Landet runt.

Östersund (text från 1856)

Östersund, Jemtlands enda stad, är belägen på östra stranden af den midt i landet liggande, i en mängd vikar utgrenade Storsjön, midt emot och endast genom ett smalt sund, öfver hvilket en brygga leder, skiljd från Jemtlands fordna hufvudort, Frösön. Den ligger omkring 20 mil från Östersjökusten vid Sundsvall och enligt Hisingers mätning 968 fot öfver hafvet.

Östersunds stadsprivilegier datera sig från 1786, men ännu 1797 bestod den ej af mera än några få hus, strödda på den sakta sluttande, ännu skogbevuxna stranden. Staden är reguliert anlagd, med raka, hvarandra vinkelrätt skärande, gator och har nu omkring 1000 innevånare. År 1847 var husens oeh tomternas antal 165; på sednare tider hafva flera nya privata hus blifvit uppförda oeh innevånarnes smak för förskönandet af sina hus synes alltmer väckas. En vacker residensbyggnad och ett prydligt skolhus hafva äfven nyligen blifvit byggda. - I juridiskt hänseende hörer staden under Brunflo häradsrätt och i kyrkligt till Brunflo pastorat; men den styres under landshöfdingens öfverinseende af en municipalstyrelse, som väljes af borgerskapet, hvars ordförande dock ej behöfver tillhöra denna klass, hvarföre han äfven blifvit vald utom densamma. Jemtlands enda postkontor flyttades 1798 hit från Frösön. Östersund är en liten stad, hvilken dock, såsom hufvudort i en stor provins, är temligen liflig, isynnerhet vid de årliga marknaderna, af hvilka Gregorii marknad i Mars kanske är den största, som finnes i Sverige. Näringarne hafva i allmänhet betydligen forökats och stadens handlande omsätta numera icke obetydliga varupartier.

Genom en bro är Östersund förenad med den i Storsjön liggande vackra ön, Frösön, från hvilken man har den herrligaste utsigt åt alla sidor, till och med åt den tolf mil derifrån aflägsna Åreskutan. I de sednare åren har den sista lemningen af Frösö fordna betydenhet, dess skola, blifvit flyttad till Östersund, sedan den på sin gamla plats gifvit flera af Sveriges utmärktare personligheter deras första bildning. Ännu få år före flyttningen såg man i den gamla Frösö skola uti ett bord inskuret namnet Georg Adlersparre, ett barnsligt försök att vinna ett minne, som mannen och medborgaren sedan vann genom att inskära sitt namn i vår historia. Redan år 1835 väcktes fråga om läroverkets förflyttande från Frösön, men först efter tvenne fruktlösa försök lyckades det år 1846 att vinna Kongl. Maj:ts bifall till de af rikets ständer, landshöfdinge-embetet och länets innevånare framställda underdåniga ansökningar. Det nydanade läroverket har erhållit rätt att dimittera ynglingar till universitetet, och nya elementarskolans metod har här blifvit införd. Uti en öfre våning af skolhuset hafva boningsrum för skolungdomen blifvit inredda, så att den nya byggnaden i sig förenar såväl lärosalar som kontubernium. Ungdomens antal är omkring 80. - Den gamla Frösö skola erhöll genom testamente utaf afl. professor Zetterström i Upsala en betydlig boksamling, och en passande byggnad uppfördes enkom för densamma på ön. En katalog, upptagande 10,000 band, har blifvit upprättad, men ändamålet med gåfvan är i det närmaste förfeladt, då ungdomen, till följe af bibliotekets aflägsenhet ej kan af detsamma, på sätt afsedt varit, sig begagna.

Då vi tala om Östersund böra vi ej med tystnad förbigå den, som hufvudsakligen skapat detta nya samhälle. Detta var Samuel Pehrman, en på ålderdomen originel gubbe, sedan han under den verksamma tiden af sin lefnad varit uppfinningsrik på utvägar och ihärdig i att utföra sin idé. Det var ej öfver ett tjugutal af år, sedan gubben Pehrman på en gång var stadens styresman, apotekare, enda handlande och till och med prest. Ännu 1838 qvarstod vid sjöstranden en liten byggnad med en ringklocka på taket, hvilken fordom utgjort stadens första kyrka. Här samlade gubben Pehrman sina stadsboar, tog sjelf upp psalmerna och läste sedan ett kapitel ur bibeln eller en god predikan, utan att det synes, att någon kommit på den idéen att tillämpa konventikelplakatet mot den gode gubben, som var det nybildade samhällets allt i allom. På sin ålderdom, då staden år 1810 fått landshöfding och egen stadspredikant samt ordentligare inrättningar, sjönk den gamle tillbaka i skuggan, utan att hafva samlat något annat åt sig sjelf än ett godt medvetande om en nyttig men snart förglömd verksamhet. Han lefde indraget och stilla, i skötet af barn, barnabarn och barnabarnsbarn, och dog utan anspråk på ett minne bland det nya slägte, som vuxit upp på hans gamla skapelse. Han hvilar utan minnessten på Östersunds gamla, nu öfvergifaa kyrkogård. Skulle ej staden kunna på en granitsten helt enkelt låta inhugga namnet "Samuel Pehrman" och lägga den på den snart glömda grafven! Den gamle förtjenar att minnas.