Från det
högländta och bergiga Småland sänker sig skånska landet småningom
mot söder. Norra och nordvestra delarne af landskapet utgöra
skogsbygd med en och annan lägre landtrygg, mindre sjöar,
kärr och mossar samt här och der en kal ljunghed. Derefter
vidtager omvexlande skogs- och slättbygd, till dess landet
slutligen öfvergår till en vidstråckt slätt, på ett och annat
ställe afbruten af löfskog. Tvenne bergsåsar genomskära landet
från nordvest till sydost.
Slättbygden och dess innevånare, kallade "släboar,” stå
i stark motsats till skogsbygden och folket derstädes.
En färd öfver skånska slätten är för den resande ej serdeles
angenäm. Under ena delen af året utsättes han för en allt
genomträngande damma och en serdeles tryckande solhetta; under
den andra löper han fara att, dränkt i regn eller genomfuktad
af dimma, här kallad "tåga", slutligen nedsjunka
i en eller annan grop på de nära nog bottenlösa landsvägarne.
Denna slättbygd företer en för ögat serdeles tröttande enformighet.
Här ligga oöfverskådliga åkerfält, hvarest råg, korn, hvete
och hafra, och åter råg, korn, o. s. v. trängts eller trängas
om besittningen af den bördiga jorden - och der borta åter
samma förhållande. Här kommer en karavan, förande torf och
bokved till närmaste stad; der en lång fora med bränvin, som
sedermera från en af sjöstäderna skall utspridas för att lyckliggöra
landet. Här stå några enstaka, hvitmenade lerhyblen till bostäder
- och der ligger ett helt bylag af dylika byggnader. Sådant
är themat med högst få variationer!
Bondgårdarne äro merändels kringbyggda och bilda en fyrkant.
Ladugården sammanhänger med manhusbyggnaden, liksom för att
visa, hvilket förtroligt förhållande som är rådande emellan
innevånarne på stället. Lamungar och höns spatsera ogeneradt
omkring i stugan och på gården dela "glyttar,” grisar
och gäss sinsemellan besittningen af någon gyttjepöls förföriska
behag. Slättbon anses vara i hög grad flegmatisk, med en viss
anstrykning af dumhet. Alltid oförtruten i fatet, kan han
ock, när det gäller, vara oförtruten i arbetet.
Klädedrägten är olika i olika härader, till och med i olika
socknar. Dock begagna männerna merändels stora rundhattar
eller ludna mössor, blåa vadmalströjor eller skinnrockar,
knäbyxor af gult skinn eller också helbyxor af vadmal samt
skor eller stöflor med träsulor. - Slättboqvinnan deremot,
riktigt utstyrd och sedd bakifrån, påminner, hvad konturerna
beträffar, om beskrifningen på "skogsnufvan." Skogsnufvan
är ett mystiskt väsende, som säges hafva sitt tillhåll i större
skogar, der hon genom att gå framför ensamme vandrare söker
vilseleda dem. Hon lär vara hvitklädd och, bakifrån skådad,
hafva syskontycke med ett långt, med ben försedt baktråg.
Vare nu med skogsnulvans existence hurusom helst, qvinnorna
tillpynta sig emedlertid så här: deras möjligen nätta vext
undandöljes af korta vadmals- eller skinnkjortlar, fästade
ända tätt under armarne; hvad kjortlarne sedan lemnat öfrigt
af lifvet omslutes af en stickad grön eller svart ulltröja
med tätt åtsittande ärmar och små silfverbjellror på bröstet;
öfver det ofta röda håret åtvrides på ett konstmässigt men
fantastiskt sätt en blå- eller rödrutig hufvudduk; trätofflor,
kallade "träbonnar," eller vid kyrko- och stadsfärder,
svartmålade träskor, underst belagda med höga klossar, gifva
könet en viss lyftning; och slutligen, för att fullända beskrifningen
öfver toiletten, anmärkes, att de täcka äro afsvurna fiender
till blåtrumpor, äfvensom i allmänhet till strumpor af annan
färg än den svarta, hvilket faller betraktaren så mycket mera
i ögonen, som de högt uppknutna kjortlarne ingalunda dölja
uniformiteten. Beträffande befolkningen i norra delen af landskapet
förmärkes i Skåne samma skillnad i karakter, lynne, seder
och bruk, som man allestädes finner vara rådande emellan skogs-
och slätt-boar. Man finner ej i den norra delen af provinsen
denna flegmatiska tröghet, som utgör ett karakteristiskt drag
hos slättbygdens folk; en ättling af de fordna Snapphanarne,
är skogsbon mera liflig, språksam och arbetsam än grannen
i söder. Hans bostad är oftast uppförd af timmer och rödfärgad
samt utvisar snygghet och trefnad. Skogsbons drägt röjer ett
inflytande af närgränsande landskapers innebyggare. Serskildt,
hvad qvinnokönets klädsel beträffar, afviker den betydligt
ifrån slättboqvinnornas. Hufvudduken, knuten på nyaste stadspigemaner,
fotsida kjortlar och, så vidt midjan tillåter, nätta samt
djupt utringade lifstycken, äfvensom vida, hvita ärmar och
understundom en liten broderad krage utgör skogsboqvinnans
jemförelsevis nätta och lätta drägt.
Oaktadt Skåne redan år 1658 blef svensk provins, fortfara
dock många likheter i språk, lynne och seder emellan folken
på ömse sidor om sundet. Det gifves ännu i dag medlemmar af
det hedervärda skånska bondeståndet, hvilkas språk och uttal
mera närmar sig det danska än det svenska tungomålet, fastän
såväl de som deras närmaste förfäder äro födda svenska undersåtare,
hvartill de äfven tyckas hafva naturlig böjelse, såsom deras
anmärkta förkärlek för blåa tröjor och gula skinnbyxor synes
utvisa.
Skåne, Sveriges utan all jemförelse rikaste och fruktbaraste
provins, eger inom sig icke blott tillräckliga förråd af spannermål
för eget behof utan äfven nog att dermed förse en del af det
norra Sverige. Det har dessutom på sednare åren afsändt stora
qvantiteter till utlandet, sedan produktionen genom i ett
rationellare och omsorgsfullare jordbruk betydligen ökats.
Från urgamla tider bibehåller sig samma sed hos allmogen i
Skåne, som i på de flesta orter inom fäderneslandet, att efter
fulländad skörd egna en dag i åt glädje och nöjen. Den dag,
då skördefesten eller det s. k. slotterölet i firas, är en
af landtmannens gladaste. Glädjen är högljudd och allmän -
allas sinnen äro lifvade af de ljufva känslor, som är den
redlige arbetarens lön efter lyckligt utkämpade mödor. Slotterölet
firas, när sädesfälten äro afmejade eller då grödan blifvit
hemförd. Likasom nu menniskorna i den förnäma verlden uttrycka
sin bögtidsfröjd med mat och dryck, så gör ock allmogen. Fullastade
bord hafva hos oss blifvit ett nödvändigt vilkor för sällskaplig
glädje och trefnad. Med mat och dryck prisar man Försynens
omvårdnad, uttrycker man undersåtlig vördnad, trohet och nit,
ådagalägger man tacksamhet emot välgörare, tillkännagifver
man sitt deltagande för dagens vigtigare tilldragelser, ärar
man samtidens celebriteter, visar man tillgifvenhet för vänner,
och tacksamheten, vördnaden, tillgifvenheten och glädjen mäter
man ej så sällan efter måttet af de Guds gåfvor, som för tillfället
uppdukas. Det må då ej heller förtyckas, att naturens barn
efter utståndna mödor vilja fröjda sinnet med ett festligt
gästabud. Gästerna äro vid dessa tillfällen ej så få, ty anförvandter,
vänner och grannar hafva - med den hos svenska allmogen vanliga
hjelpsamheten, här ej så litet understödd genom förvissningen,
att den ej skall blifva obelönt - talrikt församlat sig till
att skörda både fält och - visthus. När arbetet på det förra
är slutadt, äro uppbrottsordres ingalunda ovälkomna; man vandrar
till gästabuds huset för att pröfva det sednares beskaffenhet,
och, att det i Skåne sker serdeles grundligt, kunna vi försäkra.
Att den svenska nektarn ej heller uteblifver, faller af sig
sjelf. Sent omsider är måltiden afslutad; krafterna hafva
hunnit att stärkas, och med en vals eller polka, så liflig
och sprittande, som den bland en skånsk allmoges ungdom kan
presteras, ändar man den glada skördefesten.
