Till menniskans yttre räknas billigt äfven dess klädsel. Den
låter oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder
och tänkesätt.
De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla
oss i verldens aktning, äro renlighet, ordning, smak, öfverensstämmelse,
enkelhet, nätthet, tillbörlighet.
Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på
renlighet i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro
vi äfven skyldige våra medmenniskor, att aflägsna från oss
allt, som hos dem kunde väcka misshag eller leda. Vi äro oss
sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning och kärlek;
detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande
anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att
äfven förmoda orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt
bör snygghet råda, ej mindre än i en praktfull klädsel. En
renlig menniska gör på hvarje öga ett behagligt intryck; hon
kan öfverallt lofva sig ett hedrande bemötande, och hon sjelf
har känslan af trefnad och välbehag.
Särdeles bör man vara mån om rent linne. Der förutan blir
äfven den mest tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste
klädsel vinner, om linnet är hvitt och rent.
Lika vigtig är ordning i klädedrägten. Den gäller som ett
bevis, att man äfven i sina göromål är ordentlig. - Härtill
fordras, att allt hos oss är så beskaffadt, som sedlighet
och anständighet fordra. Ingenting får hänga slankigt och
vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se på noggrannhet
och anständighet.
Till smak i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets
nyck; men att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket,
klär sig i likhet med personer af förstånd och smak, så, att
vår kropp vinner på utseendets vägnar, utan att förlora i
beqvämlighet.
Öfverensstämmelse består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne
passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår
person, våra förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet
bjudits, för årstiden, helsan o. d.
Enkelheten i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt,
brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet
och mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande
och oharmoniska färger, t. ex. grönt och mörkblått, Ijusblått
och grått, svart och brunt m. m.
Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör
vara försedt med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag
hit i synnerhet broderi på halsdukar, skjortor, nattkappor,
urkedjor, ringar o. d.; fruntimren ville jag synnerligt varna
mot öfverlastning med grannlåt och glitter. Den förra liknar
en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn betecknar
redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall. Nättheten
bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen
i dess rörelser eller dölja en vacker vext.
Det tillbörliga bestar deruti, att klädseln ej är beräknad
på uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter
och förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och
förstånd.
Undvikas bör i klädseln allt sällsamt och besynnerligt, allt
theatraliskt och fantastiskt. Vår smak, värt tänkesätt, värt
hjerta bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man
klär sig löjligt och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer,
det man icke hos sig, har någonting bättre att uppvisa.
Det besynnerliga i klädseln består dels i fullkomligt förakt
af modet, dels deri, att man klär sig som främling i landet
och alldeles emot den rådande drägten.
Sällsam och egen är den drägt, som, blott hyllande modet,
än gör väld på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt
ät kroppen, än åter döljer dess goda former i öfverlastande
veck.
Fantastiskt klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder,
såsom vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar
vinterplagg och tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril,
än insvept likt en puppa i sitt skal, trycker hatten för djupt
ned eller för långt upp, sätter honom på ena örat, eller i
otid bär honom under armen eller i handen, vid högre år klär
sig likt en yngling o. d.
Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider
mot sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag
väcka afsky. Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora
all tjusningskraft, när deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.
Man klädo sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt,
än för fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer
derefter personen.
I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och
vanliga, så att man alla dagar kan synas snygg och anständig.
Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna regler
för anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet,
en viss vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.
Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka
mest deremot och förhöja bäst dess drag.
Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke
råka i förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må
gerna vara sådan, att man kan bedja om ursäkt för enkelheten
och huslig beqvämlighet deri, men aldrig sådan, att man måste
blygas derföre.
Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre
akta andra, hvilka icke äro så rikt och väl klädda.
