Landet runt.

Qvistrum (text från 1856)

Hvarje landskap i Sverige företer inom sina gränsor vyer af den skönaste natur, äfven om ej alla ega samma rikedom och omvexling. Så skänker Bohuslän, oaktadt dess kuststräcka hör till de torftigare partierna i vårt land, utsigter af såväl den sublimaste som den täckaste skönhet, värda att ställas i jemnbredd med de yppersta i fäderneslandet. Sådan är nejden omkring Qvistrums gästgifvaregård, som man med fullt skäl kallat Bohusläns paradis. Qvistrum är beläget i en serdeles djup däld, i hvilken framrinner en bred, forssande ström, Qvistrums- eller Örekils-elfven kallad. Den uppkommer i Dalslands fjelltrakter, upptager i Bohuslän flera mindre åar och utfaller nära Qvistrum i hafvet.

Kring öfra loppet af denna ström utbreder sig en vidsträckt dal, som fjerran begränsas af blånande fjellarmar och som utgör på en gång den bördigaste och den skönaste delen af Bohuslän, den s.k. Sörbygden. Men ju längre man följer strömmen mot dess utlopp i hafvet, desto trängre blir dalen och destomer concentreras dess natursköna partier. Sålunda är Qvistrum, som, efter hvad ofvan blifvit nämndt, ligger helt nära dfvens utlopp, å östra sidan inneslutet af en vild fjellvägg, som på vissa ställen nedtränger så nära elfven, att utrymmet nätt och jemnt tillåter den från Norge kommande landsvägen att framlöpa, men å vestra sidan utbreda sig odlade fält och kullar, smyckade af de täckaste lundar. I dessas skugga hafva flera af den Bohuslänska florans utmärktaste vextalster funnit en lugn tillflyktsort undan de härjande hafsstormarne, bland hvilka våra läsare torde tillåta oss nämna den lika yppiga som sällsynta kranskonvaljen, Convallaria vertieillata. Stiger man upp på en af de manga omkringliggande branta klipporna och betraktar strömmen med dess många fall och forssar samt följer dess lopp till Gullemarsfjorden, öppnar sig för åskådaren en utsigt, som är en af de skönaste i vårt land.

Men Qvistrum har vunnit en förtjent ryktbarhet ej blott genom sin sköna natur utan ock genom den vigtiga plats, den intager i krigshistorien. Af naturen var det ämnadt att blifva ett Sveriges Thermopyle emot fientliga infall, men häfderna bära ett sorgligt vittneshörd derom, att oss har fattats Leonider. Förräderiet har vid Qvistrums namn fästat ett vanhederligt minne. När, såsom ofvan blifvit nänmdt, fjellväggen tränger sig helt nära intill ån och åns stränder äro ganska branta, när sjelfva strömmen hlottpå ett ställe kan öfvervadas och likväl nödvändigt måste passeras, när man från höjderna vid Qvistrum och framåt Saltkällan kan bestryka avenyerna på andra stranden, och då, äfven om öfvergången skulle lyckas, marschen förbi Salden åt Svinebacka vore förenad med många mödor och faror, samt då slutligen dertill kommer, att detta pass endast med yttersta svårighet kan öfver Dalsland utaf lätta trupper kringgås, förefaller det verkligen förundransvärdt, att någonsin någon fiende nordan kunnat komma landvägen till Bohus. Och likväl hafva Gyldenlöwe, Löwendahl, konung Fredrik IV och prins Karl af Hessen här erhållit genomtåg! Vid några andra tillfällen, då svenska trupper med våld blifvit härifrån tillbakadrifna, måste öfvertygelsen om positionens fasthet hafva antingen gjort dess försvarare allt för säkra och öfverdådiga eller förledt härförarne att ditsända en underlägsen styrka. Endast en gång har den gamla svenska krigsäran här blifvit häfdad. Det var år 1675, då general Ascheberg med 2,700 man tillbakavisade den fientliga hären, som uppgick till 6000 man.

- Den märkvärdigaste af alla krigshändelser, som tillhöra Qvistrums historia, är det ryktbara slaget den 29 September 1788. Anledningen till detta var prins Karls af Hessen inbrott från Norge med 9,000 man, för att, genom ett anfall mot Göteborg och denna stads eröfring, understödja ryska vapnen i Finland. En trupp af några hundrade man, under öfverste W. Tranefeldt, satte sig förgäfves till motvärn och måste draga sig tillbaka till Qvistrum, der en förstärkning väntade, så att vår styrka uppgick till 800 man och 10 artilleripjeser. En öfverste-löjtnant Funk hade redan en förskansning der färdig, men på ett ställe, som var alldeles olämpligt. Bron blef icke upprifven, ej heller gästgifvaregårdens åbyggnader uppbrända, hvilket beggedera varit högst nödvändigt; det sednare lärer hafva varit förorsakadt af Tranefeldts ömhet för den vackra gästgifverskan. Norrmännen fingo, till deras egen förvåning, utan ringaste motstånd passera bron och besätta passets omgifningar och derigenom var försvaret af detsamma föga möjligt. De båda fientliga befälhafvarne lefde på förtrolig fot med hvarandra, och Tranefeldt antog den 29 September en middagsbjudning hos prinsen af Hessen. Under sjelfva måltiden lät den sednare sina trupper kringgå Svenskarne, hvarefter anfallet började kl. 1/2 6 eftermiddagen. Svenskarne öppnade en liflig eld, men sågo sig innan kort alldeles kringrända och måste gifva sig fångna. Förlusten i döda var på vår sida fem och ungefär lika många på fiendens.. De sårades antal var icke betydligt, då man tager i betraktande skjutningen med tjugu kanoner och handgevärselden på båda håll. Man har, i anledning häraf, kommit på den tankan, att hela bataljen var blott en simulacre, och hela fälttåget endast en tillställning af konung Gustaf III, hvilken hade detta att tacka för sin räddning från Anjalaförbundets vådliga följder. Det synes ock serdeles troligt, om man sammanlägger den mängd besynnerliga och på annat sätt alldeles oförklarliga omständigheter, som utmärka detta företag. Efter slaget vid Qvistrum, hvilket med undantag af det vid Ratan var det sista, som blifvit hållet på svensk botten, intog prinsen af Hessen Uddevalla och tågade på Göteborg, hvarifrån han dock måste helt hastigt och snöpligt återvända till sitt hemland. De eröfrade trofeerna skulle föras till Danmark, men togos tillbaka vid Marstrand af Svenskarne.
Några rudera efter befästningsverk erinra ännu om de krigshändelser, hvilka här förefallit.

Öster om gästgifvaregården synas de såkallade Kung Carls skansar, hvilka sannolikt blifvit uppkastade af Rutger von Ascheberg år 1675 för att hindra Gyldenlöwes framträngande.