Det gifves menniskor, som afskräcka genom sina blickar och
miner, göra sig odrägliga, och dermed kanske gifva anledning
till skefa omdömen angående sin karakter, eller åtminstone
göra det svårt för andra, att upptäcka deras goda egenskaper.
Den blick, som allmänt behagar, som pryder menniskan i hvarje
ställning och förhållanden, är öppen, men icke of örskämd.
Det är en blick, som väcker förtroende, låter sluta sig till
tänkesättets renhet, samt antyder fasthet i karakteren, sjelfkänsla
och medvetande af eget värde. En menniska med öppen blick
och min ser en hvar lugnt, vänligt och ödmjukt i ansigtet.
Hon blinkar aldrig, hennes öga röjer ingen ängslan, hon är
förnöjd, men icke oförskämd, icke fräck eller krypande. Hennes
blick åtföljes af ett stilla smålöje, af en mild glädtighet
och inre fägnad. En öppen blick är aldrig gapande eller stirrande;
denna röjer blott okunnighet eller dumhet. Den öppna blicken
är frukten av ett naturligen öppet öga, som hvarken är för
stelt eller för orörligt.
Blicken, sådan den hyfsade verlden af oss fordrar, bör vara
stadig och lugn, d. v. s. Vårt öga får icke sväfva omkring,
icke i hvarje sekund dröja vid ett annat föremål, icke blinka,
icke darra, när den möter en annans; den måste kunna uthärda
denna, utan att vilja sluka honom. Intet är olidligare, än
en menniska med ostadig blick. Hon mister allt intresse för
oss; vi tillskrifva henne en tankspridd, orolig, obildad själ;
ja, vi äro icke sällan böjde att draga hennes sedlighet i
tvifvelsmål.
Lika nödvändig är också en blygsam uppsyn och blick för en
person med uppfostran och bildning. Den är motsatsen till
den anspråksfulla, tilltagsna blick, som vill ådraga sig andras
uppmärksamhet, kosta hvad det kosta vill; det är en uppmärksam
blick, som röjer ett slags misstroende till sig sjelf. Den
är full af saktmod och undseende, men vida skild från den
löjliga ödmjukhet, som är skygg för menniskor, alltid blott
ser till jorden och tror sig finna sin bestämmelse i stoftet.
Äfven gladlynthet får icke var blick sakna. En mörk, dyster
och sluten blick är vanligen ett ondt samvetes eller en lömsk
karakters förebud. Var blick och min böra utbreda fägnad och
glad stämning omkring oss. Äfven i den lidandes blick kan
en dylik förnöjelse ligga. Sokrates led mycket, men ändock
log hans öga och strålade vänlighet ur hans min.
Blickar, sådana som de of van beskrifna, gifva oss älven en
behaglig och angenäm uppsyn, som förenar älskligt allvar med
varm inre värdighet, välvilja och humanitet. Dermed afväpne
vi frestaren, aflägsne vi smickraren, den lastfulle, dåren
och den dumdristige. Med en sådan min göre vi oss öfverallt
gällande, omtyckte och väcke aktning för oss. Ansigtet erhåller
derigenom öppenhet, vänlighet och får något tilldragande,
som omöjligen låter sig beskrifvas.
Huru kan då en sådan min ernås? Hvilka äro medlen, som gifva
oss densamma? Jag svarar:
Hjertats förädling och:
de personers efterliknande, som hafva denna min.
Skola våra drag vara blida, menniskovänliga, milda, deltagande,
härliga och förekommande, så måste vi ega sinne för välgörenhet,
medlidande, menniskokärlek; vi måste ega dessa sköna dygder,
vi måste utöfva dem, vi måste röna det säkra medvetande, de
förunna. Vi måste derföro beherrska sinnesrörelser och passioner,
samt tända Ijus i vår själ. Ju mer vi arbete på vårt inres
bildning, desto skönare och mer intagande skola blickar och
miner framgå. Men vårt sinne för det goda måste då ega varaktighet,
och städse vara verksamt: det bör utgöra ett väsentligt drag
i vår karakter; ädelmod, öppenhet, redlighet, välvilja, mildhet
i känsla, renhet i tänkesätt, med ett ord: dygd, såsom grundsats
och vana, måste hos oss vara förenade, om ansigtet skall erhålla
detta uttryck.
Väl får man ej af ett oregelmessigt ansigte, af dystra blickar,
af en förvriden min, genast sluta till ett elakt hjerta; ty
sjukdomar, olycksfall, elaka vanor, o.s.v. kunna vanställa
de skönaste drag; så mycket är dock visst, att, om dessa orsaker
icke finnas, regelbundenhet och det sköna uttrycket i minen
låter oss med sannolikhot sluta till ett förädladt hjerta.
Föreställningen, så mycket hon än kan uträtta, förmår dock
ej att lägga något varaktigt i blicken, som icke åtminstone
till större delen, eller ofta, blifvit rönt.
Oaflåtligt måste vi derföre arbeta på hjertats daning, men
då denna utan förståndets odling blott skulle göra ringa framsteg,
måste man äfven i detta fall uppbjuda alla krafter, för att
blifva rik på nyttiga och sköna kunskaper, samt fast i förnuftig
eftertanka.
Härmed förene man sådana personers efterliknande, hvilkas
miner och blickar hugnas med allmänt bifall. Man betrakte
noga deras ansigte, deras uppsyn, och tage antingen en trogen
vän, eller åtminstone spegeln, till rads, for att finna, hvad
som kan vara felaktigt i vårt eget; om någonting ännu brister,
om vi icke äro dystra, vresiga, vilda, afskräckande, stolta
eller fräcka i vår blick; om icke fadda, skefva, oregelmässiga
drag inpräglat sig på vårt ansigte. Denna efterföljd af det
lofvärda hos andra, och med till hjelp af en väns granskning,
mot hvilken egenkärleken i spegeln ej låter oss blifva känslolösa,
skola vi snart gifva vår fysionomi ett förädladt hjertas och
ett lifligt förstånds uttryck.
Den, som ej haft tillfälle att förvärfva sig egentlig umgängesbildning,
betrakte, vid sitt inträde i den s. k. stora verlden, noga
de personers uppförande, han finner synnerligt eftersökte
och värderade, utveckle de dervid till grund liggande egenskaper,
göre sig härefter reglor för sitt eget uppförande och uppfostre
sålunda sig sjelf till en öfverallt sökt och älskvärd sällskapsman.
