Landet runt.

Sundsvall (text från 1856)

I en skön och fruktbärande dal, vid en fjärd af Bottniska viken, ligger Medelpads enda stad, det täcka Sundsvall. Dess läge är ett af de behagligaste. Från de kringliggande höjderna öfverblickar man en nejd, sådan man knappast finner den vid den beprisade Sehweitzerinsjön Lungern. Dalen är vidsträckt och omgifven af höga berg, bekransade med löf- och barrskog i mångfaldig, pittoresk omvexling; vid deras fot ligga täcka, landtliga boningar och i sjelfva dalen fruktbara åkerfält och ängar och staden Sundsvall med sitt vackra tempel, med sina reguliert anlagda gator och täcka byggnader, med sin ypperliga hamn och sina många och stora handelsfartyg; längre bort ligger hafsviken och i densamma en skogbeväxt och klippig ö och midt emot denna den för sin fruktbarhet berömda Alnön med sin kyrka, sina byar och strödda landtgårdar, omgifna af skog och berg.

Staden grundlades af Gustaf II Adolf år 1624, en åttondedels mil längre inåt landet, men flyttades under Kristinas regering år 1647 till sin nuvarande plats, vid Selångeråns utlopp i Bottniska viken. Från ålder hade här varit en handelsplats, bekant genom den närbelägna St. Olof hamn, men den förvandlades till stad i afsigt att här anlägga ett gevärsfaktori. Detta beslut ändrades dock sedermera och faktoriet anlades i Söderhamn. De redan gifna stadsprivilegierna bekräftades 1676 och förökades vid 1765 års riksdag, då Sundsvall fick tillåtelse att deltaga i Hernösands stapelrätt. Den har sedermera erhållit sin egen, hvilken utöfvas med en alltmer och mer stigande verksamhet. Stadens läge är ock synnerligen gynnsamt för handel. Dess hamn är djup, beqväm och säker. Vid inloppet till densamma utfaller på norra sidan Indalselfven och på den södra Ljungan uti hafvet. Handel och sjöfart utgöra äfven stadens hufvudsakligaste näringsfång och äro grundvalarne för dess tilltagande välstånd. Den utrikes handeln, som sysselsätter sig dels med export af jern och trävaror, hvilka sednare hemtas från Medelpad och några socknar inom Jemtlands län, dels med införsel från utrikes orter af specerier och manufakturvaror, är i märklig tillvext.

Vid 1852 års slut egde staden 37 egna fartyg med en sammanräknad drägtighet af 3,995 läster, stadens skeppsrederiers andelar uti det en mil från Sundsvall belägna skeppsvarfvet Wifsta inberäknade. Af dessa staden tillhöriga fartyg voro 30 använda till utrikes segelfart.

Stadens sjöfart bedrefs under sistnämnda år med tillsammans 363 inkommande och 373 utgående fartyg, oberäknadt fyra mellan Stockholm och de norra orterna trafikerande ångfartyg. Af de inkommande hade 213 anländt från utrikes orter, ibland hvilka 74 från England och de öfriga från Tyskland, Frankrike, Danmark, Finland, Ryssland, Belgien, Portugal, Italien och Holland, medförande hufvudsakligen salt, spannemål, stenkol och hampa. Af utgående fartyg hade 256 utklarerats direkte på utrikes orter, nemligen 167 på England, 60 på Frankrike och de återstående på Tyskland, Danmark, Spanien, Ryssland, Italien, Belgien, Afrika och Portugal.

Intraderna vid tullkammaren hade under samma år uppgått till 42,073 Rdr, hvaraf uti egentliga tullmedel 19,783 R:dr 26 sk. - Skeppsbyggeriet idkas äfven med ifver och framgång. Under åren 1844-1847 nybyggdes 20 fartyg af tillsammans 1,299 lästers drägtighet. Vid slutet af år 1852 var ett jernångfartyg om 80 hästars kraft under byggnad, hvilket skulle göra reguliera turer på Stockholm.

I staden voro år 1852 bosatte 54 handlande och 124 handtverksmästare. Handtverkerierna kunna, såsom endast beräknade för stadens och länets behof, icke anses hafva något egentligt inflytande på ortens utveckling i industrielt hänseende. Den del af stadens innevånare, som hafva fiske till näringsfång, nödgas, i saknad af staden tillhörande fiskvatten, arrendera sådant af kronan eller enskilda jordägare emot dryga af gifter, hvilket är så mycket kännbarare, som fångsten i allmänhet ej är indrägtigare, än att den nätt och jemnt bereder utvägar till fyllande af de oundgängligaste lefnadsbehofven. - Å stadens område finnes ett manufakturverk, med ett uppskattningsvärde af 1,000 R:dr, för att af s. k. gul metan bereda bultstänger och spik för skeppsbyggnader, hvilken tillverkning, som under patenträtt åstadkommits af en klockgjutare i staden, har vunnit förtroende äfven vid de aflägsnaste skeppsvarf i riket. Dessutom finnes ett bresiljqvarnverk med ett uppskattningsvärde af 1,300 R:dr oeh tvenne ångsågar. Stadens jord uppgår till 1,545 tunnland, värderade till 101,910 R:dr.

Innevånarnes antal, som år 1815 uppgick till 1,592, år 1847 till 2,427, var vid 1852 års slut 3,216. År 1839 voro stadens hus och tomter 280, år 1847, 359. Deras uppskattningsvärde år 1852 var 541,968 R:dr B:ko. Innevånarnes bidrag uppgingo år 1852: till staten 6,421 R:dr och till staden och fattigvården 6,925 R:dr.

För allmänna barnundervisningen har staden en elementarskola med trenne lärare och tvenne duplikanter, en folkskola med tvenne lärare och en slöjdskola med en lärarinna. - Bland stadens välgörenhetsanstalter må nämnas: En matinrättning för 25 fattiga barn, tillhörande folkskolans lärjungar, samt en konglig donation af 400 Rdr, Klingstedtska donationen af 500 R:dr och Linderbergska af 300 Rdr, af hvilka samtliga donationer räntorna årligen utdelas till behöfvande. Fattigvårdens upprätthållande kostar för öfrigt staden årligen omkring 2,666 R:dr 32 sk.

Sundsvall var landshöfdinge-säte för Westernorrlands län från år 1762 till 1778, då det flyttades till Hernösand.

Bland stadens offentliga byggnader förtjenar den vackra kyrkan serskildt att anmärkas. Den är till sitt inre rymlig, enkel och smakfull. Från dess torn har man en skön utsigt öfver dalen, hafsviken och öarne. Den blef fullbordad år 1753. Dessutom kunna nämnas: rådhuset, lazarettet, elementarskolans oeh folkskolans hus och en vattenkur-inrättning, fullbordad 1853. De enskilda byggnaderna äro till större delen uppförda af trä. Stadens breda och räta gator blefvo år 1849 stenlagda.

I stadens närhet ligga egendomarne Jakobsdal, med en serdeles vacker utsigt och Högom, på hvars ägor finnes en samling ättehögar.

Sorgliga minnen från ett ogästvänligt grannbesök förvarar Sundsvalls historia. Den 22 Maj 1721 ankom en rysk flotta till Galtströms jernbruk i Njurunda socken, söder om staden. Sedan bruket blifvit förstördt, fortsattes tåget till staden. Här hade borgerskapet beredt sig på försvar och räknade på understöd af 50 jemtländska ryttare samt 150 båtsmän, hvilka tjenstgjorde på sex stora, i hamnen liggande, svenska galerer. Dessa fartyg vore fullt tacklade och försedda med proviant, men vora ej bestyckade. I hamnen låga dessutom tre skepp, lastade med jern och bräder. Genom vårdkasar, som tändes ute i skärgården, underrättades innevånarne, att fienden var i annalkande. Man skyndade att bortföra all lösegendom af värde; galererna uppbrändes och de lastade fartygen sänktes, på det att de ej måtte falla i fiendens händer.

Vid fiendens landstigande drog sig allmogen, som hade ankommit till staden, tillbaka och båtsmännen följde dess exempel. Men ryttarna höllo stånd och borgerskapet stred med tapperhet för att, om möjligt, frälsa staden. Ryssarne drefvos tillbaka vid det första och andra anfallet. Men öfvermakten var för stor och svenskarne måste gifva vika. Staden intogs den 25:te Maj, plundrades och uppbrändes. Rundt omkring i nejden spanades efter den bortförda egendomen och allt, som påträffades och ansågs af något värde, medtogs till de ryska fartygen. Varfvet med ett färdigbyggdt skepp, alla förråder, till och med de sänkta skeppen, hvilka upptogos - allt blef lågornas rof. Endast kyrkan skonades. Elden varade hela natten. Några få, utom staden liggande, hus och lador qvarstodo ännu oskadade den följande morgonen, men fiendens omättliga utrotningsbegär var ej stilladt; ryssarne hade redan gått ombord, men landstego åter för att antända och ödelägga dessa. - I Medelpad uppbrändes dessutom vid detta besök inalles 195 bondhemman.