Landet runt.

Piteå (text från 1856)




Stadens äldsta historia har något syskontycke med Luleås. Dess första grundläggning skedde under samma konung, Gustaf II Adolf, år 1621. Den var förut en handelsplats, der Birkarlar voro bosatta. Många af borgerskapet bodde i byarna deromkring och idkade sin handel i sina distrikter på det gamla Birkarla sättet, utan att vilja inflytta i staden. Men sedan den år 1666 genom vådeld blifvit förstörd och läget ansågs obeqvämt för seglationen i anseende till vattnets utfallande och sandens grundning, sökte man tillstånd att flytta närmare sjösidan, hvilket bifölls och flyttningen verkställdes 1668, från hvilket år Piteå nya stad räknar sin uppkomst. Borgarna ålades då att dit inflytta. Oblida öden som öfvergingo den nya anläggningen, hindrade länge dess tillväxt och förkofran. År 1716 plundrades den af kossackerna, och fem år derefter eller 1721 förstördes den helt och hållet af Ryssarna. Först landsteg en styrka af 300 man; men den blef tillbakadrifven af 60 man af Westerbottens regemente, som samlat sig vid Pitesund till stadens försvar. Derefter kom det till en ny strid vid Bredvik, der Svenskarna äfven behöllo öfverhanden; men sedan Ryssarna, landsatt en ännu större styrka, måste Westerbottningarna draga sig tillbaka. Då framträngde den härjande fienden, uppbrände staden samt plundrade allt. Stadsboarna hade i hamnen försänkt sina fartyg, men de upptogos af Ryssarna och uppbrändes. Tillståndet var ytterst beklagligt, hvarföre ock många flyttade derifrån, hvilket förorsakade, att en längre tid erfordrades för stadens återuppbyggande och rörelsens tillväxt.

Dess läge på en holme i Piteå elfs utlopp i Bottniska viken, 2 mil från öppna hafvet, är serdeles vackert. Den framställer sig hel och hållen åt alla sidor, men från nordvest synes den liggande lågt emot de höjder, öfver hvilka landsvägen går norrut. Läget midt i staden är högt, och sluttningen åt alla sidor nästan lika. Den omgifves nära och fjerran af skogbevuxna berg, och de till Lappland gränsande aflägsna bergsträckorna bilda bakgrnnden. Som den ö, på hvilken staden blifvit anlagd, ej kan tilldelas större rymd, än som redan längesedan varit bebodd, hafva på andra sidan om Stats- eller Kyrksundet tomtplatser blifvit anvisade, hvilka till en stor del blifvit bebyggde, och kallas Norrmalm. Staden har 146 hus och tomter och en rymd af 2,400 tunnland. Så väl kyrkan som de enskilda byggnaderna äro af trä. Gatorna äro ej stenlagda. Här finnes ett Elementarläroverk, hvari undervisning bestrides af 5 lärare.

Innevånarne, hvilkas antal år 1845 uppgick till 1,264, och för närvarande är 1,240, hafva samma näringsmedel som i Luleå. Handeln idkas för det mesta på Stockholm, men har under de sednare åren äfven varit utsträckt till England, Frankrike, Danmark och Lübeck. Exportartiklarne bestå af trävaror, smör, fisk och skinnvaror, som upphandlas förnämligast inom Piteå socken samt Arvidsjaurs och Arjeplougs lappmarker. Staden äger 8 till 10 fartyg om tillsammans 200 till 250 läster. Skeppsbyggnad verkställes såväl för stadens som andra rederier. Nära invid staden ligger ett berömdt varf, kalladt Prins Carls varf, der årligen flera större fartyg byggas såväl för in- som utländska rederiers räkning. - En olägenhet för staden, uppkommen genom vattnets uppgrundning, består deri, att hvarken ångfartyg eller andra större fartyg kunna uppgå till stadens bryggor, utan måste af- och inlasta vid en holme, benämnd Löfholmen, belägen ungefär 1/16 mil från staden.

Landshöfdingeresidenset, hvilket sedan 1818 varit förlagdt till denna stad, kommer inom kort att förflyttas till det 6 3/4 mil norrut belägna Luleå.