Landet runt.

Westervik (text från 1856)

Efter en lång, tröttande färd i Smålands ödsliga skärgård varseblifver den norrifrån kommande seglaren ett hvitt, glänsande vårdtorn från höjden af en klippa. Det är Spårö-båk, som visar vägen till Westervik, dit en mils färd ännu återstår. Med undantag af det vackra, slottslika Gräntzö har återstoden af vägen ej något anmärkningsvärdt att erbjuda, till dess Westervik med sin varfssträcka och sin prydliga skeppsbro blifver synlig. Belägen på en jemnslutande plan samt försedd med regelbundna och breda gator samt täcka, trefliga byggnader visar sig staden rätt fördelaktigt från sjösidan. På tre sidor omgifves den af vatten och på den fjerde ligger ofvanföre staden en kal platå, dock med en fruktbar dalsänkning kring den lilla, intagande insjön Quenern, i hvars närhet vackra landställen äro belägna.

En gammal stad af samma namn, den nuvarande köpingen Gammelbyn, låg 2 1/4 mil djupare in i landet, vid innersta ändan af Gammelbyviken. Man känner ej denna orts ålder, men man eger giltiga skäl till det antagandet, att den har varit ett välbeläget vikinganäste, ehuru aldrig af någon betydenhet.

I början af 15:de seklet erhöll Westervik stadsprivilegier, men då dess borgare insågo stadens olämplighet för en större sjöfart, begärde och erhöllo de hos Erik XIII tillåtelse att flytta sin bostad till vikens utlopp, der, i närheten af det då befästade slottet Stegeholm, en rymlig plats fanns, kallad Stegalöt, som med sin djupa, stora, af omkringliggande holmar för stormar väl skyddade hamn var serdeles passande för en handelstads anläggande. Men den späda anläggningen fick ej tillvexa i lugn och ro. Sjöröfveri, plundring, uppammade af ärelystnaden och egennyttan, voro denna tid ej sällsynta tilldragelser. Det unga, efter Stegeholms förstörande år 1436 dessutom värnlösa, Westervik skonades ej heller.

År 1446 injagade en konglig stråtröfvare genom sina besök i stadens skärgård en stor förskräckelse och år 1452 blef staden uppbränd af befallningsmannen i Wisby, Olof Axelsson Tott och den svenske förrädaren Magnus Green, då dess innevånare på båtar måste rädda sina lif. På återvägen från nederlaget vid Dufvenäs inträngde danska flottan hit och tillfredsställde sitt hämndbegär i stadens fullkomliga ödeläggande. Derefter kom en tids ostördt lugn.

Men det sjuttonde århundradet var olycksdigert för det nya Westervik, som rest sig ur askan. År 1602 härjade en pest; 1612 uppbrände oeh plundrade Rantzau staden; 1665 förstördes den nära nog helt och hållet af en vådeld och slutligen inträngde år 1677 några danska fregatter utan motstånd in i staden samt nedskjöto och antände densamma, efter hvilken fasansfulla härjning endast kyrkan och tvenne hus qvarstodo såsom dystra vålnader ibland de rykande askhögarne.

Staden, af sitt läge danad till handelsstad, har ock i handel och sjöfart sin förnämsta näringskälla. Dess hamn är en bland de yppersta i Sverige. Fartyg, 16 fot djupgående, lägga till vid sjelfva skeppsbron. Gammelbyviken har två inlopp, det ena, den s. k. gamla slussen, för jakter, det andra, som är det bästa, men hvilket från längre tider tillbaka varit igenfyldt, öppnades 1847 till 32 fots bredd och 16 fots djup. År 1758 egde staden 26 egna fartyg. Dichman,en af den tidens störste skeppsredare, lät 1737 det första fartyg afgå till Medelhafvet. Nordamerikanska frihetskriget och Bohuslänska sillfisket gåfvo sedermera god sysselsättning åt Westerviks handelsflotta. I den mån som det unga Grekland hann utveckla sin fraktfart blef Medelhafvet mindre löngifvande för Westervik, hvars större seglare i stället vände sig förnämligast till Amerika och Ostindien. Handelsflottan för utrikes sjöfart, som 1836 räknade blott 22 fartyg om 1,297 läster, hade 1853 stigit till 35 om 3,142 läster. Mindre fartyg om tillsammans 211 läster begagnas till inrikes sjöfart. Det är denna sjöfart jemte fraktförtjenster på aflägsna haf, som gifva direkt eller indirekt näring åt största delen af stadens befolkning. Handelsrörelsen lärer efter näringsfrihetens utvidgande hafva minskats och i stället till en del öfverflyttats på köpings- och land-handlande. Speditionsaffärerna hafva på sista åren dragit sig härifrån, i synnerhet till Kalmar, emedan denna stad äger lättare förbindelser med Stockholm oeh Tyskland.

Exporten uppgick år 1852 till 204,800 R:dr, hvarvid likväl bör märkas, att ej blott sjelfva staden utan äfven underlydande hamnar i Westerviks tulldistrikt härtill bidrogo, och bestod densamma af skogs- och bergsprodukter. Importen bestod mest af salt, sill, stenkol och hudar. Tulluppbörden för sistnämnda år uppgick till 26,291 Rdr. - Fabriker anlades här under industrialismens period efter 1739, men hafva efter hand upphört, så att de enda anläggningar af detta slag äro två repslagerier, beräknade för skeppsvarfvens behof. Skeppsbyggeri har i Westervik länge idkats. Redan Gustaf II Adolf lät kronofartyg här byggas, hvarmed sedermera fortsattes. Flera såväl örlogsfartyg, som galerer blefvo sedermera bygda. 1646 inrättades Westerviks skeppsbyggnings-kompani; men ehuru det bestod af flera bland rikets förnämsta män och stora förmåner förunnades detsamma af staten, upphörde det dock snart, hvarefter stadens egna borgare företaga skeppsbyggeri i större skala och införskrefvo byggmästare och timmermän från Lübeck. Staden äger för närvarade trenne varf. - Här finnes ett afdelningskontor för Smålands privatbank och en sparbank med en behållning vid 1852 års slut af 236,000 R:dr B:ko. - Vid flera riksdagar har man föreslagit staden till residens för höfdingen öfver det nya län, som skulle bildas af Kalmar läns norra hälft. Äfven hafva önskningar understundom framstälts om förläggandet af en del af skärgårdsflottan till denna stad.

Bland stadens offentliga byggnader är kyrkan den äldsta, grundlagd 1433 och utvidgad 1672, 1737 och 1767. Den är bygd i korsform och med temligen tunga spetsbågshvalf. Det 110 alnar höga tornet, hvilket till och med flera mil uti öppna hafvet tjenade såsom vårdtecken för de sjöfarande, skadades af åskan 1762, då dess högsta spets måste nedtagas. Rådhuset är uppfördt vid slutet af förra århundradet och utmärker sig för soliditet och riktiga proportioner. Stadshuset, beläget nära skeppsbron, färdigbygdes 1845 och är en stor trevåningsbyggnad samt uppförd i en ren stil.

Här finnes en elementarskola, organiserad 1847, med rättighet att dimittera lärjungar till universitetet samt en slöjdskola för flickor, stiftad genom enskilda bidrag.

Efter sista uppgifterna, år 1852, voro stadens hus och jordegendomar upptagna till ett värde af 600,010 R:dr. Innevånarnes skattebidrag till kronan uppgingo till ett belopp af 6,596 R:dr och till kommunen af 3,275 Rdr, i den sednare summan den ganska dryga fattigvårdsafgiften dock oberäknad. Den stigande folkmängden bevittnar en stad i framåtskridande. Då Westervik år 1836 räknade blott 3,229 innevånare, utgjorde deras antal vid 1853 års början 4,535.

Helt nära staden, på en holme vid inloppet till Gammelbyviken, qvarstå ännu ruiner efter grundmurarne till det i fordna tider ryktbara slottet Stegeholm, eller, såsom det ofta i gamla handlingar benämnes, Stäkaholm. Det sednare namnet har det erhållit i anledning af sitt läge; det götiska ordet ”stäke" betyder nemligen enligt biskop Rhyzelius, ett grundt och trångt vatten. Slottet omnämnes i historien första gången 1385, då Bo Jonsson Grip ville taga det i pant af konung Albrekt.