Landet runt.

Uddevalla (text från 1856)

De fjordar, som splittra Bohusläns kust och här oeh der djupt intränga i landet, bidraga hufvudsakligen att åt detta landskap gifva dess egendomliga utseende. Den klippuppfyllda kusten, i en hädansvunnen forntid liksom söndersplittrad af hafsvågorna, delar sig i en otalig mängd uddar och näs, emellan hvilkas stupande branter dessa smala, långsträckta hafsvikar äro belägna. Vid en af dem, Byfjorden, ligger staden Uddevalla, nära 7 mil från öppna hafvet. Från sjösidan företer staden en ganska vacker anblick. Det är ej en storartad natur, sådan, som äfven Bohuslän på åtskilliga ställen har att erbjuda, det är ej vidsträckta utsigter, som här öppna sig, men ögat tjuses af en romantisk nejd, som på en gång eger en vild och leende karakter. Det är en vänlig tafla af idoghet, trefnad och välstånd, omgifven af en skön ram utaf berg och klippor. I bakgrunden höja sig de vackra Esperödsbergen, bakom hvilka en dyster barrskog framskymtar; till venster bryta sig flodens vågor mot det branta Skansberget, som fordom liftigt deltog i de blodiga strider, hvilka utkämpades vid dess fot, men nu, länge sedan beröfvadt sin krigiska rustning, vänligt nedblickar på lugnare tiders fredliga idrotter.

Ledde af endast få och obestämda upplysningar hafva häfdeforskarne största svårighet att ur forntidens mörker framleta rätta tidpunkten för Uddevallas anläggning, men de hafva dock förlagt den till början af Kalmareunionen, omkring år 1400 eller måhända något halft sekel dessförinnan. Ställets fordna namn, Odensvold eller Oddevohld, framkallar den förmodan, att någon större offerplats och måhända äfven marknadsplats funnits här under hednatiden.

Under de många blodiga fejderna emellan Sverige oeh Danmark kunde Uddevalla, beläget på riksgränsen, icke undgå krigets härjningar. År 1644, under den såkallade Hannibalsfejden, uppbrändes staden af svenska höfdingen Olof Stake till hämnd för det af Norrmännen uppbrända Wenersborg. Under Krabbefejden intogs den 1657 af Svenskarnes anförare Harald Stake, som efter Roeskildska freden blef Bohusläns förste svenska höfding. Under Gyldenlöwsfejden 1675-1679 var Uddevalla tvenne serskilda gånger stridsplats emellan de fiendtliga härarna och plågades hårdt både af vän och fiende med brandskatter, krigsgärder m. M. I detta krig blef det vittne till den lika sorgliga som skymfliga händelsen, då svenska hären under M, G. de la Gardies befäl för en betydligt mindre norsk-dansk styrka brådstörtande flydde genom staden och sannolikt helt och hållet skulle blifvit förstörd, om ej öfverstlöjtnant Aminoff genom upprifvandet af den öster om staden belägna Kurödsbro hade räddat återstoden af svenska hären.
Då Carl XII fallit vid Fredrikshall för en lönnmördares kula, fördes hans lik till Uddevalla, hvarest det någon tid förvarades och balsamerades. På nära håll fick Uddevalla se de svenska härförarnes oförklarliga handlingssätt efter hjeltekonungens död, då från det befästade Skansberget kanoner och ammunition på ett ogrundadt rykte om Danskarnas ankomst kastades i fjorden, och den fordom segerrika hären tvangs att genom en snabb flykt draga sig undan för den förvånade fienden. - Vid Danskarnes inbrott 1788 öfverlemnades staden godvilligt åt danska befälhafvaren, prinsen af Hessen och led under detta krig inga betydliga förluster.
Äfven under tider af fred och lugn har staden måst genomgå månget hårdt missöde. Knappt hade Uddevalla blifvit svenskt, förr än det förlorade sin stapelrätt och förvandlades till uppstad. Väl erhöll det 1674 åter sin förlorade stapelfrihet, men denna inskränktes dock sedermera betydligt och le mnades först 1719 i sin fullkomliga utvidgning. År 1689 blefvo två tredjedelar af Uddevalla lågornas rof; år 1738 nedbrunno 80 hus i den bäst bebyggda delen af staden och vid eldsvådan den 29 Juli 1806 lades hela staden i aska, med undantag af 4 hus, hvilka räddades undan det vilda elementets härjningar.

Uddevalla är belägen i en dal, omgifven af betydliga bergshöjder, och genomfluten af Bäfveån, som delar den i två delar, den norra och södra, af hvilka den förra är ansenligast, både till vidd oeh byggnadernas beskaffenhet. De serskilda stadsdelarne förenas genom tvenne broar. Den ena är af sten och rätt prydlig, den andra af trä. Stadens utsträckning i öster och vester bestämmer lång- och tvärgatornas läge. Dessa äro breda och raka, och skära hvarandra i räta vinklar. De större gatorna äro bebyggda med täcka stenhus, af hvilka många ega två våningars höjd. Antal af hus och gårdar är 548. - Bland stadens publika byggnader utmärker sig isynnerhet kyrkan, uppbyggd år 1811 i korsform. Den har ett afskiljdt läge emellan strömmen och ett berg, kalladt Agneberget. På detta berg, hvilket man börjat planera och försköna med trädplanteringar, är tornet uppfördt. Sedd från bron vid Drottninggatan visar sig kyrkan serdeles fördelaktigt. Dess förnämsta prydnad är altartaflan, målad af Westin och föreställande Kristus, välsignande barnen. Utförandet är, i sin helhet betraktadt, ämnet och mästaren värdigt. ~ Vid tornet ligger rådhuset, en ansenlig stenbyggnad med tre våningar.

Stadens förnämsta näringskälla är handeln med kringliggande orter, dernäst sjöfart och jordbruk. Det förstnämnda yrket, som under åtskilliga tidskiften, serdeles efter de åt staden åren 1674 och 1719 förunnade friheter, varit blomstrande, har under sednare årtionden mer och mer aftagit. Härtill hafva isynnerhet trenne omständigheter bidragit: eldsvådan 1806, sillfiskets upphörande samt öppnandet af Trollhättekanal, som ledt handeln från Wermland och Dal på Göteborg. Ehuru Uddevallas handel och sjöfart ej är hvad den fordom varit, utvecklar dock staden ett lif och en verksamhet, som tyckes antyda, att en lyckligare framtid gror i dess sköte. Genom en stigande odling af den närliggande landsbygden och ett deraf beredt tillfälle till idkande af landtmannahandel befinner sig dess handelsrörelse åter i stigande. Dess vigtigaste exportartiklar äro spanmål, trävaror och linfrö, och importvarorna bestå hufvudsakligcn af rått socker, tobak, vin och salt. Tulluppbörden utgjorde år 1852 33,216 R:dr 41 sk. B:ko.

Hamnen, belägen en åttondedels mil från staden, är god och temligen skyddande för alla vindar. Stadens handelskarps utgjordes åren 1846-1850 i medeltal af 49 handlande, men dess handelsflotta uppgick endast till 5 skepp om tillsammans 174 läster. Huru betydligt de i början af detta århundrade inträffade ofördelaktiga konjunkturerna hafva inverkat på detta samhälle, synes lätt deraf, att staden vid slutet af 1700-talet egde en handelsflotta af 35 fartyg, med hvilka trettio hus idkade en stark utrikes handel. - Af stadens manufakturer, hvilka under de tvenne sednaste decennierna gjort vackra framsteg, böra ett sockerbruk och en lackeringsfabrik företrädesvis nämnas. Handtverksmästarnes antal uppgick åren 1846-50 i medeltal till 73. Stadsjorden utgör 5,197 tunnland, värderade till 129,600 Rdr B:ko. Brukningen af densamma har under den sednare tiden så förbättrats, att dess värde anses hafva stigit tjugofem procent. Stadens inkomster af räntor, tolag, hamnpenningar m. m. hafva under sistförflutna åren i medeltal uppgått till omkring 2,550 R:dr B:ko, hvaremot utgifterna stigit till 8,640 R:dr årligen. Beloppet af kronobevillningen för åren 1840-50 var i medeltal för handel 1,248 R:dr 40 sk. och för handtverk 730 R:dr. - Innevånarnes antal uppgick 1852 till 3,755.

Läroanstalterna bestå af en elementarskola med tre lärare, en vexelundervisningsskola samt en nyligen inrättad skola för fattiga flickors undervisning i åtskilliga handarbeten. Stadens fattigvård, som eger en donerad fond af omkring 14,000 Rdr B:ko, behöfver till nödiga utgifters bestridande i medeltal årligen omkring 3,000 R:dr B:ko. - Äfven en sparbank, inrättad 1836, ett länslasarett och ett kurhus finnas uti staden.

De berg, som närmast omgifva Uddevalla, äro kala, men straxt bakom desamma träffar man skogbekrönta höjder, hvilka innesluta de täckaste dalar. Vid staden ligga således många vackra landerier: Elseberg, Utsigten, Hedegärde, Marieberg, Samneröd, Bräcke, Kuröd, Emaus, Höjentorp, Kristinedal, Kristineberg, Kasen och Gnstafsberg. Dessa båda sistnämnda ligga på hvar sin sida om fjorden och ådraga sig för sin serdeles sköna belägenhet en lika liflig som odelad beundran.