Landet runt.

Lunds Domkyrka (text från 1856)

Denna nordens äldsta metropolitan-kyrka är inom murarna 135 alnar lång, 50 alnar bred och öfver 48 alnar hög. Dess grund lades omkring år 1012, under danska konungen Sven Tveskäggs regering, genom holländske byggmästaren Donatus och blef år 1145 färdig till invigning, hvilken skedde af, erkebiskop Eskil, då äfven svenska biskopar och flera medlemmar af danska konungahuset voro närvarande. Kyrkan är uppförd af väl huggen, hård sandsten, hämtad från Vitseröd i Onsjö härad, fyra mil norr om staden, och byggd i den byzantiska rundbågstilen, samt både in- och utvändigt prydd med många ornamenter af samma stenart.

Koret är flera trappsteg högre än den öfra delen af det herrliga templet. Under detsamma är ett hvalf, kalladt kraftskyrkan, eller rättare kryptan, hvilken redan var färdigbyggd år 1123 eller 1133 och invigdes af den ofvannämnde erkebiskopen Eskil. I denna till hälften under jorden liggande krypta hölls fordom gudstjenst; den hade sin egen församling, troligtvis den del af staden, som ännu, bär namn af kraftsroten och sin egen kyrkogård. Koret, som sträcker sig öfver hela kryptan, håller 55 alnar i längd och 20 alnar i bredd. Det utgör sålunda mer än en tredjedel af kyrkan och är liksom ett tempel för sig. På korets golf är en med löst gallerverk försedd öppning, som går ned till kraftkyrkan och ger ljus åt dess hvalf. Af denna förbindelse mellan de båda kyrkorna får man anledning att sluta till ett af de hufvudsakliga ändamålen med sådana kryptors byggnad. Sverige äger af dem blott tvenne, Lunds och Dalbys. Den senare är likväl ganska liten, nästan endast som ett grafhvalf. De voro sannolikt ämnade att under fastlagstiden begagnas för de under katolska tiden brukliga dramatiska föreställningar af Frälsarens död och uppståndelse, då hans begrafning, med vederbörlig efterbildning, firades i kryptan och hans uppståndelse visades för folket medelst tjenligt sceneri i öfre kyrkan, hvarvid en öppning i golfvet, sådan som den ofvannämnda, kunnat vara behöflig. Kryptan skulle således egentligen föreställa Christi graf. Den har, såsom en kyrka, sitt högaltare och sina sidohvalf.

Om man ej mera finner de 64 altaren, som fordom prydde den öfre kyrkan, eller den omätliga rikedom, hvari få nordiska kyrkor kunde med henne jemföras, eller de otaliga reliquier, som här fordom bevarades, göra dock ännu dess majestätiska torn, pelare och hvalf ett mäktigt intryck, och med skäl kan Lunds herrliga tempel hänföras till de skönaste i Norden; ja, utan öfverdrift vågar man påstå, att byggnadskonsten här i det närmaste har uppnått en kyrkobyggnads höga ändamål.

Hvalfvet, med 21 bågar, hvilar på 18 pelare i 2:ne rader. Ofvanomkring det östra halfrunda, korets höga fönster finnes en öppen pelargång, öfverst prydd med en krans af trekantiga spetsiga takkappor, hvilka skola föreställa Christi törnekrona. Predikstolen är af alabaster och svart marmor och prydd med skönt arbetade emblemer. Altarbordet är äfven afalabåster. Orgelverket, förfärdigadt af den utmärkte konstnären Strand, till qualiteten det förnämsta i norden. Det invigdes år 1836 och skall hafva kostat 50,000 Riksdaler Banko. Vid vestra ändan har kyrkan tvenne, omkring 70 alnar höga, likformiga torn, fordom försedda med spiror; men sedan dessa flera gånger varit afbrända och nedskjutna samt trävirket i desamma blifvit utdömdt, förseddes de med tak efter italiensk modell.

Bland de minnesmärken, som från en försvunnen tid ännu finnas qvar, äro följande synnerligen värda att ihågkommas och omnämnas. På södra sidan om den stora domkyrkodörren ses två ansenliga taflor, hvilka äro lemningar efter det gamla, namnkunniga urverket, som visade, utom timmar och minuter, årens, månadernas, veckornas och dagarnes lopp samt de större och mindre helgedagarne. Dessutom, var äfven solens och månens gång och vistande i djurkretsen der utmärkt. Ofvanpå visartaflan såg man två ryttare i full rustning, hvilka, under det att klockan slog, gåfvo hvarandra så många stötar, som timtalet utvisade. Ännu ser man jungfru Maria sitta emellan de 2:ne taflorna med en dörr, på hvardera sidan och en liten skådeplats framför sig. Vid dörren på venstra sidan om jungfrun visade sig vid timslaget en liten härold, som bultade på densamma; dörren öppnades och man hörde och såg två trumpetare. Nu utkommo de tre vise männen, klädda i kunglig drägt, hvar och en åtföljd af sin betjent; de skredo i en half-cirkel öfver den lilla skådeplatsen, helsade Maria med en djup vördnadsbetygelse, under det att betjenterne gingo styfva och orörliga, samt vände tillbaka genom den andra dörren. Den siste af sällskapet, som gick från skådeplatsen, slog dörren igen efter sig, att den gaf en klang. Detta ur lärer hafva blifvit förfärdigadt af astronomen Johan Dyven. Samme man gjorde ett annat ganska konstigt ur, som af Christian III skänktes till storfursten i Ryssland. Men moskoviterna trodde, att den onde var i uret, vågade ej behålla gåfvan, utan sände den tillbaka. - Med skäl förvarar kyrkan bilden af den helige Laurentius, som fordom ansågs som dess beskyddare. Det var i hans namn, som byggnadshjelp begärdes öfver hela kristna verlden, då betydliga bidrag hit öfversändes, i synnerhet från England, Tyskland och Frankrikes länder, från hvilka norden emottagit de första förhinnarne af evangeli sanningar. - Bland antiquiteterna bör ej det namnkunniga jungfru Marie lintyg förglömmas. Det ansågs äga en underbar kraft att hjelpa hafvande qvinnor i deras barnsnöd, och enligt ett bref,som ännu finnes qvar, lånade konung Kristian I i Danmark detsamma år 1498 för sin gemåls nedkomst.

Många märkvärdiga män och isynnerhet de mäktiga Lunda-prelaterne,hvila under detta tempelhvalf. Ibland dem böra märkas den berömde historikern, Arvid Hvitfeld, hvars arbete, äfven för den svenska historien är af största vigt.

I ett land, så rikt på myter, som Sverige, kunde ej en så åldrig och märkvärdig byggnad, som denna, sakna sin egen sagohäfd. Så förmäler traditionen, att byggmästaren var en jätte, vid namn Finn, som i arfvode helt anspråkslöst begärt solen, månen och den den helige Laurentii båda ögon. Architekten var just sysselsatt att uppsätta tornspiran, då Laurentius hade lyckats få veta jettens namn, hvilket skulle vara en hemlighet, och ropade det åt honom. Han skyndade då ned från tornet, för att nedrifva sitt verk, men blef i detsamma förvandlad i sten. Hans och hustruns petrificerade bilder synas omslutande pelarne i kraftskyrkan. Man tror, att i följd af detta afbrott uti den förste byggmästarens arbete domkyrkan aldrig skulle helt och hållet blifva färdig. Det ser verkligen ock så ut, ty många och vidlyftiga reparationer hafva på henne blifvit vidtagna. Den sista, som varat nära tvenne decennier och som åsyftar kyrkans återförande i sitt ursprungliga skick, verkställes under inseende af den i ämnet insigtsfulle professorn, L. N. O., C. G. Brunius. Medel saknas icke, ty 142 7/8 hemman äro anslagna för dess underhåll.

Invid det herrliga vördnadsbjudande templet ligger en skön, af lummiga kastanjträd beskuggad plan, kallad Lundagård, den studerande ungdomens älsklingsplats och ofta ett föremål för den odödlige Lundaskaldens hänryckande sånger.