Föregående sida | Nästa sida

 

Den äkta gentlemannen

IX. Klädseln.

Till menniskans yttre räknas billigt äfven dess klädsel. Den låter oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.

De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla oss i verldens aktning, äro renlighet, ordning, smak, öfverensstämmelse, enkelhet, nätthet, tillbörlighet.

Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på renlighet i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.

Särdeles bör man vara mån om rent linne. Der förutan blir äfven den mest tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om linnet är hvitt och rent.

Lika vigtig är ordning i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att man äfven i sina göromål är ordentlig. - Härtill fordras, att allt hos oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se på noggrannhet och anständighet.

Till smak i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.

Öfverensstämmelse består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden, helsan o. d.

Enkelheten i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt, brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska färger, t. ex. grönt och mörkblått, Ijusblått och grått, svart och brunt m. m.

Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter. Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall. Nättheten bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen i dess rörelser eller dölja en vacker vext.

Det tillbörliga bestar deruti, att klädseln ej är beräknad på uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.

Undvikas bör i klädseln allt sällsamt och besynnerligt, allt theatraliskt och fantastiskt. Vår smak, värt tänkesätt, värt hjerta bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig, har någonting bättre att uppvisa.

Det besynnerliga i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet, dels deri, att man klär sig som främling i landet och alldeles emot den rådande drägten.

Sällsam och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör väld på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt ät kroppen, än åter döljer dess goda former i öfverlastande veck.

Fantastiskt klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre år klär sig likt en yngling o. d.

Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider mot sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky. Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.

Man klädo sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter personen.

I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så att man alla dagar kan synas snygg och anständig.

Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna regler för anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.

Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot och förhöja bäst dess drag.

Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men aldrig sådan, att man måste blygas derföre.

Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra, hvilka icke äro så rikt och väl klädda.

Kapitel X. >>>

 

 



image
image

Nordiskt kynne
Underhållande läsning om de nordiska folkens karaktär. Kan även hämtas som pdf.
Läs mer >>>



image