Skandinaviska Halföns folk; en blick
på några charakteristiska egenheter i dess lynne
och seder.
På
denna fasta orubbliga granitgrund, som utgör det egentliga
Sverige, lefver och verkar ett folk, som – med undantag
af de upp under pollen undanträngde Lapparne och några,
i sednare tider här coloniserade, Finnska stammar –
genom den öfver allt sig charakteristiskt liknande physionomien
och det i grunden enahanda språket, visar sig, så
långt det än utbredt sig öfver fosterjordens
vida yta, vara af ett gemensamt ursprung. Ty, fastän
Skåningen, i sitt språk och sitt uttal, mer daniserar
och dermed antyder sin förvandtskap med Jutar och Seeländare,
så är likväl att märka, det dessa ursprungligen
också icke äro andra, än de, som af den gemensamma
stam, hvilken befolkat hela Skandinavien, nedsatt sig på
de Codaniska öarna; och, om nu Dalkarlarnes dialekt till
en del förekommer de öfriga provincernas invånare
fremmande, så är det blott en följd deraf,
att de förra, mer af den sednare utbildningen oförändrad,
bibehållit den gamla Norraena tunga, som fordom var
det allmänna uttrycksmedlet för hela asastammen.
Denna företeelse bestyrker våra häfders vittnesbörd,
att Svenska folket lika litet genom betydliga inflyttningar
blifvit uppblandadt (1), som af fremmande
härar underkufvat. Öfver allt igenfinner man derföre
hufvuddragen af den Svenska nationalgestalten och nationalutseendet,
som utmärker sig icke af en just synnerlig lång,
men starkt byggd resning, en rak ställning, en smal,
ehuru icke precist mager, kropp, fylligt underlif, hvilket
icke gerna uts kjuter till en hängande istermage, högt
bröst, breda och fasta skulderblad, en hög och vid,
af brunt, rakt hår, beskuggad panna, djupa, lika ofta
ljusbruna, som blå ögon, en stark, mest rak näsa,
mellan något framskjutande kindknotor, och en fin, af
solstrålarna lätt förändrad hy. Naturligtvis
träffar man dessa physionomiska drag mest omodifierade
bland landtbygdens invånare; men man upptäcker
åtminstone spår till dem, temligen lätt och
allmänt, äfven blad de högre stånden,
och den likhet i utseende, som man bland bönderna träffar
med portraitern af fäderneslandets utmärkta män:
en Gustaf Vasa, Gustaf II Adolph, A. Oxenstierna, L. Torstensson,
G. Stjernhjelm, C. Linne m. fl. vittnar på ett talande
sätt, huru allt, hvad Sverige eger stort och ädelt,
inhemskt uppspirat från den allvarsamma, ouppblandade
och fria Svea allmoge, som alltid utgjort rikets heder och
styrka. – Hvad ofvanföre blifvit sagdt om det Svenska
utseendet, förstås väl egentligen om männernas;
men äfven qvinnornas kropps- och anletsbyggnad antyder
snart, att de äro deras systrar och döttrar. Egentlig
skönhet har den nordiska qvinnan sällan, och en
Aurora Königsmark, eller en Hedvig Taube, äro i
detta afseendet likasom anomaliska rariteter, hvilka äfven
just derföre blifvit så namnkunniga och så
olyckliga. Men hon har ett eget slag af täckhet, den
en af Sveriges mest snillrika författare, på ett
lika rörande, som träffande sätt, beskriver,
då han säger: ”nordiska qvinnan får
en färg, en ungdom, ett infall, som ställer i tycke,
hvad som brast i smak. Friskhetsglädjen blandar sig med
lidandet af klimatets tryckning och sätter ömhetsstämple
på ansigtet, som ger åskådaren förtjusningsvillan.”
(2)
Och denna förtjusning öfvergår hos Svenska
mannen till vida mer än villa, då han ser den inhemska
qvinnan, utan anlag för de, mer ett offentligt lif tillhörande,
talanter och öfningar – hvadan också, icke
en gång hos de förnämare damer, lusten att
lägga dem i dagen och af dem göra sin hufvudsakliga
sysselsättning, visat sig på ett så övervägande
sätt som på andra ställen, med fromt hängifvet
sinne dela hans mödor och uteslutande egna sig åt
en arbetsam huslighet.
Hogen för huslighet, i förening med öppet allvar,
vänlig redlighet, smickerlös frimodighet och raskhet,
äro den Svenska nationalcharakterens öfvervägande
goda egenskaper, till hvilka förenar sig en varm, oskrymtad,
utan skryt och öfverdrift sig uttalande och på
innerlig frihetskänsla grundad, kärlek till fäderneslandet
– inom hvilket denna känsla alltid haft ett fritt
utrymme – och till Konungen, i hvilken Svenska bonden
ser sina fri och rättigheters säkraste vård.
Deremot hyser han en ofta oförstäldt yttrad, ovillig
misstro till de förnäma, eller till herrarne, som
han kallar dem – troligen härledande sig från
de af Svenska magnater, mest i tiderna närmast efter
trettioåra kriget, gjorda försök att förtrycka
bonden och bringa honom i den belägenhet som den Tyska.
Derifrån härleder sig äfven den långsamhet,
hvarmed bonden tillegnar sig de förändringar och
förbättringar af jordens brukningssätt, som
vid herrgårdarne blifvit införda. Ty dels vill
han sjelf se och genom erfarenhet för sig hafva fast
öfvertygelse, att det nya sättet verkligen är
en förbättring af det från far och farfar
ärfda och genom denna långa vana vördnadsvärdt
blifna, dela också beror detta väl äfven på
en viss, i sjelfva national-naturen liggande, af klimatet
befordrad, tröghet, ej sällan öfvergående
till envishet.
Denna tröghet, jemte en snart framstickande, äfven
på visst sätt at klimatiska förhållanden
föranledd, afvundsjuka och girighet, äro de, allt
sedan Rimchrönikans dagar, erkända, oförnekliga
och allt jemnt fortfarande hufvudschatteringarne af Svenska
national charakterens skuggsida. Märkvärdigt är
det dock, att från dessa kan man likväl icke egentligen
härleda de slags laster och brott, hvilka i Sverige så
ofta förekomma, att de kunna anses ty värr såsom
verkligen gängse. Den ena af dessa är fylleri, eller
till öfvermått gående lust för starka
drycker, besynnerligen brännvin, hvilken väl i sig
sjelf intet annat är än en afart utaf det Svensken
så ofta förekastade begäret att frossa –
och visst icke utan grund, då klimatets hårdhet
likasom påkallar en inre värma, sig till motvigt.
Det är också allmänt erkändt, att, vill
man hafva något gagn af Svensken, det må vara
till vad som heldst, bör man icke anmoda honom att angripa
förrättningen med tom mage. – Det andra, vanligast
förekommande och oftast bestraffade brottet är tjufveri,
som väl dock torde hafva sin yttersta grund, så
väl i den ursprungligt nationella lusten, att behändigt
öka sin tillgång, som, och kanske mer, i afundsamheten,
att se en annan ega, hvad man sjelf nödgas umbära.
Deremot äro egentliga falsificationer och bedrägerier
icke rätt vanliga på landsbygden, der äfven
falskt vittnesmål ganska sällan förekommer.
Ännu sällsyntare äro egentliga och våldsamma
plundringar – någon gång inträffade
poströfverier undantagna – och äfven kunna
hela år gå förbi, utan att det i det vidsträckta
Sverige, i synnerhet utom de större städerna, något
mord behöfver bestraffas. Sjelfmord inträffar väl
någon gång; men det fordom, i synnerhet innan
förmildrande lagar och beredd möjlighet, att lättare
och oskadligare undandölja följderna af förseelsen,
börjat inskränka det, oftast förekommande slag
af dråp var barnamord. Att så varit äfven
i gamla tider, vittna våra äldsta skrifna lagar,
och ett gammalt, å Upsala bibliothek förvaradt,
Manuscript af de så kallade Medellagen, försedt
med målningar har, såsom det mest charakteristika
af Högmåla balken, föreställningen af
en qvinna, i begrepp att ända sitt barns dagar, med omskrift:
unar jak thik lifa tha heiter drauls konu jak. Och, ehuru
allt sedan Gustaf III:s dagar lagen varit ganska mild mot
den mer beklagans- än straffvärda utöfvarinnan
af det brott, till hvilket naturen med starkaste röst
tycktes locka, ligger dock hos Svenska qvinnan en bestämd
fasa och känsla af skam för att heta drauls kona,
eller den, som utom äktenskapet burit kärlekens
frugt. Denna går så långt, att bland det
antal offentligt fala qvinnor, som funnits i Stockholm likasom
i hvarje annan större stad, hafva de fleste alldeles
icke varit af rent och äkta svenskt ursprung, och, om
man gåfve sig mödan att undersöka, skulle
man bland dessa knappt finna en eller två, som af en
gifven afgjord hog tillgripit eller drifva sitt föraktliga
handtverk, utan dertill förledde af vissa serskilda och
genom nöden ökade omständigheter, fortsätta
de det af behof eller vana, men alltid med en öfvervägande,
hela deras varelse förlamande, känsla av blygd och
ånger. Man vill dock härmed icke påstå,
att Svenska qvinnan är mer afgjordt kysk, än hennes
systrar i andra länder, då det skulle motsägas
af den omständigheten, att de i Sverige årligen
födda oäkta barn, till de äkta, förhålla
sig som 1 till 13. I detta afseende verkar icke heller klimatet
till någon öfvervägande köld i begären,
utan är qvinnan i Sverige lika tillgänglig för
förförelsen, som annorstädes. Denna anmärkning
gäller äfven om bondflickan i rikets aflägsnare
provincer; i synnerhet faller hon lätt för den unga
herremannens frestelser. Fåfängan kommer honom
nämligen till hjelp, och den är, så väl
i Norden, som i Södern, flickans öfvervägande
böjelse. Men, åldrad såsom hustru, förvandlar
sig hos Svenskan denna fåfänga på ett märkeligt
sätt till snålhet och kärlek till penningen
– troligen till följe deraf, att hon mer, än
hustrun i något annat land, befattar sig med vården
om sitt hus, och hon således kommer i erfarenhet af,
hvad värde penningen eger.
Men, hvarigenom annars Svenska nationalcharakteren på
det mest talande sätt uppenbarar sig, är den kärlek,
med hvilken hvarje svensk omfattat och omfattar Carl XII,
och den enthosiasm, af hvilken han ovillkorligen hänföres
vid blotta ljudet af detta namn. Ty, hade icke denne Hjelte
Konung just precist framstått såsom idealet af
alla hans folks nationella egenheter, så hade han icke
kunnat kunnat blifva af samtida och efterkommande hyllad med
denna från hjertat gående värma. Huru han
af sina samtida älskades, kan man sluta af den försakelse,
med hvilken folket för hans skull fördrog det tyngsta
lidande, fördrog förlusten af det dem annars om
hjertat aldra ömmast liggande. Och dock, när han
föll, med hvilken förtviflan blef han icke saknad
af en hvar, som lydt under hans, visserligen i många
fall tunga, spira, och framför allt af dem, som med honom
delat slagtningens faror! ”Jag har sett Kong Carl,”
– lät en gammal Öfverste svara Konung Fredrik,
som kallade honom till sig, ” och någon annan
Kong bryr jag mig icke om.” – ”En sådan
rock bar Kong Carl”, som svarade en annan ArfPrinsen
af Hessen, som menade, att det icke passade sig väl,
att gå till hofs i denna grofva gammalmodiga drägt.
Och i sin första barndom kände den, som skrifver
dessa rader, en gammal, inemot hundraårig gubbe, som
i egenskap af fendrik gjort de sista årens fälttåg
under Nordens Alexander. Denne gubbe tillbragte, dag ut och
dag in, sin tid icke med annat, än, så fort han
om morgonen hunnit påhänga sig sin blå och
gula Carolinrock och spännt om lifvet sin långa
messingsvärja, trädde han till spisen, den han eldade
med sprakande och smällande granved, och, derpå
lyssnande, satt han ända till sena qvällen, för
sig sjungande den gamla trohjertiga visan, om Kong Carl och
hans gullgossar blå, med ögonen oaflåtligt
fästade på den dyrkade hjeltens conterfey, och
derunder rullade stora tårar ned öfver de bruna,
skrynkliga kinderna. Så hade han lefvat i många
år, utan att han någonsin behöft sörja
för sitt uppehälle. Det goda landtfolket buro honom,
hvad han behöfde, ty, sade de, han har ju sett Kong Carl!
– Dennes portrait, illa måladt eller åtminstone
i dåligt kopparstick, ses ännu nästan i hvartannat
bondhus, och ända intill sednare tider var det en fast
tro hos allmogen, att hjelten icke var död, utan att
han blott dragit sig undan till Turkiet, hvarifrån han,
så snart någon stor fara hotade fäderneslandet,
i spetsen för sina raska blåa gossar skulle återkomma
och återställa dess lycka och ära. Nu har
väl denna öfvertro försvunnit, ty dagar hafva
öfvergått fäderneslandet, då hans arm
väl kunnat behöfvas, utan att någon Kong Carl
kommit; men kärleken och vördnaden för hans
minne är lika varm. Säkerligen skulle man aldrig
sluta, om man ville samla och berätta alla detta factum
bevisande anekdoter. Här är det således nog,
att erinra om den enthosiasm, med hvilken sekel-årsdagen
af hans fall, år 1818, öfver hela Sverige begicks,
för att göra det klart, att så har visst aldrig
något annat folk älskat en afdöd Konung, som
Svenskarne älskat sin Carl XII, hufvudsakligast derföre,
att en hvar känner, huru nära han varit förvandt
med en hvar national-individualitet. Således, för
att riktigt fatta och begripa Svenskheten, behöfves visst
ingen ting mer, än att rigtigt lära sig inse hvad
Carl XII var såsom människa och krigare.
Vidare tjenande som ett bidrag dertill kan visserligen den
allmänna eller egentligen Svenska allmoge-åsigten
vara, efter hvilka det stått i betydligare förhållanden.
Man behöfver också icke mycket umgås med
Svenska bonden, för att finna, till hvad grad han misstror
Dansken, men tillika aktar honom i öppen strid allt för
ringa, att vårda sig att hata honom. Men emot Ryssen
hyser han verkligt hat, ty han minnes alltför väl
de lidanden han förorsakat hembygden, att höra honom
nämnas utan ovillja; men han har tillika för mycken
aktning för hans kraft och tapperhet, att ej fortsätta,
det, oaktadt allt användt redligt motstånd, han
likväl skulle kunna bereda oss samma öde ännu
en gång. Och det är naturligt, den tappra måste
alltid högakta den tappra, äfven om han är
hans fiende.
Om vi nu, lemnande Svenskarnas moraliska, betrakta deras intellektuella
egenskaper, så finna vi dem, begåfvade med ett
klart, allvarligt begrundande och användbarhet säkert
begrundande, förstånd, dessutom snabbtänkta,
påhittiga samt ofta till och med bitande qvicka. –
Så t. ex. finnes en hel socken uppe i Dalarne, Svärdsjö,
hvars invånare äro bekante för att icke tala
annorlunda, än i epigrammer. I anledning häraf ega
Svenskarne ganska utmärkta, äfven hos sjelfva den
olärde och oöfvade bonden framträdande, mechaniska
fallenheter, yttrande sig icke allenast i den lägre grad,
som ännu kan kallas blott handaslöjd – och
af hvars flere arter Svenskarne, i synnerhet för snickeri,
alltid yppat en utmärkt både hug och färdighet,
hvadan en hyfvelbänk också alltid utgjort den förnämsta
meublen i en Svensk bondstuga, och man har äfven finare
snickare- arbeten, af bönder utförda med lika skicklighet,
som af de mest berömda mästare i städerna –
utan äfven i en högre, mer till vetenskaplig beräkning
gränsande mechanik. Så har man af endast sjelflärda
bönder ej blott klockor, fickur och musikaliska instrumenter,
utan äfven vatten- och häfverk, så ypperligt
beräknade och utförde, att de till och med af utländska
vetenskapsmän inom fachet blifvit gillade, och må
man i detta afseende ej glömma, att sjelfva Polhem rent
af uppvext utur allmogens sköte. Äfven för
en högre, mera rent konstmessig, art af måleri
röja sig här och der bestämda anlag; ty, att
ej omtala, det den store beundransvärde Hörberg
nästan endast genom sitt eget snille blifvit hvad han
var, och att Åkerström, ur fäderne bondstugan,
af sin medfödda drift för konsten leddes till Stockholm
och Rom, lefver ännu bland Jemtlands bönder en målareslägt,
vid namn Sundin, hvars arbeten äfven ådraga sig
kännares uppmärksamhet, och flere sådana exempel
hafva visserligen i äldre tider funnits, fastän
de icke blifvit så bekanta, som de nu anförda.
Endast, såsom hithörande, vill man här nämna
stenhuggaren Silferling i Wadstena, hvilken, på en tillärnad
grafsten, i halfupphöjdt arbete utfört historien
om Christi gång till Golgatha med en sådan, ehuru
icke konstmässig förvärfvad, skicklighet och
smak, att den ännu väcker den sakkunniga åskådarens
beundran. Äfven musikaliska compositioner, egentligen
dock blott polskor och vis-melodier, eger Svenska allmogen
af dess egna medlemmar, till och med under äldre tider
componerade af sådana, som icke ens känt beteckningen
af en enda not, och dock utmärkte af en sådan skönhet
och fullkomlig tactbildning, att äfven de mest lärde
tonkonstnärer, t. ex. Haeffner, med verklig tillgifvenhet
omfattat denna Svenska nationalmusik. Deremot har den Svenska
bondpoesin en afgjordt frånstötande råhet
och platthet – ty man må besinna, att de uråldriga
herrliga romanzerna eller så kallade folkvisorna, ehuru
i sednare tider på bondgummors läppar bevarade,
dock äro det försvunna riddarlifvets producter,
bildade i högre kretsar. Detta torde böra anses
som ett bevis derpå, att den Svenska phantasien icke
af sig sjelf är nog stark och rikt lefvande, att af sina
egna tillgångar dana något utmärkt, utan
behöfver dertill att understödjas, dels af ett verksamt
lifs omvexlingar, dels af en högre literär bildning
och en närmare bekantskap med fremmande mönster.
Äfven hafva methaphysiskt speculativa anlag i ringa mått
uppenbarat sig hos Svenskarna, likasom vore de öfverväldigade
af rigtningen åt en bestämdt dialektisk analys.
Der dessa naturliga fallenheter i deras skönaste blomning,
nämligen bland fäderneslandets lärda och författare,
framträdt, blir detta förhållande ännu
mera klart och öfvertygande. Att Sverige framfödt
och uppammat nya tidens botanik, är allmänt erkändt;
att det betydligt bidragit till den fulländning, som
anatomie, Chemie, astronomie, mechanik och mathematik inom
ungefär ett sekel förvärfvat, är likaså
bekant; deremot torde böra medgifvas, att Sveriges artfullständiga
vitterhetsodling ännu blott är i blifvande, och
att de Svenska philosopher, ehuru ganska skarpa tänkare
bland dem uppträdt, ännu rent i allsidig anda genomfört
sin vetenskap, något inskränkande bestämde
antingen af det ethiska eller logiska interesset, och såmedelst
äfven å sin sida hyllande nationens öfvervägande
praktiska syftning.
Hvad utvecklingen af dessa anlag beträffar, har Sverige,
för deras ledande till egentlig lärdom, allt sedan
de första WasaKonungars dagar, haft ändamålsenliga
och af regeringens vård synnerligen omfattande inrättningar.
Deremot är det visserligen sannt, att för den egentliga
allmogens undervisning träffas några stiftelser
endast på högst få ställen, och dessa
af temligen sen dato. Det oaktadt är Sveriges bondklass
den erkändt kunnigaste och mest bildade i hela Europa.
Sedan otänkliga tider tillbaka har det varit en stor
sällsynthet, att på landsbygden träffa någon,
som icke kunde läsa rent i bok; de fleste skrifva äfven
till husbehof och hafva en beundransvärd färdighet,
att fort och säkert räkna i hufvudet. Onekligt har
härtill mycket verkat, att den sjelfständige bonden,
utom hans medvetna rättighet att kunna blifva riksdagsman,
äfven eger den, att såsom nämnde- och fjerdingsman,
deltaga i domare- och executions-förvaltningen öfver
sina likar. Hufvudsakligaste orsaken till detta förevarande
är väl dock den, att färdigheten, att kunna
läsa och ur tryckt bok inhemta Christendomens hufvudgrunder,
blifvit bonden föreskrifven som en religionspligt, för
hvars uppfyllande presten vid de allmänna, dels årliga,
dels confirmationen föregående, förhören
har att vaka. Derigenom har Sveriges allmoge omfattat bemödandet
att lära läsa, med hela sin religiösa känsla,
hvilken äfven fästat den med en förtroendefull
tillgifvenhet till dess prester, hvars försvagande endast
kan ådragas genom moraliskt förfall hos sjelfva
presterskapet. Derföre, i trossaker, rättande sig
efter sin lärare och sin kateches, har Svenska bonden
hittills varit afgjordt orthodox, och i synnerhet secterism
för honom föga lockande, hvadan också varken
den, bland de högre stånden icke obetydligt utbredda.
Herrnhutismen, eller den mer speculativt-phantastiskt utbildade
Svedenborgianismen, gjort något synnerligt intryck på
vår allmoges rena sinne. Mer öppet visade det sig
för den, på varm fromhet utgående och, af
den andaktsfulle Tollstadius, i lära och lefverne så
skönt framställda, pietismen, likasom äfven
ur allmogens eget sköte, tid efter annan, uppkommit visas,
af en öfvervägande asketisk anda utmärkte,
separatismer, hvilka således äfven i sin mon rättat
sig efter och bevisat det ursprungligt Svenska lynnets afgjorda
vändning åt det praktiska.
Deremot vidskeplig, i detta ordets rätta betydelse, har
den mer förståndige och föga phantastiske
Svensken alltid varit i högst obetydlig grad. Det, hvad
man kallat Svenska allmogens vidskepelser, och öfver
hvilkas utrotande sednare tiders upplysare gjort sig så
mycket till, voro dock i sjelfva verket ingen ting annat än
traditionella, utaf den mellankommande katholicismen modifierade,
minnen af den urgamla nordiska hedendomen, eller urfädernas
dyrkan af personifierade naturkrafter. Så trodde sig
understundom vandraren, mellan Sveriges mångfalldiga
sjöar och forsande vatten, höra Necken, eller Strömkarlen,
spelande på sin harpa, för att locka den oförsigtiga
ned i hans våta rike. Så berättade någon
gång jägaren, att under hans nattliga vakan mellan
klippor och snår, för att utlura sitt rof, han
blifvit besökt af den framtill sköna, behagliga
och granna, men baktill som ett tråg ihåliga Skogsfrun,
hvilken, allt efter det sätt, på hvilket han mottagit
henne, gifvit honom öfverflöd på eller beröfvat
honom allt villebråd. Ingen natur-ande ansågs
dock vigtigare, än den lilla dverglika, med sin röda
mössa försedda, oupphörligt sysslande Tomten,
eller de, ännu mindre, under de ljusa sommarnätterna
ringdansande Elfverna, emedan de, väl och vänligt
bemötte, gjorde det hus eller fält rikt, som de
besökte, eller i annat fall beredde olyckor omkring sig.
Såsom afgjordt och vid alla tillfällen skadande
andeväsen, föreställde man sig åter dels
Mylingarne: öfversinnliga lemningar efter mördade
barn, dels de så kallade Självrängarne: sådana,
som i tiden mot rätt och skäl vrängt och omflyttat
rågångsmärken eller gränsestenar. Annars
skulle, enligt den i Sverige gängse föreställningen,
egentliga spöken eller gengångare, sällan
uppträda i afsigt att skada, utan dels för att trösta
eller mot förestående olyckor varna sina närmaste,
eller också för att öfver fördolda brott
påkalla lagens näpst. Dessa äro de öfver
hela riket, i alla dess delar, vanliga åtminstone för
tjugu år sedan hos allmogen gängse föreställningar;
men dessutom hafva serskilda, tracter, enligt folktron, sina
egna, dels skadande, dels välgörande trollväsen,
om hvilka berättelserna väl förtjena forskarens
uppmärksamhet, då de gerna ytterst hafva sin grund
i vissa, den orten tillhöriga, historiska omständigheter,
- Men, utom dessa öfvernaturliga väsenden finner
man äfven spår till tron på öfvernaturliga
verkningar, af menniskor beredda, eller så kallade trollerier.
Att i hög grad kunna utöfva dem, ansågos egentligen
Lappar, Finnar och Ziguenare, men dessutom äfven andra,
i synnerhet gamla gummor, hvilka använde dessa konster,
så väl till gagneliga, som skadliga ändamål,
mot både människor och boskap. Mot de förderfliga
verkningarna, eller de så kallade trollskotten, har
Svenska bonden dock ärft från fäderna vissa
sympathier, hvilka, rätt använda, äro synnerligen
kraftiga och pålitliga. Sådana eger han äfven
mot de flesta bland hans likar gängse sjukdomar, och
tron på dessas förmåga har väl hufvudsakligen
bidragit att göra honom så föga fallen för
användandet af egentlig medicin. Det torde väl också
en gång blifva bevisadt, att detta förhållande
har sin grund i medvetandet, att Svenska jorden i dess egna
växter frambar tillräckliga läkemedel för
de, vårt klimat egentligen tillhörande, sjukdomar:
frossa, lungsot, gikt och rheumatismer. Lätteligen skulle
det nämligen kunna styrkas, att, utom tillfälliga
yttre skador, de nu nämnda voro de enda krankhets furier,
som förderfligt anföllo den ursprungligen så
friska raska Svenska stammen, innan den ännu vikit från
fädernes gamla ordentliga lefnadssätt. Med förändringen
deraf och med en, genom tilltagande fattigdom framkallad,
mindre noga vårdad renlighet i deras boningar, hafva
våra bönder i sednare tider blifvit utsatte för
flere andra slag af sjukdomar, bland hvilka den ohyggliga,
först från Norge inkommande, Radesyge, eller de
så kallade Bondfransoserna – bland allmogen sjelf
kallad ”den elaka sjukdomen” – aldra förderfligast
verkar till undergräfvande af nationens gamla kraft.
Hvad nu bondens boning egentligen angår, så var
dess urgamla construction följande: en stor, med trenne
fenster försedd stuga, med en stor, så till värmande
som kokning och belysning om aftnarna tjenande spis, och med
sängrum för alla medlemmarne af hushållet.
Bredvid denna en liten, den på husets venstra ända
varande förstugans bredd begränsade cammare, i hvilken
vissa slafs matvaror och husgerådssaker förvaras;
samt ofvanpå en så kallad nattstuga, eller ett
vindsrum, der den flitiga hustruns och hennes döttrars
helgdagskläder hänga, såsom brokiga tapeter
framför väggarne, och hvilket rum står fejadt
och städadt till mottagande af fremmande gäster.
Äfven genom detta rum går från stugan den
ena spiselpipan; hvilken slutar sig i en hvitmenad skorsten,
oftast ganska högt uppskjutande öfver det brutna
torf- eller brädtaket, på den rödfärgade
af släthuggna stockar timrade byggningen. Inne i den
stora stugan, bakom det aflånga bordet, på gafvelbänken
under fenstret satt fordom förnöjd den redlige och
kraftige Svenska bonden, i synnerhet om aftnarna, vid den
sprakande klara granvedslågan från spiseln, och
spisade sitt – i de rikare provincerna mjuka, syrade,
af rågmjöl – i de fattigare åter af
korn eller hafre, ja väl, under hårda år,
af barkmjöl bakade bröd, sitt salta kött eller
fläsk, sin gröt eller välling och drack sitt
starka hembryggda öl. Först i sednare tider har
han lärt sig att också dricka kaffe, vin, punsch
och andra utländska drycker, men, ty värr; äfven
med detsamma att skuldsätta sin ärfda jord och att
göra cessioner.
Dermed har äfven till en stor del den fordna glädtigheten
aftagit, och de gamla muntra festerna upphört, åtminstone
att firas på det fordna sättet. Dock är ännu
Julaftonen nästan att anse som en elektrisk conducteur,
hvilken till en enda dag concentrerar den högsta fröjd
under hela året. Då, hos herrefolket och stadsboerna
i Sverige, gifver man hvarandra skänker, under allehanda
mer eller mindre sinnrikt uttänkta spratt; och på
landet, bland bönderna, inbäres då och uppstaplas
mot väggen i prydlig ordning Julveden; då dukas
det långa, för hela helgen beräknade Julbordet,
på hvilket en mängd antända ljus uppställas;
gröt, skinka och trenne slags bröd. Bakadt i olika
kakformer, framsättas; nu träder hela hushållet
till bordet, och, efter afsjungandet af en psalm, glädja
de sig öfver den välmåga, gemensam flit under
året förvärfvat, vid den flitigt kring laget
gående, af Julöl fyllda, kannan, sålunda
stärkande sig till den raska slädfärden till
Julottan och den rikt upplysta kyrkan. Denna tidiga fest och
dess ljus i kyrkan ligga ännu öfver allt den Svenska
allmogen synnerligen om hjertat, så att, då för
några år sedan en landtprest i Östergöthland
under sitt upplysta nit, mot hvad han kallade öfvertro
och vidskepliga bruk, hade öfvertalat sina sockenbor
att bortlägga Julottan, blefvo de af alla deras grannar
derför så försmädade, liksom de varit
hedningar, att de, heldt då de sjelfva funno denna ljuslösa
Juldag ganska tom och trivial, först af sin Kyrkoherde
fordrade dagens firande på det gamla viset och, då
han vägrade det, genom klagan hos Consistorium tvungo
honom dertill. Deremot är det gamla skicket, att under
hela Julhelgen kläda golfven, så i kyrka som boningshus,
med frisk Julhalm, längesedan afladt, likasom äfven
vanan, att Annan Dag jul, under afsjungandet af den gamla
Staffans visan, rida, hvad man kallade, St. Staffans Skede,
till det mesta är inskränkt och bragt utur bruk.
En annan allmännelig folkfest för hela Sverige är
Midsommaren. Aftonen före St. Johannisdagen, eller som
den kallas Midsommaraftonen, klädes med blommor, granna
tygslappar och utblåsta samt förgyldta ägg,
och sedan, under utbrott af allmännelig glädje,
uppreses den långa, raka Majstången, och hela
den ljusa, ljumma natten vistas ungdomen under bar himmel,
då äfven fordom de unga flickorna, till följe
af en förut använd, sinnrik, blomstermagie, hoppades
och väntade att få se de fästmän, som
ödet åt dem bestämt. Dessutom pläga grannarne,
under höbergningstiden, förena sig till så
kallade slåttergillen, hvilka alltid slutas med ett
ståteligt gästabud eller så kalladt gänge.
Utom dessa, öfver hela Sverige lika högtidligt hållna,
fester, hafva vissa provincer sina serskilda, de der åter
på andra orter icke äro brukliga. Så t. ex.
är det i Upland brukligt, att Walborgsmessaftonen, eller
den sista April, på bergen och höjderna upptända
eldar, för att med deras klara låga helsa den kommande
unga sommaren. Annorstädes är första Maj en
inbjudare till sällskaplig förnöjelse, och
förnämligast i Stockholm är det bruket, att
högre och lägre, från Konungen till tiggaren,
i all den prakt, hvar och en i sin mon kan åstadkomma,
åka, rida eller vandra ut på Djurgården,
att med glada blickar lyckönska hvarandra till befrielse
från vinterkylan. – Alla dessa högtidligheters
yppersta glädjekrydda är dock, i synnerhet bland
bönderna, liksom också vid deras bröllopsfester,
en allmännelig, af musiken från en viol eller bautbois
upplifvad, dans, då gamla och unga hela natten omsvinga
i den så kallade polskan: en national-dans, hvilken,
med olika modificationer i serskilda landskaper, har närmaste
likheten med Tyska valsen.
Till dessa fester och dansgillen samlas bönderna och
deras qvinnor i sina högtidskläder. Dessa voro fordom
alltid, så för karlar som qvinnor – med undantag
af den gifta hustruns kamelotsklädning – af hemväfda
tyger. Den allmänna karldrägten utgjordes också
af skor, färgade ullstrumpor, korta skinnböxor och
en framtill helskuren, med häktor hopfästad, rock
af grått, mellanblått, eller svart vadmal. För
qvinnorna åter en ända till midjan gående,
med korta skört försedd tröja, kjol af vanligt
ylle- eller bomullstyg, ett olika antingen bomullstygs- eller
etamins-förkläde med långa hängande band,
en med snibbarna på rygg och bröst nedhängande
halsduk öfver axlarna, tätt under hakan hopfästad
af en oftast med stenar zirad nål, samt på hufvudet
en med stor bandros i nacken försedd, tätt till
hjessan slutande, mössa af sidensars ofvanpå det
stärkta och fint krusade slissingsstycket. Från
denna, att man så må kalla den, grunddrägt
hafva vissa landskaper afvikande drägtformer, af hvilka
Dalkarls- Wingåkers- Blekinge- och Skånedrägterna
äro de märkligaste, och ibland dessa, sig egentligen
hos qvinnorna utmärkande, är den Dalska den osmakligaste
och tyngsta, den Blekingska åter den i allt afseende
vackraste, sinnrikt beräknad derpå, att rätt
i dagen framställa den smärta Blekingeflickans välbildade
kropp. Våra i sednaste tider, trots alla stränga
författningar, af lust till snar vinning framkallade
lurendrejare, icke mindre än den äfven till allmogen
utbredda hog, att härma utländningen, hafva dock
mycket bidragit att förändra ej blott Svenska landtfolkets
fordna seder och välmåga, utan äfven deras
klädedrägter.
Vända vi nu vår blick från Sverige öfver
den stora fjellryggen in i Norrige, så träffa vi
ett folk, hvilket genom sitt utseende, flera bruk och husliga
egenheter snart nog ger sig tillkänna som – hvad
häfderna äfven bestyrka – Svenskarnas tvillingbröder,
fastän yttre omständigheter under en lång
tid grumlat förhållandet dem imellan. I den närvarande
Norrska nationen, då man bedömer den efter dess
offentliga talemän, igenfinner man snart ett folk, som
under lång tid varit underlagdt ett fremmande välde,
hvilket dragit till sig öfver hafvet, för att aldrig
återge dem åt fäderneslandet, dess bästa
hufvuden, under det att endast de, hvilka icke sågo
sig i stånd, att kunna utmärka sig i Köpenhamn,
gingo tillbaka, för att i sin mon danisera hembygden
och i dess enklare, torftigare och folkfattigare sköte
sakna den prakt och de nöjen, de smakat på andra
sidan hafvet. En åt Norrige beredd synnerlig halfbildning,
den det Kongeliga Selskab for Norriges Well, med sina upplysningsåsigter
från början af 1790-talet, på allt sätt
underhållit, var häraf en följd. Med denna
i hufvudet, således utan något slags kännedom
om sin egen styrka eller svaghet, väcktes Norrmännen
genom freden i Kiel plötsligt till drömmar om fullkomlig
sjelfständighet och oafhängighet, under ett afgjordt
misstroende och ett halfförakt mot grannriket, som, det
under trenne seclers lopp varit Danskarnas politik, att underhålla.
Derifrån de barnsligt enfalldiga, platta, ömkliga
utfall och invectiver mot Svenskarna, ömkliga utfall
och invectiver mot Svenskarna, efter föreningen med dem,
som man en tid såg uppfylla de Norrska tidningarne,
skrifna i ett språk, som ej var den större Norrska
allmänhetens. Såsom skriftspråk och det,
i hvilket ej mindre regeringens förordningar och alla
offentliga handlingar författades än de högre
ståndens conversation underhölls, infördes
nämligen ganska tidigt Danskan, visserligen nära
förvandt med Norrskan och vida mer utbildad, men dock
ett fremmande språk mot det till Svenskan sig vida mer
närmande, som talas af Norriges allmoge. Denna närmar
sig också sjelf ganska mycket till Svensken, i synnerhet
till den mera norrut boende, i charakter, seder och fallenheter.
Man ser nämligen här samma allvar, arbetskraft,
på medvetande af egen redlighet grundade öppna
och välvilliga förtroende och gästfrihet, och
samma utmärkt afgjorda mechaniska anlag, som hos Vermländningen,
Dalkarlen, Helsingen, eller Vesterbottningen. Denna likhet
härrörer visserligen icke blott af folkens gemensamma
ursprung, utan äfven af öfverensstämmelsen
i klimat, i markens charakteristiska beskaffenhet och i så
väl arten, som sättet af deras vanliga arbeten.
Såsom dessa nyssnämnda Svenskar, äro Norrmännen
också mindre åkerbrukare än bergsmän,
jägare och fiskare. Deras härigenom härdade
och ursprungligen starkt byggda kroppar göra dem också,
likasom deras stamförvandter öster om fjellen, till
förträffliga sjömän, och Norrmän,
likasom Svenskar, hafva ock alltid varit berömda och
eftersökta som de yppersta matroser i hela Europa.
Deremot har Norrmännens ursprungliga tapperhet, under
den tid de varit Danska väldet underkastade, och de således
aldrig stridde för annat än ett dem fullkomligen
fremmande interesse, så temligen inslumrat, att såsom
landttroppar de af Svenska soldater aldrig fruktats eller
aktats mer än Danskarne, under hvilkas fanor de äfven
framryckte och flydde. Sveriges krigshistoria, allt från
Konung Erik XIV:s tid, bevarar äfven på hvarje
blad exempel, huru föga manstyrka, så snart denna
varit väl och rigtigt anförd, Svenskarna behöft,
för att jaga framför sig dessa fordom så fruktade
Norrmän, hvilka också från dessa tider af
förfall, i sina så kallade nationalsånger,
icke hafva andra hjeltebragder att skryta öfver, än
lyckliga lönnmördareskott af klockare, hvilka krupit
in under broar, o. s. v. Och med lika ringa kraft, mod och
ihärdighet utfördes det i alla afseenden så
illa beräknade sjelfständighetskriget mot Sverige
år 1814, under hvilket commendanter i fästningarne
sände parlamentairer till Svenska tropparnas befälhafvare,
för att säga: ”det vores commendant will ikke
godt lide, at de Svenska skyde paa fästningen”,
och Norrmännen lemnade, vid första salvan från
Svenska sidan, de fastaste positioner, tilldess att arméen
ändtligen afslöt conventionen i Moss. Ett tydligt
och talande bevis, att den sak, för hvilken de uppmanades
att strida, icke som dess egen var omfattad och länd
af folket. Detta, i sin äkta rena kärna betraktadt,
är lika fast öfvertygadt, som Svensken, om sin ädelmodiga
Hjelte- Konungs upprigtiga önskan att bereda dess heder
och bästa, och honom derföre, hvarpå flere
rörande anekdoter skulle kunna berättas, med lika
varm och oskrymtad upprigtighet tillgifvet. De af Norrmännen,
hvilka varit öfver till Sverige, hafva med sådan
oförställd vänskap blifvit omfattade och dessutom
så väl lärt känna Sveriges, endast på
personlig trygghet och säkerhet under lagen beräknade,
författningar, att de, med dessa erfarenheter återkomma
hem, sjelfva bortlaggt samt hos grannar och bekanta så
småningom börjat bortnöta det misstroende
och kanske agg, som fordna, nu försvunna, omständigheter
väckt och underhållit. På tiden skal väl
alltså onekligen en innerlig och fast förening
mellan de båda brödrafolkens hjertan slutas, ehuru
man icke må föreställa sig, att detta önskansvärda
mål så hastigt kan uppnås, då många
endast långsamt afhjelpliga, tillfälligheter ligga
deremot.
Hvad byggnadssätt och klädedrägter, likasom
de allmänna sederna och bruken, i Norrige angår,
äro de i det närmaste öfverensstämmande
med de i Sverige gängse. Dock är det urgamla och
förfäderliga ännu mer bibehållet i Norrige,
och det ej blott i de mer aflägsna och nordliga provincerna,
t. ex. i Telemarken – der till och med bruket af lås
och riglar för dörrarna skall vara alldeles okändt
– utan till och med i de större städerna.
Ja, i sjelfva Christiania göra de unga damerna, från
de högsta till de lägsta husen, icke mera faconer
emot att åka kälkbacke med sina älskare, än
att med dem svänga om i en ”snorredans” eller
hoppa i en ”feyare” (3). –
I vissa allmänna moraliska förhållanden, i
synnerhet de båda könen imellan, hafva annars uppmärksamma
resande i Norrige velat upptäcka större laxitet
och oordentlighet, än i det, vid strängt skick från
ålder väl vanda, Sverige. Skulle denna anmärkning
hafva sin rigtighet, så är den grundad, mindre
i folkets ursprungliga lynne, än i gamla vårdslösande
och felaktiga lagar samt författningar. Med dessas förändrande
skola alltså de antydda missbruken genast försvinna,
ty äfven Norrmännen upplifvas af ett utmärkts
religiöst och för sträng sedlighet öppet
sinne.
Under dessa, öfver den Skandinaviska halföns inbyggare
anställda, betraktelser – och för hvilka man
nu ändtligen vill sätta en gräns – har
man hufvudsakligen fästat sig vid det egentliga folket
eller allmogen, emedan det är i dess sköte, som
det verkligen nationalt charakteristiska längst bevaras.
Herrefolket och de större städernas invånare
äro i hufvudsaken en sig nära liknande slägt
öfver hela Europa, och om dessa kan i en målning,
sådan som den närvarande, endast blifva fråga,
så vida de med någon viss framstickande egenhet
erinra om den fädernegrund utur hvilken de upprunnit.
(Stockholm, 1823)
Noter:
(1) Under loppet af 1600-talet, inflyttade
väl, på regeringens kallelse, till förbättrande
af Sveriges bergsbruk, åtskilliga Wallonska hushåll,
men hvilka så bestämdt, genom klimatisk åverkan
och gifte med infödingarna, nationaliserat sig, att nu
mer endast deras något fremmande namn utmärka dem
från Sveriges öfriga allmoge.
(2) G. A. Ehrensvärds resa till Italien,
Strengnäs, 1812, sid. 31.
(3) Namn på vanliga Norrska sällskapsdanser,
hvilka i det närmaste motsvara, hvad hos oss kallas ”wals”,
eller ”anglaise”.
