Landet runt.

Säters-dalen (text från 1856)

Äldre än staden Säter och dess egentliga upphof är den midt emot kyrkan belägna Säters gård, fordom kungsgård och säte för dalahöfdingen, men nu öfversteboställe vid dalregementet. Hela trakten häromkring kallades deraf Säters län, och det var på denna gård, som konung Kristian's befallningsman Brun Bengtsson bodde, då Arendt Persson underrättade honom om Gustaf Wasas vistande vid Ornäs och herr Brun förgäfves skyndade att begagna sig af detta forrädiska meddelande.

År 1641 förordnades, att Salbergs och Näsgårds fögderier, som den tiden lydde under Westmanland, skulle tillika med Kopparbergslagen utgöra ett serskildt landshöfdingedöme, hvars residens blef Falun, men Dalarne deremot, Westerbergslagen och Säters län lades under Petter Kruse, som då bodde på denna kungsgård. Efter den sednares död sammandrogos båda länen ånyo, hvarvid likväl Sala och en del af Norbergs län åter lades till Westmanland. Säterstrakten hörde till Dalsby kapellslag i Tuna, ända tills staden i Gustaf Adolfs tid anlades på kungsgårdens egor och 1636 fick egen pastor. Stadsprivilegierna utfärdades 1642 och behäftades 1648. Tillika med landsförsamlingen utgör nu staden ett regalt pastorat af 2 klassen, hvars folkmängd vid 1853 års slut steg till 2,253 personer, hvaraf 498 tillhörde stads- och 1,755 lands-församlingen.

Den anspråkslösa staden har ej kunnat höja sig till någon betydenhet, helst som en stor del af handeln dragit sig till Smedjebacken. Husens antal är 83, de flesta af trä, betäckta med torftak, och taxerade till 81,668 Rdr. Rådhuset är vackert, men torget, der det år beläget, är ännu ej stenlagdt. - Till staden höra 1,400 tunnl. jord, uppskattade till 16,600 Rdr. - Afgiften till fattigvården uppgår årligen till omkring 266 R:dr 32 sk. och samtliga statsbidragen uppgingo 1817 till 2,849 R:dr 33 sk. 5 rst. Staden hör till 5:te klassen och utgör den 75:te i ordningen af rikets städer.

År 1621 inrättades här det första gårmakeri af den från Holland inkallade Gevert Silenz, och "emedan Gud detta land med koppar rikeligen framför alla andra länder välsignat", såsom orden lyda i det kongl. dekretet af den 9 Juni 1625, anlades sistnämnda år härstädes ett bland de första myntverken i Sverige, hvilket dock snart tillika med gårhyttan flyttades till Avesta.
Äfven ett harneskmakeri var här ordnadt, men hvilket redan 1630 - 40 förflyttades till Arboga, hvaremot tillstånd af bergskollegium erhölls att upptaga en förut nedlagd plåthammare, och således uppstod Säters stads gamla manufukturverk, som sedermera sammanslogs med det nya af löjtnanten och borgmästaren Malmstein 1718 anlagda. Hela manufakturverket förvandlades i sednare tider till stångjernsbruk för 2 hamrar och 3 härdar tillika med något spiksmide, men som både kol och tackjern måste köpas, blef bruket flera omvexlande egares ruin, tills dess det för några år sedan helt och hållet ncdhrann, hvarefter det icke mera kommit i fråga att ånyo uppbyggas.

Redan i drottning Margaretas tid omtalas Bispbergs jerngrufvor, hvilkas fingryniga, välartade magnetiska malm håller ända till 70 à 75 pr. Grufvans privilegier förnyades 1420 af Erik XIII och stadfästades 1530 af Gustaf I, då ibland annat tilläts, att "fredlöse män, the så icke oärliga gerningar gjort hafva, måga hafva ther frid hos them." Elzbergs 1825 upptagna grufva, endast 500 alnar vester ut från Stengrufvan, gifver en godartad blodstensmalm; Gräsgrufvan och Furubergs jerngrufvor äro äfven i grannskapet belägna och kunna på sätt och vis anses tillhöra samma gruffält, hvilket eges af ett större bolag. Den 5,238 fot långa konstgången var visserligen redan ]609 anlagd och 1638 af Steffens ombyggd, men i sin nuvarande konstruktion utförd af Polhem, hvars stora uppfinning af dubbelvefvarne, hvarigenom stängernas gång fram och tillbaka kunde bytas i en cirkulärrörelse, gjorde epok i detta slag af byggnadskonst.

Inom Säters socken finnes äfven Risshytte jernbruk, privilegieradt redan 1521, utdömdt 1687 och åter tillåtet 1707 samt 1826 tillökt med Risshytte öfra hammare, nu utgörande 2 härdar och 2 hamrar med 840 skepp. smide af eget tackjern från inom samma socken liggande Nisshytte masugn. Verket tillhör för närvarande hofjägmästaren C. G. Söderhjelms arfvingar samt disponeras af kammarjunkaren E. L. Söderhjelm på Tolfforss.
Säters största märkvärdighet är onekligen den vidtbekanta dalen, från hvilken en och annan liten utgrening skjuter upp emot stadens gårdar. Den tager sin början straxt nedanom staden, går ungefärligen 1/4 mil i östlig riktning, men kröker sig sedan i en skarp vinkel emot norr, hvarefter den fortgår vesterut till inemot stora Tuna, hvarest Frostbrunnsdalen och den s. k. Gropen kunna anses såsom en slags fortsättning eller snarare repetition af densamma, hvars längd utgör närmare 1 mil. Dess bredd är omkring 100 à 200 alnar, och de branta väggarna, som här och der upstiga till 100 à 150 fots höjd, äro nästan öfverallt öfverdragna med buskar och träd samt merendels garnerade ofvantill med yfviga slokbjörkar och granar.
Längre bort från staden står löfskogen ännu tätare i daldjupet, hvarifrån en mängd sidodalar utgå i olika riktningar samt ofta så smala, att man, gående på dalbottnen kan med händerna nå de branta sluttningarna å ömse sidor, hvilken smalhet dock icke hindrar att lummiga träd och buskar skjuta fram uppför de ofvantill sig vidgande jordvallarne.

Den herrligaste utsigten öfver dalen är vid den s. k. "stora björken", der man har den löfklädda fördjupningen framför och under sig, och ån, som hittills stilla slingrat sin fåra genom dalen, störtar sig i brusande forsar några famnar i djupet. Äfven staden skymtar fram med sin hvita kyrka, och Bispbergsklack med sina egendomliga konturer reser sig i fonden.

Ehuru man vanligen talar endast i singularis om den sistnämnda, är det dock icke mindre än trenne sådane klackar af nästan samma höjd, från hvilka man vid klar luft kan skåda Dalarnes trenne städer och icke mindre än 9 kyrkor samt krökningarne af Dalelfven, som tyckes vilja sammanbinda den mängd af smärre sjöar, hvaraf landskapet är uppfylldt. Hela taflan har dock mera karakter af karta än landskap, men betraktad som en vue d'oiseau saknar den medtäflare, åtminstone inom länet.