2. Häxeriet i medeltiden. Kristendomens inflytande.
De äldre israeliterna hade liksom alla andra forntida folk sina magiska bruk, tolkade drömmar och trodde på amuletter. Den mosaiska lagstiftningen förbjöd dessa vidskepligheter, som inneburo avguderi; sålunda stadgade III Moseb. 20 kap.: “Om nåqon man eller kvinna varder en spåman eller teckentydare, de skola döden dö.” Men trots detta förbud fortfor tron på trollkarlar och spåmän, och efter babyloniska fångenskapen hemförde Juda stam en mängd persiska och babyloniska trolldomsbruk, och antagandet av mazdeismens lära om änglar och tron på en mängd onda andar, vartill persernas devas var före¬bilder, gynnade i hög grad magien och astrologien i Palestina. Sedan grekiska språket blivit allmänt bland judarna, utsträckte de benämningen demon till alla onda andar, som de ställde under Satan, judarnas Ariman, och genom sammanblandning av namn sammansmälte vidare den grekiska demonologien med judarnas traditioner. Främmande gudar blevo i de flesta fall för judarna mörkrets andar i Satans tjänst, anförare för helvetesskarorna; muhammedanerna och de kristna antogo samma föreställning, varför de tillskrev onda andar, demoner, alla de under, som hedningarna tillskrivit sina gudar. Kyrkofäderna framställde denna uppfattning i tydliga ordalag, och enligt dem berodde människornas dåliga böjelser och brottsliga handlingar (liksom alla fel kätterier inberäknade) på demoner. Dessa dvaldes mest i förruttnelsegaser å ödsliga ställen, synnerligast kyrkogårdar, och lämnade dessa blott för att fresta helgonen och bedraga de lätt-trogna.
Polyteismens gudar blevo för de kristna djävlar; Odin och Tor förblandades med Satan eller “fienden”, och samma öde fick ryssarnas gud Kudd, finnarnas Yumala o.s.v. Alla hedniska religionsbruk blevo sålunda för de kristna magiska förrättningar, som var förbjudna i Guds lag och lockade människorna till brottsliga förbund med onda andar. Trots detta fanns det dock mellan hedningarnas och de kristnas föreställningar endast meningsskiljaktigheter rörande de åkallade övernaturliga makterna, och de utslungade ömsesidigt mot varandra benämningen “magiker”. Omvandlingen av bröd och vin i nattvarden måste liksom underkurer av helgon och reliker för hedningarna vara magi lika väl som deras andebesvärjelser m.m. De flesta hedniska vidskepligheter antogos i själva verket av de kristna, ehuru i delvis förändrad form, och hela medeltiden igenom hängde flertalet fast därvid.
De kristna fortsatte därför att tro på amuletter, förtrollningar, framkallande av döda samt demonernas förmåga att förvandla sig till djur, vidunder eller spöken: kyrkans lärare förkastade visserligen trolldomen såsom ogudaktig, men var fullkomligt övertygade om dess verklighet. Konstantin den store utfärdade stränga lagar mot magien, men härvid förnyade han egentligen lagar, som hedniska föregångare, med stöd av stora rättslärde, Paulus, Ulpianus m.fl., utfärdat. Då kristendomen blivit statskyrka, förföljdes magien med allt större iver för att fullständigt utrota hedendomen, och en mängd hedningar, som helt enkelt fortsatt med sin gamla kult, hotades med stränga straff samt omkommo på pinbänken på grund av anklagelse för trolldom!
Orsaken varför kyrka och stat med sådan stränghet förfor mot magien i medeltiden, var emellertid ej blott fruktan för demonerna, utan verkligt brottsliga handlingar, präglade av de blodigaste vidskepelser, som trollkarlar och häxor ibland tillät sig såsom t.ex. slaktandet av barn för att med deras blod mätta de skuggor, som de förmenade sig ha framkallat. Beredning av gifter spelade här en stor roll, och ofta gällde det att med magiens hjälp utöva personlig hämnd.
Huru djupt hedendomen i medeltiden var rotad genom traditionen och ärftlighet av själsanlag synes av de otaliga vidskepligheter från gamla tiden, som var rådande och som kyrkan ibland måste förbjuda, men också ofta måste stadfästa genom att kristna dem. Man fortfor att anse, att orkaner och oväder förorsakades av onda andar; man rådfrågade ej ödet på samma sätt som förr, men man rådfrågade bibeln på slump genom att följa det första ställe man slog upp; oraklerna hade upphört, men martyrernas gravar hade ersatt dem; medeltiden tillskrev reliker samma verkan som forntiden talismaner och andra trollmedel; man förband sår med radband (betecknande “fader vår“) och använde liksom förr varjehanda talismaner eller amulutter för att skydda mot förtrollning, sjukdomar o.s.v.
Det var vanligt att, för erhållande av makt, rikedom m. m., med djävulen ingå förbund, undertecknat med människans eget blod; och krigare, t.o.m. högt uppsatta härförare, brukade ofta försvärja sig till Hin onde för att göra sig oskadliga för kulor och svärd. Soldater fordrade ibland, att den första kanonkulan från en fientlig här skulle döpas av fältprästen, på det fiendens kanoner härigenom skulle göras oskadliga.
Det stora flertalet tillskrev ännu i början av nyare tiden alla ogynnsamma händelser häxeri: förändring av en människas hälsa utan känd orsak, stormar, eldsvådor, skador på säd, fruktträd och boskap, ogynnsam väderlek o.s.v. och blev en man plötsligt rik och råkade någon ut för kärlek eller hat, genast var häxeri med i spelet.
De särskilda krafter, som antogos hos häxorna, och de mystiska bruk dessa använde för att komma i besittning därav, var i själva verket desamma som fanns hos de hedniska grekernas “hekate”, romarnas “striga” och germanernas “vala” eller kloka kvinna. Då emellertid tron på Hin onde åtföljde tron på “den ende sanne guden” i kristendomen, kom man att antaga, att alla övernaturliga krafter, som ej kunde härledas från Gud, härstammade från den förre, varför också de, som sysslade med magiska konster (utanför kyrkans), ansågs vara i förbund med djävulen och ha förnekat Gud och den sanna tron. Kätterien blevo också därför indragna i föreställningarna om häxeri. Då i gamla tiden häxor straffats, hade så skett emedan de befunnits ha förgiftat folk eller begått någon annan missgärning, eller också misstänkts därför. Men i den kristna tiden, då häxans makt var ett verk av djävulen, var omständigheten att vara en häxa i och för sig en förfärlig synd, ett gräsligt brott, som måste straffas. Denna uppfattning, som sålunda sammanhängde med kristendomens barbariska helveteslära, underblåstes först av det katolska prästerskapet och senare i lika mån av det protestantiska, och resultatet blev en följd av vanvettiga häxeriprocesser, som från slutet av medeltiden rasade fyra århundraden och under den ännu nästan allsmäktiga kyrkans hägn medförde de mest upprörande grymheter och blodsutgjutelser.
Det nya i häxeriet i kristna tiden inses lätt ha endast bestått i de kristnas uppfattning av de magiska konsterna: läran om djävulen medförde tron på en ond makt, som rivaliserade med “den allsmäktige gudens”; ärkefienden och hans otaliga tjänsteandar hade enligt den kristna tron en obestridlig makt (fast Gud var “allsmäktig”!) att inverka på såväl naturens element som på människornas själ och kropp med undantag av dem, som genom dopet blivit “återlösta” och alltjämt skyddats av kyrkans tro och religionsbruk. Sådana människor, trollkarlar och häxor, som kunde frambringa övernaturliga verkningar (ej de kyrkliga förstås!), måste också hämta sin makt från djävulen och vara hans redskap, varför man också trodde, att priset på den av honom förlänade förmågan var övergivandet av kristendomen och inträdet i hans tjänst, eller säljandet av själen till djävulen. Denna föreställning ingick ej i den tidigare eller hedniska uppfattningen av magien och betecknar sålunda en sorglig urartning i kulturen genom kristendomen, som inga moderna fraser rörande den historiska kristendomen kunna vederlägga. Ursprungligen var, såsom ovan framhållits, magien grundad i fetischismen, d.v.s. på föreställningen, att vissa naturföremål och vissa bruk hade en mystisk förmåga att frambringa underbara verkningar, varför magikerns konst bestod i kännedomen härom och skickligheten att leda dem så, att det åsyftade målet ernåddes. Men detta resultat ansågs ej vara frambragt genom ingripandet av ett övernaturligt väsen, gott eller ont; tvärtom ansågs vissa människor kunna genom s.k. magiska medel få en viss makt över övernaturliga väsen. Somliga av Hindostans vise ha sålunda ansetts kunna på grund av sin asketism, offer och religionsbruk övervaka gudarna, ja hota dem liksom världen med undergång, och genom sina stränga botövningar hade detta lands heliga enligt legenderna erhållit en sådan makt, att de med sin förbannelse kunde bringa fördärv över dem, som förtörnade dem (vad vi exempelvis kunna läsa i det nyssnämnda gamla skådespelet Schakuntala).
Det högre slaget av magi i Europa vid slutet av medeltiden var blandat med den börjande naturvetenskapens rön, och de ryktbaraste forskare på den tiden, Albertus Magnus, Roger Baco, Lully, Papacelsus, m.fl. misstänktes av mången för besittning av hemlighetsfulla och farliga makter. I den mån dessa ansågs vara härledda från mörkrets rike, trodde man, att den vetenskaplige magikern kunde genom sin konst skaffa sig bistånd av “Ärkefienden” och göra lägre demoner till slavar under sin vilja. Magiens konst var sålunda slutligen fullständigt diaboliserad, och förbund med djävulen ansågs som den enda grunden för övernaturlig makt.
Doktor Faust, som funnits till och levde i slutet av 15:de och i början av 16:de århundradet i Tyskland, var en man med åtskillig lärdom och torde ha försökt sig på magiska konster, och han omtalas i en mängd folkberättelser i 16:de årh. ha ingått förbund med djävulen för att bli ung på nytt och av denne ha fått en tjänsteande: Mefistofeles. Dessa berättelser äro överfyllda med meningslöst snack, späckat med bibelställen, tillämpade på misslyckat sätt. En senare filosofisk bearbetning av Faustsägnen gjorde denna till ett uttryck för den eviga striden mellan det goda och det onda i människohjärtat.
Från äldsta tider ha emellertid kvinnor förnämligast ansetts ha haft förhäxningsmakten, vilket till stor del berott därpå, att läkarekonsten på tidigare stadier ofta legat i kvinnornas händer. Under det männen gingo i krig eller på jakt, samlade kvinnorna örter och beredde därav läkemedel för de förras sår, och då åldern medförde erfarenhet, blev isynnerhet äldre kvinnor dessa “kloka gummor”, som ansågs ha djupa insikter i en mångfald ting.
Kvinnans mer känsliga organisation har också gjort, att hon i allmänhet varit mer mottaglig för fantasier och suggestioner och lättare iråkat extasens tillstånd, som alltid förenats med spådomsgåvan.
Då häxeriet med tiden kom att förföljas som kätteri, blev bibelns berättelse om “syndafallet”, där Eva omtalas ha först lockats av “Ormen” att äta av den förbjudna frukten och sedan lockade Adam därtill, särskilt ägnad att göra henne misstänkt som ett djävulens redskap. Härigenom blev föreställningen om häxeriet förbunden med tron på ett personligt förbund mellan häxan och djävulen.
