Tidigt höjde sig dock röster av klarsynta män ehuru oftast förgäves mot häxeriväsendet; sålunda klagade teologerna i Köln, då de erkände “häxhammaren”, att “många präster offentligt i sina tal till folket ej frukta att försäkra, att det ej finns några trollkvinnor och att de ej kunna göra någon skada genom trolldom, varigenom de oförsiktigt hindra den världsliga armen att straffa dem”. År 1518 tadlade den venetianska senaten inkvisitionens våldsamma framfart i Valcamonica, och den beslöt, att i alla processer om häxeri städernas styrelse skulle sammanträda jämte de andliga.
Bland de frimodige män, som bekämpade tron på trolldom, märka vi isynnerhet filosofen P. Ponponazzi, som i början av 16:de årh. skrev ett arbete emot tron på häxeri och andar, vilket dock sattes på index av påven; vidare Ulrico Molitore, professor i juridik i Pavia, som påstod, att häxresorna och häxsabbaten var blotta dikter, samt den holländske läkaren Johan Wyer, som bildat sig genom vidsträckta resor i Grekland och Afrika. Han uppträdde 1563 med en skrift: “Om djävuls-bedrägerierna“ i strid för häxornas oskuld och mot domarnas grymhet; han återförde trolldomsväsendet och de sjukliga företeelserna hos de “besatta” dels till deras naturliga orsaker, dels till bedrägeri eller illusioner. Men han talade förgäves; få läkare var så fördomsfria som han, och de protestantiska s.k. reformatorerna trodde fullt och fast, att sjukdomar, som nu kallas konvulsioner, mani eller vansinne, var “besattvarande” av djävulen. Luther, vredgades på de läkare, som ville ur naturliga orsaker förklara och med medikament behandla sådana sjukdomar, och denne man, som en gång slungade sitt bläckhorn, som han trodde, i huvudet på djävulen, yttrade angående “häxor”, vilka uppgavs hava stulit smör och ägg från några bönder: “Jag skulle ej ha något medlidande med dessa häxor; jag skulle bränna dem allihop.“
I 17:de årh. uppträdde även några läkare och vetenskapsmän mot häxeriprocesserna, såsom italienaren Porta (d. 1616), Sacchias och jesuiten Spee, den sistnämnde med en anonym bok därom under trettioåriga kriget; men inga märkbara resultat förspordes därav fördomarnas makt hade ännu en förkrossande styrka.
Häxeriprocesserna hade också sin praktiska betydelse och nytta för somliga, och exempelvis må anföras, att överborgmästaren i Geisz i Hessen 1661 fordrade, att regeringen skulle giva honom fullmakt att inleda nya häxeriprocesser, varigenom “styrelsen jämväl kunde få så mycket, att kyrkan åter kunde sättas i stånd, och ännu därutöver skulle hon få så mycket av dem, att dess tjänare framdeles bleve bättre besoldade”.
Först i slutet av 17:de och början av 18:de årh. hejdades på allvar häxeriprocesserna genom den vetenskapliga upplysningen. Det var i sanning på tid, att så skedde: Europa hade då sett sådana stormän inom naturforskningens och filosofiens områden framträda som en Gallilei, en Newton, en Cartesius, en Locke, en Leibniz, en Wolff m.fl. Genom ett dekret av Ludvig XIV, utfärdat 1682 och uppsatt av hans store minister Colbert, upphävdes alldeles trolldomsprocesserna i Frankrike, och den stora revolutionen förklarade i en lag av 1791 de anfäktade vara antingen bedragare eller sjuka och fördelade dem mellan fängelserna och hospitalen.
I Sverige blev det den store läkaren och vetenskapsmannen Urban Hjärnes förtjänst, att trolldomsprocesserna upphörde efter 1676. Såsom medlem av häxerikommissionen i Stockholm tog han itu med häxeriprocesserna på rationellt sätt, sökte upp de utpekade “häxorna” och gjorde noggranna undersökningar rörande föregivet bortförande av andra till Blåkulla, varvid han fann, att dessa hade “anfäktelser”, som tyddes såsom satans verk; men han lät dem inandas ammoniak eller andra starkt luktande ämnen, som återkallade dem till besinning. Övertygad, att allt berodde på sinnesvillor, yrkade han, att anklagare och vittnen ej längre fick vara tillsammans eller på en gång förhöras. Utslaget blev då helt annorlunda. Förhållandet upplöstes å ena sidan i drömmar och fantasier av en sjuklig inbillning och å den andra i diktade angivelser föranledda av lättsinne, avund, hat eller hämndbegär. Det upptäcktes t.o.m., att somliga gjort sig en födkrok av falska angivelser och vittnesmål, varför dessa också fick hårda straff, somliga livsstraff.
Härmed var det slut med häxeriväsendet i Sverige. Hjärne har emellertid meddelat: “Vad möda jag hade och huru jag, som icke var så behärskad av fördomar som de andra, måste lida hårda ord och förolämpningar, det lämnar jag till Gud att döma om.”
Teologie professor Brunnerus skrev, trots Hjärnes förklaring av företeelsen, i ett betänkande om häxeriväsendet: “Der man frågar om i detta berörde ynkelige väsendet är ett särdeles djefwulens speel, hvarigenom han söker alt draga menniskian till in immediata och särdeles tienst och till trulldom, så är jagh ense med dem, som der till Ja säga.”
I Tyskland upphörde häxeriprocesserna isynnerhet genom C. T. Thomasius (d. 1728), professor i juridik i Halle, vilken uppträdde med en kraftig polemik mot trolldomsväsendet och för övrigt genom sina djärva uttalanden ådrog sig prästerskapets hat.
I enstaka fall fortsattes dock ännu länge häxeriprocesserna genom prästerligt inflytande; sålunda omtalas exempel av 1746, 1750, 1754 och 1756 i Bayern, och ännu så sent som 1780 blev häxor bl.a. en abbedissa brända i Glarus (Schweiz). Men länder finnas än i våra dagar, där tron på häxor fortlever, såsom Ryssland och Irland. I en av de inre av ryska provinserna blev 1880 en bondhustru, som hade rykte om sig att vara en trollpacka, bränd av bönderna, och ett alldeles liknande fall har 1895 ägt rum i Irland.
Trolldomsväsendets herravälde skulle ej varit så långvarigt som det blev, om det uteslutande vilat på lättrogenhet och bedrägeri: det betingades nämligen väsentligen av sjukliga eller egendomliga företeelser i nervsystemet, i vaket tillstånd såväl som i sömnen. Hysteri och vansinne låg ofta till grund därför, och de, som idkade trolldom, framkallade genom varjehanda åtgärder dessa företeelser: vissa drömmar, hallucinationer, hypnotiska och somnambula tillstånd o.s.v., varunder de “förtrollade” trodde sig se och höra övernaturliga varelser, tala med dem, erfara deras inflytande och eljest bevittna alla slags under. Åtskilliga säregna fysiska experiment visste magikerna också ofta att utföra, och dessutom spelade knep och bedrägerier ofta en stor roll i magien. Allmänheten och magikerna var härvid lika förvillade och försvarade trolldomens verkliga orsaker och natur.
Ännu i 16:de och 17:de årh. ville teologerna allmänt tillskriva trolldomen onda andar; ibland tänkte de på galenskap och sjukliga fantasier, men tillbakavisade denna tanke, emedan antagandet av djävulska makters ingripande föreföll dem naturligare! En författare skrev sålunda om Blåkulla färderna. “Vem kan säga, att allt detta blott är hämtat i fantasien eller i drömmen?” och en teolog, J. Lebreton (i 17:de årh) förklarade rörande de 18 hysteriska nunnornas anfäktelse i Louviers’ kloster: “Det är en inbillning att vilja påstå, att de göra detta av vansinne, ty man bör dem tala förståndigt om alla andra saker.”
Häxeriet var en verklig hallucination, som under många århundraden hemsökte mänskligheten, och den var i dubbel mån en olycka, då den å ena sidan grumlade förståndsförmögenheterna hos ett stort antal människor och å den andra drev samhället till de avskyvärdaste grymheter i stället för att förhjälpa de olyckliga till läkarebehandling.
Det lider ej något tvivel, att medeltidens häxeri till stor del varit detsamma som hypnotism och suggestion och så till vida bestått i verkliga företeelser ehuru det ofta utgjordes av rena inbillningar, grundade på tidens vidskepliga föreställningar. Hela tidsandan, som behärskades av kyrkans naiva lära, var så att säga hypnotisk. Liksom nyare tidens magnetisörer eller hypnotisörer kunna genom inverkan på nervsystemet driva andra till impulsiva handlingar, så ha också många av dem, som fordom “förhäxade” andra, utfört sina experiment genom suggestion. Detta var desto lättare i otaliga fall, som inbillningen var mer verksam förr än nu, och desto farligare, som de idékretsar, vari man rörde sig, utgjordes av de rysansvärdaste vidskepligheter, som ofta drevs till utbildande av vansinne och de mest upprörande handlingar. Därför måste också en gräns sättas för häxeriet. Men det medel man då använde: att helt enkelt genom döden urståndsätta häxorna att göra någon skada, berodde även det på vidskepligheter eller tron på djävulen och andra onda andar.
