Denna, mellan Gottland och fasta landet belägna ö är skild
från det sistnämnda genom ett sund, som mellan Färjestaden
på Öland och Calmar är 3/4 mil bredt, men ännu smalare ett
par mil ofvanföre, der det blott utgör 3/8 mils bredd. Ehuru
Öland håller ej mindre än nära 14 mils längd, sträckande sig
parallelt med fasta landets kust, är det likväl ej bredare
än högst 1 1/2 mil (från Mörbylånga skans till Brunneby strand),
och dess minsta bredd utgör 3/8 mil. Dess areala innehåll
är 12 qvadratmil.
Öland har ett alldeles eget utseende, hvilket så mycket snarare
faller i ögonen, som ön är så liten och flere partier sålunda
kunna lättare på en gång öfverskådas. Längs utåt vestra sidan
af ön sträcker sig en höjd, kallad Vestra Landborgen, hvilken
på somliga ställen sakta sluttar ned emot stranden, på andra
åter är lodrätt afbruten i branta klippväggar. På denna landhöjd,
merändels vid dess öfversta kant, fortlöper en sandås, rundt
omkring ön, i en oval ring, äfven utmed östra sidan, der den
dock är lägre och stundom afbruten, och får der namn af Östra
Landborgen. På dessa landborgar löper öns landsväg. Den vestra
öns största höjd uppstiger till omkring 112 Pariserfot; derifrån
har hela landet en sakta lutning åt östra hafsstranden; dock
så att mellersta landet är mera horizontelt, men afsluttningen
närmare östra stranden mera påskyndad. Landet emellan begge
landborgarne kallas Midtlandet, och det medlersta åter derutaf,
hvilket har så tunn mullbetäckning, att det är odugligt till
odling och endast utgör en mager betesmark, kallas Alvaren.
Denna Alvar intager dock ej alltid just midten af ön, ej heller
är den öfverallt sammanhängande. Än vidgar den sig, nästan
ända fram till landborgen, än sammandrager den sig mer. I
norr lemnar den rum för skogar, åt söder har den största vidden.
Det är en vidsträckt slätt, ett slags allmännings-bete för
ön, alldeles utan skog. Mellan Alvaren och landborgen ligga
öns flesta byar; mera sällan ligga gårdar nedanför den sistnämnde.
Detta kustland, mellan hafvet och landtborgen , är dock det
mest fruktbärande på ön, och synbarligen tillkommet genom
tillandningar. Det har en olika bredd, stundom närmare 1/8
mil, och upptages af åkrar, ängar och smärre skogar, mest
af löfträd.
Hela Öland utgör, likasom Gottland, ett öfvergångs-kalkberg,
men skiljer sig derifrån och liknar mera våra öfriga öfvergångstrakter
deruti, att kalklagret stundom underbäddas af lerskifferlager,
hvilket är starkast, der landet kommer närmast intill fasta
landets tydligen uppstående grundberg. Der ligger ett mäktigt
alunskiffer-lager, som meddelar denna trakt en med medlersta
Sveriges öfvergångstrakter liknande beskaffenhet, hvaremot
längre i norr, der alunskiffern förlorar sig, beskaffenheten
mera närmar sig Gottlands. Äfven har man i sednare tider på
ett eller annat ställe funnit ett underliggande bottenlager
af sandsten. Kalkstenslagret har tvenne hufvudhvarf: ett rödbrunt,
som är det öfversta, och ett grått. Det är på midtlandet blott
höljdt af en grund mullbetäckning. På Alvaren ligger det ofta
alldeles blottadt, och närer endast glest uppskjutande grässtrån
och smärre vexter.
BERG, som uppstiga till någon höjd öfver landborgen, saknas.
Sjöar eller Träsk förekomma här ganska sparsamt. Endast i
norra delen finnes 2:ne små, och en större, Hornsvikens sjö
nära 1/2 mil lång, 1/4 mil bred. Ingen enda ström finnes,
om man ej så skall benämna Hornsvikens korta utlopp i hafvet
hvilket kallas Ålkistan.
Historia
Öland har haft befolkning från urminnes tider. Ragnar Lodbroks
söner härjade det. Under namn af Eovland förekommer det i
Wulfsteins reseberättelser för kung Alfred den store i England.
Från christendomens första införande i landet förvarar Öland
inga serdeles minnen. Under Medeltiden utgjorde det ett föremål
för de förnäma herrarnas lystnad. Hertigarne Erik och Waldemar,
Birger bröder, erhålla det på sin lott, då riket delades dem
emellan. Hertig Waldemar höll sedermera hof på Borgholm, som
efter hans död innehades i flere år af hans enka, furstinnan
Ingeborg. Digerdöden gjorde här stor förödelse, och ännu visar
allmogen på Persnäs kyrkogård en stenhäll kallad Digerflisa,
på hvilken alla de, som öfverlefvat digerdöden på Öland, kunnat
rymmas. Elfva år derefter härjades Öland af Danskarne, under
kung Waldemars ryktbara Gottlandståg.
Bo Jonsson Grip hade sedermera Öland i förläning intill sin
död, och derefter blef det intaget af den förrädiska Magnus
Gren. Carl Knutsson beslöt att belägra förrädaren på Borgholm.
Carl ankom dit med sin flotta. En dimma gynnade hans landstigning.
Slottet uppgafs och Carl Knutsson erhöll det sjelf i förläning.
Han satte sin måg, den tappre Erik Eriksson Gyllenstjerna,
till befälhafvare deröfver. Denne blef sedermera belägrad
af konung Christian, som vid detta tillfälle åtföljdes af
Magnus Gren, den der öfverlupit till honom. Gyllenstjerna
nödgades dagtinga, men vilkoren brötos af Danskarna, som icke
kunde återhålla sin roflystnad, vid åsynen af ett kärl med
mynt.
Erkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstjerna flydde från sina ärelystna
planer till Öland, der han på Borgholm uppgaf sin oroliga
anda. Ivar Axelsson Tott innehade sedan både ön och slottet,
der han blef belägrad af Sten Sture den äldre, som också slutligen
intog slottet. Danskar och Svenskar kämpade sedermera om Öland
och egde det ömsevis, tills amiral Norrby lenmade det åt sitt
öde, och Gustaf den förstes höfding, Arvid Westgöte, som förut
intagit Calmar, infann sig på Öland och emottog dess innevånares
trohetsed för sin konung. Erik XlV hade, såsom kronprins,
Öland i förläning.
Under Eriks regering blefvo Ölands farfatten, serdeles omkring
den ensliga Jungfrun, skådeplatsen för många lysande bedrifter
till sjös. Den tappre amiralen Jacob Bagge ankom hit med Svenska
flottan 1563, för att fördrifva Danskarne, som landstigit
och härjat på Öland. Wid södra udden träffades flottorna,
och striden varade en hel dag. Intetdera partiet kunde tillskrifva
sig segern. En Dansk vice amiral Bilde blef skjuten, och amiral
Peder Skrams skepp blef illa tilltygadt. Äfven tvenne Svenska
skepp skadades.
Följande året utlopp Svenska flottan ånyo, då Bagge hissade
sin amiralsflagga på ett det största skepp, som beseglat Östersjön,
Mars Jutehataren af 200 kanoner. Danska och Lybska förenade
flottorna träffades emellan Gottland och Öland. En storm hade
skingrat de Svenska skeppen, men några de bästa voro likväl
tillsammans den 30 Maj. Genom en skicklig manöver, som gynnades
af vinden, trängde Bagge de förenade flottorna emot Ölands
norra udde och sköt ett Lybskt skepp kalladt Långa Barken,
i sank. Natten afbröt den sålunda började striden. Men följande
dagen då Bagge angrep, kastade sig vinden, så att Svenska
amiralskeppet blef något skildt från de öfriga. Lybeckarne
försökte flere gånger äntra, men blefvo afslagne. De omgåfvo
Mars Jutehataren på alla sidor, men denne affärdade det ena
fiendtliga skeppet efter det andra, så att det såg ut, som
det enda Svenska skeppet skulle blifvit segrande. Men i detsamma
föll en Lybsk “feuerboll” om bord och träffade en krutfjording,
som straxt antändes. Elden grep derefter hastigt omkring sig.
Då beslöt Bagge att gifva sig fången med sitt manskap. Hon
gick ombord på Lybska amiralskeppet, medan Lybske amiralen
störtade om bord på det brinnande Mars Jutehataren, för att
plundra. Men i detta ögonblick sprang Jutehataren i luften,
så att Lybska amiralen tillika med en mängd både Svenskar
och Lybeckare förgingos.
Svenska flottan erhöll sedermera trenne befälhafvare, men
desse voro oense. De höllo undan för Danskarna, som landstego
och härjade på Öland. Då skickade konungen den ädle Clas Christerson
Horn att taga befälet. Denne träffade Svenska flottan, 28
skepp, vid Ölands norra udde, Om morgonen den 12 Augusti kom
hela fiendtliga flottan af 40 skepp emot honom med stark vind,
så att Horn fann rådligast att segla undan mot Gottland, tills
vinden vände sig. Så snart detta inträffade kastade han om
och angrep fienderna, som höllo undan till Ölands norra udde.
Invid ön Jungfrun fattade Danskarne stånd, och en häftig strid
begynte. Den fortfor äfven följande dagen. Under tiden afvaktade
konung Erik i Calmar med bekymmer underrättelser om stridens
utgång. Han beslöt att skynda Öland till understöd. I spetsen
för en “geswader ryttare och 3 fänikor knektar” ilade konungen
öfver sundet, samlade till sig Ölands allmoge och ryckte till
stranden, utanför hvilken sjöstriden försiggick. Med dragen
värja; omgifven af blanka ryttare, satt konungen och åskådade,
huru Svenska flottans öde afgjordes. Snart drefvo fiendtliga
vrak emot kusten, och fienderna flydde, sedan de förlorat
slaget och flere af sina bästa skepp.
Det tvenne följande åren föreföllo äfvenledes strider; men
vid Öland afgjordes ingen större sjöstrid. Wid Böda hamn hölls
en skarp skärmytsling. Svenska flottan hade alltjemt varit
öfverlägsen.
Konung Johan III hade en serdeles vård om Öland, emedan han
ämnat det till lifgeding åt sin gemål Cathrina Jagellonica.
Presterna visade också sin tacksamhet emot honom, genom den
tillgifvenhet de visade för hans Liturgi.
Mot slutet af Carl IX:s regering, sedan konung Christian af
Danmark genom förräderi bemäktigat sig Calmar, landstego Danskarna
på Öland. De ryckte emot Borgholms slott, hvars tappre befälhafvare
Johan Månsson Ulfsparre nödgades uppgifva slottet. Ölands
innevånare måste underkasta sig Danmark. Christian lofvade,
att de skulle i tre blifva frie från utlagor. Men detta löfte
bröts likväl genast. Kronprinsen Gustaf Adolf, som låg i Småland
vid Ryssby läger, begaf sig dit med 2000 man. Landets innevånare
reste sig, och ihjälslogo många Danskar. Gustaf Adolf framryckte
mot Borgholm med en afdelnig af 600 man. Emellan Repplinge
kyrka och Borgholm träffade han en större Dansk här, som kom
slottet till undsättning. Han nedhögg likväl på stället 800
man, tog 100 tillfånga och dref de öfriga till Repplinge,
der de fattade posto på kyrkogården. Prinsen angrep dem äfven
här. De försökte antända kyrkan, som de förut nyttjat till
stall, och flydde. Prinsen angrep derefter slottet, som uppgafs,
efter ett tappert försvar. Besättningen fick aftåga. Fästningen
öfverlemnades “utan någon arga list” såsom kapitulationsvilkoren
innehöllo, “utan svek eller bedrägeri, antingen med krutsprängning,
förgift eller hvad namn det hafva kunde.” Å sin sida uppfyllde
äfven prinsen vilkoren så noga och samvetsgrannt, att Danskarne
vid aftågandet “underdånigst tackade honom för det han unnade
dem ett så christeligt krigsmansqvarter.” Prinsen inlade derefter
Svensk besättning i slottet, och utnämnde den tappre Peder
Michelsson Hammarschöld till befälhafvare och öfverste på
Öland.
Carl IX dog kort efter det Hammarschöld emottagit befälet
öfver Borgholm och Öland. Danskarne gjorde äfven åtskilliga
ströftåg, hvarunder de anföllo och härjade flere byar och
gårdar, men Hammarschöld var alltid vaksam och dref dem genast
sin väg. Slutligen, i Februari 1612, ankom den förstärkta
Danska hären, fördelad i tre hopar, marscherande öfver det
tillfrusna sundet till Öland. Hammarschöld uppställde äfven
sitt folk i tre divisioner, en på isen, en på stranden och
en tredje i skogen. Danskarne blefvo slagne af den första
divisionen och drogo sig med förlust tillbaka.
Om våren ankom hela Danska flottan till Calmar. En stor expedition
gjordes derifrån mot Öland. Vid solens uppgång, pingstdagen
den 31 Maj 1612, lade 300 Danska krigsskepp till vid en udde,
Edholmen, vester om Mörbylånga kyrka, och Danskarne landstego.
Hammarschöld skyndade dit med en fana ryttare, en fänika knektar
och Ölands allmoge från tvenne härader. Han uppehöll fienden
ända till middagen; men då nödgades han vika för Danskarnas
grofva kanoner. Han drog sig likväl tillbaka i noggrann ordning.
Danska rytteriet förföljde honom, men förmådde icke göra någon
serdeles skada; och han ankom lyckligt till Borgholms slott.
Följande dagen tågade han ut från slottet. Han träffade Danskarna
en half mil derifrån, och hade i början öfverhand. Men slutligen
blef hans rytteri alldeles uttröttadt och begynte vika. Hammarschölds
fotfolk råkade derigenom i ordning, och Danskarne kastade
sig emellan Svenskarne och slottet, för att afskära reträtten.
Men Hammarschöld ordnade hastigt sina kämpar och bröt igenom
Danska hären, så att han återkom, ehuru icke utan förlust,
just i rättan tid, till slottet.
Nu begynte Danskarne att formligen belägra Borgholm. Deras
grofva artilleri hade en stor öfvervigt öfver de små Svenska
kanonerna. Besättningen, ehuru tapper, var fåtalig och anhöll
derföre slutligen, att Hammarschöld skulle begära ackord.
Danskarne svarade, att ackord icke kunde medgifvas på andra
vilkor, än att Hammarschöld först utlemnades. Den tappra besättningen
besvarade denna skymfliga fordran med härskri, och förklarade,
att den hellre skulle spränga sig i luften än förråda sin
tappra befälhafvare. Då blefvo Danskarne medgörligare. Slottsbesättningen
fick gå fri ur fästningen och öfverskeppades till fasta landet.
Hammarschöld måste likväl ingå på den förpligtelsen, att på
tvenne år icke bära vapen mot Danmark.
Ett förfärligt öde öfvergick sedan Öland. Innevånarnes under
hela kriget ådagalagda trohet mot Sverige blef straffad med
de grymmaste härjningar. Presterskapet bortsläpades i fängelse
till Danmark, och hela ön blef förödd. Men snart fingo de
danskar, som blifvit qvarlemnade på Öland, sjelfve erfara
följderna af sin grymhet. En förfärlig hungersnöd, åtföljd
af sjukdomar, uppkom. Befälhafvarne misströstade att längre
kunna försvara de med så mycket blod vunna orterna. De togo
derföre allt hvad som kunde bortföras, och till och med klockorna
ur kyrktomen.
Då fredsslutet i Knäröd återställde Öland med Borgholms slott
åt Svenska kronan, befanns hela landet alldeles utblottadt
och på slottet alltså förstördt, att der icke ens funnos dörrar
eller fenster i behåll. Gustaf Adolf sökte återställa öns
välmåga. Han besökte Öland flere gånger och såg sjelf till,
att dess försvarsverk sattes i stånd.
Under drottning Christinas regering tilltog Ölands handel,
och landet hemtade sig småningom från krigets olyckor. Prins
Carl Gustaf erhöll Öland i förläning och sysselsatte sig der
med Borgholms slottsbyggnad och med lustbarheter, under det
han undandrog sig deltagandet i den misstänksamma drottningens
politiska planer. Han lät bygga en mur tvärt öfver landet,
vid Ottenby, för att sålunda instänga hjortarna och hindra
dem att göra skada på allmogens åkrar. En mosse i Köpings
socken lät han med stora kanaler utdika och odla.
Carl Gustaf hvälfde stora planer i sin ärelystna själ. Traditionerna
berätta, att hans hejdade själskrafter stundom på Borgholm
gett sig luft i vilda dryckeslag och orgier. När han reste
till Upsala riksdag, der han skulle emottaga Christinas krona,
yttrade han till en af sina följeslagare på resan: ”Antingen
en half aln högre eller en half aln lägre, innan jag reser
denna vägen tillbaka.”
Då Christina afsade sig regeringen, förbehöll hon sig bland
andra landskaper, Öland, hvars inkomster skulle tillfalla
henne. Hon utöfvade de flesta kronans rättigheter derstädes,
tillsatte prester och embetsmän, men var likväl bunden af
rikets lagar.
Carl Gustafs planer med Öland kommo icke till fullbordan under
hans fälttåg, men han erinrade sig alltid med nöje denna sköna
ö. ”Mitt goda Öland!” utropade han flere gånger under sina
krigståg i Pohlen, ”mitt goda Öland! En gång när jag blir
trött af affärerna, vill jag ändå sätta mig der i ro, och
låta min son slitas med regementet.”
Krigets förödelser hunno under hans regering icke till Ölands
landamären. De kommo i stället under Carl XI. Svenska flottan,
kommenderad af gamle riks-rådet friherre Lorenz Creutz, en
ärlig man men okunnig sjöman, hade drifvit den Danska till
Kögebugt, men der hade Danskarne erhållit förstärkning af
en Holländsk flotta, så att Svenskarne nödgades segla undan,
och förföljdes af den Holländske amiralen Tromp, som tog befälet
öfver de förenade flottorna.
Det var den 1 Juni 1676. Winden hade tilltagit om natten,
så att det blåste starkt om morgonen. Svenska flottan gick
för fulla segel. Ölands södra udde syntes och förbiseglades,
men på en och en half mils afstånd, emedan Svenska styrmännen
icke voro rätt skickliga. Holländarne kände farvattnet bättre
och gingo närmare udden, för att taga lofven af Svenskarne.
Creutz styrde långsåt Ölands östra kust med sitt präktiga
skepp Stora Kronan om 126 kanoner. Den öfriga flottan följde
honom. Amiral Uggla, på Svärdet om 86 kanoner, var befälhafvare
för andra eskadern.
Utanför Hulterstads kyrka nalkades Tromp de Svenska skeppen
och begynte elden, egentligen för att med röken betäcka en
maskerad brännare. Denna brännare såg ut som ett 54 kanonskepp,
förde viceamirals-flagg på toppen och lossade stundom kanonskott.
Den skickades just på Stora Kronan. Men Danska krigsfångar,
som, i likhet med andra, fruktade brännaren, upptäckte hans
farliga egenskap. Creutz öppnade då 8 af sina understa styckeportar
för att skjuta brännaren i sank. Nu gjorde Uggla signal och
frågade, om han fick! vända med sin eskader för att anfalla
den del af fiendtliga flottan, som var närmast, innan de öfriga
hunno den till hjelp. Denna signal bifölls från amiralskeppet,
som sjelf genast begynte vändningen. Men Creutz verkställde
denna manöver med alla seglen i topp och utan att hafva stängt
styckeportarna. Skeppet lade sig derföre på sidan, kantrade
och sjönk. Lanternan i krutkammaren blef i detsamma krossad
af en kruttunna och i ögonblicket sprang däcket i luften,
så att endast 40 menniskor blefvo räddade. Uggla, som nu tog
befälet, måste straxt derpå göra en vändning för vraket af
Kronan, men förlorade i detsamma stormasten. Han omringades
af femton fiendtliga skepp, men försvarade sig med hjeltemod,
tills efter hand alla tre masterna blifvit nedskjutna. Amiralerna
Tromp, Juel och Rothstein beslöto alla tre på en gång äntra.
I detsamma hakade sig, oaktadt de tre amiralernas förbud,
en brännare, stor som ett 50 kanonskepp, fast vid aktern af
Svärdet och sprang i full låga. Nu ropade man till Uggla,
att han skulle rädda sig, men han fortfor med striden och
svarade, att han ”icke ville lemna ett så kapitalt skepp,
med så stora stycken, i fiendens händer, eller gifva sig fången,
utan fäkta som en ärlig man, till dess han måste salvera sig
i sjön.” Klockan var 4 på eftermiddagen, då Svärdet råkade
i brand. Långt in på natten lyste elden utanför Låglöts kyrka.
Den tappre Uggla sjelf tillika med 600 man af besättningen
omkommo. Trenne skepp blefo tagna af fienden och tvenne förlorades
sedermera genom styrmännens oförstånd, så att Svenska flottan
vid Öland led en af sina största förluster, bestående, bland
andra, i de efter regalierna uppkallade förnämsta skeppen,
Kronan, Svärdet, Äpplet och Nyckeln.
Det följande året 1677 blef Öland anfallet af fienderna. Både
Danskar och Holländare gjorde landstigningar på olika ställen.
Danskarne voro vildast. De härjade och brände kyrkor och byar.
Allt, hvad som kunde bortföras, blef röfvadt. Holländarne
voro menskligare: de borttogo kyrkornas skrud, men skonade
byarna, emot en brandskatt och förstörde icke heller de obergade
skördarna, såsom Danskarne hade gjort. Flottan begaf sig derefter
till Borgholm, som besköts från sjösidan, under det 3,500
man landstego för att belägra slottet, hvars besättnig endast
utgjordes af 200 ryttare. Men den lilla besättningen försvarade
sig så manligt, att Danskarne ingenting kunde uträtta. Efter
några dagars förlopp kom amiral Hans Wachtmeister de tappra
till undsättning, och Danskarne måste skyndsamt och med förlust
förfoga sig bort.
Åren 1678 och 79 väntade man ett nytt besök på Öland af Danskarne,
men landet var så utplundradt, att de icke ansågo det löna
mödan att landstiga.
Det fordrades Carl XI:s hushållsanda och förvaltningssinne
för att så snart, som verkligen skedde efter fredsslutet,
återgifva det utblottade landet lugn och välstånd. Han lät
mäta, refva och skattlägga Öland, och visade dess innevånare
vid flera tillfällen sin kungliga välvilja. Han höll jagt
på ön och vårdade sig serdeles om dess skogar. Äfven lät han
förbättra och försköna Borgholms slott.
Under Carl XII:s tid förlorade Öland dels genom de beständiga
krigen, dels genom den förfärliga pesten 1711 och 12 så mycket
af sin befolkning, att två tredjedelar af ön råkade i ödesmål.
Då inflyttade en mängd Smålänningar, så att landet småningom
blef åter befolkadt. Det har sedermera åtnjutit en ostörd
fred.
Under 1788 års krig väntade man väl en Rysk landstigning,
men den uteblef. Utanföre södra udden föreföll det följande
året en sjöstrid emellan Svenska flottan, under Hertig Carls
af Södermanland befäl, och den Ryska, under amiral Tschitschagoff.
Båda partierna tillskrefo sig segren.
I sednaste tider har Öland vunnit mycket i välmåga och trefnad,
isynnerhet genom enskiftes-författningen och de stora allmänningarnas
fördelning på byarna.
Fornlemningar
Öland är öfverströdt med fornlämningar. I hvarje socken träffar
man på stränderna domringar och ättekullar, borgruiner och
stensättningar af skeppsformer.
Bland de märkvärdigaste skeppsformer äro Forgallaskeppet i
Boda Socken och den af allmogen så kallade Noe Ark i Högsrum.
Den sednare är vackrast, eger 45 alnars längd och 6 alnars
bredd, spetsig i begge ändar. De stenar, som utmärka stäfven
och aktern, äro kalkflisor. Sidorna utgöras af tätt sammanlagda
gråhallar. Tvertöfver skeppsformen äro lagda femton stenrader,
som utmärka roddarbänkarna. En granithäll är upprest i luften,
der masten skulle vara.
Ruiner af borgar äro Borgha- Edha, en af törnen öfvervext
borgmur i Högby, Löthsborg i Löth, Wagnborga borg i Köping,
Svarteberga borg i Repplinge, Wipetorps borg i Högsrum, Ismanstorps
borg i Långlöth, den häst bibehållna; Sandby borg i Sandby,
Triberga borg på sjelfva Alvaren i Hulterstad, Treby borg
i Segerstad, Eketorps borg i Gräsgård, Bårby borg i Mörbylånga,
Lenstads borg i Thorslunda, och Gråborg, den största, i Algutsrums
socken. Ismanstorpsborgen är uppförd i en oregelbunden cirkelform
af fasta 8 till 10 alnar tjocka murar, på yttre sidan af 6
alnars, lodrät höjd, på inre sidan försedda med trappsteg.
Borgen har haft fyra portar. Låga murar qvarstå efter husen
inuti borgen. Dessa hus hafva varit belägne under jordytan,
så att takresningen hvilat på de för handen varande murarna.
Gråborgen eller Algutsrums borg har haft ännu högre och fastare
murar. Den hade tre portar, af hvilka ett porthvalf ännu återstår.
Det inre af denna, liksom flere af de andra borgarne, har
numera blifvit odladt till åkerfält. Traditionen berättar
att sju höfdingar i hvar sin borg lefvat på Öland och bekrigat
hvarandra, tills Gråborgshöfdingen, som hette Bugislef, slagit
ihjäl de andra och intagit hela landet. En mängd stenkors
äro uppresta dels på sådana ställen, der mord blifvit begångna,
dels såsom andaktsvårdar. Bland dessa är Ryningskors eller
Hallnäsastenen i Persnäs, der en Ryning fallit af hästen och
dött. En andaktsvård i Algutsrum, bestående af tre stenhällar,
är äfven märklig.
Ölands kyrkor äro till största delen reparerade och ombyggda
i nyare tider. De äldre hafva ofta tvenne torn, af hvilka
det ena är indeladt i flere rum, der man antager, att de kringvandrande
munkarna under katholska tiden njutit härberge. Bland ruiner
af kyrkor, anmärkes Sikavarps eller som det nu mera kallas
Långöre kapell i Bredsätra. Ruinen af St. Knuts kapell i Algutsrum
ligger nära Gråborg. Rosenkinds kapell, som länge varit en
ruin, blef 1782 helt och hållet nedbrutet och stenen använd
vid byggnaden af Ölands Fyrbåk på södra udden. Denna båk är
60 alnar hög, och byggd som en rund pelare, till hvars höjd
en spiraltrappa leder.
Tvärtöfver Öland har fordom en mur varit byggd, hvaraf ännu
lemningar synas. Den sträckte sig genom Löths och Ålböke Socknar.
En annan mur är den, som ännu finnes vid Ottenby.
Borgholms Slott är Ölands förnämsta fornlemning. Denna sköna
ruin är belägen på vestra Landborgen, just på ett hörn, som
bildas af Borgholmsviken. Flere konungar bidrogo att bygga
och försköna slottet. Men det förföll mycket under det förra
seklet, tills en vådeld 1806 helt och hållet förvandlade det
till en ruin.
Statistiska uppgifter
Öland lyder under Calmar landshöfdingedöme och stift, ehuru
det både haft egna landshöfdingar och egna superintendenter
i fordna tider. Det indelas i Norra och Södra Motet, samt
utgöres af 22 pastorater. Borgholm, Ölands enda stad, eger
288 innevånare och är obetydlig. Denna stad blef anlagd 1817.
Ottenby kungsladugård, ligger på södra udden. I Ottenby Lund,
en skön park, finnes ännu hjortar. Der har äfven tidtals varit
ett Stuteri, som regeringen underhållit.
Ölands Alunbruk, i Södra Möckleby socken, är det största i
Skandinavien. Det blef anlagdt af landshöfding Axel Adlersparre
1804. Werket är fördeladt i 20 lotter, och dess årliga tillverkning
utgör omkring 200 tunnor. Wid bränningen begagnas sjelfva
skiffern såsom eldningsämne, och hela bruket är förträffligt
inrättadt.
Ölands hela areal utgöres af 269,150 tunnland. Dess folkmängd
är omkring 28,000 personer. Hemmantalet utgör 819. Öland är
indelt till båtsmans-håll, och underhåller tvenne kompanier
af tillsamman 250 man.
Fordom hade Öland ett eget slag hästar, kungshästar kallade,
utmärkta för sin litenhet och härdighet. Genom regeringens
åtgärder blefvo dessa småningom utrotade, så att redan på
slutet af 1700-talet det var svårt att erhålla några. De,
som finnas i norra delen af ön, kallas dampar, och äro nästan
vilda, ty de föda sig ute både vinter och sommar.
Seder och folklynne
Öland är ett intressant och märkvärdigt landskap. Hvart man
här vänder sina fjät, stöter foten nästan på en stensättning
eller sluttningen af en ättehög. Icke, sällan stöder en runsten
väggen af bondens lada och hans plogbill klingar ofta mot
skärfvorna af en vikingsurna. Och ännu qvarlefver från denna
stridbara tid i nationallynnet mycken häftighet, men tillika
mycken djerfhet och beslutsamhet. Ölänningens mod går stundom,
går ofta till öfverdådigt trots, inkastar i obetänksamheter,
urartar till sjelfhämd. Men rätt behandladt, kan det ännu
blifva en källa till stora bragder. Hans tapperhet och outtröttliga
verksamhet göra honom till förträfflig både soldat och sjöman.
Åkerbruk och stenbrytning äro Ölänningarnas förnämsta yrken.
Fiskerierna äro icke serdeles lönande. Norra delen eger ännu
skog, men öfverhufvud måste bränsle föras från Småland, i
synnerhet som torfmossar icke äro allmänna. Man känner ännu
blott en.
