Landet runt.

Marstrand (text från 1856)

Ytterön, Midtelön och Instön voro de benämningar, som fordom, till följe af deras läge till hvarandra, gåfvos åt de trenne öar, hvilka nu kallas Marstrandsön, Koön och Instön. Marstrandsön, belägen 1 mil ifrån fasta landet, består af en skroflig, termligen hög klippa, nära 1/2 mil i omkrets. Å ena sidan sluttar dess strand med gråa, kala och söndersplittrade klippmassor åt vester och visar mot det hotfulla Kattegat, barska och skrynkliga drag. På den högsta bergskammen reser sig, lik en Titan, Carlstens väldiga torn, med sitt om natten brinnande öga, fyren, och der nedanför, i lä för vestanstormarne, ligger mot öster en låg, smal strandremsa, omsluten af en 1000 alnar lång quai och betäckt af trädgårdar och hus. Detta är staden Marstrand.

Stadens ålder kan ej spåras längre tillbaka än till år 1225, då den redan tyckes hafva varit en stad af betydenhet. Perioden af välmakt, hufvudsakligen uppkommen genom ett rikt sillfiske och rundliga privilegier, synes med få afbrott hafva fortfarit under hela den tid Bohuslän utgjorde en del af Norge. Dess förfall inträffade kort efter provinsens förening med Sverge oeh föranleddes af eldsvådor, (1669, 1682 och 1699), den fiendtliga occupationen 1677, sillfiskets aftagande och privilegiernes indragning. Staden, under hela 18:de seklet förskonad från eldsvådor, reste sig under sednare hälften deraf raskt ur detta sitt förfall.

Sillen, som nu endast lyser i stadens sigill och i magistratens knappar, gick då, snart sagdt, af sig sjelf på land, försilfrande stranden med sitt fjäll och strandsittarnes fickor med rika valutor. Dertill kom en blomstrande handel, gynnad af stadens fördelaktiga läge och lifvad af de portofranco-privilegier, som 1775 förlänades densamma.

Amerikas nya stjernflagg svajade här fredligt bredvid det vredgade moderlandets färger; israelitiska handlande funna här den första fristad i Sverge och många firmor, som sedermera lyst på Göteborgs börs, förvärfvade grundplåten i Marstrand. - Men år 1794 upphäfdes portofrancon, sillen tog afsked af svenska kusten 1808, och det skenbara välstånd, som ännu uppehölls af kriget och kaperierna, kontinentalsystemet och smuglerierna, förvandlades efter freden till fattigdom och bankrutter, så att, under ett par decennier, Marstrand till större delen beboddes af "pauvres honteux" med luxuriösa vanor utan medel att dem underhålla. År 1824 afbrann den norra, bäst bebodda delen af staden, sätet för Marstrands fordna börsmagnater. Innevånarnes antal hade sammansmält från öfver 2000 till några hundrade och det gamla Marstrand var nästan idel grus och stoft. - Ur ruinerna uppvexte dock småningom ett nytt, ett ungt Marstrand, som lärt att mera "rätta mun efter matsäcken", att med mera möda förvärfva men att bättre taga vara på det förvärfvade. En ny källa till förvärf hade ock upprunnit för de "strandsatte." Sillen hade flytt ur hafvet. Nu rusade menniskorna dit. Vid Marstrands saltsjöbad samlas år från år allt större antal af sjuklingar och då Marstrandsboarne icke längre kunna taga fisk, så taga de nu emot menniskor. Här saltas, vindtorkas och inpackas icke mera sill. Det är badgäster, som undergå en dylik behandling. År 1822 inreddes till badhus en på Koön belägen f. d. sillsalteribyggnad. År 1843 anlades af ett bolag det prydliga, af en mindre park omgifna, nya badhuset i norra ändan af staden, och badgästernas antal sommaren 1852 öfverskred 800, deri inberäknade de patienter, som för sjukdomar i respirationsorganerne vistas här endast för att andas hafsluft, och hvilka i skärgården benämnas "värslygare." Ö-klimatet har nemligen befunnits utöfva ett så välgörande inflytande på lungsigtige, att många sådane vistas hela den blida årstiden på detta" Sverges Madeira."

Stadens kyrka är en prydlig medeltidsbyggnad, som trots sednare tiders moderniseringsförsök ännu är ett vackert tempel.

Befästningarne å Marstrand omnämnas redan år 1368, då staden härjades af svenskar och hanseater. År 1677, vid Gyldenlöwes eröfring deraf, nämnas, utom hufvudfästningen Carlsten, de nu raserade skansarne Malepert och Hedvigsholmen, belägna å mindre holmar i hamnen, samt det ännu befintliga Gustafsborg å södra udden af Marstrandsön. Dessutom finnas på ett par andra kullar å ön rudera efter skansarne "St. Erik" och Antoinette.
Sedan Marstrand genom freden 1679 åter blifvit svenskt, byggde Carl XI det stora runda tornet och den s. k. "höga redoutten" m. m.; men detta oaktadt föll platsen genom kommendanten Dankwardts förräderi i Tordenskjölds händer 1719. Nu varande befästningarne, på hvilkas iståndsättande och utvidgning arbetats sedan år 1834, bestå af Carlsten samt batterierne Fredriksborg å norra, och Gustafsborg å södra udden af ön, vid hamninloppen. Straxt nedanför Gustafsborg bygges nu ett nytt verk till hamnens ytterligare skydd. På Koön, som af Carl XI donerades till staden, finnas flera vackra ställen. Backudden och Rosenlund utgöra en stor och väl underhållen park af åldriga ekar och alar. Å Instön och Klöfverön finnas likaledes åtskilliga täcka lundar. Emellan Koön och Klöfverön gräfdes 1842-1844 Albrektssunds kanal, hvarigenom bildats ett tredje inlopp till hamnen. - Marstrands befolkning, garnisonen inberäknad, uppgick 1851 till 1018 personer.

Vacker är ej Marstrand. Den har ej många andra småstäders idylliska utseende. Dess former äga ingen likhet med en landtlig skönhets frodiga och leende behag.

Högt Kattegatt sin bölja slår,
De vreda stormar ryta;
Men Marstrand, som en förport står,
Hvars krafter aldrig tryta.
Med klippfast bröst och sköld på arm,
Vid vågens brus och stormens larm
Den stark och trygg sig känner.

Kring kämpens gråa hjessa skönt
En stålsatt hjelm sig hvälfver.
Kung Carl har dermed honom krönt
Och Sverges ovän skälfver,
När, med sin torndöns stämma, han
Barskt ryter "Halt"! - Örn, Du ej kan
Slå klon i Carolinen!

Ett öga blott den gamle har,
Men vidt han dermed blickar.
När natten öfver hafvet drar
Det sina strålar skickar;
Och seglarn ser dem och blir glad,
Der förr han "Pater noster"! bad,
Han helsar "vän i viken."

Af jätten skyddadt bygges bo
Så trifligt utmed stmnden,
Der träd och blommor yppigt gro,
Lik en oas i sanden.
Här finner tröttad viking hamn
Och uti salta böljors famn
Den svage kraft och helsa.