendomligt.
Det liknar grannarnes, d. v. s. befolkningens i Skåne, Småland
och Westergötland.
