Häxeriet i medeltidens och nyare tidens Europa visar sig vid närmare granskning blott vara den form, som tron på gamla tidens magi antog genom vissa av kristendomens meningar och dogmer.
Magien framgick ursprungligen av vildarnas fetischistiska (1) tro på underbara, mer eller mindre dolda och hemlighetsfulla makters inverkan på naturens företeelser och människornas liv. Ordet magi och folkens uppfattning därav fick Europa från forntidens perser och meder, vilkas präster, magerna, förestod de heliga bruken, som de fortplantade från förfäderna, och var spåmän samt astrologer eller stjärntydare.
Redan på det fetischistiska stadiet i mänsklighetens barndom fanns en s.k. ”naturlig magi”, då man förenade kännedomen om vissa örters medicinska egenskaper med tron på hemlighetsfulla makters inverkan. Man antog då och gör det ännu bland vildar att ett visst djurs egenskaper, t. ex. slughet, mod, styrka, kunde överflyttas till människan genom förtärande av något viktigt organ hos detsamma, såsom hjärtat. På grund härav var forntidens medicin till stor del magisk och kunde trollkarlar och trollkvinnor vinna ett ofantligt förtroende. I många av forntidens samhällen härskade tron på förhäxning eller häxeri, d.v.s. underbart ingripande av vissa personer i naturföreteelser och människornas liv.
Folket i Grekland trodde på magiska förvandlingar av människor till djur, på månens magiska inflytande och på de tessaliska häxornas makt härvid. Hos kaffrerna och somliga andra lägre folk har tron på häxeri varit allmän ända in i våra dagar och t.o.m. häxeriprocesser varit ganska talrika. Man har sålunda ansett, att om en människa fått en svår sjukdom, som ej kunnat botas, denna blivit påförd genom häxeri, varför ”häxmästaren” eller medicinmannen (en sorts präst) söker utpeka vem den skyldige är.
Magiens och häxeriets studium har ett visst intresse, så till vida nämligen som det visar oss, huru den ovetenskapliga människan resonerar, eller hur hon drager falska slutsatser av tillfälligtvis sammanträffande omständigheter, likheter o.s.v., och huru människan på lägre stadier är mer benägen att tro på onaturliga än naturliga orsaker. På barndomsstadiet föreställa sig människorna luften full med osynliga andar, som gripa in i livets tilldragelser, och tillskriva de snart sagt allt som sker andars eller gudars verksamhet. Sjukdomar eller andra olyckor tillskrivas andar, varför också prästernas andebesvärjelse (exorcism) är ett det viktigaste medel att hålla människan fri från vad ont är.
Studiet av indiernas, persernas och medernas, kaldeernas och egyptiernas m.fl. äldre folks religioner varav många element upptagits i den kristna visar oss också, hurusom föreställningarna om övernaturliga väsens magiska inflytande, d.v.s. undret, till väsentlig del legat till grund för den prästerliga verksamheten.
Indiernas Vedaböcker tala om onda andar, rakchasas, som alltid äro i strid med de himmelska gudarna och alltid fientliga mot människorna samt antaga tusentals former av både människor och djur (hundar, vargar, gamar m.fl.). Förutom dessa orena varelser omtalas en härskara av asuras, eller verkliga djävlar, mörkrets personifikationer, i spetsen för vilken stod Vritra, ”fienden”. Tron på de indiska onda andarna fördes till Europa av övriga ariska syskonfolk, och Pictet har visat, hurusom Tysklands och Skandinaviens traditioner om dessa samt andra andar till stor del framgått av Hindostans tidigaste religion. Det var dessa andar, som ifrågavarande länders spåmän och spåkvinnor åkallade i forntiden, och dessas magi utvisar ett tydligt sammanhang med Indiens. För att avlägsna de onda andarnas skadliga inflytande utförde de indiska prästspåmännen varjehanda exorcismer medelst magiska ord o.s.v., som närmare angivas av Atarva Veda. Bramanerna skulle noga känna dessa besvärjelser, hela den bramanska kulten var uppfylld av magiska ceremonier, och de indiska magikerna anse sig än i dag kunna genom åkallan av dolda makter åstadkomma under. Att spå i händerna var också de indiska prästernas sak, och denna visdom använde de också vid betydelsefulla tillfällen (såsom synes av Kalidasas skådespel Schakuntala). Då ett barn hade “diskus märket”, d.v.s. då linjerna i högra handen bildade en rundel, ansågs det beteckna framtida storhet, likaså om hudvecket mellan fingrarna räckte långt fram.
De egyptiska prästerna hade liksom de kaldeiska vissa hemligheter för att åstadkomma under, och liksom de förra visste också Moses att inverka på sitt folks sinnen genom underbara handlingar. De egyptiska prästerna trodde sig kunna genom särskilda sakramenterliga formler tvinga gudarna att lyda deras önskningar och uppenbara sig för dem, och därför fick också användandet av vissa ord en särskild betydelse även i den egyptiska magien. Präst spåmännen hos egyptierna liksom hos många andra folk lät kulten väsentligen bestå i besvärjandet av gudar och andar, och dessa var såväl himmelska som underjordiska, goda såväl som elaka; de senare var dock i allmänhet så att säga respektabla och deras kult innebar ej tanken på brott eller frestelse till det onda, varför deras tillbedjare ej brännmärktes med vanära: avsikten med åkallan var att erhålla några fördelar. Det kom dock en tid, då man skilde på åkallan av de skilda slagen av gudar, det var den, då orden demon och deva fingo ny betydelse och kommo att användas för mörkrets gudar och andar eller djävlar varpå man skilde på en lägre, fördömlig diabolisk magi eller nekromani, svartkonst, och en högre, gudomlig magi eller teurgi. Hos perserna användes den magiska konsten nästan endast gentemot Ariman och övriga onda andar, under det Ormazd och hans änglar blott åkallades genom böner. De onda andarna anropades såsom det ondas upphov av fördärvade människor, som ansåg dem besitta en övernaturlig förmåga att behärska naturens element. Många av dem, som åkallade onda andar, trollkarlarna samt häxorna, var ej blott dåliga, utan också nervösa eller sinnessjuka och hallucinerade (2) människor samt erkände, på grund av sina syner, att de hade umgänge med djävulen och hans andar. Trolldomväsendet visade sig sålunda tidigt vara verklig demonopati.
Hos grekerna och romarna hyste man det största förtroende till vissa magiska formler och gester för att framkalla gudar och andar, bota sjukdomar, avlägsna skadliga inflytanden o.s.v., liksom vid mysteriernas reningar. I bönerna användes ibland vissa sakramenterliga ord, såsom de efesiska bokstäverna, vilka tillskrevos en underbar makt. Spåmännen tjusade ormar, besvuro vindarna och förvandlade t.o.m. människor till djur. Det fanns vissa lägre spåmän, goeter, omedelbara arvtagare till de barbariska tidernas trollkarlar, vilka var mycket fruktade och alltid ansågs ha brottsliga avsikter, varför också lagar ofta bestraffade deras farliga konst.
Från Orienten infördes en mängd magiska bruk till Grekland, varigenom en osammanhängande massa av läror och föreställningar rörande stjärnornas inflytande, talismaner, framkallande av andar, omvandlingar av varelser och verkan av vissa örter samlades. Det var detta kaos, som slutligen fick namnet magi i Västern. Trots kejserliga förbud i Rom mot trollkarlar och astrologer, fortsatte dessa sin verksamhet, då allmänheten trodde på dem, och det fanns knappast något brott, som de ej kunde förmå andra att begå, till den grad var vidskepelsen uppdriven och hade moralen urartat genom fruktan för dolda onda makter.
Noter:
(1) Fetischer kallas de lägst stående, naturfolkens gudabilder o. a. ting, som de tillskriva underbara egenskaper därför anropa vid viktigare tillfällen; fetischm är en benämning på denna på fetischtron grundade tidigaste formen av religion.
(2) Hallucination, en sinnesvilla, eller en inre rent subjektiv förnimmelse som oftast tages för an uppfattning av en objektiv verklighet.
