Svenska kulturbilder

Häxeriet och häxprocesserna

(Hämta hela skriften som pdf här.)

1. Häxeriets ursprung. Den tidigare magien.
2. Häxeriet i medeltiden. Kristendomens inflytande.
3. Häxsabbaten och Blåkulla. Varulvar.
4. Häxeriprocesserna i utlandet samt i Sverige.
5. Häxeriväsendets slut.

4. Häxprocesserna i utlandet samt i Sverige.

Ända till början av 18:de årh. ansåg sig samhällena fullkomligt berättigade att mot de förmenta häxorna och trollkarlarna anställa de förfärligaste rättegångar, vilka numera väcka den föreställningen, att vansinne gripit både domare och anklagade. Slutligen överlämnades hela trolldomsväsendet genom påvliga bullor och kejserliga beslut åt inkvisitionsdomstolar, mestadels bestående av präster, som, sedan bekännelser avtvingats å pinbänken, bestraffade offren med att låta dem levande begravas, halshuggas eller - oftast brännas å bål.

För dessa dödsdomar, som skördat lika många liv som de mest mördande krig, åberopade sig teologerna, liksom vid andra grymheter, vartill de varit vållande, på bibeln, nämligen ovan anförda ställe i III Moseb. Saknades bevis helt och hållet, åtnöjde man sig med att landsförvisa den misstänkta häxan. Det vanliga sättet att pröva, om en kvinna var häxa, bestod i att kasta henne bunden i vattnet: sjönk hon, blev hon frikänd, men fick omkomma genom drunkning(!); flöt hon åter, så var hon en häxa och blev därför bränd(!). Ingendera utgången kunde således rädda.

Då fruktan för häxeri grep sinnena mer och mer, synnerligast i Tyskland, fann sig Innocentius VIII föranlåten att 1484 utfärda en synnerligen sträng bulla däremot och gav två inkvisitorer, H. Institor och J. Sprenger, fullmakt att på allt sätt utrota häxorna. Dessa utarbetade då 1489 det beryktade arbetet Häxhammaren (malleus maleficarum), som angav sättet att gå till väga vid häxrättegångarna. Kejsar Maximilian understödde dessa inkvisitorer, som berömde sig av att på fem år ha låtit avrätta över 400 personer i stiftet Konstans.

I alla länder rykte bålen, på vilka tusentals olyckliga kvinnor fann döden. I kurfurstendömet Trier blev på några få år 6,500 personer rättsligt förföljda för häxeri; i Geneve blev på 3 månader 500 kvinnor dömda som häxor. Även i Spanien, Flandern, England och Frankrike offrades otaliga. P. Crespet påstår, att på Frans I:s tid i mitten av 16:de årh. fanns 100,000 häxor i Frankrike, men en som lössläpptes tillstod, att det fanns ännu flera! En framstående domare i Lotringen N. Rémy berömde sig av att på 15 års tid (från 1589) ha sänt 900 häxor och trollkarlar till bålet, och samtidigt brändes på bålet 600 i S:t Claude och tusental i de baskiska provinserna. I Schlesien brändes 200 personer 1651, och i Würzburg 157, däribland 14 präster och 5 kaniker åren 1627 29. Jesuiten Barrington beräknar, att 30,000 personer föllo offer för häxeriprocesserna i England.

Bekräftandet av ett enda mer eller mindre besynnerligt faktum var anledning nog till rättegång. De rättslärde utvecklade hela sitt skarpsinne, och sedan den hemliga undersökningen införts, var icke ens de hederligaste män skyddade för dödsdomar. Om den allmänna meningen anklagade en kvinna för häxeri, så var hon en häxa; söner fick vittna mot fäder och bestraffade personer godkändes som vittnen. Den, som misstänktes att vara en häxa, angavs vanligen av de sina; man hade sett henne gå omkring nattetid, hon hade besökt en grannkvinna, vars barn dött några dagar senare, man hade hört henne tala med någon i enrum, hon hade anfall, under vilka fradga stod kring munnen och kroppen vred sig och antog ovanliga ställningar!

Som bevis på att inkvisitionen ansåg sina rättsförföljelser fullkomligt hederliga och berättigade, kan anföras, att den lät trycka sina rättsförhandlingar i st. f. att fördölja dem.

“Häxorna” bekände ofta, att de haft otuktigt umgänge med satan i skepnad av en bock, beskrev orgierna vid “sabbatens” firande m.m., som dels var tortyrens verk, dels också berodde på en sjuklig, av undertryckt könsdrift eller osedlighet eldad fantasi, vanvett eller narkotiska salvor. I ett tillstånd av hypnotisk dvala eller extas hade dessa kvinnor ofta hallucinationer och ansåg sig såsom bolare se och tjäna den, på vars personliga tillvaro och verksamhet bland människorna ingen tvivlade. De kunde därför frivilligt och utan tortyr avlägga vittnesbörd om den lede frestaren och t.o.m. utan smärta uthärda den pinliga tortyrens marter.

Många häxor förklarade, att de var alltför vanda vid djävulens sällskap för att frakta helvetet, som kyrkan hotade med; de var övertygade, att flammorna i avgrunden ej brände mer än elden vid “sabbaten”; de grät därför ej vid rättegången, fann t.o.m. tortyren nöjsam, önskade ivrigt att komma till djävulen och betygade, huru gärna de led för honom.

Man sökte vid förhören framför allt djävulsmärket, som var en okänslig punkt någonstädes å kroppen. Kändes bödlarnas styng i början av tortyren, minskades ibland känsligheten sedermera, och ofta fann man något okänsligt ställe snart nog; nu var djävulsmärket uppdagat, häxan överbevisad! Vad vittnesbörd behövdes mera? Denna känslolöshet var ingalunda någon märkvärdighet, utan berodde oftast dels på narkotiska salvor, dels på att flertalet häxor led av hystero-epilepsi, och ett av denna sjukdoms vanligare symptom är känslolöshet i ena kroppshalvan. Ibland är t.o.m. hela kroppen känslolös, varför vi kunna förstå, att häxorna ofta kunde uthärda tortyren utan att låta höra ett enda ljud ett tecken, som demonologerna kallade “tystnadens förtrollning”.

Att häxorna ofta var hysterisk epileptiska patienter, synes av flera andra symptom, som omtalas i de fasansfulla häxeriprocesserna, såsom fradga kring munnen och stelkramp i ryggmusklerna, så att kroppen bildar en halvbåge och stödjes blott mot bakhuvudet och hälarna, häftiga skrik, hallucinationer, medvetslöshet, yrsel o. s. v. Betecknande är också, att häxornas antal var så betydligt mycket större än trollkarlarnas.

Bevisen för häxeri var himmelskriande i sin rysansvärda enfald. En av Frankrikes största kvinnor, Jungfrun av Orleans, blev bränd (1431), emedan hon skulle ha kallat djävulen till hjälp och besegrat engelsmännen. Fem år efter denna upprörande händelse började i Vaud en verklig häxepidemi och domaren Bolingen samt inkvisitorn Eude dömde ett tusental kvinnor till döden, emedan de i sina hallucinationer tillstodo, att de uppgrävde lik av nyfödda barn samt kokade och uppåto dem. En ny epidemi utbröt omkring 20 år därpå i Arras, där man brände ett stort antal kvinnor, emedan de fick krampanfall, föllo i extas och berättade, att de varit närvarande vid häxsabbaten. Gång på gång uppträdde under liknande symptom demonomanien såsom epidemi i alla länder och behandlades alla “besatta” med samma medel: bålet.

Verklig undersökning av anklagelserna företogs ej vid rättegångarna, utan man höll sig till de anklagades bekännelser. Sålunda dömdes en kvinna till bålet, emedan hon tillstått sig ha uppgrävt ett nyligen dött barn och uppätit detsamma; hennes man besvärade sig, graven öppnades och barnets lik befanns där orubbat, men icke desto mindre höll sig domstolen till den anklagades egenbekännelse och förklarade barnets kropp endast vara en genom djävulens list frambragt synvilla, varpå kvinnan brändes!

En gammal sinnessvag kvinna blev hängd, då hon edligen intygat sig ha sett en katt hoppa in genom fönstret till hennes stuga och vilken katt hon bekände ha varit djävulen. Ett sjuårigt barn blev strypt och bränt, emedan det “förnekade Gud”. Flera kvinnor blev 1659 brända i Bamberg, emedan de enligt egen bekännelse under tortyren “förhäxat solen, på det hon ej måtte skina”. Jakob I i England (i början av 1,7:de årh.) presiderade vid marteringen av en doktor Fian på grund därav, att denne hade med tillhjälp av häxor och en döpt katt, vilka seglade i såll, uppväckt en storm emot kungens skepp, som var på färd till Danmark.

Personer anklagades också att vara “incubes” och “succubes” eller älskare och älskarinnor till djävlinnor och djävlar och ha fått barn med dem.

Häxeriet var en aktiv demonopati, eller en form av diabolism, där hallucinationer driva till trolldom och medgivande, att ett frivilligt förbund blivit ingånget med djävulen.

Den passiva demonopatien, eller anfäktelsen, som funnits från forntiden och omtalas i bibeln, blev i 17:de årh. epidemisk och upprörde sinnena. Den uppträdde mest i klostren, synnerligast i nunneklostren och föranleddes av de ständiga andaktsövningarna och sysselsättningarna med det underbara, i förening med sexuell återhållsamhet. Den första stora epidemien uppträdde i Madrid 1630 i ett benediktinerkloster, där först en nunna fick konvulsioner och yrsel, tjöt och jamade samt förklarade, att en djävul inträngt i henne, varpå abbedissan och alla de andra systrarna utom fem angrepos på samma sätt. Klostrets biktfader Garcia uppträdde nu som exorcist (andebesvärjare), men förgäves, och slutligen måste inkvisitionsdomstolen taga saken om hand och isolera nunnorna i skilda klosters fängelsehålor. Garcia blev dömd på grund av förbund med de onda andarna.

Följande år anfäktades ursulinernunnorna i Loudon, av vilka de flesta tillhörde förnäma familjer; denna anfäktelse vann på sin tid en sorglig ryktbarhet, och i berättelserna därom tävlar prästerlig grymhet med cynism och dårskap. Abbedissan, Jeanne de Belcier, som hört talas om de kärleksäventyr, för vilka en ung kyrkoherde i Loudon, Grandier, blivit bekant, fick hallucinationer och krampanfall och påstod, att Grandier, som hon ej kände, var natt besökte henne samt hade förhäxat henne medelst rosor. Snart fick flera andra nunnor samma hallucinationer och påstod samstämmigt, att Grandier besökte dem om nätterna och frestade dem till otukt; de fick också krampanfall, somliga blev kataleptiska, andra somnambuler, irrande omkring fullständigt automatiskt. Alla de angivna förklarade sig besatta av djävlar, abbedissan av Astarot, andra av Asmodeus, Leviatan o.s.v., och de flesta sade sig känna flera fyra, sju, åtta djävlar. Man ansåg, att dessa oordningar verkligen berodde på “Fienden”, och då Grandier ej kunnat handla personligen, emedan han aldrig sett någon enda av nunnorna, slöt man helt logiskt från teologisk synpunkt, att han måste ha använt trolldom, varför han också tilltalades. Munkarna Surin, Tranquillus och Lactantius jämte andra exorcister infann sig och sökte att offentligt i kyrkorna med sina besvärjelser återställa nunnorna; men dessa fick därigenom blott allt värre anfall, utfor då i fruktansvärda hädelser mot Gud, Kristus, den Helige Ande, Maria och alla helgonen, betedde sig med ord och åthävor på det oanständigaste sätt o.s.v. Som bevis mot Grandier framlade exorcisterna bl.a. ett brev från djävulen (som ännu förvaras i Bibliothéque Nationale i Paris); den olycklige prästen dömdes för trolldom till döden, sedan han likvisst underkastats tortyr, därvid Tranqtullus och Lactantius med egna händer i heligt nit fullbordade krossandet av hans ben, då bödeln ej kunde uthärda att se offrets lidanden. Därpå brändes Grandier levande (1634). Men ursulinernunnorna anfäktades alltjämt, stadens unga flickor angrepos i sin tur av onda andar, och epidemien sträckte sig sedan till Loudons omgifningar. Äfven Avignon fylldes vid samma tid med anfäktade. Ett år efter Grandiers död blev hans teologiska mördare Surin, Tranquillus och Lactantius liksom också den kirurg och den officer, som tjänstgjorde vid avrättningen, vansinniga och trodde sig besatta av onda andar; de förslöades fullständigt och dog i elände, föraktade av alla.

Jeanne de Belcier räddades från döden i en svårsjukdom medelst en himmelsk salva, som hon sade sig ha fått av den hel. Josef, och därför togo hennes erotiska hallucinationer en annan vändning; Grandier och demonerna Astarot, Asmodeus m.fl. efterträddes av Kristus, med vilken hon, numera uppfylld av en gudomlig ande, ansåg sig äktenskapligt förenad. Hon trodde sig nu av Gud ha fått förmågan att göra under och utförde också medelst sitt linntyg som talisman en mängd sådana. Anmärkas bör, att Jeanne de Belcier ständigt läste den heliga Teresas skrifter om uppenbarelser m.m. och att hon mycket sysselsatte sig med beredandet av salvor, vartill hon hade särskilda recept. Hon blev som de flesta andra hystero epileptiska patienter slutligen förlamad i ena kroppshalvan och dog i upplösningstillstånd.

Några år efter epidemien i Loudon rasade de onda andarna i den hel. Elisabets döttrars kloster i Louviers; kort efter deras biktfaders, den fromme prästen Pieards död (1642), sågo nunnorna, som var nästan vansinniga, dennes vålnad om nätterna, fick krampanfall, grepos av avsky för allt, som förut varit heligt för dem, förbannade hostian, hädade Gud, uttalade oanständiga ord o.s.v. Biskopen av Evreux lät anställa en trolldomsprocess på angivelse av en av nunnorna, som förklarade, att hon på förslag av Picard sedan länge hängivit sig åt djävulen och överbevisades att ha med sitt blod undertecknat ett fördrag med djävulen o.s.v. Hon angav Picards efterträdare, Boullé som hans medbrottsling, varpå den senare dömdes till döden och avlivades.

*

Häxeriväsendet blev den rysansvärdaste yttringen av den kyrkliga ringaktningen för kvinnor såsom upphovet till “syndafallet” i förening med kyrkans lära om djävulen. Protestanter och katoliker tävlade att i vanvettiga föreställningar om kvinnor såsom “häxor”, vilka i förbund med djävulen levde i könssynder, besudla, anklaga och till döds martera otaliga kvinnor. Erotiken var utgångspunkten till detta sataniska system, som lärda teologer uppfann för att överbevisa och döma de arma offren för deras egna vilda fantasier. Alla yttringar av könsdriften var för dem synd, och de kristna domarna i häxeriprocesserna visade blott, huru dumhet, fördomar och grymhet kunna behärska människorna, då de nu i sina vidriga föreställningar trodde värnlösa kvinnor ha könsumgänge med djävulen och genom tortyr tvingade dem att tillstå detta, för att sedan döma dem till en kvalfull död å bålet.

Kvinnan var för dem alltjämt den orena varelse, som vållat människornas fördärv, och hon måste därför främst stå under djävulens inflytande ej den stackars oskyldige mannen, som först genom kvinnan kom i djävulens klor och hängav sig åt köttets synd. De lärda teologerna visste naturligtvis mycket väl, att djävulen besökte kvinnor i varjehanda förklädnader: som en svartklädd herre, en man med fjäderhatt och en hästfot, en bock o.s.v., och att dessa förhäxade kvinnor redo bort på en kvast genom luften till älskogsmöten å Blocksberget eller Blåkulla o.s.v. Två teologer, nämligen teologie professoren J. Sprenger och N. Institor utgåvo, som ovan nämnt, med gillande av teologiska fakulteten i Köln, det diaboliska arbetet Häxhammaren till ledning för rannsakningar med de anklagade kvinnorna, och hängåvos detaljerade upplysningar om huru de kunde igenkännas såsom djävulens bolerskor. Många var hysteriska och dessa trodde i sin uppjagade fantasi, som ofta var fullt vansinnig på de gjorda anklagelserna och bekände sitt förbund med djävulen, andra drevs till bekännelse, sedan de blivit halvdöda genom tortyr.

Till dessa bekännelser kunde ju ofta helt naturliga sexuella känslor, någon kärleksaffär, något försök att, enligt allmänt bruk, medelst kärlekstrolldom väcka tycke, också ha varit en anledning. Men bekännelsen av förbund med djävulen etc. kunde blott ernås genom de kyrkliga domarnas nedriga sätt att gå tillväga, ty med listiga korsförhör lyckades de få de olyckliga att gå i fällan och göra de orimligaste medgivanden. Dessutom bidrogo härtill eländiga “själasörjare”, som i sin obskurantism var nitiskt verksamma att till Guds ära få fram de förtvivlades bekännelse om synd.

Det ständiga föremålet för alla dessa häxundersökningar var könslivet, som kyrkan så vanställt och misstytt, varigenom tusentals kvinnor dömdes till undergång. Värre urartning av människoförståndet, en jämmerligare yttring av teologisk förrykthet har historien ej att uppvisa.

*

Vårt eget fädernesland har otaliga dystra exempel på häxerifördomens utredning på denna tid. Några citat ur Stora Kopparbergs Länsarkiv för 1668 - 1673 (1) skola tillräckligt upplysa envar härom, liksom om den tidens åsikter bland de styrande i landet.

Ett stort antal kvinnor, ynglingar, barn och gubbar anklagades och erkände, att de varit hos satan i Blåkulla, ridit dit på sopkvastar, skrapat malmen av kyrkklockor m.m., och ofta innehålla bekännelserna så vidunderliga och slippriga saker, att de ej ägna sig för en större allmänhet.

Anhållande om “Hans Nådes Landshövdingens sampt några Lärdhe Prästemäns nährvarelse” vid ett extra ting klagar en fogde 1668 på följande vis:

“Men thet Trållpacket i Elfdahlen är iag aldeles rådlöös för, fast de sittia i boijor, handklöfuer, Kistan och stark vacht om dehm hålles, lijkväll fahra dhe bort till Blåkulla på Kyrkieberdens Koor, förderfva Lendmans och annat gott folcks booskap, och ingen veet när dhe fahra bort eller nähr dhe komma igen, utan dhe sättia getter, sopequaster och annat hvadli dhe vilia i sitt stelle i dheras hambn” m.m.

Hovrättens resolution gällde 4, särskilda klasser alltefter brottet och överbevisningen. Resolutionen för 1:a klassens brottslingar var följande:

“Dessa skola androm slijkom till sky och varnagel halshuggas och sedan å båhle brännas.”

Resolutionen för 2:a klassen, som än mera karakteriserar tidens kyrkliga tendens, innehåller bl.a.:

“Dessa skola flijteligen förmanes af Presterskapet i fängelset att bekenna sanningen, och hvar och een a parte examineras, såsom ock förehållas att dhe skola döö, antingen de bekänna villia eller eij; Och j fall alla eller somblige bekenna, skola desamma få Herrens Högvärdiga Nattvardh och lijka medh dhe förriga, hallshuggas och brännas: Men dhe som icke bekenna, skola intet undfå Herrens Nattvardh; dock lijkvähl tillika medh dhe andre på rätteplatsen utföras, intet annat vetande än dhe skola döö, Presterna måste förehålla dhem att de icke bekomma Herrans Nattvardh effter dhe icke villia bekenna sin synd. Och så snart dhe som sig bekent hafv, exeque rade ähro, skola dessa åter ånyo ute på rättareplatssen till bekennelsen medh största alfvar förmanas, hvilka då de bekenna, skola och så, äfven som de förrige bekomma Herrans Nattvardh, och sedan undergå lijfsstraffet: Men dhe, som uti stadigt förnekande framhärda, skola j fängelset återföras, och deras bekennelse och examen omständeligen uppsättias, och den Kongl. Rätten medh dhet forderligaste dherom förständigas.”

Resolutionen för 3:e klassens brottslingar, som alla var barn, innehöll:

“Desse skola stå 3 söndagar å radh för kyrkodörren, hålla rijs i händerne, och sedan hudstrykas uthom kyrkiogårdsporten på backen, jemhväl och stå uppenbar skrift. Och skall Prästerskapet och theras föräldrar sampt anförvanter, alltijdh hafva gran upsikt på dem, och de fliteligen förmanas uti Gudsfruktan. Skall ock them uti kyrkian ett serdeles rum förordnas, hvarest de alla predikedagar uti ett heelt åhr, så länge Gudstiensten vahrar stå skola,” etc.

Över 4:de klassens brottslingar uttalades följande resolution:

“Desse blifva ifrån straff befriadhe och deras saak under Guds dom skutin.”

En 9 årig flicka omtalade inför rätten, att hon farit till Blåkulla på en ko, som på ena sidan blivit smord av en ung kvinna och på den andra av djävulen. “När hon kom fram, döptes hon och gafs henne annat namn, skars i lilla fingret på vänster handen under naglen och inskrevs namnet medh blodet af djäfvulen uthi en suarth book, gaafs henne 2 hvijta runstycken och en book. En steen på hvilken stoodh 5 ord, och tå the äro lärda, äro the färdige sjelfve rijda och att göra alt ondt; det läres ganska snart.“

En yngling “dömdes af Vällofl. sittiande Retten, att han skulle löpa Gatulopp, först för sina egne brott, sedan att andra barn, som ock then vägen fahra, deraf måtte fåå en skreck, taga sig till vahra för ett sådant galet väsende, och thermedh afstå.

Och vardt gatan satt af 200 barn, den 17 Augusti (1669) om aftonen, hvilka af Herrarna och Presterskapet tillsades, att the honom skarpeligen piska skulle, som ock skedde med 3 hvarfs löpande.

Han kom för Retten andra dagen efter, bekiende sig om natten hafva varit åstad, begierandes the medh järn och bojor ville fästa honom fast vidh väggen, sägandes sigh eij slippa Sathan.”

De, som ovannämnda år dömdes till livets förlust för förbund med djävulen, torde kunna räknas i hundratal;1669 avlivades i Älvdalen och Mora 30 personer. Protokollen omtala dock, att somliga å avrättsplatsen förklarat sig ej vilja vidbliva sin förra bekännelse, “hvilka dock efter mycket besvär av hela Prästerskapet omsider stodo vid sin bekiennelse och sig frivilleligen under döden gåfvo.”

Förhören inleddes och avslutades alltid med bön, och den kongl. kommission som ledde rannsakningen bestod enligt uppgift av “högt skattade och duglige män”. Pastor Skragge i Mora skrev till landshövdingen efter avrättningarna: “Den kongl. Commissionen öfver Trollväsendet Hafver här igenom Guds Nådhs undervärkan mycket godt uträttat. - - - Herre Gudh nepse Satan och giöre här uppå en Nådigh och faderligh utgång. - - - Vij bedie medh stor lengtan j underdånighet om vidare Ransakningh: då de bråtslige dömda och sitt förtiente straff, det några af dem allaredo önska, underkastade varda, elliest blifver Här ingen fredh, Sathan trugar sina, de slippa honom intet så länge de lefva, vij bedie eders nådh, den fromma och mycket berömmelige Landshöfding för Christi’ skull at eders nådh ville hiellpa oss i denna vår stora nödh och klagevärde anfächtningh. “ Om samma trolldomsmål i Mora skrev J. P. Moraeus: “Af Mohra Socken dömbdes 17 st:n till Lif, Båål och Brand, af hvilka 2:ne Hustrur (ännu gravidae) skoontes till efter barnafödandet, då dhe skola strax dräpas; båhlet står tillreds, de öfriga 15 gingo Bartholomaeidag, först 7 på 1:a Båhlet, 5 på det andra, och 3 på det 3:die, ett gräseliga Spectakell. Båhlena stodo giint mot Kyrckjan å andra sijdan Elfven, så att hehla meenigheten så väl af Mohra Socken som dee omliggande Socknar det noga see kunde. Synderskone gingo alla fort, föruthom dee 2:ne sidsta begynte något jamla och sig grufva, dock sådant utan uppehåll af Executionen; barnen 148, som var förförda, stupades med rijs, somlige medh 30, 20, 16, 12, 10, 8 och 6 slag som dhe var åldrige och stora till; en poijke lopp gatulopp (en arger selle) för de andra Socknepoijkarne. - - - Gudh afvände nådeligen Sathans Regemente och straffe Landsorten medh sitt egit Faderliga och eij Sathans tyranniske Rijs!!”

I Ångermanland dömdes 1675 icke mindre än 75 människor till döden för häxeri.

Ända till Stockholm sträckte sig trolldomsväsendet, och ännu 1676 var det i full gång där.

Då dömdes flera “häxor” till döden, och det är erbarmligt att läsa rättegångsprotokollen därom. En k. kommissorialrätt tillsattes 1676 och den hade 6 prästerliga och 6 värdsliga ledamöter. Upplysande för prästernas uppfattning av häxorna är det skäl pastor Carolinus anförde, då han tilldömde en av dem att brännas levande: “Man böör mehr see på Guds Nampns Ähra än hennes olijdeliga Pijna under ett så swårt och owant straff, hälst hon förfördt många siälar eller åtminstone hafft intention att förföra dhem till helfwetis pijno, af hwilcken hon nu sielf borde vinna en försmak androm till sky och sigh till påminnelse, att hon af Fahnen wore bedragen.”

Då exekution verkställts av två “häxor”, meddelade överståthållaren rättens kommissarie detta och tillade, att han “förmodhar dhermedh deras dommar wara skedt it wederbörligit nöije.” Det meddelades om dem, att då de skulle brännas levande, “nekade enständigt till dhen synden dhe wore dömda före och fälte icke en tåår dher öfver, som man märkia kunde, uthan stode fast på sin oskyldigheet medh en onaturligh frijmodigheet.”

Not:
(1) Se Blåkulla Färderna eller Handlingar om Trolldomsväsendet i Dalarna åren 1668 - 1773. Stockholm 1845; utgivna av C. G. Kröningssvärd.

Kapitel 5 nästa sida >>>