Behovet af självprövning Räknar man vårt lands tillvaro från den tid, då folk och land först blefvo ett utan att sedan hafva söndrats från hvarandra eller uppgått i utländskt välde, blir Sverige så gammalt, att ingen af Europas nuvarande stater öfverträffar det och få kunna därmed täfla i ålder. För individen gäller i regeln Skriftens ord: Vårt lif varar sjuttio, högst åttio år, men för folkens lif har ännu intet maximum konstaterats; här öppna sig så oändliga möjligheter, att döden oftare bär prägeln af moraliskt själfförvållande än af fysisk nödvändighet.
Ehuru folkpsykologien ännu mer än den individuella alltjämt är en vetenskap på de sväfvande hypotesernas stadium, har man dock genom att jämföra olika folks upplösningsprocess kunnat fastställa åtskilliga typiska aftyningssymptom, som mer eller mindre gå igen i hvarje döende nations historia. Att yttre makt lika litet som mönstergill inre organisation och hög kultur utgör en säker garanti för ett folks fortvaro, därpå är det fornromerska riket ett slående exempel. Ännu vid tiden för sin undergång stod det i alla dessa stycken oändligt öfver samtidens öfriga folk. Den, som lät blicken stanna vid dess väldiga utbredning, dess ypperligt fungerande statsmaskineri, dess krigsdugliga legioner, dess blomstrande näringslif och rika andliga odling, kunde svårligen ana, att all denna härlighet i pröfningens stund skulle befinnas utblottad på hvarje motståndskraft. Men förvåningen upphör, när man blottar kärnan, som gömdes inom det vackra skalet. Ty på denna högt utvecklade odling gnagde inom alla folklager en obotlig demoralisation, som förgiftade allt. Den fäderneärfda religionen, som utgjort en mäktig ideell kraft i Roms forntidslif, hade ej vidare någon plats i folkets hjärtan, och den starka nationalanda, som i republikens dagar uppburit romarväldet, var inom detta konglomerat af skilda folk ett ord utan mening. Värneplikten, som en gång betraktats som en förmånsrätt för republikens medborgare, ansågs nu för en börda, som man öfverlät åt främmande legotrupper. Det gamla, kärnfriska bondeståndet, ur hvilket staten fordom sugit sin världseröfrande kraft, var redan före republikens slut till stor del utplånadt. I följd af jordbrukets minskade afkastning hade den italienske bonden måst afstå sitt hemman åt kapitalister, som samlade smålotterna till stora gods, hvilka likt nyare tiders amerikanska bomullsplantager sköttes med slafvar, under det att de hemlösa småbönderna sökte sin lycka i städerna, där de sedermera hopade sig som tjänare, handtverkare eller stadspöbel. På detta sätt hade romarne förvandlats från jordbrukare till ett folk af industri- och handelsidkare; penningförtjänsten betydde mer än ett hederligt och oberoende lif, och penningen eftertraktades af hög och låg såsom det oumbärliga medlet att bli delaktig af den lyx och de njutningar, i hvilka man numera såg lifvets högsta goda. För ”bröd och skådespel” var man färdig att offra tro och heder; man såg handtverkarne ila från sitt arbete, halfvuxna flickor och gossar från sina lekar och kvinnorna från hem och barn för att mätta sina lägsta begär vid åskådandet af arenans blodiga strider eller pantomimernas lystna baletter eller cirkusbanans lysande täflingsspel, där publikens gunstlingar skördade större beundran än fordom en cimbrernas eller gallernas besegrare. Icke heller kristendomens utbredning kunde rädda den döende staten, ty de kristna höllo sig af nödtvång eller af öfvertygelse på afstånd från det offentliga lifvet. Vid sidan af de oerhördt rika familjerna trängdes ett arbetareproletariat utan heder och utan förmåga af sedlig lyftning, och fåfängt sökte man såväl i stad som på land efter ett ofördärfvadt samhällslager, ur hvilket de ledande klasserna kunnat upptaga friskt blod till sedlig pånyttfödelse.
Sådana voro de inre symptom, ur hvilka romarväldets undergång förklarats, och samma tecken ha under växlande former förebådat alla andra kulturfolks upplösning, ehuru de oftast först då blifvit föremål för uppmärksamhet, sedan den yttre stöten redan gjort förstörelseverket till ett oåterkalleligt faktum, - liksom den inre dödsorsaken ofta först genom den döda kroppens obduktion kan utrönas. Under lyckliga omständigheter kan denna kris komma så tidigt, att förfallet ännu ej är obotligt, och då verkar den ofta väckande och omskapande, såsom skedde i Preussen efter år 1806; men den kan ock uteblifva så länge, denna yttre hemsökelse, hvarigenom historiens genius pröfvar ett folks rätt att existera, att det redan därför råkar i ovisshet om sin förmåga att bestå pröfningen. Ju längre fredstiden varat, dess svårare blir det för ett folk att rätt värdera sin egen styrka och dess större nödvändigheten att söka mäta den så att säga genom andlig försöksmobilisering. Ty inom det andliga lifvet gäller samma lag som inom det fysiska, att ett organ, som ej användes, krymper ihop till ett rudiment, och endast hos sådana folk, som nyss stått inför faran att förlora sig själfva, kan man säkert förutsätta en frisk känsla af den nationella tillvarons värde.
Bland medeltidens klosterfolk förekom flerstädes den seden, att man hvarje afton rannsakade sig själf och sina gärningar under den gångna dagen för att utröna, om den utgjort ett framåtskridande eller en återgång, och i aftonskymningen af ett sekel, som så länge förskonat oss från yttre pröfningar, kali det väl vara mödan värdt, att Sveriges folk allvarligt pröfvar sitt dagsverke för att erfara, om det gångna århundradet ökat eller minskat dess rätt och utsikter att fortlefva bland Europas fria nationer.
Den svenska nationalstaten Hvad vi vunnit eller förlorat i yttre hänseende tarfvar ej lång utredning. Våra besittningar öster och söder om Östersjön hade endast varit hållbara under den förutsättningen, att bakom dem liksom en gång bakom Roms kustvälde legat lägre utvecklade eller starkt splittrade välden; men då Ryssland började tillägna sig europeisk hyfsning och Preussen att antaga en stormakts later, var det lika nödvändigt, att Sverige utrymde dessa transbaltiska landområden, som förut att Danmark uppgaf sina provinser på denna sidan Sundet. Med Finlands förlust samt afhändandet af Wismar och svenska Pommern var sista resten af vårt Östersjövälde bortsopad, och den vid århundradets början sålunda gifna gränsen har sedan dess ej undergått någon förskjutning i vare sig positiv eller negativ riktning; föreningen med Norge fullbordade Sveriges omgestaltning till en rent skandinavisk peninsularstat. Afträdelserna kompletterade det förstörelseverk, som inledts genom Karl XII, men tiden efter 1809 upptog icke det af frihetstidens Hattar gifna föredömet att söka på krigisk väg återvinna det förlorade. Resignationen var nu fullständig, och redan 1811 gaf Tegnérs Svea uttryck åt den nya tidens nya uppgifter i sin ryktbara uppmaning att inom Sveriges gräns återeröfra Finland och åt vår defensiva utrikespolitik i orden : “Älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda”.
Älska vi vårt land? - ja, detta blir den stora frågan. För att motivera ett jakande svar på denna fråga räcker icke det faktum till, att den yttre gränsen förblifvit okränkt; ty detta faktum kan ha andra orsaker än vår förtjänst, och fosterlandet är för öfrigt något vida mer än ett geografiskt begrepp. Fosterlandet - det är lagarne, som hägna oss, språket, som vi tala, allt, som omger oss, allt, som fyller vårt öga med tårar eller vårt bröst med jubel. Hemmet, där du först såg din mor, hågkomsten af dina bortgångna kära och af de bragdrika förfäder, som stridit och lidit för att jämna lifvets väg för efterkommande släkten - det är fäderneslandet. Sammanfatta i ett ord dina rättigheter och skyldigheter, dina sympatier och behof, dina minnen och förhoppningar - dina och ditt folks -, och det ordet är fäderneslandet. Fäderneslandet är familjen i stort, och är ditt land nog lyckligt att i sitt sköte endast hysa folk af samma ursprung, då skall du älska det med dubbel styrka, lika visst som din egen familj är dig kärare än alla andra tillsamman.
Hvad själfkänslan är för en man, det är nationalkänslan för ett folk - det är icke skryt eller högfärd eller förakt för andra, utan ett okonstladt och berättigadt uttryck af eget värde och däraf följande anspråk på motsvarande hänsyn utifrån. Utan aktning för sig själf kan hvarken en individ eller en nation begära aktning af andra, icke ens framträda som målsman för den allra bästa sak utan att skada den.
Nationalkänslan är för ett folk hvad kärleken är för ett hem; uppburen af denna makt, blir äfven den tarfligaste familj i stånd att stödja sina medlemmar i lifvets strid, och de vackraste bladen i människosläktets historia handla om huru äfven de mest obetydliga folk genom denna kraft gått segerrikt fram mot materiell öfvermakt.
Är platsen gynnsam, kan skogens ek bestå, långt efter det safven upphört att pulsera i dess kärl; sammalunda kan äfven en stat till någon tid bibehålla sig utan lefvande nationalkänsla, men dess bestånd är då ej en frukt af egen förtjänst, utan af yttre förhållanden, hvilka när som helst kunna upphöra. Exempel på en dylik prekär tillvaro lämna det delvis redan söndersmulade turkiska väldet och den österrikisk ungerska monarkien, där heterogena befolkningselement brottas att blifva kvitt hvarandra och söndersprängda statens enhet. I äldre tider med mindre utveckladt folkmedvetande kunde en stat ofta utan större svårighet sammanhålla olika nationer, men på denna form af folkligt broderskap har nittonde århundradet gjort slut, och i de strider, som under denna tid utkämpats mellan statsväsen och nationalism, har den senare i regeln visat sig starkast, vare sig att den, såsom på Balkanhalfön, upplöst en stat med olikartad befolkning i ungefär lika många stater som nationer eller, såsom i Tyskland och Italien, sammanfört spridda småstater med samma nationalitet till ett enda rike.
Den ovärderliga gåfvan af nationell enhetlighet, som så många af Europas folk i vårt århundrade med tusen ansträngningar tillkämpat sig, den beskärdes Sverige genom 1809 - 1815 års händelser - mot dess egen vilja. Och samtidigt bereddes oss genom unionen med Norge den andra af dessa förmåner, som bruka betraktas som en stats säkraste yttre garantier - en afrundad geografisk gräns. Det är få europeiska statsbildningar, som i dessa hänseenden ej skulle afundas oss; ty om också sådana länder som det brittiska riket kunna fröjda sig åt ett ännu gynnsammare läge, så finns det knappast något, som i samma grad som Sverige och Norge förenar bägge dessa förmåner.
Den gamla satsen, att det är svårare att bevara än att förvärfva., har äfven inom folkens lif sin tillämpning. Nationalkänslan är ett relativt begrepp: det är endast genom motsatsen till andra, som individerna inom en nation känna sig som ett. Vore jorden ett enda rike med enahanda befolkning, vore ingen nationalkänsla möjlig. I någon mån har vårt afskilda läge gifvit upphof åt farliga illusioner. I och med vår inskränkning till halfön har vår friktion med främmande stater aftagit, och vi ha nästan fått en känsla af att vara ensamma på jorden. Östersjöns vågor ha så länge sjungit för oss sin bedrägliga sång om absolut säkerhet, att den invaggat oss i sömn, och känslan af trygghet har ökats ännu mer än tryggheten själf. För att ett folk städse skall kunna hålla sin nationalkänsla fullt vaken, behöfver det tid efter annan yttre påminnelser om sin dödlighet, och sådana ha vi sedan den stora isoleringens tid ej erfarit.
Den uppgift, som Sverige efter 1815 ställt för sig - uppgiften att lefva uteslutande för och inom sig själft - är ej blott ny för vårt land; den är säkerligen utan motsvarighet på något annat håll inom Europa.
Ungefär halfva antalet af Europas nuvarande stater äro barn af det nittonde århundradet och äga redan i denna egenskap tillgång nog på uppgifter för ett nationellt lif. Och de öfriga ha i mellanfolkliga intressekonflikter eller i utomeuropeisk kolonialpolitik funnit medel att hålla folkets gemensamhetskänsla vaken. Endast Sverige har fullt medvetet upptagit problemet att hålla den nationella energien vid makt utan yttre retelsemedel, och detta program har under åttiofem år fullföljts med en konsekvens, som ej lämnar rum för något tvifvel om dess uppriktighet.
De yttre skakningar, som någon gång upprört det entoniga vågskvalpet kring Skandiens skär, ha ingen gång mäktat försätta sinnena därinnanför i starkare svallning. Oskar I:s uppträdande mot Ryssland under Krimkriget innebar visserligen en ansats till återupptagande af flydda århundradens mera accentuerade hållning i de europeiska komplikationerna; men det hela stannade vid ansatsen, och nutiden bryter t. o. m. helt kyligt stafven däröfver som en ändamålslös, för att ej säga skadlig, demonstration. Annorlunda förhöll det sig visserligen med den långvariga efterdyning af århundradets mäktiga nationalitetssträfvanden, som ett tiotal år förut nått fram till Norden för att, då intet material erbjöds densamma inom de särskilda nordiska staterna, taga sig uttryck i förnyade drömmar om ett stort Panskandinavien. Denna i sig själf utopiska och famlande trängtan erhöll nämligen ett fullt praktiskt och berättigadt mål,, då den skandinaviska folkgruppens integritet började hotas genom upproren i Slesvig-Holstein. Det är intet tvifvel, att den kraftiga och framgångsrika nordiska politiken från 1848 - 1850 åstadkom en välgörande väckelse bland de tre staternas folk, men den lofvande begynnelsen fick en snöplig afslutning vid 1864 års allvarligare pröfning. Halföns ledande män insågo dock till slut, att på hela denna affär var mer att förlora än att vinna, ty till en verklig storskandinavisk union hade man ej vågat höja tanken, borde det kanske ej heller, då den etnografiska enheten så föga motsvarades af en geografisk. Den skandinaviska rörelsen, som onekligen burit starka spår af historiskt känslosvärmeri, af ett under famlande efter nationella uppgifter tillgripet nödfallsmedel, måste falla till föga inför den nyktert resonerande intressepolitiken, och drömmarne om en skandinavisk förbrödring upplöstes å ena sidan Sundet i förluster och missräkning, å den andra i resignation, missmod och själfförebråelse. Att dessa känslor ej blefvo alltför varaktiga i Sverige, att den politiska skandinavismens förhoppningar äfven där med tiden skulle ersättas af ett återvaknande medvetande om nödvändigheten att återgå till sig själf, att bygga på sin egen grund och betrakta sitt förhållande till de båda andra med förståndets i st. f. hjärtats ögon - den saken berodde i främsta rummet på Norges allt skarpare framträdande benägenhet för en antiskandinavisk politik och den däraf alstrade insikten om det vanskliga i hvarje förhoppning om ett godt och välsignelsebringande samlif mellan alla de nordiska folken.
Unionen Ehuru det är svårt att tänka sig en bittrare upplösning på 1840 - 1850 talets löftesrika skandinaviska framtidshägring än 1880 - 1890 talets unionsstrider mellan de båda af historien och geografien sammanvigda folken på halfön, så har man åtminstone den teoretiska trösten, att fallet ej hör till historiens undantag, utan till dess regel. Bismarck har formulerat den regeln så, att befriade folk ej blifva tacksamma, utan anspråksfulla och pockande. Man behöfver ej gå utöfver vårt eget århundrade för att finna på den saken. För att vinna popularitet inom det på Wienkongressen rekonstruerade riket Polen oktrojerade kejsar Alexander I af Ryssland en fri författning, men frukterna blefvo endast missnöje, stämplingar och till sist uppror med syfte att vinna fullständig autonomi, och dessa symptom blefvo först utplånade, sedan sista återstoden af Alexanders gåfva återtagits. 1848 gaf kejsaren af Österrike ungrarne fri författning och politisk själfständighet inom en österrikisk ungersk union, men ungrarnes närmaste svar blef att utropa republik och slita unionen. I hopp om att vinna ett varaktigt förmynderskap har Ryssland under århundradets gång hjälpt greker, rumäner, serber, bulgarer och montenegriner att lösgöra sig från det turkiska öfverväldet, men undantagandes det sistnämnda har intet enda af dessa folk visat någon benägenhet att taga mera hänsyn till Ryssland än till hvilken annan stat som helst. Resonemanget är tydligen detsamma som Karl Ifvarssons, då det vid ministären de Geers afgång 1880 anmärktes, att den gamle statsmannen störtades just af dem som han själf förhjälpt till makten. ”Vore det så” sade han, ”att icke hvar och en ägde handla efter öfvertygelse, så vore den nya representationsformen ej mycken erkänsla värd.”
Hvad Alexander af Ryssland försökt med Polen, det gjorde vid samma tid hans vän den svenske kronprinsen Karl Johan med Norge; men svaret blef här som där endast ett med tiden allt högre stegradt pockande på fullständig autonomi. Nu innebär emellertid själfva begreppet union ett ömsesidigt uppgifvande af den oinskränkta handlingsfriheten, och sålunda måste dessa kraf på absolut själfbestämningsrätt ytterst mynna ut i ett sträfvande att spränga unionen. Af politiska skäl har man ej direkt uppställt detta program, utan i stället iklädt det formeln: antingen egen utrikesstyrelse (d.v.s. sådana förändringar, som faktiskt måste leda ut ur unionen) eller - ut ur unionen!, ett alternativ af samma generösa innebörd som detta: antingen ger du mig din revolver att skjuta dig med, eller slår jag ihjäl dig. Historien har vid mer än ett tillfälle lärt känna svenskarne som ett ridderligt folk. Samma själfförsakande ridderlighet hade på 1880-talet ganska många förespråkare i afseende på unionsfrågan, och än i dag behöfver man just icke söka länge för att finna upplysta svenska män och kvinnor, som anse, att Sverige för sin heders skull borde “respektera Norges rätt att förverkliga sina ideal”. Den gängse uppfattningen har hittills varit, att individens ideal är att offra sig för andra, statsmannens att häfda sitt folks berättigade intressen gent emot den öfriga världen; och det faller sig då helt naturligt, att det ofvannämnda yrkandet, att Sverige borde offra ett af sina vitalintressen för att göra ett annat folk i lag, just utgått från samma grupp, som predikar individens rätt att utan hänsyn till andra utveckla sitt eget jag. På sådant sätt blir åtminstone en gammal mening upp- och nedvänd, och i föreliggande fall torde det väl vara hufvudsaken. Det svenska folket i gemen, som för länge sedan enats om att ersätta “den ridderlige” Karl XII som nationalheros med Gustaf II Adolf, hvilken förstod att främja mänsklighetens välfärd på samma gång som sitt eget folks, är också lyckligtvis enigt om den saken, att, därest unionen är nödvändig för vår egen nationella tillvaro, så måste den bibehållas äfven mot Norges vilja.
Däremot äro meningarna mera delade om värdet af en union, där den inre samkänslan saknas, och de oupphörliga slitningarna ha på ett och annat håll framkallat en viss leda vid det hela, som yttrat sig i antydningar om att det vore så godt att låta unionen brista för att efter norrmännens förslag ersätta den med ett försvarsförbund.
Gustaf II Adolf sade en gång, då det var tal om fred med Polen mot utrymmande af eröfringarna i Preussen, att det vore oklokt handladt att mot en blott “pappers och verbalförsäkring” medgifva realem locorum occupatorum restitutionem (en reell uppoffring genom eröfringarnas återlämnande). Unionen är en historisk realitet af snart hundra års ålder, och denna realitet skulle vi nu - kanske blott af stämningsskäl - uppoffra för en papperssäkerhet, den där ej ägde någon annan borgensman än utställaren själf och därtill en utställare med sådan förmåga att läsa mellan raderna, att den osynliga texten till sist bortskymmer den synliga. Och i bästa fall vore det svårt att förstå, hvilket magiskt medel skulle skydda ett slikt förbund mot alla andra internationella aftals öde, som är att ej bero af papperets eller pergamentets eller ens koppartaflornas varaktighet, utan allenast af kontrahenternas sinnelag och intressen. Men “befriade folk blifva ej tacksamma, utan anspråksfulla”, och det vore vanskligt att i detta hänseende bygga mera på ett autonomt än ett unieradt Norge.
För öfrigt är denna tanke endast en omedveten gengångare af ett tidigare misslyckadt försök. Sedan Gustaf Vasa lösslitit Sverige ur “Kalmarunionen”, ingick han år 1541 med den dansk norske konungen Kristian III ett dylikt förbund att i femtio år föra gemensam utrikespolitik och för inbördes tvister anlita skiljedom; men redan efter tre år slöt konung Kristian, Gustaf oåtspord, separatfred med deras gemensamme fiende kejsar Karl V, och 1563 utbröt mellan de båda grannstaterna det gräsliga sjuårskriget, som mer än något föregående vidgade klyftan mellan Nordens folk.
Såvida historisk erfarenhet här som annorstädes är något att bygga på, skulle vi alltså med öppna ögon blottställa oss för den risken att slungas månghundrade år tillbaka i vår politiska utveckling och af pur fredskärlek ur gångna sekel frammana dessa gamla tider, då de nordiska folken insatte sin mesta och bästa kraft på den höga uppgiften att förgöra hvarandra och, där den egna förmågan ej räckte till, påkallade medverkan af hjälpsamma stormakter östan, västan eller sunnan ifrån. Frånsedt försvarsfrågan äro alla våra inre angelägenheter af sekundär vikt vid sidan af unionen, ty krossas den, är den ena hörnstenen under det nuvarande Sveriges rike borta, och får landet en främmande husbonde, betyder det mycket litet, om vi ha frihandel eller protektionism, indelningsverk eller allmän värnplikt, allmän eller begränsad politisk rösträtt, statssocialism eller agrarvälde eller hvad de allt heta, dessa inre tvistefrågor, som mången svensk man ansett för viktigare än de yttre förutsättningarna för vår själfständighet. Och faller Sverige, faller något ännu större, nemligen hela den skandinaviska statsgruppen, ty utan ett själfständigt Sverige kan hvarken Norge eller Danmark bibehålla sitt oberoende. Eget nog synas norrmännen ej aktge däruppå, att ju mer Sveriges och därmed hela halföns styrka försvagas, dess mer rubbas förutsättningen för Norges politiska tillvaro. Förblindelsen torde förklaras genom den gamla satsen, att för ungdomen endast det bästa är godt nog. Redan före och oberoende af de senaste lärdomarne från Finland hade svenskarne nog erfarenhet för att veta, att sådana småfolk som svenskar och norrmän i våra tider faktiskt icke kunna tänka på full autonomi, utan måste i någon mån bero utifrån, och hellre än att råka under en främmande stormakts hegemoni offra vi då en del af vår fria själfbestämning genom förening med ett folk af samma ursprung, kultur och maktställning som vi själfva. Hånleende åt dessa betänkligheter, gör Norge, ehuru vida svagare än vi, helt käckt anspråk på en för en dylik småstat otänkbar själfbestämningsrätt, äfven med risk att offra sitt grannlands och därmed äfven sin egen hela politiska tillvaro och sålunda bekräfta det gamla visdomsordet, att det bästa här i världen ofta är det godas värsta fiende.
Icke är det af missunnsamhet, som vi hindra norrmännen att “förverkliga sina ideal”, icke af obetvinglig kärlek heller, utan af skäl, som enklast belysas genom följande liknelse:
På en sluttning af Brunkebergsåsen har jag ett hus, som påtryckes af en högre liggande koloss, men uppehålles genom stödet af en nedanför belägen byggnad. Nu kommer min granne nedifrån och förklarar, att han har för afsikt att nedrifva sitt hus för att kunna inrätta sin gård på annat sätt och utan hänsyn till mig. Låge hans hus i ett annat kvarter, skulle jag kanske t.o.m. hjälpa honom med några dagsverken för att lätta hans möda, men nu svarar jag obevekligt nej till hans förslag, ty följden däraf skulle blifva, att kolossen ofvanför störtade öfver oss och krossade både mitt hus och grannens. Eftersom mannen är vid myndig ålder, skulle jag egentligen gärna unna honom frihet att fördärfva sig; men då nu mitt hus står lika osäkert utan hans, som hans utan mitt, måste jag göra allt för att hålla honom tillbaka, så obehagligt det än är att bli beskylld för otillbörlig inblandning i en annans angelägenheter eller att hindra en person, som klöser och okvädar en för besväret, från att hoppa i sjön. - Och för öfrigt - om jag också ville vara generös och offra mig för min granne, så har jag ej rätt att göra det, ty detta mitt hus är ej själfförvärfvad egendom, utan ett ärfdt fideikommiss, som jag är skyldig att i lika godt skick bibehålla för mina arfvingars räkning.
Försvarsfrågan Med all den oro och förtret, Norges unionsfientliga tendenser beredt vårt land, ha de dock äfven fört med sig välgörande verkan, som i regeln åtföljer hvarje främjande förgripelse på ett folks yttre säkerhet. Sedan Sverige genom 1809 - 1815 års händelser rekonstruerats från ett krigiskt Östersjövälde till en neutral skandinavisk kulturstat, hade man till den grad fördjupat sig i det inre odlingsarbetet, att man så godt som alldeles förgätit tillsynen öfver rikets dörrar och lås. Det var, som hade man knappt ansett den ur de föregående striderna bärgade rikskärnan värd att skydda. Landtförsvaret gjorde på mer än ett halft århundrade endast obetydliga framsteg, flottan förföll i ett tillstånd, som erinrade om de allra ömkligaste faserna i dess historia, och det kom till sist en tid, då svensk nationalkänsla nästan hölls som bevis på en efterblifven och inskränkt åskådning. De väldiga strider, som efter århundradets midt å nyo skakade Europa, hade visserligen omsider väckt äfven den svenska regeringen till insikt om nödvändigheten att öka rikets försvarskrafter, men denna insikt med däremot svarande vilja var långt ifrån allmän, och så fick Sverige upplefva, att den trettioåriga striden om ändradt riksdagsskick efterföljdes af ett nytt trettioårigt krig, hvarunder riket stod värnlöst utåt, medan kamrarne dryftade den frågan, huruvida svenska folket skulle själft göra något för att skydda sitt oberoende eller öfverlåta detta bestyr åt ödet och vårt geografiska läge.
Sedan de gamla svenska riksstånden 1866 blifvit upplösta, stod fältet öppet för nya partigrupperingar efter nya politiska behof, och olyckan fogade då, att det för tillfället starkaste intresset ej var försvars , utan grundskattefrågan. Det blef alltså denna sistnämnda fråga förbehållet att under sin fana sammanföra det första och enda fast slutna parti, som under den nya representationsformens tid sett dagen, och då nu regeringen äfven förde försvarsfrågan fram på dagordningen, föll det sig för detta “landtmannaparti” naturligt nog att föreslå en bytesaffär mellan de båda väsentligt olikartade intressena, på sådant sätt att bifallet till försvarets stärkande gjordes beroende af den åstundade skattereformen. Den kategoriska plikten att sörja för fosterlandets själfständighet blef på detta sätt reducerad till en villkorlig af ungefär samma art, som om man ville omredigera tio Guds bud i följande stil: Jag skall helga hvilodagen, om jag får fri måndag, eller: Jag skall hedra fader moder, så framt de lämna tillräckligt arf efter sig. I grund och botten berodde emellertid denna sammankoppling nog mindre på bristande patriotism än på bristande insikt om behofvet. Att ett folks öde numera ofta afgöres på lika många veckor som förr år, att det i våra dagar gäller att stå vapenrustad midt i djupaste fred och att den fosterländska offervilligheten nu för tiden måste byggas på en aldrig slappnande omsorg och energi och ej liksom fordomdags på ett mera tillfälligt känslosvall, som kunde drifva männen att gå man ur huse, kvinnorna att offra sina smycken och dyrbarheter - den sanningen förutsatte för sitt fulla begripande en kunskap om samtidens och särskildt om den moderna krigföringens snabba utveckling, som ännu långt ifrån genomträngt hela folket.
Var landtmannapartiet, i öfvertygelsen om sin goda rätt och i sin lyckliga trygghet för hvarje yttre fara, orubbligt i sitt fasthållande vid de en gång uppställda villkoren, så var den försvarsvänliga sidan icke mindre fast i sitt motstånd härvidlag, och sålunda blef den uppställda “kompromissen” en tvångströja på vårt politiska lif, som till en tid förhindrade hvarje lösning åt såväl den ena som den andra sidan.
De långvariga striderna inom riksförsamlingen hade emellertid det goda med sig, att den stora mängden alltmer fick ögonen öppna för försvarsfrågans brännande vikt, och i förtröstan på denna nya strömning tillgrep man t.o.m. det medlet att söka på enskild väg tillgodose de trängande försvarsbehofven. Tyvärr skulle man snart göra den erfarenheten, att föga stod att vinna på denna väg. Den svenska allmänheten underkastade sig visserligen en del försakelseveckor för fosterlandets försvar, men man tröttnade snart vid den leken; dess populärare blefvo visserligen de “försvarsfester” o. d., som anordnades för samma ändamål, men de hade i regeln felet att förväxla mål och medel, hvarför de till mängden torde ha öfverträffat antalet tusenkronor, som de inbringat. När de förmögnare medborgarne i det gamla Rom en gång under det första puniska kriget togo sig för att bispringa staten, åstadkommo de en flotta på 220 skepp, som i ett slag krossade den tidens största sjömakt; när Sveriges burgna samhällsklasser mot nittonde århundradets slut skulle gripa fosterlandet under armarne, resulterade det frivilliga nationella offret i - en torpedbåt. Förmodligen ogillade man formen. Det finns ju en särskild institution, riksdagen, som sköter om sådant; hvad den beslutar, utgör man utan knot och resonerar för resten som fogden i Brand:
“Det formlöst är i alla fall
att gripa in i andras kall,
att träda fram och våga lif
förutan tvingande motiv. Jag också troget gör min plikt,
Men alltid inom mitt distrikt.”
Så blef det, som sig borde, den svenska riksdagens sak att bringa frågan till ett lyckligt slut, och då “kompromissen” år 1892 omsider fick sin lösning, trodde nog mången, att den var definitiv. Afgörande blef den ock för skattereformen, men ingalunda för försvarsfrågan, som ej kunde anses tillfredsställande ordnad, innan landet åter erhållit ett effektivt sjöförsvar och den invecklade, halffärdiga arméorganisationen utförts i ett fullständigt värnepliktsystem. Att man ej efter 1892 års kraftprof åter försjönk i overksamhet, därför hade man att tacka de allvarliga yttre tidsföreteelserna samt de rikligt flödande statsinkomsterna, hvilka liksom själfmant uppfordrat till nya försvarsanslag.
Det första stora steget till försvarsväsendets ordnande var sålunda redan taget, insikten, att ett andra steg med det snaraste måste följa, började vinna allt större utbredning, men knappt hade dessa nya yrkanden hunnit framträda innan de möttes, äfven de, af oförutsedda ersättningsanspråk, denna gång uppställda af den ännu till någon del orepresenterade, starkt växande arbetareklassen.
Har en svensk hemmansägare kunnat yttra det ordet, att ett främmande herravälde i själfva verket ej betydde så mycket enär fienden ju ej kunde taga bort hans jord, eller en affärsman, att hans rörelse är oberoende af landets själfständighet, så kan det ännu mindre förvåna att höra ett dylikt resonerande från arbetareklassen, som ju i våra dagar tenderar att antaga samma kosmopolitiska prägel, som under medeltiden utmärkte de båda högsta samhällsklasserna.
Det af landtmannapartiet gifna föredömet att uppställavillkor för sin medverkan till försvarssaken har af kroppsarbetarne upptagits i den formen, att de som ersättning för den ökade värnepliktsbördan påyrka utsträckt eller allmän rösträtt och, då de ej kunna verka med parlamentariska medel, t.o.m. hotat med “storstrejk”, liksom Roms plebejer en gång öfvergåfvo allt och utvandrade till “det heliga berget”. Men dessa rösträttskraf ha hittills ej vunnit gehör inom riksdagen, där man ansett faran af ett fortlefvande missnöje bland en del af landets befolkning mindre fördärfbringande för det allmänna än de af en utsträckt rösträtt förespådda följderna, radikalism, politisk ovederhäftighet och demagogisk yrkespolitik.
På denna punkt befinner sig försvarsfrågan vid århundradets slut; det blir den, närmaste framtiden förbehållet att bevittna, om det nya seklet skall börja med samma köpslående mellan klassintresse och fosterländsk plikt, som utmärkt dess föregångare under de senaste tjugufem åren, eller om en nyväckt nationalkänsla skall förmå svenska folket att utan villkor fullgöra hvad dess nationella heder och själfbestånd fordra.
Försvarsfrågans gång har ådagalagt, att den ofosterländska riktning, som för ej så länge sedan var den tongifvande hos vårt folk, visserligen steg för steg tillbakaträngts, men ingalunda fullständigt förlorat fotfäste på den svenska jorden. Än i dag finns det bildade personer, som, ehuru de mycket väl borde inse behofvet, göra sitt bästa att underblåsa mängdens naturliga obenägenhet för ökade militära bördor, som likställa den omsider vaknade omtanken om rikets försvar med protektionism och reaktion och alltså betrakta fosterlandets vitalintresse som en partifråga samt af myndigheternas omsorger om denna sak hämta motiv till allehanda klingande utgjutelser om militarism och chauvinism, om storhetsdrömmar under pickelhufva med mera sådant.
Som ett direkt förnekande af all nationalkänsla ej har utsikt att vinna allmännare genklang i landet, skjuta dessa försvarsnihilister framför sig det gamla argumentet, att en utbildad kultur är ett bättre skyddsvärn än fästningar och arméer. Oafsedt att forntidens greker gjorde en annan erfarenhet, när romarne kommo, romarne när germanerna kommo, bysantinerna när osmanerna kommo, polackerna när ryssarne, och - för att göra ett språng in i samtiden - fransmännen 1870, när tyskarne kommo - oafsedt dessa verklighetens protester, så gäller i denna fråga helt och odeladt den regeln, att man skall det ena göra och det andra icke låta. Må den svenska nationen väl se sig för, att den ej under sitt idoga kulturarbete omärkligt försjunker till denna vekliga vapenskräck, denna obenägenhet för att sätta sin egen person i breschen mot yttre våld, som utgjort ett af de farligaste symptomen hos så månget döende folk! Ty hvad värde äger en högt uppdrifven nationell kultur, om den ej har någon trygghet mot yttre förstörelse? Ju mer familjens bohag och tillgångar ökas, dess högre sätter den brandförsäkringen; på samma sätt bör ock en fri nation öka sina försvarskrafter jämsides med sin kulturella rikedom.
Låt vår yttre styrka ökas steg för steg med den inre, och vi skola med ännu bättre resultat drifva vårt fredliga arbete liksom “militärstaten” Tyskland aldrig varit rikare, än den nu är. Vi skola däraf vinna ökad frimodighet och nationell samvetsfrid; vi skola ej vid hvarje hotande europeisk konflikt behöfva skälfva af oro, som landtmannen gör, när åskan ljungar öfver hans oförsäkrade lador, där frukten af årets mödor förvaras; vi skola ej längre buga oss åt alla håll med försäkran om vår obetydlighet och med ursäkt för vår djärfhet att finnas till, eller nedpressas af den förödmjukande känslan att lefva på grannarnes nåd, och vi skola slutligen ej behöfva med sammanbitna tänder hålla till godo med hvilket förfaringssätt som helst mot svenska undersåtar på främmande jord. Det är ännu ej förgätet, huru spanska regeringen 1888 - 1889 handskades med den svenska, handelstraktaten och med svensk egendom under spanskt rättsskydd, och vi minnas äfven, huruledes kineserna för några år sedan godtgjorde mordet på en del svenska och tyska missionärer genom att lämna Sverige ett penningbelopp, Tyskland ett rikt hamnområde i skadestånd. Ju mera aktningsbjudande vår yttre styrka är, dess större utsikter äga vi att undgå yttre förödmjukelser liksom hvarje förgripelse mot vår neutralitet och att sålunda bevara den själfständighet och den fred, som äro hvarje fosterlandsväns önskemål.
Är själfständigheten tryggad, faller oss sedan allt annat till. Vår odling kan väl under någon tid i ett eller annat stycke blifva efter andra folks, men den har alltid kvar möjligheten till ett nytt och härligare uppvaknande. Försvarsfrågan är fördenskull genom själfva sitt väsen upphöjd öfver partipolitiken och olik alla andra inre angelägenheter. Man kan vara lika god patriot, vare sig man är frihandlare eller protektionist, anhängare eller motståndare till “streckets” sänkning och statssocialismen; endast försvarsnihilisten har ingen rätt att skylta med fosterlandsvännens namn.
Industrialism och kosmopolitism Den svenska nationen har lyckligtvis ännu ej hunnit fram till den romerska kejsartidens stadium, då statens hufvudsakliga uppgift ansågs vara att bereda medborgarne största möjliga kvantum af “bröd och skådespel”, men en jämförelse mellan romarfolkets utveckling och förändringarna i svenskarnes lif under loppet af det nittonde århundradet kan ej undgå att uppdaga en viss likhet dem emellan. Liksom romarne redan i republikens dagar begynt öfvergifva fädernetorfvan för att hopa sig i städerna och utbyta jordbruket mot stadsnäringarnas lättare penningförvärf, så håller ock det svenska folket på att allt mer öfvergå från jordbrukarens till handels och industriidkarens yrken. Medan landsbygdens befolkning glesnar, trängas dess utflyttade söner i allt tätare skaror inom städernas och fabriksorternas arbetarcentra; den lättvunna förtjänsten föredrages framför landtmannens mera sträfsamma, men kärnsunda och oberoende lif, och dansen kring den gyllene guldkalfven alstrar en yrsel, som förvillar eller utplånar de sedliga begreppen, alstrar ringaktning för heder och religion samt i lyx och njutning ser det enda, som gör lifvet värdt att lefva. Månget fosterländskt hjärta sväller af tillfredsställelse vid läsningen af statistikens ständigt växande siffror öfver den svenska industriens utveckling, men belåtenheten svalnar, när blicken öfverflyttas från den ekonomiska statistiken till den ideella, ty där hotas nationalförmögenheten med ett oroväckande minus.
Kärleken till den egna torfvan och till det egna hemmet med dess minnen och traditioner har alltid bildat ett af de starkaste elementen i fosterlandskärleken, men denna hemkänsla försvagas alltmer genom industriens och stadslifvets utveckling på landsbygdens bekostnad och ungdomens öfvergifvande af det fäderneärfda yrket. Med all sin torftighet var dock den lilla rödmålade stugan i skogsbrynet “hemma hos far” ett verkligt hem,, som på intet vis kan ersättas af den förhyrda kammaren i staden, hvilken för öfrigt ofta endast blir en förvaringskrubba för hustru och barn, medan mannen, själf förnöter sin dag på fabriken och sina arbetspauser på källaren eller fackföreningslokalen. Skall fosterlandet återvinna dessa sina barns förlorade kärlek och återeröfra dem ur de internationella arbetarförbundens armar, måste det göra allt, som göras kan för att aflägsna den moderna isoleringspall, som afsöndrar dem från deras fosterjord, och återgifva dem någon, om än aldrig så liten flik däraf, som de ha rätt att räkna för och älska som sin egen.
Innebär den svenska industrialismens starka utveckling på jordbruksnäringens bekostnad en nationalekonomisk vinst, men med risk af farliga moraliska sviter för nationens lif, så utgör däremot den ur samma grundorsaker framspringande utvandringen till Amerika en direkt förlust i materiell styrka och utvecklingsmöjlighet. Ty det finns numera ingen, som betviflar landets förmåga att föda en vida talrikare befolkning, och det är därför en fosterländsk plikt att så mycket som möjligt begränsa denna permanenta åderlåtning och bekämpa satsen ”ubi bene, ibi patria” (där jag har det bra, där är mitt fädernesland) genom att omvända den till ”ubi patria, ibi bene”.
Den aftagande känsla för hem och fosterland, som uppenbarar sig i utvandringen, inskränker sig emellertid ingalunda till dessa Sveriges förlorade söner, som för alltid vändt fadershemmet ryggen, utan trycker äfven sin prägel på de hemmavarandes lif och verksamhet. Onekligt är, att den svenska nationen vid århundradets slut bär ett visst drag af trötthet, påminner om ett sällskap, som varit väl tillsamman och fåfängt söker hitta på nya lekar, men ännu kämpar att dölja gäspningarna, därför att enhvar blygs för att erkänna, att man har tråkigt. Huru mycket ha vi ej bemödat oss att framkonstruera sådana nationella symboler, som i tider af lefvande nationalkänsla växa fram af sig själfva! Trots dessa mödor sakna vi alltjämt både nationalsång och nationaldag, och frånsedt städernas och kustbygdens invånare, har den svenska flaggan först på sista tiden, från taket af våra skolhus, blifvit en omedelbar bekantskap för den stora massan af folket.
Och för att öfvergå från symbolerna till saken - hvar möter man hos oss den varma kärlek till det egna landets natur och folklif, som utmärker t.ex. norrmännen? Tack vare Artur Hazelius’ föredöme och tidens allmänt “folkloristiska” smak har man visserligen äfven hos oss börjat leta efter den svenske andens oförfalskade uttryck i sed och lif; konstindustrien upptager gammalsvenska dekorationsmotiv, en studentförening söker bevara de gamla folkdanserna, vetenskapsmännen studera våra bygdemål, och litteraturen har äfven börjat nedstiga till allmogens lif. Men hvilken skillnad mellan våra svenska folklifsskildrare och t. ex. Björnson! Det säreget svenska lifvet framdrages ingalunda alltid för att studeras och återgifvas med allvarlig och kärleksfull förståelse, utan lika ofta för att göras till föremål för skämt och åtlöje, och den svenska publiken har sällan så roligt, som när den rätt grundligt får förlusta sig åt “landsmålarens” parodiska bygdehistorier och komiska “bondvisor”. Våra folkvisor och folkmelodier ha för länge sedan samlats och sjungits ut, men i vår konstmusik klingar ingen ton, som erinrar om Griegs förhållande till den nationellt norska. Med vissa glädjande undantag har den svenska konsten aldrig uppnått den grad af utveckling, för hvilken det utländska blott är ett medel att dess bättre och ädlare uttrycka det nationella innehållet, och därför är Sveriges verkliga nationalmuseum ej att söka på Blasieholmen, utan på Skansen.
Geijers karakteristik af den svenske odalmannen: “Jag står helst på min egen grund och är helst min egen man” har för länge sedan upphört att vara det svenska folkets. Till och med utländingar frapperas af svenskarnes egenhet att mera intressera sig för främmande land än sina egna angelägenheter, och ett nyss utkommet arbete af en främling har rent af tillskrifvit oss valspråket: Jag är svensk, och därför är intet utländskt likgiltigt för mig. En fin uppfostran betyder hos oss ofta en utländsk; det franska rokokopuder, som Lovisa Ulrika och Gustaf III utströdde öfver den svenska nationen, bet sig väl fast i dess fysionomi, och så djupt har denna svaghet för det utländska trängt ned hos folket, att tjänstepigan efter återkomsten från en halfårig vistelse i Norge eller Danmark gör sitt bästa att glömma sitt simpla modersmål för att på detta imponera på hemmavarande kamrater och vänner.
Vår nationella modlöshet förråder sig i oupphörliga jämförelser med andra folk, jämförelser, som i regeln slå illa ut, därför att vi blott räkna med sådana värden, som återfinnas utomlands. Så t.ex. ha vi väl lagt märke till att vårt offentliga lif ej äger samma rörlighet och intensitet som utlandets, men vi värdera ej nog, att det hittills gått fritt från det starkt framträdande drag af dekadans och anarki, som utmärker flere främmande länders parlamentariska lif. För att ge större frihet åt de individuella anlagen har den nya stadgan för mogenhetsexamen medgifvit minus i vissa kunskapsämnen emot motsvarande plus i andra; men vår svenska nationalkänsla eller, rättare sagdt, nationalfåfänga finner allt förspilldt, därest vår andliga odling ej vid hvarje tillfälle i alla stycken går upp mot andra kulturfolks. En främmande kulturform må vara aldrig så fördärflig eller onjutbar för oss: in skall den, om den ock skall indragas vid håret och om äfven dess betydelse är fullständigt främmande för oss. För att välja ett exempel - hvilket raseri att resa bildstoder har ej gripit oss, sedan vi räknat ut, att vi ej ha lika många som andra länder! Ty konsten är ju kulturens blomma, och estetikens världskanon har fastställt de bildande konsterna till tre: ergo måste äfven vi svenskar, för att kunna räknas för ett kulturfolk, ha en svensk skulptur, äfven om antalet svenskar, som sentera och uppbyggas af denna konstart, är föga större än antalet af dess alster. Vi kunde trösta oss med, att vi förstå musik, poesi och äfven målning dess bättre, men sådant blir ingen tröst för dessa nervösa patrioter, som mindre bekymra sig om att kvaliteten är god, än att det finns något af alla sorter.
Det ligger en lång utveckling mellan den fornsvenska tingsmenighet, som i västgötalagen insatte de bekanta, om gränslös ringaktning vittnande bestämmelserna om sättet att gifva en misshandlad ”lekare” upprättelse, och den moderna svenska publik, som strör blommor öfver städernas varieté-estrader. Och ehuru teaterns halfva repertoar föga skiljer sig från varietéen, så är det än i dag god ton att tala om skådebanans nationellt uppfostrande betydelse. Ty man gör så i utlandet, och ett litet kulturfolk kan ej utan risk att förlora denna värdighet försaka en främmande insats, som kredensats af de stora kulturfolken. Modets spira regerar öfver tankar och åsikter ej mindre än öfver kroppens yttre omhölje, och det är ofta ej suset af granen vid vår egen moders stuga, utan de stridiga och växlande vindkasten utifrån världen, som slå oss till mötes i Sveriges press och litteratur. Hufvudsaken blir sålunda icke sanning, utan nyhet; man betraktar gamla idéer som gäddor, hvilka med åren bli onjutbara, och förråder lika fin hörsel för de främmande hugskottens växt som Heimdal för gräsets.
Vårt ängsliga jäktande att i all teoretisk fullkomlighet hålla oss i nivå med de stora kulturfolken har förledt oss att lägga så mycken vikt vid kunskapen, vid hufvudets bildning, att vi få föga tid öfrig för hjärtats. För samhällets välfärd gäller dock lika väl som för individens, att medelmåttig förmåga i förening med gedigen karakter är mera värd än öfverlägsen rutin utan heder; men det oaflåtliga sträfvandet att hålla oss uppe som kulturfolk medför lätt, att man vid bedömandet af en persons värde ser så mycket på den tekniska dugligheten, att redbarheten lämnas utan afseende, och följderna af denna ensidighet uppenbara sig stundom i ledsamma afslöjanden. Skulden till denna karaktersbildningens vanvårdnad är i viss mån samhällets och skolans, men i ännu högre grad hemmets, ty detta kan aldrig genom än så höga skolafgifter friköpa sig från den heliga plikten att svara för barnens karaktersdaning. Här har framför allt kvinnan en uppgift, som naturen anvisat och ingen kultur kan upphäfva; ty hur oändligt långt hon än kan gå på andra banor, skall hennes insats där dock aldrig kunna närmelsevis uppväga hennes betydelse inom hemmet.
Det har länge varit vanligt att peka på Kina som ett afskräckande exempel på ett folk, som isolerar sig från den öfriga världen, men med den riktning, världsutvecklingen numera tagit, behöfver ingen befara en ensidighet åt det hållet, ty i våra dagars starka sammanblandning af folk och åskådning ligger faran åt den rakt motsatta sidan. Är Kina ett exempel på en öfvervunnen fara, så erbjuder Japan ett godt föredöme i konsten att lära af andra utan att förneka sig själf. Haf mod att vara dig själf! den gäller för folken ännu mer än för individen. Det finns utanför Sveriges gränser fullt ut lika mycket förvändt och bristfälligt som hemma hos oss, och skall jag nu en gång vara bristfällig, är det nästan bättre att vara det på mitt eget sätt än på franskt eller tyskt. Jag äger då åtminstone originalitetens ära äfven i mina brister och undgår löjet af att efterapa andra äfven i deras svagheter. Och hvad det goda angår, är det en tvifvelaktig vinst att utbyta en svensk dygd mot en utländsk. Storheten förlorar intet i värde, därför att den är nationell, men med hvilka värden skall den kosmopolitiska storheten utfylla tomrummet efter en utplånad nationalkänsla? Liksom den stiliserade pappersblomman icke ens i sin yppersta regelskönhet kan ersätta den doftande rosen i hagen med all dess lefvande oregelbundenhet, så skall en dylik världsborgare alltid te sig som ett abstrakt schema vid sidan af den nationellt utpräglade individen, och när allt kommer omkring, skola de flesta människor finna större behag i en slagdänga på sitt modersmål än i ett högstämdt ode på esperantospråket.
Medan kosmopolitismen i våra dagar mera betraktas som ett af tidsutvecklingen följande nödvändigt ondt, så gällde den för 1700 talets bildade Europa som ett positivt eftersträfvansvärdt ideal. ”Ädel och fri mänsklighet” var upplysningstidens lösen, och den stora franska revolutionen, som skulle i handling omsätta dessa läror, satte ”broderskap” mellan folken i nationalismens ställe. Men den franska broderskärleken resulterade inom kort i en rad af blodiga krig, och den store opportunisten Napoleon begagnade tillfället att förverkliga kosmopolitismens idéer efter sitt sinne, då han utan svårighet nedslog de furstliga legohärarne och gjorde Europas folk tributmässiga under sin härsklystnad. Ingenstädes hade de kosmopolitiska idéerna slagit djupare rot än i Tyskland, hvars störste son, Göthe, likgiltig för det tyska fosterlandets segrar eller nederlag, gick omkring och studerade osteologi på de fransk tyska slagfälten; men ingenstädes blef heller uppvaknandet mera fruktansvärdt. Liksom den fosterlandsförnekande tidsströmningen i Sverige mynnat ut i vår armés mörkaste minne, Anjalaförbundet, så fingo tyskarne inhösta dess frukter, då Napoleon - tjugu år efter Fredrik den stores död! - upplöste det tyska riket och frånryckte Preussen halfva dess område.
Hvad som räddade Europa från ett hjälplöst slafveri under gallisk militärdespotism, var nationalkänslans återuppvaknande, först i Spanien och sedan utefter hela linien. Ingenstädes reste sig dock denna undertryckta kraft med sådan makt som i Tyskland, och dess verk blef det att i förbättrad gestalt upprätta hvad kosmopolitismen upplöst - först 1813, det preussiska riket, och sedan, 1870, genom detta, kejsardömet Tyskland.
Exemplet innebär en varning, emedan det visar, huru djupt kosmopolitismen kan störta ett folk, men på samma gång en tröst, emedan det ådagalägger, hurusom en slumrande nationalkänsla kan återväckas till ett nytt och härligare lif. Och den trösten kunna äfven vi räkna oss till godo. Det är sant, att det i anförda fall varit yttre faror, som framtvungit pånyttfödelsen, men om det än är svårare, så är det lyckligtvis ingen omöjlighet att äfven i fredens tid hålla den nationella lifskraften vaken. Så ha ännu de senaste decennierna sett denna gemensamhetskänsla bryta fram hos vårt folk i skiftande yttringar - såsom i stadigt växande opinion för stärkandet af vårt försvar, i enig samverkan för våra samfärdsmedels utveckling, i glädjen öfver det ekonomiska lifvets och särskildt Norrlands framsteg, öfver den svenska näringsflitens vackra uppvisning i konungajubileets dagar, öfver den svenska konstens triumfer utomlands, i stolthet öfver våra landsmäns storartade insatser i det internationella arbetet och den geografiska forskningen och slutligen i ängslig väntan på de män, som dragit bort för att utveckla den svenska flaggan öfver nordpolen. Med all vår obenägenhet att underordna enskildt under allmänt väl och med all vår okritiska förkärlek för det utländska, äga vi sålunda åtminstone kvar förmågan att älska och beundra dem, som i dessa hänseenden äro vår egen motsats och som utgöra vår kontingent i den heliga skara, hvilken går främst i den eviga striden för mänsklig utveckling. Och detta visar, att det ideal, som lefver längst inne i det svenska hjärtat, ännu är godt och ofördärfvadt.
Men det är ej nog att som passiva åskådare applådera hjältarne i lifvets strid; skall ej nationen i dess helhet småningom blifva efter bland den föraktade hopen af tross och eftersläntare, måste den i täta massor fylka sig under den fina, som bär inskriften: Att älska något högre än sig själf. Våra förfäder kunde godt den konsten, och därför är alltjämt den svenska historien näst bibeln vår bästa uppbyggelsebok.
I nationalkänslan ingår alltid ett historiskt element, en minnenas kult, som ej utslocknar förr än nationen själf och hvilken därför bereder kosmopoliten lika mycken förargelse som den religiösa andakten fritänkaren. I likhet med hvarje annan kult, om den är sann, verkar äfven denna uppfostrande; ty den, man vördar, vill man efterlikna. Ju mindre fjärran den tid, i hvilken man söker sitt folks renaste och högsta uttryck, ligger ens egen, dess lättare är det att återupplifva dess anda, ty då föreligger alltid sannolikheten, att det på folkets djup, i de sant konservativa samhällslagren alltjämt fortlefver oförfalskade element, hvilka kunna framdragas och uppodlas, så att de ånyo blifva mäktiga att genomsyra nationens blod. Och liksom poesien och musiken, när de förtunnats till blodlös formalism, i folkvisan alltid funnit uppslag till pånyttfödelse, liksom riksspråket oupphörligen rönt behof af föryngring genom lån från bygdemålen, på samma sätt skall äfven en nationalitet, som i sina mera utvecklade element är på väg att förlora landkänningen, alltid ha möjlighet att återfinna sig själf, så länge den i ett ofördärfvadt folklif äger kvar förutsättningarna för en nationell regeneration.
Vid århundradets början - af 1809 års konstitutionsutskott - karakteriserades vår nationella egendomlighet såsom ”det urgamla, aldrig utplånade och outplånliga svenska individuella lynnet af manlig stolthet utan öfvermod, af frihetskänsla utan yra, af sanningsnit utan svärmeri, af redbar verksamhet utan skryt och ifver”, och hur mycket än den följande tiden rubbat i urgammal svensk sed och åskådning, torde denna karakteristik ännu vid århundradets slut i hufvudsak vara giltig. Opartiska iakttagare, som i Amerika haft tillfälle att omedelbart jämföra de svenska utvandrarne med andra nationers, ha kraftigt framhållit de gamla svenska dragen af redbarhet, idoghet och förmåga att slita ondt, och den, som inom vårt eget land vill göra sig besväret att lämna de stora denationaliserande stråkvägarne och tränga in bland denna de aflägsnare landsorternas, skogs och bergsbygdernas befolkning, hos hvilken Hazelius gjort sina bästa samlingar af gammalsvenska ”saker”, skall säkerligen ännu ha utsikt att göra goda skördar af gammalsvenska dygder, som kunna blifva fruktbärande för hela nationen. Gent emot de invändningen, att ett folk är sådant det är och hvarken förmår återkalla utplånade dygder eller utrota gamla brister, är det nog att peka på de senaste femtio åren, som i hög grad begränsat en så inrotad last som dryckenskapen, och de senaste tjugufem, som sett ett ännu äldre fel, den tröga oföretagsamheten, på väg att försvinna.
För dem, som misströsta om möjligheten för ett litet att hålla stånd i kampen för sin tillvaro, erbjudes en hälsosam lärdom i det pågående sydafrikanska kriget, hvilket, hurudan utgången än må blifva, alltid skall tjäna till att visa, hvad kraftiga förberedelser och nationell hänförelse kunna uträtta äfven mot den mest förkrossande öfvermakt.
Och därför kan den svenske fosterlandsvännen säkerligen ha rätt till den mening, att hans folk, om det vill, ännu har kvar möjligheten att inom sitt eget sköte utveckla nog kraft för att kunna segerrikt bestå inför de allvarliga pröfningar, som det förestående seklet titan tvifvel skall ställa på detsamma.
Aron Rydfors, 1899. (Hämta hela texten som pdf här.)
