Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi
utan kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland
menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet
blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult
ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag.
Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar
ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla
qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig
göra.
Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick,
intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad
qvardröjer vid vår sida.
Men är nu skönheten något, hvaröfver vi kunne befalla? Står
det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende
af oss sjelfva?
Utan tvifvel: om fråga nemlig är om den skönhet, som härrör
af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna
liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ
och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter
och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen
må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps
daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena
safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande
lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta
göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och
förhöja, men jemväl förringa och förstöra, var naturliga fägring.
Sanningen: Man bör sörja för sin helsa, och man sörjer derigenom
för sin skönhet, kan icke ofta nog inskärpas. Förgäfves skall
man anlita skönhetsmedel, om förderfvade safter flyta i kroppens
kanaler; om man genom felaktig diet gör, att skarpa och orenliga
vätskor stockas i huden, att dess kärl tilltäppas och att
naturen störes i sina finare förrättningar; om vi sjelfva
äro vållande till ett sjukligt och jemnt opassligt tillstånd,
eller om någon kroppslem bringas utur sitt förhållande till
de öfriga lemmarne, eller göres oduglig för sin bestämmelse,
i samma mån kroppen försvagas, försvinna äfven, mer eller
mindre, förr eller senare, kroppens krafter och fägring.
Man sörje alltså för helsans vård, och man har gjort, om icke
allt, likväl det viktigaste äfven för skönheten. I denna grundsats
ligga högst vigtiga lefnadsreglor. Men man bibehåller åt sig
helsan, om man samvetsgrannt iakttager nedanstående föreskrifter:
1. Man lefve enkelt och måttligt. I mat och dryck, likasom
i alla nöjen, vare detta vår första, vår orubbeliga lag. Enkelt
lefnadssätt är i hvarje hänseende ett stort befordringsmedel
för helsan; det uppehåller vår natur och underlättar dess
naturliga verkningar. Ju enklare mat och dryck, desto mindre
ha vi att befara sjukdom, orena och stockade vätskor, m. m.
Ingen dryck öfverträffar det ädla, det i så hög grad förskönande
vattnet, emedan det sköljer kärlen, förtunnar blodet, skyddar
det mot svallning och hetta, samt i hvarje vrå af kärlen ingjuter
balsam och lifskraft.
Ingenting är skadligare än starka drycker; de reta nerverne
och kärlens hinnor, de orsaka jäsning i safterna och äro förklarade
fiender till en varaktig skönhet. Röda, inflammerade ögon,
gula och murkna tänder, utslag, fläckar, oren hy, vårtor i
ungdomsåldern; detta och annat dylikt äro de följder, dessa
drycker vanligen tillskynda.
Inhemska födämnen böra alltid föredragas de utländska. Önskligt
voro också, att man vande sig mer vid föda ur växtriket, än
vid köttmat. Köttet har stor fallenhet för röta, samt gör
vätskorna orena, tjocka och skarpa, vegetabilisk föda åter
retar dem mindre, förtunnar safterna och gör blodet mildt.
Åtminstone borde man aldrig äta kött utan föda ur växtriket.
Krydder få endast sparsamt tillblandas i näringsmedlen. Ju
konstigare öfverhufvud maten är, desto mindre hafva de anspråk
på den tänkandes bifall. De äro ett slags gift, om än i välment
afsigt.
2. Man bör lära att fullkomligt känna sin natur, vara uppmärksam
på det, man kan tåla eller ej, på verkningarne af denna eller
en annan dryck, denna eller en annan föda. Man uppsöke de
svaga sidorna af var konstitution, ty dessa får man minst
träda för nära. Då skall man snart innehafva de nyttigaste
helsoreglor, hvilka for öfrigt aldrig kunna i allmänhet eller
fullständigt meddelas.
3. Man bör vara män om en ren och blid luft, d. ä. om en luft,
som hvarken är för kall eller för varm, för torr eller för
fuktig, der man utan besvär kan andas, och i hvilken man känner
sig lätt och liflig.
Man undvike derföre ett långt vistande i luften på mycket
heta sommardagar; man undvike luften af utdunstande träsk
eller väta trakter, förrutnade kroppar, starkt luktande växter
om natten och dagen, luften i täppta rum, hvalf, källare och
fuktiga boningar m. m. Skadlig är också den luft, hvari många
menniskor, ja äfven djur, andas, många Ijus eller lampor brinna.
Här alstras luftarter, som äro ett gift för helsan. Ingenting
förderfvar i följd häraf skönhetens blomma på kinderna tidigare,
än längvarigt vistande i dylika rum.
Den luft, vi upptaga i våra lungor, som skall stärka vår hud
och äfven genom denna intränga i kroppen, bör ofta förnyas;
ty vi förderfva den genom sjelfva det bruk, vi deraf göra.
4. Det är ett stort misstag, om man tror mycken sömn vara
nyttig för helsan eller skönheten; förhållandet är tvärtom.
Mycken sömn gör safterna tjocka, verkar stockningar, fullblodighet
och elak andedrägt, samt kan derföre omöjligt befordra skönheten.
Lika så litet främjas denna å andra sidan genom för ringa
sömn, genom ihärdiga vakor, särdeles långt inpå natten, samt
genom oftare afbrott af sömnen. Allt detta förtär krafterna,
dödar den lifliga färgen på kinderna, betager ögat eld och
glans, samt utplånar anletsdragens behagliga uttryck.
5. Helsa och skönhet skola fly, om vi försumma nödig kroppsrörelse
och föra en alltför stillasittande lefnad. Det förslappar
allting hos oss; hyns skönhet går förlorad, huden blir torr
och vissnad. Man ser detta tydligt hos studerande, som vid
läsbordet, och hos fruntimmer, som vid sy- eller spelbordet,
inspärrade mellan fyra väggar, tillbringa sitt lif. Ingenting
är mer välgörande, än rörelse i fria luften, när denna är
ren och sund. Den är en balsam for helsan, det yppersta smink
för kinden.
6. Det samma gäller om snyggheten. Utan den blifva vi sjuka,
men för skönheten gör den underverk. Den, som daglig tvättar
alla sin kropps delar med friskt vatten, och ofta badar, skall
icke blott vinna i kraft, styrka och fyllighet, utan jemväl
i hyns finhet, glans och färg. Mycken försigtighet är dock
nödig i val af vattnet och dess värmograd, helst vid badning;
intet missförhållande får ega rum mellan kroppens, luftens
och vattnets temperatur, icke engång mellan vissa ömtaliga
lemmar, särdeles ögonen, och vattnets beskaffenhet.
Öfverflödigt anser jag att varna mot för kalla bad, då kroppen
är upphettad, helst enhvar känner den lifsfara man derigenom
äfventyrar. Äfven hufvudets tvagning eller begjutning med
kallt vatten är icke nyttig för alla. Det har icke sällan
medfört krampaktig hufvudvärk och gjort håret grått i förtid.
Deremot kan jag ej underlåta att tillstyrka hufvudets, stundom
äfven hela kroppens, borstning, eller, för äldre personer,
hudens lindriga frottering med flanell så som ett förträffligt
medel, hvaraf huden renas, transspirationen befrämjas, och
som sålunda med fördel ersätter badets rum.
7. Äfven klädseln är i afseende på skönhet och hälsa ett vigtigt
föremål. Båda öfvergifva oss, om vi nyttja kläder, som antingen
försvåra kroppens utdunstning, eller orsaka svett, eller hindra
dennes fria utgång. Det förra sker genom för tunna och lätta,
det sednare genom för täta, varma, tunga och tryckande kläder.
Hvarje klädesplagg är skadligt, om det pressar någon lem af
kroppen, men i synnerhet bröstet, halsen och underlifvet.
Klädedrägten bör vara beqvämlig och lagom varm. Man bör ej
i otid vänja sig och de sina vid lifstycken och maggördlar,
helst de icke utan skada för helsan kunna afläggas. Fötterna
böra vara sorgfälligast, hufvudet kan vara minst noga beklädt.
8. Att hålla kroppen mer sval, än varm, är i allmänhet ett
godt förvaringsmedel i afseende på helsa och skönt utseende.
Således må varma rum, pelsar och förnämligast alltför varma
sängkläder, hvilka frambringa förslappning, sarnt äro i fysiskt
och moraliskt hänseende menliga, med skäl anses såsom verkliga
fiender till sann trefnad och styrka. Väl den, som vant sig
vid, att icke blott sofva under lätt vadderade täcken och
på madrasser af tagel eller rörtopp, utan jemväl, att dagligen,
äfven i obehagligt och kallt väder, utsätta sig en stund för
fria luften och göra en promenad.
9. Laster, utsväfningar, lidelser, i synnerhet vällust, starka
sinnesrörelser, vrede, afund, kärlekslöshet, göra hyn gul
och gråblek, betaga ögat sin liflighet, utplåna tecknen till
hälsa och ungdom på läppar och kinder, beröfva kroppen spänstighet,
styrka och lust till verksamhet, försvaga lifskraften och
medföra en tidig ålderdom. Hvem igenkänner icke vällustingen
på den darrande, släpande gången, på den vissna handen, på
den svaga, hesa rösten, på den matta blicken? Hvem skådar
ej afunden i den förvridna läppen, i det lilla, skelande ögat,
i det bleka ansigtet? Hvilka hemska drag qvarlemnar ej vreden,
och huru förvirrar hon icke anletsdragens hela ordning? Hur
krampaktigt hoppressas icke panna, läppar och ögon!
10. Att efter stora kroppsmödor och starka måltider genast
njuta en lång hvila, är ganska menligt för hälsan; det kan
till och med åstadkomma förlamning och slag. Äfvenså stark
upphettning och snar afkylning derefter. Naturen gör intet
språng och låter sig ej heller tvingas dertill. Hon bestraffar
den, som öfverträder hennes lagar, med sjukdom, opasslighet
eller yttre fulhet.
Jag vill härvid bifoga några skönhetsmedel.
Bland allt smink är, såsom jag redan nämnt, det friska vattnet
bäst. Man väljer vatten, som är lent samt minst blandadt med
salpeter och jordpartiklar. Icke så godt är derföre brunsvatten,
som flod-, eller regn- och snövatten.
Saknas detta, så kan det förra derigenom göras mildare och
lenare, att man kokar och sedan låter det kallna i fria luften,
helst i solskenet. Det blir ett förträffligt skönhetsvatten,
om deri blandas några göpnar lindblad.
Man bör icke tvätta ansigtet genast efter uppstigandet ur
sängen; sängvärmen bör först hafva lemnat oss. Lika så föga
tjenligt är det att tvätta sig, då man ännu är svettig; svetten
går i detta fall tillbaka, utdunstningen hämmas, och orenlighet,
fläckar och bulnader uppkomma.
Man bör aldrig blottställa ansigte och händer varma för drag;
huden blir deraf sträf och ojemn.
Likaså bör man akta sig att tvätta den mycket kallnade huden
med mycket varmt vatten, eller sedan hastigt inträda i ett
mycket varmt rum.
Vackra, hvita tänder äro ostridigt en sak af stor vigt. En
mun behagar redan, när den talar behagligt; men ännu mer,
när de öppnade läpparne visa en rad af emaljhvita tänder.
Här följa några reglor för dylika tänders förvaring.
Man bör, så ofta ske kan, njuta vegetabilisk föda, eller äta
bröd jemte köttet; ty detta fastnar eljest mellan tänderna,
röter och angriper dem, om det förtäres allena.
Det gifves intet bättre tandpulver, än att tugga en bit torrt
bröd; det är derföre en ganska loflig vana, att efter slutad
måltid långsamt tugga en hård brödkant.
Man undvike att plötsligt afkyla tänderna sedan de varit varma,
och tvärtom. Ty tändernes öfverdrag är glas eller emaljagtigt,
och kan vid hvarje plötslig öfvergång lätt få en spricka,
deri sedan skadliga ämnen fastna, och så lägga grunden till
sjelfva tandens första förfall. Bäst är derföre, att hvarken
taga för kalla eller för varma saker i munnen; minst bör man
under ätandet af något hett, t. ex. soppa, förtära kallt dricka
eller öl.
Man bör ej tugga på något socker, och i allmänhet undvika
konfekt och sötsaker. Sjelfva sockret skadar nemligen och
förtär tänderna och konfektet är blandadt med limartade partiklar,
som afsätta slem på tänderna. Så snart man märkar den första
anfrätta tanden, bör man uttaga henne, om det eljest går an,
och om läkaren icke rent af tillstyrker motsatsen; ty fara
är, att den sjuka tanden smittar den närmsta.
Man skölje tänderne hvarje morgon och efter hvarje måltid
med Ijumt vatten; detta borttager lemningarne af den förtärda
födan och hindrar den att fastna mellan tänderna. Det bästa
och sundaste munvatten, som derjemte åstadkommer en frisk
andedrägt, är skedörtsspintus.
Man tvätte sig äfven bakom tänderna. Här fastnar lättast orenlighet
och fräter tänderna ihåliga. Bästa redskapet vid tändernas
rengöring är en lagom mjuk tandborste. Men få veta att behörigt
umgås dermed! Vanligen far man horizontalt öfver tändernes
yttre yta. Men följden häraf är, att tandköttet lossas från
tänderna, så att dessa alltmer förlora sitt stöd, bli lösa
och murkna. Det bör tvertemot ske vertikalt, de nedra gnidas
uppåt, de öfra nedåt; deri genom skjutes tandköttet alltmer
åt tandens spets, och man får, om konstitutionen i öfrigt
är stark, små och stadiga tänder. Oxeltänderna få icke borstas
blott på sidorna, utan hufvudsakligt på sin öfra yta eller
krona.
Stundom hafva tänderne en egen fallenhet att sätta s. k. vinsten,
och dä är ofta nödigt att begagna ett tand pulver. Man har
uppfunnit många slags dylika pulver, mon tyvärr duga icke
de flesta, ja de äro till och med skadliga. Det enklaste och
säkert jemväl oskyldigaste, är finstötta trädkol. Den berömde
Hufeland, på hvilken man onekligt kan mer lita, än på hvarje
tandläkare, tillstyrker följande: Ett lod rödt sandelträd
och ett halft lod kina finstötas och sigtas. Derpå tillblandas
sex droppar neglikolja och lika mycket bergamoolja, hvarmed
tänderna om morgonen gnidas. År tand köttet svampigt, blödande,
fallet för skörbjugg, så tillägges ett halft quintin alun.
Blott i yttersta nödfall bör tandpetaren anlitas. Dertill
får man dock ingalunda välja nålar, knifspetsar eller gafflar.
Allt detta är högst skadligt, och derjemte otillständigt.
Helst tager man en vek trätandpelare, t. ex. af fläderträ.
Men äfven dessa bör man ytterst sällan begagna. Man följe
således icke de personers exempel, som, för att visa sitt
vackra etui, hvarje stund ha något att bestyra med tandpetaren.
Tänderna blifva derigenom alltmer skiljda åt, och maten fastnar
lättare derimellan. Utom att tandköttet förderfvas af denna
fula ovana, bidrager det icke synnerligt att öka de närvarandes
aptit.
Ett synnerligt skönhetsmedel, emedan det ger en ganska ren
och hvit hy, är enligt mångfaldiga rön, den sa kallade bittra
vårkrassen, hvilken dock andra, likaså nyttigt, hafva utbytt
mot brunnskrasse. Man låter koka den i flodvatten och tvättar
sig om aftnarne vårtiden med det kalla spadet. Om dagen utsätter
man dervid ansigtet utan tvekan för vårluften, och ju mer
detta sker, ju verksammare och sundare skall detta vatten
vara.
Till hyns smidighet bidrager äfven i hög grad frisk vassla.
Man har bemärkt, att tiningarnes och halsens oftare gnidning
med kallt vatten ger ansigtet munterbet och blicken lif, äfvensom
man vet af erfarenheten, att mycken sittning vid fönstret
i solen ofta är skuld till fräknar, eller små fläckar.
Starbärsblomma, kokad i mjölk, och om aftonen nyttjad såsom
kallt tvättvatten, har ofta med bästa framgäng blifvit använd
mot fräknar. Ansigtet, om vintern tvättadt med snö, förblifver
ungt och lifligt; af varmt vatten blir det gammalt och skrynkligt,
och af såpvatten hårigt.
Jag kommer nu till händerna. Dessas badning i kallt vatten
har förträffliga följder. Skön bildning och en angenäm rörlighet
göra fingrarne särdeles lätta ock böjliga till spelning å
piano och harpa. Mandelkli, eller ock blott inkråm af simla,
renar händerna fullkomligast. Fruntimren kunna, för att fä
mjuka och fina händer, om afton och morgon tvätta sig med
ägghvita, fortfara några veckor dermed och om natten bruka
skinnhandskar.
Äfven naglarne förtjena all omvårdnad. Sammantryckas de ofta
framtill vid spetsen, så få de en vacker form och hvälfning.
Vid torkningen bör man laga så, att icke huden vid nagelroten
lossas. Vid naglarnes skärning nyttje man alltid en skarp
sax; man bör ej klippa djupt, så att köttet icke må utgå öfver
nageln.
Ett vackert, tjockt och hos fruntimren längt hår räknas med
skäl till kroppens skönhet. Bland dess många befordringsmedel
känner jag intet, som hllförlitligen rekommenderas af läkare.
Man nyttje alltså icke något dylikt, om ej en samvetsgrann
läkare enligt erfarenheten sådant tillåter. Alltför ofta har
man ångrat motsatsen. Håret är en så ömtålig del af kroppen,
att det måhända aldranogast röjer dess tillstånd. Fullkomligt
sunda vätskor frambringa jemväl ett godt, åtminstone ett sundt
hår, och brist på dylika vätskor kunna sannolikt genom ingenting
annat ersättas. Likväl är en mindre tät härväxt icke nödvändigt
ett tecken till tillfällig hälsa. Här göra sig familjegenheter
gällande. Man vill till och med hafva anmärkt, att personer
af mycken talent sällan ega en stark hårväxt.
Hårets bästa värd består i flitig men försigtig och långsam
kamning, stundom i dess klippning, och, om eljest hufvudet
sådant fördrager, i dess tvagning och lindriga frottering.
Författaren har hittills talat om ett behagligt yttre, såvidt
naturen sjelf bidragit dertill och såvidt menniskan är i stånd
att genom uppmärksamhet och omtanka vidmakthålla och förhöja
naturens milda gåfva. Men hvad, om naturen icke danat efter
skönhetens former? om hon kanske till och med vanskapat, eller
om brist på tillsyn, om sjukdom vållat missbildningar?
Svaret för alla dessa fall är lätt, och de härstädes meddelade
reglor förblifva, i det hela tagne, alltid desamma. Man iakttage
dem, så vidt möjligt är, samt vidmakthålle och förbättre allt,
hvad som möjligen låter sig vidmakthållas och förbättras.
I utomordentliga fall af verklig fulhet och vanskaplighet,
oformlig storhet, eller dvergartad litenhet, må såsom hufvudregel
tillstyrkas, att man först och främst icke döljer dessa Iyten
för sig sjelf eller andra. Man bör i slika fall nödvändigt
känna sig sjelf, man bör odla sitt förstånd, bilda sin smak,
lära af andras fel, hvilka med oss äro i lika ställning, och
se huru dylika personer vinna bifall i bildadt sällskap.
Hvad åter angår verkligt missbildade personer, så bör ett
stadgadt och lugnt beteende dem tillstyrkas. Aldrig böra de
vilja tränga sig fram, aldrig låtsa som om deras Iyte ej vore
synbart. Men aldraminst böra de skämta deröfver sjelfva. Ju
mer man gör sig möda att bringa ofullkomligheten af sitt yttre
i glömska genom företrädets och hjertats egenskaper, ju lättare
skola de vinna bildade menniskors aktning, ju angenämare blir
det utbyte af idéer, hvartill de uppmuntras, och ju bättre
kunna de påräkna öfverseende af andra.
