På sednare årtionden har visserligen jordbruket gjort ansenliga
framsteg i Dalarne, och när årsvexten gynnas af blid väderlek,
är dess afkastning numera, ehuru väl icke fullt tillräcklig
för folkets behof, dock i det närmaste uppfyllande detsamma.
Det med stor kostnad så för staten, som för innebyggarne genomförda,
ännu ej fullbordade, storskiftet har i främsta rummet varit
den bidragande orsaken härtill, och sedan egorna blifvit bestämdt
utskiftade, hafva stora odlingar företagits å stenbundna,
skogbevexta utmarker och utdikade myror; företag, oftast krönta
med framgång och goda skördar. Detta hindrar likväl icke,
att dalkarlen ännu är och allt framgent förblifver till en
viss grad herde och nomad. Sitt egentliga hem har han visst
i bolbyn, hvarest äfven hans hufvudsakliga egor äro belägna,
men en god del af året tillbringar han dock med sina kreatur
i fäbodarna, eller de så kallade "budom" eller "budar",
hvilka, såsom t. ex. i Ofvan-Siljans fögderi, kunna vara ända
till 5 à 6 mil aflägsna från bolbyn. Vissa andra tider inträffa
dessutom, då han måste begifva sig längre bort på sina "tjölslogar"
eller "tjyels", d. ä. sumpiga slottermarker, der
han afbergar en del af det foder, som för boskapens framfödande
öfver vintern är honom af nöden.
Föreliggande plansch, som troget återgifver det inre af en
säter- eller fäbodstuga i Wester-Dalarne, gifver oss anledning
att i allmänhet tala några ord om herdelifvet i Dalom, detta
lif, som icke obetydligt erinrar om tider, då ingenting företogs,
som kunde visa naturen på dörren. Det är likasom en gemensam
drift, som yttrar sig både hos folk och kreatur att få komma
till budarna, när det närmar sig till den vanliga tiden för
denna flyttning och kullornas förberedelser i och för dennas
verkställande tilltaga i jemnbredd med den klafbundna boskapens
högljudda bölande och försök att komma utom gårdshägnaderna.
Så snart betet om våren hunnit vexa till i skogarna, samråda
socknemännen på allmän stämma om dagen, då "budförningen"
kan vara lämpligast att företaga. Merendels väljes härtill
den 5 Juni, Bonifanus, som de här kalla dagen, och då flyttar
man med alla bolbyns kreatur till fäbodarna, hvarest dessa
tillika med vallhjonen, "gässlkall" i Öster-Dalarne,
qvarblifva till hösten. I vissa socknar eger dock en mindre
hemflyttning rum, då kreaturen några veckor beta på de s.
k. "hemlötarna", hemskogarna, och då äfven höbergningen
vid bolbyn undangöres. I proportion till fäbodelagens storlek
medfölja 2 à 3 gässlkallar, hvilka äro antingen gifta eller
ogifta qvinnor, till "budom" för att "gäta"
kreaturen. Med den oskiljaktiga stickstrumpan i handen och
”slättjukuppan", i hvilken sleket förvaras, vid sidan,
och utur hvilken de gifva boskapen en och annan näfve för
att dymedelst vänja den vid sig, gå de i spetsen för hjorden.
Alla korna (kynär) hafva sitt serskilda namn, och merendels
är detta både täckt och klangfullt, såsom Majros, Grannlåt,
Frökenros, Hvitvacker, Välkommen, o. s. v. Om hvarandra upprepas
dessa namn af vallhjonen, hvilka, dels för att locka och upplifva
hjorden, dels för att skrämma odjuren och förljufva ensligheten
esomoftast blåsa i sina näfverlurar eller horn, hvilka sednare
vanligtvis äro försedda med trenne ljudhål. De enkla melodier,
som utgöra vallåtarna, äro nästan uteslutande klagande och,
ehuru utan egentligt musikaliskt värde, dock af en ingripande
verkan, der de genljuda i långa, uthållande toner midt i den
ödsliga, vilda skogen. Vid middagstiden har man hunnit fram
till en, vid källa eller sjö belägen, litet mera öppen plats,
kallad "hvilvall", der eld uppgöres för att afhålla
myggen och der vallhjonen göra sin enkla middag, under det
boskapen hvilar och idisslar.
Icke sällan anträffas spår efter björn, hvilken aldrig får
nämnas vid namn, utan höfligt benämnes för "Ofre’n",
på det han ej må göra sig onödigt besvär. Infinner han sig
icke destomindre personligen, försättas vanligen vallhjonen
i sådant raseri, att de alldeles icke draga i betänkande att
i bokstaflig mening basa Nalle med ris, ehuru den, som sålunda
djerfves bruka riset eller käppen, ofta nog får en minnesbeta
för hela sitt lif. Men vanliga förhållandet är, att den bistre
skogskungen blifver helt häpen och flat öfver de värnlösas
djerfhet och i första öfverraskningen ganska beskedligt vandrar
sin väg, döf af det skri, som både vallhjon och hjord i nitisk
täflan uppgifva. Anträffas han likväl på fastande mage, låter
han icke så lätt afspisa sig.
Alla "kynär", äfvensom "smali", getter
och får, äro merendels märkta i pannan eller på länden med
ett kors af tjära, hvilket menige man anser som en amulet,
mäktig att från boskapen afhålla allt ondt. Äfven öfver ingången
till ”fjåsen", eller ”fjusen”, ladugårdarne, och öfver
sjelfva dörrarna äro dylika kors anbragta för samma ändamål.
Allt efter hjordens talrikhet bära en eller flera kor skälla,
och de, som till denna heder utses, få icke hafva gjort sig
kända för snedsprång eller såsom okynnesfä, utan skola vara
de stadigaste och allvarsammaste af sina likar; också bära
dessa sitt äretecken med en viss komisk värdighet.
Före uppbrottet om morgonen och vid hemkomsten om aftonen
mjölkas boskapen; af den samlade gräddan göres sedan smör,
af mjölken ost och af vasslan s. k. "mis" eller
mis-smör, som hopkokad blifver mesost eller s. k. "missbulla"
. Den förra formen eller mis är mest omtyckt af allmogen,
och i matsäcken saknas aldrig ett litet förråd af smör och
mis. Som dalkarlen aldrig breder smöret på brödet, utan med
knifsudden tager en nypa i munnen och tuggar brödet dertill,
kan han sägas äta smörgås på bit. Hvarje vallhjon åligger
dessutom, att under gätgången förfärdiga såväl vispar som
tvagor och derjemte ett så stort antal vidjor af björkqvist,
här kallade "länkar”, att hvarje kreaturs hals, så kynär
som smali, är vid återkomsten med dylika öfverfull, och användas
dessa sedermera till handtag på ämbaren, till kreaturens bindande,
o. s. v.
De i bolbyn hemmavarande afflytta omkring början af Juli till
sina tjyels eller "längstfäbodar", som kunna vara
4 à 5 mil aflägse in i skogarna. I motsats till tägterna omkring
fäbodestugorna äro dessa slottermarker icke inhägnade; ej
heller nnnas der några boningshus, och som ingen boskap är
med, om icke på sin höjd en eller annan get, hvarken fållor
ener fjås, utan endast några ovårdsamt uppresta tak eller
skjul, under hvilka nätterna tillbringas. Torrfödan kräfver
ingen kokattiralj, och grötgrytan finner plats vid hvilken
tufva som helst. Denna tid är dalallmogens behagligaste tid
och, då väderleken är gynnande, äfven en verklig högtid för
dem, der de, utan alla bekymmer, icke en gång behöfvande efterse
kreaturen, få under arbete och samspråk lefva i Guds fria
natur. Om qvällarna ljuder aftonpsalmen i den lilla kretsen,
och småbarnen slumra ljuft, der de gunga i sina "kassar"
eller aflånga flätkorgar, hvilka begagnas som vaggor och som
med ett säkert tåg blifvit fästade i en gren eller hässja.
Sedan höet blifvit upphässjadt begifver man sig till fäbodarna,
der man i sin ordning förrättar slottern, och sedermera kommer
turen till bolbyarna, der samma arbete skall verkställas.
I de öfra Dalsocknarna qvarstadna kreaturen på de flesta ställen
ända till hösten, då de äfven på samma gång gemensamt hemföras.
Och då är det ett lif på vägarna; redan på afstånd höres det
pinglande ljudet af skällorna, och de länkomhalsade djuren
tyckas dela gässlkallns fröjd att efter sommarens ensliga
lif åter hemkomma till "bygden" och dess mera ordentliga
bostäder. Tacksamma för den högre hand, som skyddat både folk
och boskap i de ödsliga skogarna, förgäta vallhjonen ej att
följande söndag gifva "Lazarus" (fattigbössan) en
skärf, och ofta blifver äfven kyrkan med en större eller mindre
gåfva ihågkommen.
