Landet runt.

Skokloster (text från 1856)

De flesta af Sveriges slott och herresäten hämta sin största märkvärdighet från fordna tider; ju närmare de nalkas den närvarande, desto mera förbleknar deras glans. Härifrån gör Skokloster ett lyckligt undantag. Ruiner af en borg från äldsta tider, minnen af ett kloster, och sjelfva slottets uppförande utaf en af trettioåriga krigets hjeltar skulle redan gjort detta ställe märkvärdigt, men nyare tider hafva ditfört samlingar af oskattbart värde för forskaren, hvilka föräna Skokloster dess största ryktbarhet.

Såsom flera af våra herresäten utmed hafvet och de större vattendragen, är Skokloster en yngre formation af ett forntida vikingabol. Lemningarne af ett sådant synas ännu en half mil från det nuvarande Skokloster. När detta vikingasäte blifvit förstördt, känner ej historien. Traditionen har bibehållit denna händelse åt gissningarnes skarpsinnighet.

Lika obestämdt är det, vid hvad tid det nu varande Skokloster anlades. Sagan förmäler, att vid kristendomens införande en man vid namn Thord Byre här skall hafva anlagt en kyrka, af hvilken likväl inga ruiner ännu finnas i behåll. Sedan stiftade något århundrade sednare Folkungen Knut den Långe härstädes ett jungfrukloster, som invigdes åt Cirstercienser-Orden och existorade ända till reformationens dagar. Efter en förödande brand,som öfvergick detsamma 1297, uppstod det i förnyad prakt genom riksrådet och Uplandslagmannen Birger Pederson till Finsta. Sedan det åter en gång 1502 undergått samma öde, hemsöktes det 25 år sednare af ett ännu hårdare genom Westerås recess. Klostret indrogs dock med tillåtelse för de nunnor, som ville beqväma sig efter tidens nya fordringar, att der qvarstanna. Ännu 1566 funnos sådana der qvar. Sedermera förföll klostret mer och mer. Man förde dess koppartak till Stockholm och stenarne nedbrötos för att begagnas på andra håll.

Varande i sådant ödesmål lemnades det af konung Gustaf Adolf i förläning åt dess fältherre Herman Wrangel år 1611, som företog kyrkans återuppbyggande. Detta fortsattes och fullbordades af hans son Carl Gustaf Wrangel, hvilken hitsände flera af sina segerbyten, en altartafla, en predikstol, en dopfunt, ett orgelverk, m. m. tagna i Oliva kloster vid Danzig.

Utom Wrangelska familjens grafkor, som här finnes, har Sko lemnat hviloplats åt flere namnkunniga personer. Knut Johansson Långes son, den olycklige Holmgeir har Mr funnit en fristad. Här har den klagande turturdufvan, skaldinnan Nordenflycht , funnit en fristad undan kärlekens förtviflade strider och poesiens förtärande brand.

Vi veta att hon i förtviflan öfver försmådd kärlek sjelf slutade sina dagar den 27 Juni 1763 i grannskapet af Skokloster. Hon hade sedan några år tillbaka vistats på ett Skokloster tillhörigt landställe, hvilket hon sjelf hade gifvit namn utaf "Lugnet." Det var lugnet, som hennes själ, skiljd ifrån det oroliga verldshvimlet, här önskade finna, men den ensliga hyddan uppfyllde ej de förhoppningar, ägarinnan vid namnet hade fästat.

Det är likväl ej kyrkan, som utgör ställets största märkvärdighet. Detta är slottet. Sko indrogs till kronan genom Westerås recess och förlänades på någon tid af konung Johan åt dess syster prinsessan Sofia. År 1610 fick fältmarskalken Christoffer Some detsamma i förläning, men då han förrädiskt uppgifvit Calmar slott, förlorade han sina gods, bland dem Sko, som då tillföll Herman Wrangel. Hans son, riksmarsken, började efter återkomsten från 30:åriga kriget, och till en del med byte derifån, att uppföra det nuvarande slottet, hvartill grunden lades 1649. Likväl fick han ej upplefva dess fullbordande, som skedde 1678, efter 30 års arbete. Då med grefve Wrangel hans ätt utgick på svärdssidan, tillföll Skokloster hans måg, riksrådet och riks-vice-amiralen, grefve Nils Nilsson Brahe,i hvars familj det sedan förblifvit. Vid Carl XI:s reduktion fick han mot afståendet af några andra hemman, behålla detsamma; dock måste han med dcn betydliga summan af 18000 rdr lösa de åtta marmorpelarne, som uppbära den stora nedra vestibulen, och hvilka hans svärfader fått tillskänks af drottning Christina.

Slottet är troligen den största och praktfullaste privata byggnad i Sverige. Det är uppfördt efter modellen af slottet, i Aschaffenburg. Det utgör en liksidig fyrkant. Hvarje sida är inom murarne 72 aln. lång och 21 aln. bred; höjden är 32 alnar. Det håller fyra våningar i höjd och fenstren äro lika många som dagarna i året eller 365. I hvartdera hörnet är ett åttakantigt torn. Det är i det hela uppfördt i den stil, som uppkom efter medeltidens slut. Dess läge är herrligt, på en udde i Mälaren, utmed segelleden från Stockholm till Upsala; afståndet från förra stället är 6, från sednare 2 mil.

Slottets samlingar äro de största och utmärktaste, som finnas i någon enskild persons besittning. Här förvaras en mängd dyrbarheter, silfver- och guldskålar, piecer af amethist, topas,zafir m. m. Bland föremål, vid hvilka ögat dröjer med beundran, medan hjertat värmes af fosterländska minnen, är en liten svarfvad spinnrock, icke större än en ärta, arbetad af den store generalen Magnus Stenbock under hans danska fångenskap. Berömda äro tafvelsamlingarne, hvaribland porträtteri kroppsstorlek af 17:de seklets märkvärdigaste män, biblioteket och rustkammaren. - Biblioteket innehåller 22,000 volymer. Der finnas rika samlingar i historien och lagfarenheten, samt flera sällsyntheter,t. ex. Biblia polyglotta på sju språk, tryckt i Lübeck 1492, Mathei evangelium och en del

af katekesen på Malabariska, skrifven på palmblad o. s. v. - Rustkammaren är den förnämsta af slottets skatter. Den består af 2:ne afdelningar: den Braheska och den Wrangelska, som innehålla tillsammans 1700 gevär, hvilka erbjuda ett slags åskådlig historia, af eldvapen. Dessutom visas här bland annat det svärd, hvarmed riksråderna halshöggos på Linköpings torg, ett armbost, som begagnats af Gustaf I, drottning Christinas pistoler, o. s. v.