Detta landskap begränsas i norr, af Nerike och
Södermanland; i vester till hela sin bredd af Wettern; i öster
af Östersjön, och i söder af Småland, der det på midten, med
en betydlig bredd, skär så djupt in, att denna kil till största
delen har samma naturbeskaffenhet som Småland. Gränsen är
således icke tagen efter landets fysiska naturförhållanden,
hvilket eljest inträffar med våra flesta provinser. Östergötland
håller i längd 14, i medelbredd 8 mil och i areal 100 qvadratmil,
då likväl de i landet inskjutande delarne af Bråviken och
Slätbaken äro derunder inbegripne. Utom vattnen är dess areal
93,3 qvadratmil. Landet har sin största upphöjning på sydliga
gränsen, eller den mot Småland, der afsatserne af nämnde bergland
på flere ställen framskjuta sina ryggar. Den ofvannämnde i
Småland ingående kilen af provinsen är dock icke den mest
höglända; mera i vester, emellan sjöarne Sommen och Wettern,
dit Småländska bergen fortfarande inskjuta, uppnå de en större
höjd, eller omkring 500 fot och deröfver. Förstnämnde sjö
har en absolut höjd af 492 Sv. fot. Äfven på norra gränsen,
eller den mot Södermanland och Nerike, är upphöjningen temligen
betydlig, samt öfvergångarne ännu mera hastiga och skarpa.
Gränsen bildas här af bergsryggen Kolmården och dess fortsättning
åt vester. Dessa berg äro i allmänhet tätt sammanhopade, vilda
och skogbevexta samt på södra sidan ganska branta; men de
högsta kullarne uppstiga dock ej högre än omkring 400 fot.
Kustlandet vid Östersjön är äfven bergigt; dock hafva dess
kullar en obetydlig höjd. Det inre af landet upptages deremot
af en vidsträckt slätt, likväl icke så flack som Skånska och
Westgötaslätterna, utan flerestädes afbruten af låga, spridda
kullar.
Bergarten är i större delen af provinsen uråldrig; Granit
förekommer oftare och på mera vidsträckta fält än i de flesta
öfriga provinser. Mot Södermanlanlandsgränsen förekommer urkalk
på flera ställen, hvaraf en del, för den insprängda gröna
serpentinen, fått namn af Kolmårdsmarmor. Westra delen af
slättbyggden, eller den mellan Roxen och Wettern, underbäddas
helt och hållet af en öfvergångsbildning, som dock endast
på få och spridda ställen blifvit blottad. Der sådant skett
har man först mött kalklagret, och der detta (såsom vid gräfningen
af Göta kanal) blifvit genombrutet, har man inunder funnit
alunskiffer, hvaraf man slutat, att denna bergsbildning har
samma lagerförhållande som i Westergötland. På åtskilliga
ställen, vid stranden af Wettern, förekomma sandstensbildningar,
hvilka dock äro af tvetydig ålder. Jordmånen är i landet i
allmänhet en bland de bördigare, i synnerhet på öfvergångsslätten,
der den består af någorlunda myllrik och med kalk blandad
lera. I skogsbygden är sand- och grus-jord ofta rådande; dock
är den mera lerblandad i de större dalbottnarna.
TOPOGRAFI
1. BERG. Bland de ofvannämnde högre bergsryggarne åt Smålands-
och Södermanlandssidan resa sig inga enstaka berg, som förtjena
anföras. - Dessa bergstrakter innesluta flere malmfält, såsom
Hellesta jerngrufvor, Åtvidabergs kopparmalmfält, grufvorna
i Risinge, Ringarums och Skällviks socknar, m. fl. - Ehuru
således uråldriga formationen ej har något märkligt berg att
uppvisa, förekommer deremot ett så mycket märkvärdigare på
sjelfva slättbygden, tillhörande öfvergångsformationen, nemligen
Omberg. Det uppstiger enstaka och långsluttande från slätten,
till en höjd af 574 Sv. fot öfver Wettern och 869 öfver hafsytan.
Dess längsta utsträckning från norr till söder, utmed stranden
af Wettern, är 1 1/8 mil och dess bredaste genomskärning 3/8
mil. Bergets hufvudmassa är granit; på norra och östra sidan
stöta öfvergångskalkstenslager intill dess fot; på sjösidan
anlägga sig bildningar af conglomerat, sandsten och grauvackskiffer
utanpå graniten, ofta till betydlig höjd. Från landsidan,
der berget är mera långsluttande, leda flere uppfartsvägar
till dess höjder, och från dess högsta punkt, Hjessan, har
man en utsigt öfver det kringliggande landet, Wettern och
Westergötland, Nerike och Småland; nästan för vidsträckt att
af ögat fattas: man skall med tub kunna se 6 städer och öfver
50 kyrkor. För att se detta bergs mest i ögonen fallande egenheter,
bör man likväl betrakta det från sjösidan, under en båtfart
på Wettern. Merendels stupar det brant, ofta lodrätt ner i
sjön, till en höjd af 300 fot och deröfver. Utefter dessa
bergsväggar, ofta på betydliga branter, ser man här och der
yngre formationer anlägga sig: märkligast vid de så kallade
Mullskräderna. Ofta utmärkas bergsväggarne också af hålor,
grottor och enstaka, utstående klippor. Vid Rödgafvel, der
en grotta finnes af 68 fots längd och 30 fots höjd, är utseendet
vildast.
2. SJÖAR. Med undantag af öfvergångsslätten, är, Östergötland
temligen rikt på sjöar, isynnerhet mot Södermanlands- och
Smålandsgränserna. Dock äro alla dessa af ytterst obetydligt
omfång.
Wettern är Östergötlands vestra gräns, och omgifves för öfrigt
af Nerike, Småland och Westergötland. Den ligger 270 Pariserfot
högre än Östersjön, och upptager en areal af öfver 17 qvadratmil.
Den stiger och faller periodiskt, utan afseende på våta eller
torra år. Dess vatten är så klart, att bottnen kan ses på
10 á 12 famnars djup. Sjelfva djupet är också ovanligt eller
ända till 420 fot, hvilket dock är svårt att noggrant utröna,
i anseende till sjöns många och starka strömdrag i olika riktningar.
Sommen, af 3,7 mils längd och 1,45 qvadratmils areal, är provinsens
största insjö, belägen vid dess sydliga gräns och i grannskapet
af dess största landthöjd.
Roxen, af 0,8 qvadratmils vidd, ligger i hjertat af provinsen,
just på gränsen mellan öfvergångs- och den uråldriga formationens
slättland. Kanalfarten går igenom densamma.
- Glan är en nästan lika betydlig insjö, 1/2 mil norr om den
förutnämnda. Tåkern invid Omberg, af 1/2 qvadratmils areal,
är märklig derför, att den är så grund, att den bör kunna
aftappas och uttorkas.
3. STRÖMMAR. Motala ström, kommer ur Wettern, hvars enda utlopp
den är, genomskär provinsen till hela sin bredd, genomflyter
sjöarne Boren, Norrbysjön, Roxen och Glan, och utfaller nedanför
Norrköping i Bråviken. Den har under sitt lopp många fall,
och utgör, mellan Wettern och Roxen, gränsen mellan slätten
och berglandet. Stångån, uppkommer i Småland, ej långt från
Östgötagränsen, genomflyter sjön Krön i Småland, samt i Östergötland
sjöarne Åsunden, Jernlunden, Rengen och Erlången, och utfaller
i Roxen, nedanför Linköping.
Svartån uppkommer ur Sommen, hvars utlopp den utgör, och utfaller
i Roxen. Den är bekant för sina många fiskslag, och der har
fordom äfven varit perlfiskeri.
HISTORIA
Den urgamla gränsen emellan Svea och Göta land har alltid
utgjorts af skogen Kolmården eller Kotmyrkret. På södra sidan
om denna skogås utbreda sig Östgötaslätterna, redan i äldsta
tider bebodda. De gamla sagorna omtala flere serskilda konungar
i Östergötland. Ynglingasagan berättar, att under Ingiald
Illrådes tid regerade i Östergötland konung Högne med sin
son Hilder. Han fick behålla sitt rike för Ingiald till sin
dödstund. Hans dotter Hild var konung Granmars gemål i Södermanland.
Emellan Bråviken och Vara å ligger Bråvalla hed, der sagorna
förlägga den stora striden emellan Harald Hildetand och Sigurd
Ring. Östgöterne kämpade i Haralds här. Bland dem nämnas Herraud
och Bose, en konungason och hans fosterbroder, som var bondeson.
Äfven flera sköldmör deltogo i striden. Bland Sigurds kämpar
var Starkotter den förnämsta.
Sigurd ankom först till Kolmårdens fot och slog upp sitt läger.
Vid den gamle konungens annalkande uppställde han hären i
en tät, trehörnig kolonn, hvilket af formen, som skulle likna
ett vildsvinshufud, kallades att svinfylka. Då Harald af sin
fältöfverste Brun erhöll underrättelse om Sigurds ställning,
fattades han af en aning om sitt nederlag och sin död. Han
yttrade, att han icke trott, det någon annan än han och Oden
förstått att svinfylka en här. Och derföre helgade han åt
Oden alla som stupade.
Under vilda härskri begynte striden, först på afstånd med
kastvapen, derefter man mot man med svärd och klubbor. Många
kämpar och sköldmör på båda sidor utförde underbara bedrifter.
Starkotter blef flere gånger illa sårad, men han fortfor alltjemt
att strida, tills Haralds här kom i oordning, hvartill väl
också förnämligast Sigurds Norska bågskyttar bidrogo. När
Harald såg de sina vika, körde han med sin stidsvagn in i
tätaste hvimlet och stack och högg förfärligt omkring sig.
Hans egen fältöfverste Brun sprang då upp på vagnen och slog
honom med en klubba för hufvudet, så att han dog.
Så snart Sigurd såg vagnen tom, gaf han tecken, att striden
skulle upphöra. Då nedlades vapnen på ömse sidor, och båda
härarne ingingo fred och vänskap. Sedan de hvilat öfver natten,
uppsökte de konungens lik. Samtliga de döda jordades, men
isynnerhet konungens begrafning firades med anständig prakt.
Liket lades på den lysande stridsvagnen och fördes till det
uppresta bålet, der äfven bakstammen af hans skepp lades.
De förnämste i härarne lofvade att på hans graf offra guld
och dyrbarheter. Askan fördes till Seeland, men en stor hög
uppkastades på stället.
Herrauds fader konung Ring fick behålla Östergötland såsom
sitt fylke äfven sedan Sigurd segrat. Han var icke nöjd med
sonens vänskap för bondesonen Bose. Då den sednare slog ihjäl
en hofman, som förolämpat honom, förvistes han af konungen.
Herraud delade frivilligt vännens landsflykt, och under många
äfventyr förde de ett kringsvärmande vikingalif. Bose träffade
en gång den af kung Rings söner, som var hans argaste fiende,
och besegrade honom. Kung Ring, förtörnad öfver sonens död,
gick ut med en stor flotta och tog de båda äfventyrarne tillfånga.
Bose dömdes till döden, och Herraud ville dö med honom. Konungen,
rörd af deras vänskap, benådade båda.
På ett vikingatåg till bjarmland fann Herraud den sköna konungadottern
Hleidur och tog henne fången samt förmälde sig med henne.
Ett par Bjarmländska prinsar hämnades på konung Ring, hvilken
de öfverföllo och innebrände, samt återtogo Hleidur, under
det de båda vännerna befunno sig på ett vikingståg åt annat
håll. Vid underrättelsen härom skyndade de till Bjarmland,
der Bose lyckades att rädda sin väns gemål. Men han fann äfven
en annan Bjarmländsk konungadotter, hvilken han också förde
till skeppet och tog till sin hustru. De Bjarmländska prinsarne
anföllo väl ånyo de båda vännerna, men blefvo besegrade, hvarefter
Herraud blef konung i Östergötland: men Bose begaf sig till
Bjarmland och intog dess thron.
Konung Herraud hade en skön dotter, som hette Thora. Han skänkte
henne en väl befästad borg, der hon bodde och hvaraf hon fick
namnet Thora Borgarhjort. Sagan säger, att konungen skänkte
henne ett trollägg från Bjarmland. Ur detta ägg vexte en lindorm,
som slutligen slog sig i ring omkring Thoras borg, så att
ingen vågade besöka henne. Konungen lofvade då, att den, som
besegrade ormen, skulle erhålla henne till gemål. Sigurd Rings
son Ragnar, klädd i ludna kläder för att skydda sig mot ormens
gift, befriade prinsessan och vann hennes hand.
I Östergötland slutade den gamla konungaätten sin regering,
då Erik Emundsson och Erik Anund-Jakobsson här stridde om
thronen. De stupade begge vid Kimsta, på hvars kyrkotak tvenne
bilder blefvo uppställda till minne deraf.
Christendomen utbredde sig småningom i Sverige, men rönte
i Östergötland serdeles motstånd. Der bodde Kettil Jarl, som
för sitt hat emot christendomen erhöll tillnamnet Ochristen.
Då han insåg, att motstånd mot den nya läran likväl var förgäfves,
ville han åtminstone undvika att se dess seger. Han lät uppkasta
en grafhög och ingick lefvande i densamma samt tillbragte
der trenne år. Det skedde i konung Håkan Rödes tid.
Kettils brorsdotter Mö blef förmäld med konung Inge den äldre.
Hennes broder Sven, ehuru christen, afföll till hedendomen,
då han derigenom trodde sig under striden mellan den gamla
och nya religionen störta sin svåger. Hedningarne utropade
honom också till konung, och han erhöll af sitt deltagande
i deras offer namnet Blot-Sven eller Offer-Sven. Inge drog
sig tillbaka till Westergötland, der christendornen var äldst.
Derifrån öfverföll han, trenne år derefter, Blot-Sven på hans
gård och innebrände honom. De, som nu icke ville öfvergå till
christendomen, måste lemna landet och draga sig tillbaka till
Östergötlands och Smålands skogstrakter. Men der valde de
Blotsvens son Kol till sin regent. Kol regerade länge och
lyckligt samt underhöll hedendomen, till dess han sjelf omsider
på sin ålderdom blef christen. För den lyckliga årsvext, hvarmed
landet under hans regering hugnades, erhöll han tillnamnet
Erik Årsäll eller Cornuba. Hans son Sverker blef år 1138 utkorad
till konung öfver hela Sverige. Den konungaätt, som började
med honom, härstammade sålunda från Östergötland. Men äfven
en annan ej mindre lysande har sitt ursprung härifrån, nemligen
Folkungaätten. Folke Filbyter var Östgötajarl.
Konung Sverker, som för christendomen var ganska nitisk, uppehöll
sig mycket i Östergötland. Han anlade här ett kloster, som
efter hans gemål erhöll sitt namn Alfhildsstad eller Alvastra.
Det var också förnämligast anlagdt på hennes bekostnad. Några
Benediktinermunkar voro de första, som här nedsatte sig, men
måste snart lemna rum åt Cistercienserne, hvilka serdeles
gynnades af Sverker. Wreta nunnekloster hade förut blifvit
anlagdt.
Påfliga legaten Nicolaus Albanensis ankom under denna tid
till Sverige, då detförsta Svenska kyrkomöte hölls i Linköping
1153. Den sluge kardinalen förmådde Svenskarne att åtaga sig
en skatt till påfven, under namn af St. Pers penning. Derjemte
ville han inrätta en erkebiskopsstol i riket. Striden emellan
Göter och Svear förhindrade likväl fulländandet deraf. Kardinalen
reste hem till Italien, der han under namn af Adrian IV erhöll
tiaren. Han är den ende påfve, som någonsin besökt Sverige.
Tvenne år efter kyrkomötet, då konung Sverker skulle resa
till Tollstads kyrka för att bivista julottan blef han vid
Alebeck, en liten gård, som lyder under Alvastra, mördad af
sin stallmästare. En trekantig sten af halfannanan alns höjd
på en åker nära vägen utmärkte konungens dödställe till 1731,
då den förekom utan att man vet huru. Konung Sverker blef
begrafven I det af honom stiftade klostret. Hans son konung
Carl VII och sonson Sverker II blefvo likaledes här begrafne.
Under Carls regering blef den förste erkebiskopen utvald,
nemligen Stephan, som var munk i Alvastra. Carl hade nemligen
utvidgat detta kloster, der Gerhard från Clairvaux, invigd
af den helige Bernhard sjelf, blef prior. Under honom hade
Stephan förvärfvat sig den lärdom och det anseende, som förde
honom på erkebiskopsstolen. Stephan blef begrafven i Alvastra.
Sverkerska ätten i Östergötland förband sig alltmera med Folkungarne
och lyckades derföre att bibehålla sig jemte och emot den
Erikska, hvars regenter förnämligast vistades i Westergötland.
Birger Jarl Brosas dotter Ingrid blef förmäld med Sverker
den unge. Likväl synes konungen icke hafva kunnat bibehålla
den mäktiga slägtens tillgifvenhet. Han hade satt sina tvenne
döttrar i Wreta kloster. Sune Folkunge hade fattat kärlek
till den ena af dem, Helena, och beslöt att med list bortföra
henne. Han förklädde sig och några följeslagare till englar
i hvita kläder, och infann sig tidigt en morgon vid klosterporten.
Den yrvakna portvakterskan öppnade med bestörtning porten
för de himmelska gästerna, hvilka hemtade Helena och derefter
aflägsnade sig. De fromma nunnorna firade på allt upptänkligt
sätt glädjen af det himmelska besöket, och prisade den bortförda
systerns salighet, till dess listen blef allmänt känd. Sune
Folkunge, ehuru sålunda förmäld med Sverkers dotter, hörde
likväl till hans fiender. Flere krönikor yttra, att det just
var för sin mågs hand som konungen stupade vid Gestilren.
Den bortföda Helenas syster Ingrid var sedermera i 40 år klostrets
abbedissa.
Knut Johansson den långe, en Folkunge med ett skönt utseende
och lysande pesonliga egenskaper, uppreste sig emot konung
Erik Läspe. Konungens här blef slagen vid Oluström, i grannskapet
af Alvastra 1229. Knut Johansson utropades, efter sin seger,
till konung, men blef om några år slagen af Erik. Kyrkomötet
i Skenninge, der kardinalen Wilhelm af Sabina var påflig legat,
hölls 1248. Detta kyrkomöte befästade egentligen påfveväldet
i Sverige.
Erik förmälde sig med den mäktige Folkungen Magnus Måneskölds
dotter. Denne jarl hade sitt säte på Bjälbo och var förmäld
med Ingrid Ylva. Den äldste af Magnus Måneskölds söner, Birger
Jarl, innehade under sin svågers regering det stora Jarlaembetet.
Hans bröder voro, liksom han, mäktige män. Bengt var lagman
i Östergötland och Carl biskop I dess stift. En sägen berättar,
att den myndiga fru Ingrid Ylfva förklarat, att så länge hennes
hufvud var upprätt, skulle hennes slägt blomstra. Birger Jarl
lät derföre vid hennes död inmura liket i upprätt ställning
i en pelare i Bjälbo kyrka. Vid sednare ombyggnader i kyrkan
har man likväl icke funnit denna sägen bekräftad. Lagman Bengt,
som bodde på Ulfåsa, hade fattat kärlek för en fattig men
ädel jungfru, Sigrid den fagra, och tagit henne till hustru.
Birger, sjelf förmäld med en konungadotter, var mån om slägtens
anseende och önskade ett förnämare gifte åt sin broder. Hans
missnöje yttrade sig i hotelser, och han begaf sig till Ulfåsa.
Sigrid den fagra emottog honom då med ett så behagfullt och
höfviskt skick, att han genast försonade sig med brodren och
gillade hans giftermål.
Birger Jarl satte Sveriges krona på sin äldste sons hufvud,
ehuru han sjelf med kraftig hand förde styrelsen till sin
död på Bjälbo 1266. Men Waldemars lättsinnighet efter fadrens
död uppretade och uppreste emot honom isynnerhet den andre
brodren Magnus och den tredje Erik. Förgäfves sökte den fjerde,
Bengt, som var biskop i Linköping och tillika hertig i Finland,
att stifta frid emellan bröderna. Magnus tvingade Waldemar
att afsäga sig regeringen, och förvärfvade sjelf såsom konung
det ärofulla namnet Ladulås. Han hade stundom sin hofhållning
på Bjälbo.
Under konung Birgers tid var Stegeborg ett säkert fäste, der
konungen stundom uppehöll sig. Efter brodermordet i Nyköping,
då folket reste sig emot konungen, kastade sig den unge prins
Magnus in i Stegeborg. Han blef der belägrad af rikskaptenen
Matts Kettilmundsson. Birger utskickade från Gottland en flotta
för att undsätta sin son. Den dertill bestämda flottan anfördes
af drotsen Brunke, och var bemannad med konungens bästa krigsfolk.
Men Matts Kettilmundsson sökte att afhålla flottan och angrep
den med mycken tapperhet. Då skott och stenkastning föga uträttade,
utrustade han en brännare, som slutligen satte eld på Brunkes
eget fartyg. Brunke sjelf tillika med de öfverlefvande togos
tillfånga. Rikskaptenen bestormade nu Stegeborg med all tänkbar
krigskonst från den tiden. Prins Magnus bibehöll sig dock,
till dess konungen nödgade honom att dagtinga. Han gaf sig
då med vilkor, att honom lofvades säkerhet för lifvet och
furstlig fångenskap. Detta löfte bekräftade rikskaptenen med
ed. Den unge prinsen fördes till Stockholm, der han likväl
blef halshuggen, äfvensom Brunke och de öfrige konungens vänner.
Den heliga Birgittas man, herr Ulf Gudmarsson, härstammade
på modernet från Folkungaätten i Östergötland, och bodde med
sin hustru vanligen på Ulfåsa. Af egen håg och tillstyrkt
af sin fromma gemål, begaf han sig sedermera till Alvastra
kloster, der han tillbragte slutet af sin lefnad. Den heliga
Birgitta sjelf älskade också klosterlifvet och beslöt att
anlägga klostret i Wadstena. Förut fanns ett litet kloster
i staden. Men hon stiftade en egen orden, kallad S:t Salvators,
och blef sjelf efter sin död förvarad i detta kloster. Till
hennes graf skedde många vallfarter, och hennes dotter, den
heliga Cathrina, delade med henne äran att emottaga pilgrimsbesök
på griften. Wadstena kloster steg i anseende och rikedomar,
så att rikets förnämsta herrar täflade att därtill testamentera
klenodier och gods. Drottning Margareta besökte Wadstena år
1404 julaftonen och dröjde der en vecka. Hon anhöll då att
blifva upptagen i orden genom utfärdadt systerbref. Hon kysste
både munkar och nunnor på hand, när hon af dem tog afsked.
Sedan Erik XIII så otacksamt bemött sin ädla gemål Filippa,
begaf hon sig till Wadstena, der hon ingick som nunna och
snart afled. Det var Eriks goda engel, som dog med henne.
Han hade förgäves visat sin vördnad för helgedomen, då han
gick till fots från Skenninge till Wadstena. Hans dyrkan af
helgonen räddade icke hans krona, då Svenska folket, anfördt
af Engelbrecht, reste sig för att försvara sin frihet. Sedan
Engelbrecht i öfra Sverige anordnat kriget, lät han sammankalla
menige man från Östergötland till Söderköping , der han höll
tal till dem och uppmanade dem att strida för sin frihet.
De lofvade. Men deras fogdar förtryckte hårdt och hindrade
dem. Sedan han intagit Nyköping, skyndade han till de betryckta
Östgöternas undsättning. Han ryckte fram till Ringstaholm,
som låg på en holme i Motala ström. Det ansågs ointagligt.
Henrik Styke, en Mecklenburgare, var befälhafvare derinne.
Engelbrecht lät genast bygga en skärma framför bron, så att
all gemenskap afbröts emellan fästningen och det kringliggande
landet. Derefter uppmanade han Styke att gifva sig. Denne
nekade och sade, att huru han än betedde sig, skulle Engelbrecht
aldrig erhålla slottet. Engelbrecht svarade: “Inom sju dagars
förlopp skall jag vid håret utdraga dig ur fästet.” Han lät
uppå strömmen bygga en flotte, hvarpå uppfördes ett slags
torn, fem våningar högt. Det kallades Barfrid och skulle med
strömmen styras intill fästningsmurarne.
Emellertid sammanträdde rikets råd i Wadstena. Engelbrecht
skyndade dit för att deltaga i öfverläggningarna. Som rådsherrarne
icke älskade att folket sjelf beväpnat sig för sina rättigheter,
hade Engelbrecht, deras trohet misstänkt. Han kände deras
hemliga tillgifvenhet för Danmark. Omgifven af 1,000 man intågade
han i staden. Rådsherrarna voro församlade på rådhuset. Engelbrecht
uppträdde hastigt midtibland dem och höll ett tal. Han uppmanade
herrarne att återställa rikets gamla rätt och frihet. Det
var tid att befria landet från plågan af dess tyranner. Men
rådsherrarna svarade, att de icke, kunde bryta den trohet,
de svurit konungen. Engelbrecht invände, att konungen först
brutit sin ed, och att undersåterne derföre voro löste från
sin. Herrarna tycktes icke akta hans föreställningar. Han
beslöt då att tala i en annan ton, och hotade dem med allmogens
harm, om de icke uppsade konungen tro och lydnad. Slutligen
grep han Linköpingsbiskopen Knut Bosson i kragen och sade,
att han ville kasta ut honom till de beväpnade bönderna utanför
rådhuset. På samma sätt grep han biskoparne Sigge och Thomas
från Skara och Strengnäs. Då blefvo herrarne förskräckta.
De skrefvo det bref han fordrade, och han skickade en af sina
egna tjänare med uppsägelseakten till konungen.
Han ilade härifrån tillbaka till Ringstaholm, der emellertid
Barfriden fortskridit. Styke fruktade likväl dess anfall,
och uppgaf fästet emot fritt aftåg.
På Stegeborg förde Johan Wale befälet. Så snart Engelbrecht
ankom med bondehären, fann Wale rådligast att genast uppgifva
slottet. Engelbrecht tågade derifrån till Rönö, likaledes
ett fäste, som måste gifva sig lika snart som det andra. Han
fördelade nu sin här i trenne afdelningar, hvaraf två ryckte
nedåt Småland, medan den tredje drog åt Nerike.
Konung Erik, som fann det omöjligt att emotstå Svenska folkets
rättvisa fordringar, hade ingått på de vilkor, som de föreskrefvo.
Men på sin hemresa till Danmark bröt Erik alla sina gifna
löften. Då han for förbi Stegeborg, ditsatte han en befälhafvare,
emot aftal. Så snart detta spordes, ilade Engelbrecht dit,
sammankallade Östgöterne åter till Söderköping och uppmuntrade
dem att ånyo eröfra slottet. Till befälhafvare för allmogen
utnämndes Erngissel Nilsson Grip. Engelbrecht skyndade härifrån
till andra värf, och fästningen öfvergick sedan samt lemnades
till Carl Knutsson. Ett möte hölls, efter Engelbrechts död,
i Söderköping, hvarest en mängd förläningar utdelades, men
Broder Svensson, som från en fångenskap i Lybeck infann sig,
blef med förläningarna förbigången. Han yttrade sig deröfver
högeligen missnöjd och samlade en upprorisk skara på en äng
utanför staden. Derefter gick han in till Carl Knutsson och
utfor i ganska skarpa ord. Följden blef, att Carl lät fängsla
och följande dagen halshugga honom. Efter mordet på Engelbrecht
hade dennes mördare flytt till Ringstaholm, der de af Carl,
erhöllo lejdebref. Den för sin framfart i Dalarne så hatade
Jösse Eriksson hade begifvit sig till Wadstena, der likaledes
han fått lejdebref af Carl Knutsson. Men bönderna i Aska härad
skockade sig tillsammans, rusade in i klosterstugan, släpade
Jösse Eriksson utför trapporna och förde honom till Motala,
der de dömde honom till döden och halshöggo honom.
Carl Knutsson befästade småningom sitt välde såsom riksföreståndare,
ehuru han fick erfara mången trolöshet och led många motgångar.
Han hade åt sin egen svåger Nils Stensson anförtrott befälet
på Stegeborg. Denne afföll likväl till konung Erik, som utnämnde
honom till rikets marsk. Carl måste belägra slottet. Han skickade
först lejdebref, till Nils och inbjöd honom till ett samtal.
Men denne vägrade att infinna sig, i det han sade hånfullt,
att om Carl kom till Bråviken, så skulle han finna folk, som
kunde taga emot honom. Då Carl kom närmare, öfverenskom han
likväl om ett stillestånd till andra dagen och ett möte då.
Erkebiskopen, biskop Thomas från Strengnäs, och flere andra
förnäma herrar voro närvarande. Nils Stensson hade ställt
sig på andra sidan om bron och uppdragit vindbryggan. Han
var åtföljd af tretio bågskyttar, och yttrade, att han intet
otaldt hade med Carl Knutsson. Denne beslöt då att formligen,
belägra slottet. Befälet anförtroddes åt Erngissel och Berman,
hvarjemte Carl förbjöd dem att dagtinga, emedan han var öfvertygad
om Nils Stenssons falskhet. Likväl lyckades Nils att bedåra
den ärlige Erngissel, som i egen person begaf sig till Carl
för att stifta frid emellan svågrarna. Nils smög, sig då med
några följeslagare till Gottland. Men slottet uppgafs icke
på något vilkor. Då begaf sig Carl sjelf till Stegeborg för
att leda belägringen. Han omgaf hela fästet med vakter, hvilka
han ofta besökte. De belägrade framförde då fjorton kanoner,
för att beskjuta vägen, der Carl Knutsson plägade fara fram.
Den förnämste byssemästaren, som hette Rodenborg, försäkrade
på lif och ära att han skulle fälla Carl. Men Carl infann
sig och gick vägen som vanligt, ty det ena skottet efter det
andra misslyckades. Snart blef det Svenska lägret förbytt
till ett lustläger, ty Carls gemål; och andra förnäma fruntimmer
anlände och roade sig med gladare lekar, bland vapenlekarna.
Belägringen, fortfor i åtta veckor, hvarunder endast en af
Carls folk blifvit dödad. Rådet i Stockholm, som var afundsjukt
på Carls anseende, yrkade att belägringen, för Stegeborg skulle
upphäfvas, emedan de önskade, att krigsfolket användes till
Elfsborgs befrielse, hvilket belägrades af Norrmännen. Carl
beslöt att hörsamma rådet. Han bröt upp med tropparna, sedan
han likväl först uppgjort den öfverenskommelsen med de belägrade,
att de skulle förhålla sig stilla inom fästet. Men knappt
var Carl borta förrän Nils Stensson kom från Gottland och
föröfvade åtskilliga plundringar i Östergötland. Carls krigare,
uppsökte honom likväl och togo honom tillfånga samt förde
honom till Söderköping, der han hastigt dog.
Carl Knutsson måste kort derefter afstå regeringen åt konung
Christoffer. Men efter Christofters död kallades Carl tillbaka
och besteg nu thronen. Hans rikedomar voro då ganska stora
och gåfvo honom ett så mycket kraftigare inflytande. Han insatte
en sin dotter till nunna i Wadstena och firade tillika derstädes
sin tappre slägting Thord Bondes bröllop, hvarvid man spisade
på 1,400 silfverfat. Efter Thord Bondes mord uppkom alltmera
missnöje emot Carl. Erkebiskopen Jöns Bengtsson, Oxenstjerna
trädde i spetsen för de missnöjde. Konung Christian af Danmark
sökte intränga i riket öfver Småland genom Holveden. Danskarne
inryckte i Östergötland ända till Närbeck i Ödeshögs socken.
Der hade biskopen i Linköping Nicolaus och lagmannen i Östergötland
Niepers samlat allmogen. Svenska bönderna anföllo sina fiender
med pilar och pålyxor och gjorde ett sådant nederlag, att
det heter i krönikan:
De Danske voro glade, som åter kommo hem: Borta voro fyra
af hvarje fem.
Erkebiskopen lyckades likväl att besegra och förjaga Carl,
och genom hans hjelp erhöll Christian I Svenska thronen. Konungen
visade sig likväl icke tacksam, ty han tog den oroliga erkebiskopen
tillfånga och skickade honom till Danmark. I Linköping hade
emellertid erkebiskopens systerson Kettil Carlsson Wase blifvit
biskop. Han beslöt att hämnas det svek, som blifvit begånget
emot erkebiskopen. Kettil segrade öfver konungen vid Haraker
i Westmanland och tvang honom att fly ur riket och gifva erkebiskopen
lös. Allmogen ropade nu, att de ville hafva konung Carl igen.
Han kom, men regerade endast sex månader, innan prelaterna
åter drefvo honom bort. Erkebiskopen kallade sig då Sveriges
furste, och biskop Kettil riksföreståndare. Men allmogens
vedervilja för prelaterna kallade Carl för tredje gången till
thronen. Biskop Kettil afled 1466.
Sten Sture den äldre emottog såsom riksföreståndare regeringen
efter Carls död 1470, och så väl han som hans efterträdare
lefde väl i ständiga fejder med Danskarne, men dessa krigsrörelser
föreföllo icke i Östergötland. Der hade den ädle Sturevännen
Hemming Gadd blifvit biskop. Han blef dock genom de Danskes
tillställningar aldrig, invigd i sitt embete. Derföre afsade
han sig stiftet 1512. Efter honom blef Hans Brask biskop.
Denne stod så i ynnest hos Christiern tyrann, att han, under
sin eriksgata efter blodbadet i Stockholm, tillbragte julen
i Linköping. Biskopen förrådde då åt tyrannen tvenne af Sturens
trognaste tjenare. De hette Sven Hök och Peder Smed. Tyrannen
lät hugga dem i fyra delar.
Då Gustaf Vasa begynt befrielsekriget emot Christiern, fästades
allmän uppmärksamhet på den kloke biskop Brask. Man ville
veta hvad beslut han fattade. Han satt på sitt fasta slott
Munkeboda, och såg till, huru krigslyckan vände sig. Östgötabönderna
hade blifvit uppbådade att belägra Stegeborg, och den tappre
Arvid Westgöte förde befälet öfver dem. Gustaf kom sjelf till
Stegeborg, och talade vid Arvid om huru nödvändigt det var
att vinna den sluge och myndige, biskopen på sin sida. “Det
kostar, blott en dagsresa till Munkeboda,” sade den ifrige
Arvid. Men Gustaf ville gå försigtigt tillväga. Han skref
först ett höfligt bref till biskopen, framställde rikets tillstånd
och tyrannens ogerningar och bad biskopen komma till sig för
att muntligen tillkännagifva sitt tänkesätt, eljest bad han
honom vänta gäster. Han uppbröt derjemte med en utvald tropp
emot Munkeboda. Brask kom honom likväl till mötes vid Skärkinds
prestgård,lofvade honom trohet, lät en del af sitt folk förstärka
hans, och visade honom all vänskap. Då utlyste Gustaf en riksdag
i Wadstena till den 24 Augusti 1521. På denna riksdag utkorades
Gustaf till riksföreståndare. Nu kunde han med mera myndighet
utföra sitt värf. Arvid Westgöte fortfor med Stegeborgs belägring.
Danske amiralen Norrby kom med några skepp, för att upphäfva
belägringen, och landsatte 300 ryttare. Arvid hade endast
38 ryttare och tre rotar knektar, men angrep Danskarne med
sådan häftighet, att han kastade dem i vattnet och tvang dem
att söka undflykt på båtarna. Norrby sjelf var nära att blifva
tillfångatagen af en Svensk hofman, Knut den lille. Norrby
lyckades emellertid att med sin flotta undsätta slottet. Han
bortförde derifrån de Svenske befälhafvarne och anförtrodde
det åt en Tysk, Berndt von Melen. Arvid, Westgöte fortsatte
efter hans afresa belägringen med ihärdighet, så att den 18
December von Melen nödgades uppgifva slottet. Han ingick då
sjelf i Gustafs tjenst. Några dagar derefter, sjelfva julaftonen,
ankom Norrby med sin flotta till skären, i tanka att ytterligare
undsätta slottet. Då Arvid märkte, att Norrby icke visste
slottets öfvergång, beslöt han att använda en krigslist. Vid
sundet till en vik, som går till slottet, gjorde han starkt
motstånd mot Norrby, liksom han fruktat, att denne skulle
kunnat komma till slottet. Norrby bröt sig med möda igenom,
och skickade en båt att underrätta om sin ankomst. En skytt,
okunnig om listen, fick emellertid det infallet att skjuta
ned den hatt, hvarmed båtfolket gaf tecken. De märkte då oråd
och underrättade Norrby om faran. Han måste då slå sig ut
igen. Men nu angrep honom Arvid så mycket häftigare i sundet.
Det var med förlust af 600 man, som norrby ändtligen undkom.
På den svenska sidan föllo endast 13.
Sedan gustaf befriat fäderneslandet från utländskt våld, begynte
han att införa den evangeliska läran. Hans förnämsta motståndare
var Brask, en man lika ståndaktig som klok och nitisk. Han
varaf öfvertygelse catholik, och ansåg kyrkan såsom den högsta
makten på jorden. Med oro och ångest såg han gustaf Alltmer
inkräkta på kyrkans område, och skref derföre allvarsamma
bref till honom, bedjande, varnande, hotande. Men Gustaf fullföljde
sitt mål kraftfullt och utan tvekan. Vid den märkvärdiga riksdagen
1527 i Westerås gaf Gustaf dödshugget åt hierarchien. Biskoparne
måste der afstå sina fasta slott åt kronan. Endast med yttersta
svårighet och med de bittraste känslor öfverlämnade Brask
sitt Munkeboda. Konung Gustaf förtörnades öfver hans tvekan
och fordrade en borgen, att han intet fiendtligt mot regeringen
skulle företaga. Åtta riddare iklädde sig denna, och biskopen
återvände föga nöjd till sitt stift. Då konung Gustaf kort
efter riksdagen kom till östergötland, emottog honom biskopen
med den största vänlighet och välvilja. Han anrättade ett
präktigt gästabud i biskopsgården, och visade sig så munter,
att konungen mycket talade och skämtade med honom. Då biskopen
såg konungen vid godt lynne, bad han honom befria de åtta
riddarne från sin borgen. Konungen gjorde det genast. Nu begynte
Brask tala om Gottland, och yttrade, att det, ehuru det lydde
under Danmarks verdsliga styrelse, likväl hörde till Linköpings
stift. Han bad derföre om tillstånd att få fara dit och visitera
kyrkorna. Gustaf biföll det gerna.
Efter konungens afresa samlade biskopen från kyrkorna en mängd
dyrbarheter och penningar, hvilka nedpackades i stora kistor
och fördes till Söderköping. Der gick biskopen med de samlade
skatterna ombord. Efter någon tids uppehåll på Gottland, begaf
han sig till Danzig. Han dog i Polen, trogen sin catholska
tro.
Då Gustafs thron skakades af Blekingsbonden Dacke, gingo oroliga
rörelser äfven genom Östergötland. Måns Johansson skulle med
en del af konung Gustafs här infalla ifrån Östergötland ned
i Småland. Men i Kisa socken blef han af bönderna kringvärfd
med bråtar. Endast derigenom, att en bonde visade honom en
utväg, kunde han rädda sig. Likväl anföllo honom bönderna
och tillfogade honom ett stort nederlag, så att han endast
med en lemning af folket återkom till Linköping. Dackens anhängare
ströfvade långt upp i Östergötland. Äfven då konungen sjelf
infann sig i detta landskap, visade sig allmogen missnöjd
och färdig till uppror. Gustaf tänkte då med allvar att öfvergiva
Sverige. Likväl lät han sina vänner beveka sig att ännu en
gång göra ett försök att kufva de vilda bönderna. I Östergötland
hade den stora hufvudhären samlat sig. Svante Sture förde
befälet öfver den afdelning, som låg i Söderköping, Lars Siggesson
och Johan Thuresson öfver den i Wadstena De tågade om våren
1543 nedåt landet, och då de nu handlade med stränghet och
ordning, var skyndsamt hela upproret tillintetgjort, isynnerhet
sedan Dacke sjelft stupat.
Konung Gustaf utnämnde sin son Magnus till hertig af Östergötland.
Denne olycklige furste, som stundom var vansinnig, vistades
oftast på Wadstena, hvars slott Gustaf sjelf låtit uppbygga,
och der han firat sitt biläger med sin tredje gemål Cathrina
Stenbock. Hvad som bidrog att öka hertigens vansinnighet var
den omständigheten, att han låtit beveka sig att underskrifva
den hertig Johans dom, hvarigenom konung Erik XIV och ständerna
dömde honom till döden. Ifrån fönstren i Wadstena slott, likasom
från fönstren i Kungsbro gård vid Motala elfs utlopp i Roxen,
der han likaledes tidtals bodde, tyckte han sig se en hafsfru,
som ville locka honom till sig i vågorna. Den arme Östgötahertigen
slutade först 1595 sitt bedröfliga lif.
Förgäfves hade Erik XIV:s flottor vunnit lysande segrar öfver
Danskar och Lybeckare. Den tappre Rantzau inföll i November
1567 genom Småland in i Östergötland. Wadstena, Linköping,
Söderköping och en del af Norrköping blefvo då uppbrände,
och den Danske fältherren tog sitt högqvarter i Skenninge.
Erik skickade Per Brahe och Hogenskild Bjelke i spetsen för
trupper till Östergötland. De lägrade sig vid Kungsnorrby,
troende sig säkra genom Motalaån, som skiljde dem från fienden.
Men Rantzau gick öfver elfven vid ett vad och angrep Svenskarne
så oförberedde, att de icke ensa försökte något motstånd.
Som de icke alla i hast fingo reda på strumpor och skor, begynte
de att springa barfotade i snön. Men då detta blef för kallt,
satte de sina vantar på fötterna och sprungo så länge de orkade.
Rantzau tog all tross, fältkassan och kanonerna. Men bönderna
i södra Östergötland och Småland samlade sig, fällde bråtar
på vägen och förde ett småkrig, hvaraf Rantzau led mycket.
Då konungen sjelf nalkades med en stor här, bröt Rantzau upp
för att fly. Han kom till Småland, der han endast med största
svårighet slog sig igenom.
Erik hade emellertid genom sina vansinniga gerningar ådragit
sig sina bröders missnöje. De begynte att tänka på hans afsättning.
Medan Erik firade sitt bröllop i Stockholm, redo hertigarne
Johan och Carl med sitt folk från Eskilstuna till Östergötland.
Hertig Carl öfverraskade och intog Wadstena slott. Dit samlades
derefter en mängd af herrarne, och der fattades det offentliga
beslutet att afsätta konung Erik. Johan och Carl öfverenskommo,
under en gammal ek, att, när företaget lyckats, regera gemensamt.
Till tecken af förbundet fästade de eklöf i sina hattar. Den
mördade Svante Stures enka, Märta Lejonhufvud, hade också
infunnit sig, eldad af sorg och hämd mot sin makes och sons
mördare. Hon lånade hertigarne mycket reda penningar, bland
annat de tusen mark silfver, som konung Erik betalat henne
till försoning af morden. De penningar, som myntades af detta
silfver, kallade folket för blodklippingar. Hertig Magni skatt
blef tagen, äfvensom hertigarne sjelfve och de fleste förnäma
herrarne gåfvo sitt silfver till myntning. Med dessa penningar
bedrefs brödrakriget. Östergötland förenade sig skyndsamt
med hertigarne, och Stegeborg öppnade frivilligt sina portar
för hertig Carl. Bröderna tågade derefter genom Södermanland
upp till Stockholm, der Erik i September blef tillfångatagen.
Efter Johan III:s död lefde enkedrottningen Gunilda Bjelke
oftast på Bråborg, och prinsessan Anna på Stegeborg. Den lifliga
prinsessan hade här låtit fullborda det i den tidens häfder
så ryktbara “onsdagsbröllopet”, der Sigrid Brahe förmäldes
med Johan Gyllenstjerna. Hon besökte sin döende styfmoder
på Bråborg 1597, då hertig Carl helt oförmodadt infann sig
på Stegeborg och ransakade der efter misstänkta papper. Prinsessan
blef ganska missnöjd med sin farbroders djerfhet. Konung Sigismund
ville också sätta gränser för den, då han följande året begaf
sig till Sverige med sin flotta. En storm hade skingrat densamma,
så att det skepp, hvarpå han sjelf befann sig, ensamt den
22 augusti ankom till Stegeborg. Hans syster emottog honom
der. Småningom och efter några dagar samlades de öfriga skeppen
äfvenledes dit. Hertig Carl begaf sig till Linköping, der
han hade 3500 man fotfolk och 2000 ryttare. Allt krigsfolk
i östergötland strömmade dessutom dit. Han uppbröt den 7 September
med denna styrka emot Stegeborg, sedan flere underhandlingar
fruktlöst aflupit. Tidigt på morgonen, medan dimma ännu låg
öfver nejden, framtågade han emot slottet. Så snart dimman
skingrat sig, märkte hertigen, att han befann sig i en svår
ställning och var kringränd av fienden. Också begynte snart
anfallet, och hertigens folk råkade genast i oordning. Han
skulle lidit ett stort nederlag och troligen sjelf måst gifva
sig, om icke den menskligt sinnade konung Sigismund befallt
sitt folk att skona Svenskarne, Carl begagnade sig af konungens
mildhet och drog sig skyndsamt ur fällan. Men han uppgaf derföre
icke sin sak, utan slog läger vid Mem. Då konung Sigismund
natten emellan den 20 och 21 September uppbröt från Stegeborg
och tågade till Linköping med sin här, skyndade hertigen efter.
Konungen uppställde sin här vid de tvenne broar, som leda
öfver Stångån vid Linköping. Hertig Carl var öfverlägsen i
antal, och då han stod på andra sidan om ån, hade han fördelaktigare
ställning. En bonde, som var serdeles välbekant med belägenheten,
åtföljde hertigen och gaf honom underrättelser. Det var en
stark dimma den 25 September, men från en höjd, kallad Gumpekulla,
öfversåg bonden dimman och beskref, efter fanorna, Sigismunds
ställning. Borgmästaren i Linköping säges också hafva lofvat
att gifva tecken med klämtning i stadens kyrktorn, då det
för hertigen skulle vara förmånligast att angripa. Sedan Polackerne
någon tid stått i full slagtordning, gingo de tillbaka till
staden. Just då skingrades dimman, och hertigens här blef
synlig. Polackerne måste sålunda åter till häst för att antaga
den förra slagtordningen. I början tycktes de hafva någon
framgång; men då Carls hurtigaste befälhafvare, Anders Lennartsson,
Nils Germundsson o. fl., gjorde sina anfall, måste polackerne
vika. Nils Germundsson lyckades att taga Polackernes artilleri
och förstöra deras krutförråd. Anders lennartsson kastade
Westgöterna, som anfördes af Göran Posse, tillbaka öfver den
ena bron, hvarvid en förfärlig trängsel uppkom och de flyende
ledo ett betydligare nederlag. Polackerne försvarade sig en
stund ur några qvarnhus på andra sidan bron. Men då några
kanoner framfördes, antände de qvarnhusen och fortsatte sin
flykt till staden. Sigismund måste begära stillestånd, och
skickade sin tjenare Arvid Svan i detta ärende. Hertigen ingick
derpå, ehuru just under samtalet en förrädisk kula studsade
emot hans harnesk.
Följden af denna strid, den sista stora inhemska inom fäderneslandets
gränser, var den, att konung Sigismund måste underkasta sig
allt, hvad hertigen föreskref, och utlemna sina trognaste
anhängare. Slaget vid Stångebro medförde aålunda för honom
kronans förlust. Ty om han äfven efter slaget vid Stångebro
stannat qvar i Sverige, hade han endast förblifvit en skuggkonung,
Sigismund beslöt derföre att hellre frivilligt lemna Sverige,
och smög sig, under mångahanda förevändningar, med sitt folk
till flottan, der han gick ombord och seglade hem till Polen.
Nu fattade Carl egenmäktigt regeringstömmarna. De åt honom
öfverlemnade rådsherrarne bevakades strängt, och rannsakning
och dom med dem utsattes till riksdagen i Linköping 1600.
Domstolen utgjordes af 156 personer af alla stånd. Herrarne
försvarade sig med all den styrka, som en högre bildning och
öfvertygelse om rättvisan af deras sak kunde ingifva dem.
Men hertigens beslut var oåterkalleligt. Alla försök att rädda
dem voro förgäfves. Hertigen föraktade deras hustrurs och
biskoparnes förböner. Så snart domen fallit såsom hertigen
önskade, befallte han att den skulle verkställas.
På Linköpings torg var en spetsgård, inom hvilken rådsherrarne
fördes den 20 Mars. Den allmänt aktade Gustaf Baner, den vise
Erik Sparre, den frimodige Sten Baner och den ädle Thure Bjelke
samt catholiken Bengt Falk halshöggos, om än i många fall
med rätta, förtjente af den ärelystne hertigens vrede, dock
i det hela oskyldiga offer för sin politiska öfvertygelse.
Östergötland hade blifvit bestämdt till hertigdöme åt Johan
III:s - son Johan. Denne svage furste, om icke helt och hållet
vansinnig såsom hertig Magnus, egde dock hvarken snille eller
anlag att styra ett land eller ett landskap. I några fälttåg
utmärkte han sig mindre såsom skicklig anförare än såsom en
välmenande man. Han blef förmäld med den olyckliga prinsessan
Maria Elisabet, som med ett ömtåligt lynne under hela sitt
äktenskap endast klagade och knotade. Bråborgs slott blef
anslaget till lifgeding åt denna Carl IX:s dotter. Hertigen
afled på Bråborg 1618, och hans gemål följde honom inom några
månader. Gustaf II Adolf återfick sålunda ÖstergötIand till
kronan, och det har sedermera icke varit afsöndradt.
Östergötland har icke af någon fiende varit angripet i de
senaste århundradena, undantagande af Ryssarne, då deras galerflotta
efter Carl XII:s död åt honom tände sina dödsoffer på de härjade
kusterna. Norrköping och Söderköping blefvo då brända. I Konungsunds
socken gåfvo sig åtskilliga af den förskräckta allmogen åt
Ryssen. En kommission nedsattes sedermera att undersöka böndernas
förhållande, hvilken dömde bonden Sven i Tomta till döden
och en länsman till gatulopp.
I senaste tider hafva Sveriges krigare i Östergötland utfört
en varaktig men fredlig bedrift: Göta kanal.
FORNLEMNINGAR
Linköpings Domkyrka, som äfven kallas S:t Pers, anlades, som
man förmodar, i konung Sverker den gamles tid. Byggnaden fullbordades
under de senare regenterna, hvilka, liksom täflade att förse
den med rika skänker. Hon är byggd af huggen täljsten. Taket
består af 27 hvalfbågar, och 30 fönster insläppa dagen uti
densamma. Altartaflan är målad af Hemskerle. En Holländare
skulle öfverföra denna tafla till Nowgorod. då Johan III 1581
förmådde Holländaren att sälja den för 1200 tunnor hvete.
Denna tafla har likväl i senare tider blifvit flyttad till
sidan af kyrkan, där hon har bättre dager. Altaret prydes
i stället af Byströms sköna grupper: Tron, Hoppet och Kärleken.
Åtskilliga furstlige personer och märkvärdiga män hafva här
blifvit begrafna.
Alvastra kloster utgör en af Sveriges
vackraste ruiner. I klosterkyrkan begrofvos de flesta konungarna
af Sverkerska ätten. I senare tider har likväl ruinen blifvit
så vanhelgad, att Sverkers grift förvandlats till rotkällare.
Wreta kloster innehåller också
åtskilliga konungagrafvar. Denna kyrka är väl bibehållen och
i senare tider förskönad. Sjelfva klostret blef under reformationen
indraget. Likväl bodde konung Gustafs svärmoder, fru Ebba
Lejonhufvud, som icke ville öfvergifva catholska läran, härstädes
ända till sin död 1549. Klosterträdgården blef af Gustaf II
Adolf bortskänkt, och lades sedan under Stjernarps gods.
Askeby kloster nedbrann kort efter
indragningen, så att nu deraf inga ruiner finnas. Bjälbo kyrka
eger i tornet några inredda rum, som skola varit begagnade
under den påfliga tiden. Man tror, att ett stenröse bredvid
kyrkan skall utvisa stället för den fordna kungsgården. Stegeborg vid Slätbaken, anlades
i Carl Knutssons tid. I historien förekomma de belägringar
och strider, som der egt rum. Hertig Adolf Johan, Carl X:s
broder, erhöll slottet i förläning. Efter hans tid förföll
det, och under konung Fredrik fördes derifrån byggnadsämnen
till Stockholms slott. Emellertid qvarstår ännu en ansenlig
ruin.
Wadstena slott uppbyggdes af konung
Gustaf I. Det förekommer ofta under denne konungs regeringstid,
såsom vistelseort för hofvet. Här tilldrog sig det bekanta
kärleksäfventyret emellan Johan af Ost-Friesland och prinsessan
cecilia. Efter sin hemkomst från Turkiet mötte Carl XII på
Wadstena slott sin syster Ulrika Eleonora.
Bråborgs slott har varit ett gammalt
jarlasäte. Det blef anslaget såsom enkesäte åt drottning Gunilda
Bjelke, och hon afled derstädes. Hennes son hertig Johan,
med sin gemål, tillbragte der äfven någon tid och afledo der.
Sjelfva slottet förstördes af Ryssarna vid 1719 år härjningar.
Johannisborg invid Norrköping uppfördes
av hertig Johan. Det förföll småningom och lemnades utan besättning.
Konung Fredrik tillät, att dessa murar begagnades till uppbyggande
af de publika husen i Norrköping efter 1719 års förstöring.
Det kopparbeslagna tornet qvarstod likväl till 1806, då det
antändes af åskan och nedbrann. Emellertid qvarstår ännu en
vacker ruin.
Ringstaholm, en fjerdingsväg från
Norrköping, beläget på en holme i Motala elf, har redan i
äldre tider blifvit förstördt, sedan det under Engelbrechts
tid varit lokalen för flera vigtiga tilldragelser.
Rönö slott på Wikbolandet, utmärkt
från samma tid, har förfallit, men lyder ännu under kronan.
Ramsborg vid Söderköping var fordom
ett vikingsbol. Ruiner deraf synas ännu på ett högt berg.
Munkeboda, biskop Brasks residens,
vid Roxen, har numera blifvit förvandladt till det sköna säteriet
Norsholm.
Kungsbro vid sjön Roxen, var fordom
ett ansenligt slott, först tillhörigt biskoparne, sedan hertig
Magnus. Carl XI har anslagit det till öfversteboställe.
Kungsnorrby vid Motala elf likaledes
en kungsgård, som nu blifvit anslagen till militärboställe.
Knäppingsborg nämnes som ett slott
vid Skänninge, hvarefter dock numera inga lemningar synas.
Etlaborg, icke långt från Bråborg,
utgör nu endast en gråstensmur, öfvervuxen med träd.
Hoff var en kungsgård, der hertigarne
Erik och Waldemar uppehöllo sig. Icke ens murarne qvarstå
derefter.
Motala kungsgård är också en af
Östergötlands gamla borgar.
Skäldovik, numera Skällviks kyrka,
har fordom varit ett befästadt slott.
Skärkind, ett gammalt Folkungasäte,
beläget i häradet af samma namn, har sedermera förfallit.
Arkelunds skans vid mynningen af
Bråviken anlades under Carl Gustafs tid, förbättrades i Carl
XI:s, men lemnades sedermera öde, så att den icke ens 1719,
då Ryssarne härjade kusten, gjorde dem något motstånd.
Lönö, på en holme i Bråviken, var
1719 ännu befästadt med 26 stora jernkanoner, dem en konstapel
ville ordna till försvar. Men då han lemnades utan hjelp,
kunde han icke hindra Ryssarne.
Ettersunds skans vid Bråviken egde
under Carl XII:s tid besättning, men har sedermera blifvit
öfvergifven.
Skenäs, nära Norrköping, ett slott,
som förstördes af Ryssarna 1719. Några skansar hade der blifvit
anlagda samma år, men kunde icke hindra fiendens framfart.
Dessa skansar iståndsattes under Adolf fredriks och Gustaf
III:s Ryska krig, men hafva sedermera alldeles förfallit.
Svanholm, Susenborg och Wårdsberg
hafva fordom varit befästade.
STATISTIK
Östergötland lyder under Linköpings stift och län. Det består
af 5,467 hemman med 2,159,942 tunnelands areal, och eger omkring
188,000 invånare. Pastoraternas antal är 109.
Linköping är den förnämsta staden, med 4,000 innevånare. Biskop
och landshöfding residera derstädes.
Norrköping, den största af Östergötlands städer, eger 12,000
invånare. Betydliga fabriker och i allmänhet kanske den största
industriella rörelse i Sverige utmärker denna stad.
Söderköping vid Göta kanal har nu endast 900 invånare. Dess
fordna betydenhet har försvunnit genom Norrköpings tillvext.
Skenninge med 1000 invånare. Stadens belägenhet på sjelfva
slätten har gjort den till medelpunkten för en stor kreatursmarknad.
Wadstena, märkvärdigt genom sina forntida minnen, isynnerhet,
det gamla klostret, dess adeliga jungfrustift, krigsmanshus,
arbetshus, kurhus och hospital för vansinniga, eger 1,800
invånare.
Motala köping med den dervid belägna mekaniska verkstaden
hafva i senare tider genom Göta kanal uppkommit.
Göta kanal, som tillsammans med Trollhätte kanal och de sjöar
och elfver, till hvilka de ära ledda, bildar ett föreningsband
mellan Östersjön och Nordsjön, genomskär med sin östra gren
Östergötland. Denna gren blef först 1832 alldeles fullbordad.
Från Motala vid Wettern flyter den genom sjöarne Boren, Roxen
och Asplången och har vid Mem sitt utlopp i Slätbaken. På
denna sträcka, 4 2/3 mil, har kanalen 37 slussar. Oerhörda
summor har kanalarbetet kostat. Man måste likväl beklaga,
att ej staten varit mäktig af ännu större uppoffringar, så
att kanalens ändamål fullkomligare kunnat uppnås. Ty blott
smärre fartyg kunna nu der passera, emedan den endast har
10 fots djup, längden i slussarna blott är 120 och bredden
24 fot.
I norra delen af Östergötland äro några förträffliga bruk
belägna, hvaribland Finspongs, Boxholms, Godegårds och Sonstorps
jernbruk. Åtvidabergs kopparverk och Gusums messingsbruk äro
likaledes belägna i denna provins.
SEDER OCH FOLKLYNNE
Östgöterne bebo ett af Sveriges bördigaste trakter, och äro
i allmänhet välmående. Man finner i olika delar, af provinsen
olika nyanser i allmogens lynne och karakter, ehuru grunddragen,
deruti äro gemensamma. I allmänhet utmärker sig Östgöten genom
en viss sjelfständighet, hvilken hos de blott jordbrukande
bönderna på den bördiga slätten ger sig tillkänna genom dryghet
i tal och väsende. I skogs- och bergsbygden är allmogen, liksom
vanligtvis i dylika trakter, mera liflig, tillgänglig och
fyndig än den mer långsamme, betänklige och gravitetiske inbyggaren
på slätten. Detta gäller till någon del äfven om skärgården,
hvars invånare i allmänhet äro glada och trefliga, endast
med undantag af några få orter, der “Skärkarlarnes” slutenhet
och skygghet för fremmande går nästan till löjlighet. Men,
likasom flerestädes i Sveriges kustprovinser, träffar man
äfven här personer bland allmogen, hvilkas naturligt sunda
förstånd och observationsförmåga, genom resor och beröring
med menniskor af olika slag och klasser, ernått en hög grad
af skärpa. I allmänhet finner man hos provinsens allmoge mycken
redbarhet och mycket afseende på det passande, på det yttre.
- resande hafva velat finna åtskilliga likheter mellan Småländingar
och Skottar, dem de jemfört hvarandra. Den, som är road af
dylika, alltid vanskliga jemförelser, skulle kunna utsträcka
denna äfven till begges grannar, Engelsmän och Östgöter. Man
skulle åtminstone kunna finna en slags likhet i gränsboernes
ömsesidiga förhållande till hvarandra: samma afundsamhet som
emellan de bägge fordom skilda staternas invånare, herrskar
här mellan de begge Svenska grannprovinsernes; och lika beskaffade
beskyllningar, som i det Brittiska riket vexlas mellan de
begge grannfolken, vexlas här mellan grannprovinsernas allmoge.
Östgöten, med sin antagna värdighet i det yttre och stolthet
öfver sin provins och dess öfvervägande naturförmåner, ser
med en viss förnämhet ned på de mera lifliga, rörliga och
näriga Småländingare, hvilka med sin större drift, tarflighet
och lätthet att finna sig i omständigheterna, i många fall
och till sina grannars förtret, taga försteget för dem. Troligen
finner man ingenstädes i Sverige råda så mycken sjelfbelåtenhet
och en så allmän högdragenhet som i Östergötland; men den
uppenbarar sig dock icke i vidrigt skryt; och om man undersöker
den nogare, så skall man ofta finna, att den grundar sig i
medvetande af sjelfständighet; likasom bakom den ofta gömmer
sig mycken naturlig godsinthet. Östgöten - åtminstone slättbon
- är af naturen mycket konservativ och fallen att oskäligt
och i allt blott följa fars och farfars exempel.
Numera finnes ingen egentlig provinsdrägt för Östergötland,
så att man till och med i några trakter finner allmogen sön-
och helgedagar klädd helt och hållet i likhet med bruket i
städerna. I flere provinsens kuperade och vackra trakter är
allmogens utseende ganska fördelaktigt, och på slätten, liksom
allestädes i flacka trakter, mer alldagligt. Qvinnorna pläga
här vanligen bära sina bördor på hufvudet.
Dialekten är egen. Vore ej uttalet så bredt och långdraget,
skulle den ej sakna likhet med den raskare Wermlandsdialekten,
sådan den uttalas i vissa trakter. Vokalen a i slutet af ord
förändras ofta till e, serdeles i verber, såsom kunne, göre,
i stället för kunna, göra. Vokalerna få en starkare tonvigt
och uttala, mera släpigt långsamt än annorstädes i södra och
mellersta Sverige. Detta och det egna uttalet af bokstaven
l (ungefär likt det Norska) är det som af Östgötskans egenheter
först ådrager sig en främmandes uppmärksamhet. Provinsdialekten
egnar sig, oaktadt det breda uttalet, serdeles väl för det
humoristiska och komiska.
