Vid ingåendet av förbundet emellan häxan och djävulen skrevs, det visste man, ett avtal med häxans eget blod. Hon blev tillika omdöpt, mottog ett nytt namn och måste trampa på korset och avsvärja Gud och Kristus även jungfru Maria i katolska länder och detta skedde enligt formler, som parodierade avsvärjelsen av Djävulen i det kristna dopformuläret. Ett märke sattes å något ställe av kroppen, och detta förblev sedan okänsligt, varför det också tjänade som ett medel att upptäcka häxan. Den makt djävulen förlänade häxan vid avtalets uppgörande var väsentligen densamma som fordom alltid tillskrivits trollkarlar och trollkvinnor, och sätten att utöva densamma var också desamma: åkallan, tjusning och magiska medel förutom dekokter och salvor m.m. Den enda förändringen var i teorien: i stället för att de mystiska medlen förr ansågs verka på grund av inneboende krafter, blev de nu tecken, varigenom häxan röjde sitt förbund med Hin onde och hans tjänare, och de verk som utfördes var nu uteslutande onda, såsom att framkalla ödeläggande stormar, göra människor och djur ofruktbara, påföra dem sjukdomar eller låta dem tvina bort o.s.v.
Påfallande var, att häxorna syntes ha varit oförmögna att befordra sin egen fördel, ty de var vanligen fattiga och eländiga.
Man trodde, att häxorna firade en avskyvärd s.k. häxsabbat tillsammans med djävulen på vissa ställen, och dessa mötesplatser var alltid sådana, som genom traditionen eller på annat sätt betraktades med en viss bävan. De mera bemärkta var kända för att ha varit offerplatser i hedendomens dagar. Blåkulla var i Sverige det vanliga stället för häxsabbaten. I Tyskland fanns många sådana, och det mest beryktade var högsta toppen på Harzberget, Blocksberget, som blivit vida bekant såsom scenen för häxsabbaten i Goethes Faust. Dennas firande på den s. k. Walpurgisnatten tarvar en särskild belysning. Den heliga Walpurgis var en västsaxisk prinsessa, som följde sina bröder i 8:de årh. från sitt hem i England för att hjälpa dem att utbreda kristendomen i Tyskland, där hon dog som abbedissa i ett kloster. Från hennes kvarlevor utströmmade, enligt gamla munkberättelser, en undergörande olja naturligtvis någon vanlig olja, som utgavs komma från helgonet och genom suggestion i vissa fall kurerade sjukdomar hos troende. Walpurgisdyrkan blev vitt spridd ej blott i hela Tyskland, utan också i Frankrike, Nederländerna och England; kyrkor och kapell helgades åt henne, reliker av henne förevisades och fester anställdes till hennes ära. Då i somliga tyska kalendrar Walpurgisfesten ägde rum 1:sta maj, blev namnet, Walpurgis helt tillfälligtvis förbundet med vissa av de mest kända folkvidskepelserna. En av hedendomens största helgdagar hade varit 1:sta maj, då en stor offerfest anställdes och folkets vårförsamling ägde rum; under århundraden ägde den dagen rättskipning rum och tändes majeldar och härmed fortsättes än i dag även å många ställen i Sverige å “Walborgsmässoafton” eller aftonen före 1:sta maj, vårt minne av Walpurgis (Walborg). Då senare de gamla hedniska gudarna blivit fullständigt degraderade till djävlar genom de kristna missionärerna och tron på häxeriet blivit allmän, fick “Walpurgisnatten” en särskild betydelse, enär häxorna troddes då rida på kvastar o.s.v. till häxsabbaten.
Denna firades med gillen, baler och otukt. Häxorna förvandlade sig härvid till vargar, kattor eller andra djur, och i gillena deltog djävulen i skepnad av en svart bock, kring vilken häxorna dansade; till sist kysste de honom under svansen, under det de höllo en tänd fackla i handen. Bocken förtärdes slutligen av eld, och av askan tog envar en del med sig för att begagnas till förgörande av grannens boskap eller att påföra människor sjukdom och död.
Då trollpackan och trollkarlen första gången besökte Satan, gav han dem ett förtrollat pulver, och den minsta del därav var nog för att, blandat i en persons föda eller endast kastat på en förbigående, synnerligast jämte uttalande av vissa magiska ord, ögonblickligen framtrolla sjukdom eller död. Trollpulvret bereddes av nyfödda barns lik, synnerligast av hjärtat, eller av människoben och paddans fradga. Även användes trollsalvor, sammansatta av odöpta barns lever och en mängd besynnerliga ämnen jämte giftiga växter.
Dessa salvor var olika i skilda länder, men man vet, enligt Porta, Cardan m.fl., att de bestodo av belladonna, bolmört, odört, opium, alruna o.a. narkotiska ämnen, som alstra långvariga hallucinationer. Med salvorna smorde sig häxorna, då de skulle begiva sig till “sabbaten”, varpå de satte sig gränsle på en kvastkäpp.
De som ville undgå häxeri kunde taga sin tillflykt till besvärjelse medelst magiska ord, som ansågs ha förmåga att utdriva onda andar, och mot de förhäxades anfäktelser av dessa använde teologerna en mängd kyrkliga bruk i överensstämmelse med evangeliernas berättelser om Kristus’ utdrivande av djävlar.
Trots den börjande upplysningen i 15:de, 16:de och 17:de årh. hängde man då allmänt fast vid äldre vidskepligheter, tron på häxor och onda andar, spöken och vampyrer m.m., ävensom på den “magiska” kraft, som tycktes vara enskilda personer förlänad och varigenom dessa kunde på ett hemlighetsfullt sätt verka på andar och på naturen. Från denna tro var icke ens de mera upplysta befriade; protestantiska reformatorer och katolska präster, läkare och jurister hyste densamma, och de allra flesta var om djävulens verkliga tillvaro innerligt övertygade. Ännu i 16:de årh. fanns i Salamanca en lärostol i nekromanti eller svartkonst, och även namnkunniga läkare lärde sig liksom de indiska prästerna m.fl. konsten att spå i händerna: kiromanti (av keir = hand).
Med tillhjälp av äldre, kabbalistiska o.a. forntida fantasier hade uppstått elementarandar: Salamandrar (eldsandar), Undiner (vattenandar), Sylfer (luftandar), Kobolder eller Gnomer (bergandar) m.fl. (varom Faust talar), och dessa ansågs för kroppsliga, levande väsen, som endast kunde behärskas av den vise magikern.
För folktron blev dessa andar till rån, spöken, varulvar o.s.v.; de onda andarna var legio, deras överhuvud var djävulen själv, men vid sidan av honom fanns ett antal kårchefer: Belzebub, Asmodeus, Magog, Dagon, Astarot, Azazel m.fl.
Särskild uppmärksamhet förtjänar den s. k. lykantropien (av grek. lykos = varg) eller föreställningen om s.k. varulvar (av anglosax. wer = man), eller människors förvandling till vargar, som förr var mycket utbredd och ännu t.o.m. förefinnes här och där i Europa bland obildade och ingiver barnslig fruktan. Ej blott till en varg ha människor kunnat förvandla sig, utan också till något annat djur, en hund, en oxe o.s.v. denna tro har särskilt i Indien från gammalt funnits utbredd, men tron på omvandlingen till varg har varit den vanligaste, isynnerhet då detta fruktade djur funnits i större mängd. Man hyste den största skräck för dessa antagna varulvar, då de hade särskild smak för människokött, och i själva verket var de väl ofta sinnessjuka, som ansåg sig vara vargar, och som hade utpräglad mordmani.
I 15:de och 16:de årh. var i Europa tron på varulvar lika allmän som tron på häxeriet, som den förra kommit att likna i flera hänseenden. Den gav anledning till förföljelser, som var lika talrika som häxeriförföljelserna, och de slutade vanligen med de anklagades bekännelse och avlivande då varulvarna liksom häxorna ansågs vara djävulens redskap, sedan han givit dem förmågan att antaga vargskepnad.
Det lider intet tvivel, att vissa av dem som avlivats såsom varulvar, verkligen mördat och ätit människor, och på den tiden, då vidskepelsen var allmän, måste detta underhålla lykantropien eller tron på varulvar. Vidare har kannibalism funnits hos många forntida folk och kan ibland uppträda hos sinnessjuka under inflytande av vissa hallucinationer och drifter.
