Landet runt.

Luleå (text från 1856)



Denna Sveriges nordligaste stad är belägen på ett näs vid Luleåelfvens utlopp i en fjärd af Bottniska viken, under 65 gr. 34 min. nordlig bredd. En mil derifrån, inåt landet, låg det gamla Luleå, hvilket anlades 1621. Redan 1642 ansågs detta ställe mindre passande, serdeles för dess aflägsenhet från hafvet, hvarföre en bättre plats utsågs. Att förse den nya staden med innevånare gick dock ej så lätt, ty likasom den tidens handelsmän, Birkarlarne, hvilka på landet drefvo handel efter forntida bruk och som i allmänhet satte sig emot stadens anläggande, hade länge förhindrat det gamla Luleås bebyggande, vägrade de äfven nu att inflytta i den nyanlagda staden. Denna sednare hade ock det missödet att tvenne gånger åren 1648 och 1657 förstöras genom eldsvådor. Motståndet blef genom allvarsamma åtgärder slutligen öfvervunnet och staden fick innevånare omkring år 1660. Först på 1690-talet kan man likväl anse densamma såsom fullkomligt ordnad och fullt färdig. Det gamla Luleå är nu blott kyrkostad och marknadsplats, men som sådan ej obetydlig. Dess kyrka är den största af Westerbottens äldre tempel och förvarar åtskilliga fornlemningar från katolska tiden. Der finnes äfven en altartafla, ett dyrbart mästerverk, som lärer vara förfärdigadt uti Italien. Det är ett förgyldt bildhuggeriarbete, som framställer scener ur Kristi lefverne och säges hafva kostat 2,400 dukater. Konstverket har lidit någon skada vid ett tillfälle, då tornet afbrunnit genom åskeld.

Den nnvarande staden ligger på en mot hafvet sluttande höjd och från dess höga kyrktorn har man en skön utsigt åt stadens vackra omgifningar och flera mil utåt sjön och dess täcka öar.

Staden med sina reguliert anlagda gator och gränder har en egogrund af 1,610 tunnland och 195 hus och tomter, uppskattade till 126,440 Rdr B:co. Husen äro af trä, såsom öfverallt i Norrlands städer. Kyrkan med sitt höga torn är af sten, och blef efter 26 års förlopp färdigbygd och invigd år 1790. Den har nyligen blifvit försedd med ett nytt orgelverk och en smakfull altarprydnad. - Innevånarnes antal som år 1845 var 1,215, uppgår för närvarande till 1,400.

Stadens hufvudnäringar äro handel, sjöfart och skeppsrederi; dessutom idkas ock jordbruk, boskapsskötsel och fiske. Handel drifves med tjära, trä- och skinnvaror, smör, fisk, renhudar m. m., hvilka varor uppköpas under marknaderna i Luleå, Råneå, Öfver och Neder Kalix socknar samt Iockmocks och Gelivare lappmarker och som utskeppas på Stockholm och flera utländska platser. Luleå, som äger vidsträcktare handelsdistrikt än Piteå, ochföljaktligen större tillgång på exportartiklar, har derföre en lifligare och mera vinstgifvande handel. Införseln från utländsk ort består nästan uteslutande af salt; dess öfriga förnödenheter hämtas från hufvudstaden.

Stadens handel ökades betydligt under det sednare decenniet och sjöfarten, hvilken står i oskiljaktigt sammanhang dermed, gaf rederierna en betydlig vinst. Skeppsbyggeriet, som fordom idkades med synnerlig fördel, har dragit sig från sjelfva staden åt landsbygden, och nu byggas fartyg på flera ställen i Luleå socken. - Stadens hamn är god. - Handtverkerierna äro med få undantag föga lönande, hvarföre deras idkare i allmänhet nödgas begagna fiske såsom binäring. Ehuru staden äger rättighet till marknadens hållande, begagnar den numera, icke denna sin rättighet.

Uti staden finnes en lägre apologistskola med tvenne lärare. För helsovården är icke någon allmän inrättning att tillgå och fattigvården inskränker sig till utdelande af kontanta understöd åt de mest behöfvande.

Sätet för länets höfding skall, enligt Kgl. Majts beslut, förflyttas till denna stad, der för närvarande dertill erfordeliga byggnader pågå, hvilka enligt uppgjordt kontrakt skola vara fullbordade innan 1856 års utgång.