Landet runt.

Orsa (text från 1856)



Orsa socken, hvilken har sitt namn af den härigenom löpande Oreån, är troligen en af de äldre bebyggda trakterna i öfra Dalarne, ehuru man i efterlemnade handlingar icke finner dess namn förrän i ett köpebref af 1325, der en Olavus, Rector ecclesiae Orosum, förekommer. Ända till 1607 var One annex till detta pastorat, som oaktadt denna betydliga förminskning sedermera dock upptager 22 qvadratmil. En af dess kyrkoherdar, h:r Sten, har genom sin delaktighet i Daljunkarens uppror förvarat sitt namn till efterverlden; ehuru gripen 1527 och ställd till ansvar skall han hafva blifvit skonad till lifvet. En half mil från kyrkan finnas några obetydliga lemningar efter Orsa skans, hvilken 1657 uppkastades i och för afvärjandet af Norrmännens befarade infall och sedermera 1677 på Karl XI:s befallning iståndsattes för att derefter småningom förvittra. Sistnämnda år yppades äfven i denna socken det bedröfliga trolldoms väsendet, ehuru ej i så hög grad som i Mora, der äldre qvinnor brändes knipptals utmed elfstranden, hvarest platsen för deras bål ännu kan utvisas. Orsa, som med Skatunge kapell utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen med cirka 4,500 innevånare på en areal af 529,439 tunnland, hvaraf 35,000 sjöar och kärr, skall fordom hafva varit vida mer bebodd, och förmenas digerdöden hafva varit en af de mest inverkande orsakerna till denna minskning i innevånarnes antal. På de aldrasista åren har härstädes en allvarligare kyrkoschism uppstått, hvilken, oaktadt flera vidtagna, mer och mindre kloka, åtgärder, syres tyvärr allt mer gripa omkring sig.

Derigenom att den rådande jordmånen är sandmylla, blandad med något klappur och kalksten, är bördigheten här något större än i de öfriga socknarna af Ofvan-Siljans fögderi. Men åkerbruket är dock så inskränkt, att det ej på långt när förslår till innevånarnes uppehälle, hvarföre dessa måste vara betänkta på andra utkomstkällor. Den egentligaste och förnämsta bland dessa är slipstenstillverkningen. Vid Kallmora och Aberga byar finnes ett mäktigt sandstenslager, hvari ett betydligt antal slipstensgrufvor bearbetas. Stenen består af tvenne slag; det ena, lösare, rödaktigt och rätklufvet, faller sig lättare i arbetet både att bryta och hugga; det andra, nästan grått och mindre klyftigt, är svårare och mindre tjentigt att använda. I och för grufvornas bestånd samt arbetets afsättlighet äro vissa stadgar öfverenskomna och föreskrifna, så att hvarje bonde ej eger att bryta mer lin ett visst kubikmått och dessutom är vid vite hindrad att till salu utbjuda odugliga arbeten. Oaktadt på sednare tider all sterhuggning varit förbjuden i boningshus och ladugårdar, utan endast tillåten i serskilda, dertill bestämda stugor, har detta visserligen indrägtiga och för allmogen nästan oumbärliga näringsfång bedröfliga följder och inverkningar på dess helsa och lifslängd. Så väl det tunga arbetet i sjelfva grufvorna och det iskalla vattnet derstädes, hvilket utgör arbetarens dryck, som ock synnerligast det under hackningen af stenarne inom de trånga stugorna inandade slipstensdammet verka så förstörande, att man anmärkt, det de äktenskap, som genom döden upplösas, till trefjerdedelar komma af mannens död. Derföre är äfven slipstenslungsot den vanliga benämningen på dessa inom denna socken så ofta förekommande bröstsjukdomar, hvilka merendels före det 30:de året skörda sina offer. - I Myr-, Loven- och Lösanbergen anträffas äfven lerskiffer, som användes till brynsten.

I Elfdalen, Mora, Sollerö, Wenjan och Orsa talar allmogen sinsemellan det gamla dalspråket, och hvardera socken har sin serskilda dialekt eller "sockenmål", ehuru Sollerö- och Wenjansmålen i det närmaste sammanfalla med Moramålet. Skillnaden emellan de öfriga är icke obetydlig, emedan en stor mängd af ord och benämningar, äfven på de vanligaste föremål och redskap, äro alldeles olika, hvarföre de serskilda sockenboarne knappast skulle kunna förstå hvarandra, om de icke emellanåt togo sin tillflykt till svenskan, som af alla begripes och talas ganska väl, möjligen med undantag af äldre qvinnor och smärre barn, som icke varit utom sockengränsen. Märkeligt är bibehållandet i Dalskan af en myckenhet sedan långa tider alldeles förlorade böjningsändelser samt äfven ord och ordrötter, som nu endast kunna återfinnas i fornålderns rika isländska litteratur. Såsom ett språkprof på Orsadialekten må här anföras den bekanta folkvisan, ehuru något försvenskad, hvars vackra melodi och egna ord just i denna socken hafva sin upprinnelse:

Kristallen den fina, som solen månd' stjina,
Som stjernora blankas i stjin.
Jag voit af en flicka, rätt ärlig och kärlig
Uti denna vår bi.
Ack, um voi kum till älskogsblomtna:
Om du vore vännen min och aldrakärestan min,
Fer reda, reda roser, fergillande guldskrin.

Moderkyrkan har på sista åren undergått en betydlig reparation och blifvit försedd med ett nytt torn, hvarigenom den nu är en af Dalarnes vackraste helgedomar med sina ståtliga stjernhvalf och smäckra pelare. Äfven Skatunge kapellkyrka är under sista årtiondet nybyggd af sten och i all sin anspråkslöshet rätt vacker, der den ligger på höjden och skådar utåt Skatungsjön.

Inom socknen och nära Skatungen vid Ore-elfven befinnes Fredshammars jernbruk med 7 härdar och 4 hamrar samt 3000 skeppund privilegierad tillverkning af eget tackjern från Jekholms och Bäcka masugnar, af hvilka den sednare ligger utmed Orsasjön, den förra deremot i Rättvik. Verket är för närvarande tillhörigt brukspatron C. H. Johanssons konkursmassa; vintertiden transporteras jernet på släda till Gefle, men sommartiden på fartyg öfver Siljan och utför elfven till Båtsta,hvarifrån det sedan forslas till Westerås.