En historisk vandring genom Stockholm,
av Ellen Fries - sid 1/3
INLEDNING
När de första fiskarkojorna uppfördes, och när de första skansarna
restes på stränderna av den korta, strida ström, som för Mälarens
rika vattenflöde ut i Östersjön, torde alltid förbli höljt
i dunkel. Inloppet till den folkrika och fruktbara Mälardalen,
den punkt där Upplands och Södermanlands fastland möts, måste
utan tvivel sedan lång tid tillbaka tilldragit sig uppmärksamhet.
Sagan vet att berätta om hur den modige sveadrotten Agne på
strömmens södra strand ljöt döden genom sin makas svek och
hur over honom restes en jättehög, i jämförelse med vilken
de berömda Uppsala högar var helt obetydliga och vilken hög
först av Birger Jarl skulle ha jämnats med jorden. Efter denna
tid skulle det från södra landet utskjutande näset ha kallats
Agnefit.
En annan berättelse omtalar, att Olof Skötkonung med sina
män låg lägrad på Agnefit för att invänta den norske vikingakonungen
Olof Haraldsson, som varit på plundringståg kring Mälaren.
Sveadrotten trodde sig säkert ha honom i sitt våld, då han
med stockar och stenar gjort strömmen ofarbar. Men Olof Haraldsson
föredrog att låta sitt folk gräva en kanal över den södra,
lägsta delen av Agnefit. Han hoppades, att detta skulle ske
obemärkt nog, då svearna var lägrade på näsets norra del alldeles
vid strömmen, och skog låg emellan. Det var dock ett styvt
arbete att gräva igenom näset, och ovisst är, hur det gått,
om inte Olof Haraldsson gynnats av en sällspord lycka; det
timade nämligen ett stortjordras vid grävningen. Den norske
Olofs skepp seglade då helt behändigt genom näset, och många
svear, som skyndade dit, blevo begravna i samma ras som underlättat
norrmännens flykt.
Är berättelsen riktig och senaste forskningar tyder på detta
, skulle nuvarande Söderström vara det äldsta historiska minne
vi äger i Stockholm, ett minne från norrmännens plundringståg
i Mälaren.
Men Olof Haraldsson var inte den ende viking, som trängde
härjande in i Mälardalen, och det blev därför av vikt att
hindra fientliga flottors segling uppför strömmen. Kedjor
och stockar anbragtes i farvattnen. Den holme vi nu kallar
för Riddarholmen hette ursprungligen Kedjeskär, och två av
de tre små skär, av vilka nuvarande Helgeandsholmen bildades,
kallades Stockholmarna. Måhända överflyttades sedan deras
namn på staden i dess helhet.
Fiskare och annat folk slog sig mer och mer ned på alla dessa
öar. Varken bispen i Uppsala eller bispen i Strängnäs sträckte
dit din hämnande arm. Ligger inte denna fridlysning uttryckt
i den gamla välkända sägnen om fiskaren, som sjöng:
"Lax, lax, lerbak, inte kommer du på bispens fat".
Och bispen hörde det och hotade:
"Det svär jag vid min bispehatt, att du skall sova i
tornet i natt".
Men fiskaren svarade:
"Mitt vadmalssegel och min ekebåt,
de skilja mig och bispen åt."
Och den frihetslystne fiskaren drog till holmarna vid Mälarens
utlopp och slog sig ned där.
Småningom växte den lösa befolkningen på dessa holmar. Ett
ypperligare läge för handel mellan Mälarlandskapen och med
främmande orter kunde inte tänkas, så snart Östersjön var
befriad från sjörövare.
Det blev, säger traditionen, Sveriges förste statsman, Birger
Jarl, förbehållet att inse den fulla betydelsen av denna plats.
Sedan Finland av svenskarna kristnats och koloniserats, kunde
den väl sägas ligga i Sveaväldets medelpunkt. Birger Jarl
blev dess mäktige gynnare, om ock inte grundläggare, och från
hans tid är det en betydande stad.
Birger Jarl anlade, påstås det, ett fäste där det nuvarande
slottet ligger och byggde ett torn på Kedjeskär. Enligt sägnen
skulle vi i tornet vid auktionskammaren på norra delen av
Riddarholmen ännu se grundmurarna av detta torn. Storkyrkans
grundmurar daterar sig också från denna avlägsna tid. Murarna
kring den lilla staden sträckte sig dock ännu länge innanför
Väster och Österlånggatorna, som var gångstigar som slingrade
sig utefter murarna vid vattenbrynet. Hus, stora och små,
byggdes invid murarna.
Århundrade efter århundrade pålades och fylldes stranden.
Staden mellan broarna fick sin nuvarande form, och mot medeltidens
slut var gatorna utlagda i ungefär samma riktningar i vilka
de går idag. Stadens murar och torn byggdes och ombyggdes
under hela medeltiden. De gjordes allt större och starkare.
oLejontorneto vid norra porten mitt för strömmen, ungefär
där lilla Norrbro har gått fram, oDraketorneto, möjligen i
närheten av Mynttornet, är medeltidsbenämningar på några av
tornen. Det tyder på att tornen inte var utan sin konstnärliga
utstyrsel.
De flesta av gränderna gick ned till sjön. Sjöbodar, sådana
som man ännu får se i Bergen och Trondheim, fanns vid stranden.
Ute i vattnet fanns ett i dubbla rader med hammarband sammanbundet
pålverk, den s.k. kransen. Här och var fanns det bommar. Dessa
öppnades endast för den, som ordentligt erlade bro och hamnpenning,
och kunde låsas samt i örlogstid försvaras från befästa torn,
anlagda på små skär. Det var en utmärkelse för en stockholmsborgare
att vara obomslutareo och ha i sin ägo nycklarna till en bom
och dess torn.
Det grundlagda slottet eller fästet utvidgades emellertid
mer och mer och omgavs med särskilda vallar och gravar. Flera
gånger under medeltiden visade det sig kunna motstå fiendernas
anfall, sedan staden kommit i deras våld.
Ingen vacker port eller gammal mur, sådana som finns i Visby,
Lybeck eller Danzig, står kvar, påminnande om medeltiden,
dess borgare och dess riddare, dess vapenbrak och dess klockeklang.
Ännu återstår dock liksom en våldnad av medeltiden i vårt
moderniserade Stockholm, nämligen den gamla staden mellan
broarna, i sin helhet sedd.
När vi kommer upp på Stortorget och vandrar fram Svartman
och Skärgårdsgatorna, så vandrar vi vägar, som våra fäder
i sexhundra år vandrat. Likaså om vi följa den slingrande,
stämningsfulla Prästgatan. Gå vi ned för Tyska brinken och
tar turen genom Västerlånggatan mot Järntorget och Österlånggatan,
äro vi väl inne på något nyare gator, men även de fanns till
på medeltiden. Ett och annat av gatunamnen påminner också
om medeltiden, såsom Svartmangatan, där svartbröderna hade
sitt kloster, Kåkbrinken som förde upp till den plats på Stortorget,
där inte bara under medeltiden utan långt senare, ända in
på slutet av 1700talet, kåken eller skampålen var uppställd.
Skärgårdsgatan är den gamla Själagårdsgatan, där ett hospital
eller en själagård låg, och Stadssmedjegatan kallas så efter
några där i långliga tider belägna smedjor.
Gavelhusen med sin höga takresning, sina järnkrampor och sin
sirliga ornering, sådana de ännu kvarstår i de tyska hansastäderna,
har dock med några få undantag när försvunnit. Husens stomme
är likväl ofta äldre än vad takkonstruktionen berättar. Stockholmarna
har velat följa med sin tid även i otid och därför moderniserat
där de så kunnat.
Vid Stortorget har vi två gamla hus som kanske härstammar
från medeltidens sista århundraden, men portalerna möjligen
från en senare tid, liksom det ståtliga huset vid Kornhamn.
Särskilt stannar vi vid Svartmangatan nr 24. Detta hus ser
vid första påseendet mycket modernt ut; det har ombyggts i
våra dagar och förut på 1600-talet av den ryktbare Karl Karlsson
Gyllenhielm. Hans och hans husfrus, Kristina Ribbings, vapen
sitter inmurade i förstugan. Men husets nedre botten och dess
källare är mycket äldre; de är lämningar av det gamla svartbrödra
eller dominikanklostret. En snickeriverkstad, några bodar
och ett upplagskontor äro nu inhysta i de gamla munkboningarna,
men de väldiga murarna och de präktiga valven påminner oss
om deras ursprungliga användning.
Till svartbrödraklostret knyter sig fler tilldragelser från
medeltiden. Där uppehöll sig både Karl Knutsson och Sten Sture
d.ä. på sina stockholmsbesök. Klostret indrogs av Gustav Vasa
som lät riva en del av dess byggnader och kyrkogården uthyrdes
till en läkare, som använde den till kryddgård för medicinalväxter.
Den gamle Messenius kväder därom:
"Där kyrkan var, örtagård blef.
Sig till gagn en doktor det drev.
Han gjorde som en fåvitsk man,
för Gud aldrig det svara kan.
Ej må förgänglig ört gro,
där som de himmelska ha ro".
Men, tillägger denne författare, det skedde värre saker än
så på Stockholms gamla kyrkogårdar med de dödas ben: de skickades
till konungens krutkvarn för beredning av salpeter. Och han
fortsatte:
"Ej är kristligt i väder
så skjuta sina förfäder".
Från folkungarnas tidevarv härstammar även det på Kedjeskär
anlagda gråmunkeklostret. I dess kyrka, vår nuvarande Riddarholmskyrka,
vilar själva grundläggaren, Magnus Ladulås. Han var kyrkan
tillgiven, varför han av prelaterna fick ärenamnet "kyrkans
heligaste son" och "salighetens betjänt", och
när han givit S:t Fransiscus ett kloster, skulle också dennes
goda vän, S:ta Clara, ha sitt. I krönikan vi ovan anfört står:
"Sedan drog kungen ut med bång
på Norremalm, som jag har sport,
där afmättes en laglig ort
för det kloster, som heter nu
S:ta Clara - - -.
Och når han själv med härlig prakt
den förste stenen hade lagt,
hölls där banquette. Den rände dust,
som bland herrarna hade lust".
Om ni har varit ute vid Brunnsviken och minns dess lummiga
och kuperade stränder, så vet ni också hur den lilla sjö såg
ut, vid vars strand på en hög udde Magnus Ladulås anlade S:t
Claras kloster. Dess murar och torn speglade sig i den vackra
insjön. Nu finns blott en smal kanal mellan utfällda, låga
stränder, en kanal som nästan till hån bibehållit det historiska
namnet "Klara sjö".
Det är inte heller mer än namnet, som vi har kvar av det medeltida
S:ta Clara. Gustav Vasa lät nedbryta det gamla klostret och
dess kyrka, och Johan III lät från grunden uppmura den Klara
kyrka, som i våra dagar restaurerats och fått sitt höga, smäckra
torn. Vid Klara kyrka beträder vi den äldsta kulturpunkten
på Norrmalm; däri ligger dess historiska betydelse.
Från Magnus Ladulåso tid blev Stockholm Sveriges främsta stad.
Hans son Birger firade här sitt bröllop med den danska konungadottern
Märta, och bröllopet firades enligt rimkrönikan med stor ståt.
Brud och brudgum var klädda i guldsömmade kläder och omgivna
av talrika riddare i skimrande rustningar. Framför konungen
bars ett präktigt baner med folkungarnas vapen, det krönta
gyllene lejonet, upprätt över tre smedjebjälkar, och över
honom bars på fyra stänger ett guldvirkat täcke - allt nyheter
för de goda stockholmsborna som trängde sig kring sin unge
konung och hans bröder. Då firades också det första tornerspelet
i Stockholm, som aldrig förr sett så många förnämliga gäster
samlade.
Några årtionden senare gjorde kung Birgerso son, Magnus Birgersson,
sitt intåg i Stockholm, men det var en ynklig färd. Han hade
blivit fången på Stegeborg med sin marsk, herr von Brunkow,
och svenskarna hade redan valt till konung hans syskonbarn,
Magnus Eriksson. För att röja ur vägen en farlig pretendent
blev så Magnus Birgersson avrättad på Helgeandsholmen och
hans marsk von Brunkow på den ås, som sedan kom att bära hans
namn. Prins Magnus politiska mord, ty så kan det rätteligen
kallas, ägde rum med viss offentlighet, och hans lik blev
sedan under klockringning och sång av hela stadens prästerskap
ledsagad till Gråmunkekyrkan, där det nedsattes vid farfaderns
sida.
Den oskyldige prins Magnuso avrättning är det första historiska
minne, som är förknippat med den nuvarande Helgeandsholmen.
Denna, oStockholmeno ursprungligen kallad, hade ett kapell,
som Birger Jarl enligt Messenius av någon okänd anledning
lär ha låtit riva. Detta hade väckt allmänt ogillande. oHelgeandsholmsfrågano
skulle således vara lika gammal som staden Stockholm.
Sedermera anlades på oStockholmeno ett helgeandshus, efter
vilket den sedan fick sitt namn. Det var dels ett sjukhus,
dels en forsörjningsinrättning för ålderstigna personer av
båda könen, som för sina sista levnadsdagar där köpte sig
bostad och föda genom att skänka inrättningen en liten penningsumma
eller en jordlapp. Till sjukhuset hörde ett kapell. I detta
och utanför detsamma utspelades en av de hemskaste tilldragelserna
under Stockholms medeltid. Kristian I innehade 1463 staden
och anfölls av en skara bönder, som innestängdes på Helgeandsholmen
och där nedhöggos till sista man; inte ens de, som sökt sin
tillflykt inom kapellets helgade mur, blev skonade.
Det finns bara en tilldragelse i Stockholm under den egentliga
medeltiden, som i gräslighet därmed kan jämföras, nämligen
Käpplingemorden, som skedde strax efter Albrekt av Meklenburgs
avsättning. Vid denna tidpunkt gick en antitysk rörelse genom
landet. Till denna anslöt sig det svenska borgerskapet, som
började resa sig mot det förtryck, som utövades av de allt
rikare och mäktigare tyska stockholmsborgarna. Dessa beslöt
då att i dess begynnelse kväva den svenska rörelsen. Natten
mellan den 11 och 12 juni 1389 fängslades de främsta svenska
borgarna och roddes i en båt över till den lilla Käpplingeholmen,
nuvarande Blasieholmen, där de fastbundos i ett gammalt träruckel,
på vilket tyskarna tände eld.
Till och med under dessa hårda tider betraktades denna gärning,
som ett illdåd. Kyrkan befallde, att brottet skulle sonas,
och tyskarna tvangs att uppresa ett s.k. Kalvarieberg på Södermalm.
En av stenarna från detta Kalvarieberg står ännu kvar uppe
på Götgatan nära södra järnvägsstationen på vänster hand innanför
ett plank. Man kan ännu skönja Kristus på korset och de båda
kvinnorna som omger honom. Utsatta för väder och vind blev
dessa figurer alltmer otydliga. Det är skada, ty denna sten
är ett av de få minnen vi har från medeltidens Stockholm,
visserligen minnet av en gräslig gärning men också en påminnelse
om den straffande och försonande makt, som uppfostrade medeltidens
samhällen.
Något minne finns däremot inte från den märkligaste tilldragelsen
från medeltidens Stockholm, nämligen den stolta strid, då
svenskarna stormade Brunkebergsåsen och därmed för ett fjärdedels
sekel bröt danskarnas övervälde på samma gång som det tyska
borgerskapets. Ett minne av denna strid är dock måhända "S:t
Görans strid med draken", detta vackra och dyrbara konstverk,
som en gång utgjort en av Storkyrkans prydnader. Nu snarare
döljes än visas det i en av Nationalmuseets salar.
Många bilder har vi inte kvar från det katolska Stockholm.
Fastän någon våldsam bildstorm vid reformationstiden inte
gick över vår stad som över så många andra, tycks de flesta
fromma bilder. på vilka Stockholm var rikt synes blivit förstörda
genom vårdslöshet och vinningslystnad. Gustav Vasa själv for
i detta fall omilt fram; han lät sålunda riva alla de kapell,
som fanns på malmarna. Av dessa bör vi särskilt påminna om
S:t Görans kapell, som troligen låg där Johanneso kyrka nu
ligger. Under medeltiden låg detta lilla kapell mitt i skogen,
och bredvid var ett hospital för spetälska; S:t Göran var
nämligen deras skyddshelgon. Med sina träskramlor höll de
alla vägfarande på avstånd. I grottorna på åsens sluttningar
bodde tidtals fromma eremiter, tidvis vilda stigmän.
Gustav Vasa lät också riva helgeandshuset och dess kapell.
De fattiga som var inhysta i helgeandshuset, tvingades att
flytta till gråbrödraklostret, den enda anstalt av denna art,
som kung Gösta lät orubbat kvarstå. Konungens åtgärd väckte
mera ont blod än andra av hans förändringar i huvudstaden.
Även under kung Göstas tid fanns således en helgeandsholmsfråga,
och många förbannelser utslungades av de fromma katolikerna
mot den kätterske konungen. De genljuder ännu i Messenii gamla
stockholmskrönika:
"Med den holme blev så fatt,
att där vart konungens stall uppsatt.
Gud unne den aldrig sin nåd,
som därtill gav det första råd.
Där sjuk och fattigt folk haft ro,
skall varda hästom hus och bo,
den helga ands hus och spetal
bliva bestars krubba och stall!
På världens sista dag härom
varder Gud fällande sträng dom".
