Detta landskap, ett bland de minsta i Sverige, gränsar med
sin sydligaste spets till Wettern samt, på ena sidan om denna
sjö, till Öster- och på den andra till Westergötland. I vester
begränsas det temligen rätlinigt af Wermland, och i norr af
Westmanland. I öster gränsar det intill Södermanland; likväl
så att den stora insjön Hjälmare, hvilken för öfrigt skjuter
djupt in i Nerike, upptager största delen af gränslinien.
Landskapets största längd från söder till norr är 8, och dess
största bredd från öster till vester 7 mil; dess areal utgör
42 qvadratmil. Landskapet r runtdtomkring sina gränser bergigt
och högländigt, dock med några afbrott, serdeles åt Westmanlands-
och Södermanlandssidan i öster, der det sammanhänger med slätterna
i nämnde provinser. Det inre af landet är deremot ett platt
slättland, ehuru ej af den likformighet, som slätterne i Upland
och Westmanland; midtpå sin yta upptager nemligen Nerikes-slätten
liksom en ö af mindre höga hällar, sträckande sig från Rista
i Mellösa socken till Sanna och hesselkulla grufvor. Nyssnämnde
slätt utgör liksom en mera upphöjd fortsättning af Hjelmarens
bassin, ifrån hvars södra och vestra ända den framskjuter.
Mot söder och i synnerhet mot vester är gränsen emellan bergigt
och slätt land väl uttryckt med branta, 2 á 300 fot höga bergkullar,
hvilka genom Kihls, Tysslinge, Hidinge, Knista och Qvistbro
socknar upphöja sig som en mur emot slätten. Största landthöjden
sträcker sig från sjön Skagern emot södra delen af Hjelmaren
och styrer alla på des norra sida liggande vattendrag åt Hjelmaren,
samt dem på södra sidan till största delen åt Wettern. Skogen
Tiveden, hvarest gränsen mellan Nerike och Westergötland framgår,
utgör en temligt betydande bergsträckning. Vägen till Westergötland
uppstiger ifrån Bodarne (358 fot) på Tiveden ännu 168 fot,
till vägens högsta höjd vid Posseborgs torp, 526 fot öfver
hafsytan. Sammanhängande sandåsar finnas flere i detta landskap.
På slätten träffas fem serskilda åsar, alla sträckande sig
mellan norr och söder: en uppkommer vid sjön Wäringen, löper
öfver Glanshammar och Essön i Hjelmaren, uppstiger i Almby
socken och fortsätter öfver Skyllersta, Svennevad, Emma och
Källmo; en annan tager sin början norr om Skärmarbo o. s.
v.
Bergarten består här, liksom annorstädes till större delen
af granit och gneis, men landskapet innesluter tillika en
temligt betydande öfvergångsbildning, på slättlandet väster
om Hjelmaren. För den ofvannämnde samlingen af mindre berghällar
midtpå slätten, bildar den flolägriga grunden en krokig yta,
hvars norra gren är den kortaste och minst betydliga. De vestra
och södra grenarne lägga sig intill de ofvannämnda vestra
och södra bergskedjorna, som omsluta slätten; dock äro de
hvarannan så vida olika, att den förra eller vestra grenen
framvisar mera alunskiffer, och den södra mera kalk. Öfverhöljda
af mäktiga alluvialbäddar af sand, lera och mylla, visa sig
lagren mera sparsamt i dagen, och aldrig mer än ett slags
lager på samma ställe, så att man ej med visshet vet, huru
de underbädda hvarandra, utan blott genom analogi med dylika
lager i öster- och Westergötland, förmodar sandstenen vara
det understa och kalkstenen det öfversta.
Jordmånen är i slättbygden merändels en lera, som i vissa
trakter, det den är blandad med en betydlig del mylla, eller
i andra der den tillika är kalkhaltig, och för öfvergångsbildningens
skull, i allmänhet lösare, visar sig vara af utmärkt bördighet.
I skogsbygden åter, så väl i södra som vestra och norra delen
af länet, består den ofta af grus- och örjord, eller mindre
fruktbar lera. Stora skogar betäcka landet öfverallt, såsom
t. ex. den ofvannämna Tiveden, som utgör gränsen emot Westergötland,
Tylöskogen, på hvilken skillnaden är från östergötland, och
Käglan, der gränseskillnaden är från Westmanland.
Topografi
1. Berg. Af det ofvannämnda synes, att Nerike har temligen
höga bergsträckningar, af större betydenhet, än de angränsande
provinserna Upland och Södermanland ha att framvisa. Några
enskilda berg, som för sin höjd förtjena att serskildt anföras,
finnas dock icke. Den märkbaraste bergsrygg är Kilsbergen,
hvilken uppstiger som en brant vägg från slätten. På det temligen
höga Skåleklint äro många gruföppningar, och på Garphytteklint
tecken till fordom begagnade grufvor. Malmtrakter finnas i
provinsen åtskilliga. De förnämsta är jernmalmstrakten i nordvestra
delen, utgörande Leke bergslag, i södra delen emot Östgöta-gränsen
innefattande Lerbäcks bergslag, der äfven koppar- och förnämligast
koboltmalm finnes, och i nordöstra delen mellan hjelmaren
och Wäringen, i hvilken trakt, som endast består af tätt sammanhängande
kisgångar, äfven finnes svafvel och anledning till silfvermalm.
Den del av Westmanland, som jemte Nerike och ett par socknar
af Wermland utgör Örebro län, är dock ännu rikare på malmfält,
och utgör nästan helt och hållet bergslag.
2. Sjöar. Det inre af landet är nästan lika fattigt på sjöar
som Uplandsslätten, men omkring gränsorna i bergstrakterna
är öfverflöd på sådane, ehuru dock ingenstädes i sådan mängd,
som i nyssnämnde del af Westmanland, som hörer till Örebro
län. De betydligaste äro:
Hjelmaren, mellan Södermanland och Nerike, en af de största
i Sverige, håller i längd 5,7 i största bredd 1,4 och i vidd
4,3 qvadratmil, ligger 72 fot högre än Mälaren, och 80 fot
högre än Östersjön. I östra delen hoptränges den af det så
kallade Hjelmaresund, hvari ligga några holmar. Den har sitt
utlopp i Mälaren genom en ansenlig å, Hjelmare-ån. Från Hjelmaren
till Arboga-ån leder en kanal af 1,2 mils längd, med 8 slussar.
Sottern, den största af de mindre sjöarne, innehåller 0,3
qvadratmil. Öfriga sjöar äro högst obetydliga, och gå ej öfver
0,8 qvadratmil Serskildt kan nämnas Åmlangen, hvars botten
innehåller en jernhaltig jordart, till utseendet som smedjeslagg.
Af Wettern och Skagern tillhör Nerike endast en mindre del.
3. Strömmar. Svartelfven, med dess fortsättning nedanför Möckeln:
Letelfven, upprinner i nordligaste delen af Örebro län, och
utgör till stor del gränsen mellan Wermland och Nerike, och
utflyter i Skagern, efter ett lopp af ungefär 10 mil. Svartån
kommer från sjöarne Toften och Teen i grannskapet af Skagern,
flyter åt nordost, genomgår örebro stad och utfaller i Hjelmaren,
efter omkring 4 mils lopp. Järleån, sedermera kallad Dyltaån
uppkommer från Fåsjön m. fl. sjöar i Westmanland, ett par
mil norr om Nerikes gräns, genomrinner sjön Temnaren, och
får, vid sitt utlopp derifrån, namn af Arbogaån, hvilken,
genom ofvannämnde slussverk förenad med Hjelmaren, utfaller
i Mälaren vid Kungsör, efter tillsammans öfver 7 mils lopp.
Hvarunder den till en temlig sträcka utgjort gränsskillnad
mellan Westmanland och Nerike.
Historia
Liksom Sveriges flesta öfvriga landskaper, hade Nerike i hedna
tider sina egna konungar, som dock erkände Uppsalakonungens
öfvervälde. Det kallades Neder-rike eller Nerike, emedan det
var beläget nedanför de egentliga folkländerna. Bland dess
äldsta konungar är af Sturleson nämnd konung Olof Skygne,
som var morfader till Ingiald Illrådes gemål Göthild. Konung
Spornsnialler af Nerike var en bland de, som Ingiald lät innebränna
i Upsala. Hans syster var förmäld med Ivar Widfamne. Deras
fader var konung Alf.
Traditionen har uti Nerike förlagt den gamla bekanta sagan
om Hagbard och Signe. Konung Sigard, Signilds fader, krigade
mot sin broder Amund, som var fader till Hagbard. Slaget stod
vid Lanna högar i Hidinge socken. Amund föll der på en ekbeväxt
äng, som kallades Höga Hed, och der Anundabråten utvisas såsom
hans griftvård. Vid södra sidan af Hjelmaren var Sigars ö
eller Segersjö, kung Sigards kungsgård, belägen. Då Hagbard,
förklädd till en sköldmö, derstädes besökte den unga Signild,
blef han af hennes tärnor förråd. Sigar lät upphänga honom,
och då Signild såg hans kappa sväfva i luften, tände hon eld
på sin jungfrubur och hängde sig derinne, för att dö tillika
med sin älskade. Habors Röse, Signilds källa och Sigards Hög
bevara ännu minnet af denna tilldragelse. Men äfven andra
landskaper ega traditioner om dessa båda älskande. Blekinge,
Seland och flera andfra trakter i norden föregifvas hafva
varit konung Sigars rike. Amund angifves hafva varit konung
i Throndheim.
Nerikes läge midt i Sverige har befriat det från de många
krigsolyckor, för hvilka gränsprovinserna så ofta varit skådeplatser.
De inhemska krigen under medeltiden hafva dock nått Nerike.
Vid Westgötagränsen låg Ramundeboda. Dit hade konung Waldemar
församlat sin krigshär, för att möta sina upproriska bröder
år 1274. hans gemål, drottning Sophia, var honom följaktig.
Waldemar lät sin krigshär tåga öfver Tiveden in i Westergötland,
medan han sjelf och drottningen stannade i Ramundeboda med
några af sina mest gynnade förtrogna. Drottning Sophia satt
just och spelade schack, då en ryttare i fullt sporrstreck,
blödande och på en löddrig häst, anlände. Han berättade, att
Waldemars här blifvit i grund slagen. Både konungen och drottningen
förlorade nu all besinning. Han flydde åt Wermland, der han
blef fången. Hon begaf sig till närmaste kloster, vid nuvarande
Bodarne kyrka.
Åtskilliga kloster voro stiftade i Nerike. Bland dessa Riseberga.
Under konung Albrechts regering hade den myndige och ansedde
herr Erik Kjellson Wase (eller rättare Puke) insatt sin dotter
Elisif i detta kloster. Vid konungens hof vistades en tysk
riddare, som kallades långe Bernhard. Han beslöt att bortföra
flickan, sedan han just i konungens sällskap fått se henne.
Vid utgåendet ur kyrkan grep han henne och flydde med henne
på ett fartyg till Gottland. Men en storm öfverföll fartyget,
och krossade det mot en klippa, så att alla omkommo med undantag
af Elisif, som af vågorna kastades på stranden och blef räddad
af en fiskare. Denne förde henne till biskop Nils i Linköping,
som återskickade henne till Riseberga, der hon kort derefter
afled. Denna händelse blef af biskop Nils besjungen i en märkvärdig
visa. Elisifs bortförande, hvari konung Albrecht sjelf äfven
hade deltagit eller åtminstone var medvetande, uppretade hennes
fader så, att han öfvergick till drottning Margareta och,
i spetsen för hennes här, vid Falköping hämnade sin dotters
skymf.
Konung Erik XIII hade satt Mattis Kittelberg till befälhafvare
på Örebro slott, som blifvit anlagt af Birger Jarl. Svenskarne,
anförde af Engelbrecht och Erik Puke, ankommo för att återtaga
slottet från den utländska fogden. Kittelberg, som insåg,
att Svenskarnes styrka var honom öfverlägsen, så snart den
intagit förborgen, begärde att få dagtinga. Engelbrecht antog
hans förslag, och efter sex veckor uppgafs slottet. Då sedermera
förlikning slöts med konungen, erhöll Engelbrecht Örebro slott
i förläning och bosatte sig der.
Från sitt sista krigståg ankom Engelbrecht sjuk till Örebro.
Der infann sig hos honom en hans vededeloman, Bengt Stensson
Natt och Dag, från Göksholm. Den ädle Engelbrecht slöt med
honom förlikning och fred.
Kort derefter blef Engelbrecht af Rådet uppmanad att komma
till Stockholm. Ehuru sjuk, begaf han sig med sin hustru,
sina barn och några tjenare, i tvenne båtar, åstad. På aftonen
den 3 Maj 1436, ankom han till en holme vid Björksundet nära
Göksholm. Snart rodde dit en båt från Göksholms-sidan. Den
var full af beväpnade, och bland dem Måns Bengtsson Natt och
Dag. Engelbrecht trodde, att han kom för att bjuda honom till
Göksholm. Men den vilde ynglingen rusade, beväpnad med en
yxa, emot honom, högg honom med densamma åtskilliga sår, krossade
hans hufvud mot en sten och genomsköt den döda kroppen med
pilar. Mördaren lät kroppen ligga och förde Engelbrechts hustru
och barn samt tjenare i fängelse på Göksholm.
Ett försök att intaga Örebro genom list misslyckades, och
Göksholmsherrarna begåfvo sig derföre på flykten, sedan de
lössläppt sina fångar. Då allmogen sporde mordet, samlade
sig bönderna, i synnerhet från stora Mellösa socken. De begåfvo
sig till holmen, der de upptogo den älskade riksföreståndarens
lik och förde det till sin kyrka, hvarifrån det sedermera
flyttades till Örebro. Bönderna belägrade och förstörde derefter
Göksholm.
Man känner icke i Örebro, hvar Engelbrechts graf är i kyrkan.
Hans stoft har blifvit förblandadt med den öfriga aflidnas,
men hans minne lefver oförgängligt i Svenska folkets hjertan.
Örebro slott blef sedermera, ehuru förgäfves, belägradt af
Erik Puke.
Några i Sveriges historia märkvärdiga riksdagar hafva blifvit
hållna i Örebro, af hvilka de år 1544 och 1810 synnerligast
förtjena att nämnas.
I Sveriges reformationshistoria är Nerike märkvärdigt såsom
födelseorten för bröderna Olaus och Laurentius Petri. Deras
fader var nemligen smed i Örebro. Ett monument är derföre
i staden upprest åt de ädla bröderna.
Fornlemningar
Nerike eger många forntida minnesmärken, bestående af ättehögar,
ur hvilka urnor och svärd ännu stundom uppgräfvas. Lemningar
af åtskilliga röfvareborgar och vikinganästen förekomma äfvenledes.
Bland dessa nämne vi Ringaby skans och Keglan, vid hvilka
Hilmers eller Hjalmars högar äro belägna, Åmhäll och tarstaborg
i Skyllersta socken, Svenders borg i Svennevad, och Sellevalla
eller Sveavalla, som låg i Hidingne socken, midtemot den å
andra sidan af Svartå belägna Götesvalla, der man förmodar,
att Svear och Göter haft förskansningar emot hvarandra, på
den tid då båda folken voro i fiendskap. Äfven Borgaberget
och murberget voro gamla röfvarnästen på Tiveden. Ett annat
eget minnesmärke på Tiveden består i en rödmålad stolpe, som
står i en sandgrop bredvid landsvägen och från urminnes tider
blifvit förnyad, så fort den förfallit. Den kallas Sannsstubbe,
emedan, enligt traditionen, en drottning Sanna, som befunnit
sig på en resa, derstädes blifvit förlöst. En annan tradition
påstår, att stubben egentligen borde kallas Sunesstubbe, till
minne af Sune Folkunge, konung Sverker Carlssons måg.
I Nerike hafva fordom funnits trenne kloster: Ramundeboda
eller Bodarne, der ännu utvisas lemningar af källarhvalf,
som tillhört klosterbyggnaden. Detta kloster har tillhört
St. Antonii orden, som bestod af eremiter. Kumlabo kloster,
hvaraf man förmodar, att den fordna klockstapeln i Kumla utgjorde
en lemning. Man har derom inga andra underrättelser, än den
som förekommer i legenden om Elisif. Invid fordna klostermuren
voro uppförde ett par små utbyggnader, der aflat såldes. Sjelfva
Kumla kyrka, som låg bredvid klostret, var till sitt utseende
ganska katholsk. Taket var prydt med symboliska målningar.
Altartaflan utgjordes af flera afdelningar, liksom skåp, der
St. Olofs, St. Sigfrids, St. Eriks och flere helgons bilder
voro uppställda. Den nya kyrkan, som för få år sedan blef
färdig, är kanske en af Sveriges vackraste och ansenligaste
landskyrkor, ehuru många minnen göra den gamla dyrbar. Riseberga
kloster stiftades i konung Sverker Carlssons tid. Efter detta
kloster finnas endast lemningar af den ena gafveln.
Seder och folklynne
Nerkingarne bebo en i allmänhet bördig trakt. Midt i provinsen,
isynnerhet söder om Örebro, ligga Mellösa, Kumla, Wiby och
flera stora och förmögna socknar, der invånarne äro utmärkta
för välmåga och alla de goda egenskaper, som hos Sveriges
allmoge åtfölja välmågan. Deras dialekt har en egenhet i uttalet
af vokalen i. Nationaldrägten utgöres af långa, vanligtvis
blå rockar, på hvilka, i synnerhet fordom, ett slags sockenmärke
var med blå tråd utsydt emellan knapparna på ryggen. Glanshammarsboerne
nyttja röda uppslag och en röd kant på kragen af sina rockar,
hvarföre deras grannar pläga kalla dem för abborrar. Vid gränserna
af Nerike ligga bergslager, så att bergsmanslifvet med sin
egenheter, liknande Wermländingarnes och Westmanländingarnes,
der är rådande. J Lerbäcks bergslag vid Wättern är folket
fattigare. Der idkas ett högt uppdrifvet nubbsmide, så att
nästan hvarje bonde och till och med torpare har sin lilla
så kallade sqvalthammare i någon å eller rännil.
Statistik
Nerike lyder under Örebro höfdingedöme, som dessutom innefattar
några härader af Westmanland och Wermland. Biskopen i Strengnäs
är provinsens ecklesiastika styresman.
STÄDER. Örebro, som fordom hette Eirarsundsbro, en ibland
Sveriges förnämsta uppstäder, ligger nära Svartåns utlopp
i Hjelmaren, och drifver, genom Hjelmare kanal, en stark handel
på Stockholm. Staden har nära 4000 invånare.
Askersund har ett pittoreskt läge vid norra ändan af Wettern,
och drifver förnämligast handel med smidet från Lerbäcks bergslag.
Invånarne äro omkring 800.
Nerike eger många grufvor, både jern-, koppar- och kobolts.
Öfverhufvud beräknar man årliga malmbrytningen till omkring
160,000 skeppund. För närvarande äro 66 masugnar i gång.
Med en areal af 820,729 tunnland innefattar Nerike 31 pastorater.
Hemmanens antal är 1930, af hvilka 716 äro frälse, 985 skatte
och 229 af krono natur. Landskapets invånare äro nära 75,000.
Nerike underhåller 474 man fotfolk och 335 hussarer.
