Landet runt.

Skåpefors (text från 1856)

Åter en tafla, hämtad från det undanskymda Dal och dess i sin vildhet så sköna, sannt nordiska bergstrakt. Den är tagen från de romantiska stränderna vid Laxsjön, der hvarje punkt täflar med den andra om skönhetens pris och der de flesta i sina vexlande behag måste lemna hvarandra företrädet oafgjordt.

Emellan höga och branta berg ligger i en djup dalgång försänkt en sjö, som af sin naturbeskaffenhct erhållit namnet Svärdlången, ty dess bredd öfverstiger ej på något ställe tusende alnar. Den elflika insjön, omsluten af skogbevuxna bergåsar, erbjuder en vy af imponerande skönhet. Men ej mindre skön är den tafla, som här framstår. Den alltmera sammanträngda vattenmassan kastar sig i våldsam fart ned från en höjd af 67 fot i Laxsjön, som här, vid Skåpefors, upptager åtskilliga af Wermlands och Dals vattendrag. Strömmen delar sig nederst i fallet i sju utlopp, och der ser man i de hvitskummiga vågorna en punkt, hvarest den täckaste grönska utvecklar sig. På ett af strömmens utlopp bildadt delta har snillets ägare anlagt en smakfull park, hvilken midt i det brusande svallet framstår som ett fridlyst område. Men äfven der saknas ej samma element, som omgifver den säregna anläggningen; det framstår dock här, tämjdt af menniskohand; emellan trädens lummiga kronor blandar ett 18 fot högt springvatten sitt sakta sorl med forssens derutanför. I en vik af Laxsjön, helt nära Skåpefors, ligger en kägelformig, öfver vattenytan betydligen höjd ö. Under skuggan af dess inbjudande hängbjörkar tager vanligen den trötte vandraren sitt hviloställe oeh efterlemnar i sitt namn, ristadt uti den släta stammen, ett minne af sitt besök. Detta minne vexer bort med tiden, men minnet af de njutningsrika stunder, han här tillbragt, teknas i hans inre med drag, som sent, om någonsin, utplånas.

Men poesi och prosa gå städse i hand med hvarandra genom lifvet. Här uppenbarar sig den sednare i väldiga högar af timmerblock och sågspån, som tillkännage, att den menskliga fliten och idogheten äfven på detta ställe fått en plats för sin verksamhet. Skåpefors-verken bestå af en finbladig och en grofbladig såg, å hvilka tillverkas i medeltal årligen 3,500 tolfter plankor och 1,500 tolfter bräder, fyra qvarnar, en benstamp samt tegel- och kolbränningsugnar. Verken ägas af brukspatron C. F. Waern.

Skåpefors är ett af de betydligare sågverken på Dal. Vid de tio största salusågarne i landskapet afverkas omkring 20,000 tolfter plankor och 10,000 tolfter bräder. Timret till flera af dem hämtas dock i betydlig mån från Wermland. Ty det nuvarande Dal är ej likt det fordna. Under hedna- och medeltiden var detta landskap till största delen en urskog, såsom dess namn "Marker" utvisar. Då öfvade man ej den konsten att nedhugga omogen skog och till stor del bränna upp den vid stubben eller såsom det här kallas "att kasa."

Nu ha dess skogar glesnat och äro för behofvet alldeles otillräckliga. Skogsödandet i dessa trakter har ett kongligt föredöme. Carl IX införde det först på hans egendomar i Wermland och ålade sedermera år 1587 genom ett formligt påbud hvarje bonde "att hvarje år så en tunna råg i svedjefall". Detta som då var en nödvändighet för landets uppodling har sedermera blifvit en af de mest verkande orsakerna till skogsbrist och deraf följande olägenheter. Till skogarnes utödande hafva dock äfven grannarne på vestra sidan Kölen i fordna tider verksamt bidragit, och i gamla antekningar samt rättegångshandlingar anföras skarpa klagomål öfver Norrmännens våldsamma gästbesök uti grannskogarne.