Landet runt.

Stockholm från Gustaf Adolfs Torg (text från 1856)

Skön och majestätisk i all sin enkelhet framstår hufvudstadens förnämsta prydnad, det med rätta beprisade kongliga slottet. Ett mönster af ren och ädel byggnadskonst, utgör det ett värdigt föremål för nationens stolthet och främlingars beundran. Det bildar en fyrkant, byggd af tegel; dess midt utgöres af en stor och rymlig borggård. Åt öster utspringa tvenne flyglar, hvilka innesluta en med träd och vexter planterad parterr, som bär namn af Logården, emedan några vilda djur der fordom underhöllos. På vestra sidan utgå tvenne halfrunda byggnader, hvilka bilda en slags förgård till den egentliga borggården. Den ena af dessa är upplåten till högvakt åt den vid stället tjenstgörande bevakningen. Enligt den uppgjorda planen skulle äfven här tvenne flyglar utgå, motsvarande dem på östra sidan, men ännu har blott den ena blifvit uppförd. Slottets båda facader äro i sin enkla storhet imponerande. Den norra utbreder sig emot Gustaf Adolfs torg och Norrmalm. Till denna är en hög, ståtlig uppgång, kallad Lejonbacken af tvenne kolossala bronz-lejon, som under Karl XII:s tid blefvo gjutna och der uppställda. Den södra anses af många såsom den vackraste.

Vilja vi för några ögonblick träda inom kungaborgen, skola vi från detta besök medfara många angenäma minnen. Utom de dyrbara rum, hvilka i elegans och smakfullhet ej behöfva blygas vid jemnförelsen med de flesta furstars i Europa, äro åtskilliga andra föremål, utan tvifvel mer värda vår uppmärksamhet och beundran. Då vi inträda genom den södra slottsporten, hafva vi på båda sidor om oss uti hvalfvet tvenne vackra halfcirkelformiga marmortrappor, af hvilka den högra leder till slottskapellet och den venstra till rikssalen. I det östra eller s. k. Logårdshvalfvet är en trappa, som leder upp till de kongliga rummen, beundransvärd för sin arkitektoniska skönhet. Till höger i hvalfvet står en kolossal grupp, föreställande Axel Oxenstjerna, som för häfdernas gudinna dikterar Gustaf Adolfs bedrifter. Enligt den tredje Gustafs plan skulle den huggas i marmor och få en plats framför den store företrädarens bildstod på torget, som bär hans namn. - I slottet förvaras några samlingar, som, åtminstone af oss svenskar, förtjena att ses. Biblioteket inrymmes i en ganska stor och vacker sal, som går genom tvenne våningar. Boksamlingen uppgår till ett antal af omkring 80,000 volymer. För att vara en hufvudstads förnämsta och nästan enda offentliga bibliotek, är det väl ej stort, men det har ock varit utsatt för många missöden. Drottning Kristina behagade vid sin flyttning ur riket taga med sig ett större antal, än som just behöfdes till lektyr på sin resa åt Rom, och den af henne bortförda boksamlingen finnes ännu i denna stund uti Vatikanen. Såväl Karl X:s litterära plundringar i Polen och Danmark som de inköpta enskilda svenska samlingarne blefvo vid 1697 års brand till större delen lågornas rof. Af 26,000 band, som då förefunnos, räddades endast 6000, hvilka utgöra grunden till det nu befintliga kongliga biblioteket. - Tafvelsamlingen är ej stor, men galleriet är utmärkt väl hållet och ordnadt. - Desto dyrbarare är den stora och sköna samling af skulpturarbeten, som är uppställd i rummen inunder biblioteket. Den förskrifver sig till största delen från den konstälskande Gustaf III:s dagar. Han inköpte under sitt vistande i Italien en värderik samling af antika bildstoder och byster och lade dermed grund till det nuvarande Sten-museum, som sedermera ökats med arbeten af det frejdade klöfverbladet: Sergel, Byström och Fogelberg. Samlingen innehåller öfver 650 nummer. Vi medhinna ej uppräkna flera eller färre af de här förvarade konstskatter; hög öfver dem alla blickar Fogelbergs Oden.

Stockholms slott har sin egen, ej så korta historia. Dess märkligaste drag återgifva vi här. På det gamla Agnefit, den nuvarande egentliga staden, höjde sig under Birger Jarls tid en inskränkt byggnad, kallad Adelshuset eller Stockholms hus, på en sandbacke, der yttre borggården nu är. Den omgafs af ringmurar och en vattengraf samt skyddades af starka torn, bland hvilka det förnämsta var 57 alnar högt, och benämndes i anledning af sitt utseende Kärnan, hvilket namn sedermera utbyttes emot Tre Kronor. Byggnaden fullbordades af Birgers son, Waldemar, och dennes broder, Magnus Ladulås, var den förste, som här inrättade en beständig hofhållning. Ifrån hans tid hafva Sveriges konungar fortfarande haft sitt hufvudsäte på Stockholms slott. Under den tid af öfver femhundrade år, som sedermera förflutit, har slottet undergått så många och så stora förändringar, att numera intet spår finnes af dess äldsta utseende. Sten Sture den äldre, Gustaf I och Johan III sysselsatte sig med slottets utvidgning och försköning. Under drottning Kristinas tid ödelades hela den östra sidan deraf genom yådeld. Sjelfva slottet i dess helhet ansågs äfven tarfva förändringar och förbättringar. Af vårt lands yidtfrejdade arkitekt, N. Tessin, uppgjordes år 1688 ritning härtill, hvilken vann, äfven i utlandet, ett välförtjent bifall. Frankrikes konung lät genom sitt sändebud lyckönska den svenske monarken till ett så skönt och smakfullt arbetes företagande. År 1692 begynte ombyggnaden af det gamla slottet och uppförandet af det nya, men en förfärlig vådeld jemnade allt med jorden d. 7 Maj 1697. Då föll ock det stolta tornet Tre Kronor. Karl XI hade nyligen aflidit och stod ännu lik på slottet, då denna olyckshändelse tilldrog sig, och med möda kunde hans stoft räddas ur elden. Af såväl det gamla, som det nya slottet qvarstodo endast några få rum vid lilla borggården. Af nya byggnaden, som blifvit eldens rof, beklagade man i synnerhet förlusten af den nyss färdiggjorda slottskyrkan, som enligt grefve Erik Dahlbergs yttrande knappast hade sin like i Europa. Tessin gjorde nya, planer och ritningar. I anseende till Karl XII:s ständiga krig kunde arbetet likväl icke bedrifvas med tillbörlig kraft och först år 1728 företogs det på fullt allvar. År 1753 var byggnaden så vida fullbordad, att den kongliga familjen kunde dit inflytta.

Midt framför slottets norra facad ligger Norrbro med dess rörliga hvimmel af menniskor, som brådskande skynda deröfver, och af menniskor, som lugnt och makligt gå der för att fördrifva en eller flera lediga stunder och slutligen af menniskor, som gå in och ut i bazarens rikt fyllda butiker. Under densamma hafva vi den täcka och trefliga strömparterren, en halfrotunda med inbjudande spatsergångar. Här promenerar en ej så obetydlig del af Stockholms befolkning, midt i stadens qvalm njutande af trädens skugga och vattnets svalka. Ritningen till Norrbro gjordes af Tessin, men först Gustaf III lade grundstenen till densamma.

Öfver Norrbro går vägen från slottet till Gustaf Adolfs torg, ett af de vackraste i Stockholm i anseende till såväl sitt läge, som de hus, hvilka omgifva det. Dess förnämsta prydnad är Gustaf II Adolfs bildstod till häst, hvilken gifvit torget sitt nuvarande namn. Den är modellerad af l'Archevesque och gjuten af Meijer, samt aftäcktes 1796, på årsdagen af hjeltekonungens död. De fyra medaljongerna på piedestalen föreställa konungens fyra största fältherrar, Torstenson, Wrangel, Banér och Königsmark.

På högra sidan se vi en byggnad med den enkla inskriptionen: ”Gustavus III Patriis Musis." Det är det kongliga operahuset, en skapelse af snillet på thronen. Gustaf III ombyggde det förutvarande enskilda huset och anordnade det till teater, han författade skådespel, som der uppfördes, han var med vid deras inöfning, han var själen i allt, som der utfördes. Han skulle äfven här finna sin död. Om ingen annan, måste de svenska sånggudinnorna sörja hans bortgång, som älskade och värderade allt skönt och herrligt inom konstens verld. Med honom begynte och ändades den svenska teaterns gyldene ålder. Operahuset invigdes den 30 September l782 med operan Cora och Alonzo. Byggnaden är enkel och tarflig såväl till sitt yttre, som till sitt inre; hvad det sednare beträffar, motsvarar den ingalunda en nyare tids stegrade fordringar. Salongen rymmer omkring 1,200 personer.