Landet runt.

Laholm (text från 1856)

Denna Hallands sydligaste stad, belägen på södra stranden af Lagan, tre fjerdedels mil från dennas utlopp i hafvet, kallades fordom Lagaholm efter en i ofvannämnda å befintlig holme, uppå hvilken ett befästadt slott med samma namn var uppfördt. Den kan räknas till Sverges äldsta städer, ty redan i konung Waldemars jordbok af år 1231 upptages Lagaholm såsom en betydlig handelsstad och ännu i början af sjuttonde seklet idkade den såväl in- som utrikes handel med egna fartyg. Efter denna tid har den så småningom sjunkit till sin nuvarande obetydlighet, hvartill förnämligast bidragit den skadliga inverkan, som flygsanden från de omkringliggande stora sandfälten utöfvat. Elfmynningen har nemligen deraf blifvit så uppgrundad, att numera endast 2 högst 3 fot djupgående båtar kuuna inlöpa. En lyckligare framtid kan möjligen vara detta lilla samhälle beskärdt, om det ändamål vinnes, som afsågs med det år 1850 beviljade stadsanslag af 8,400 R:dr B:co till att freda och läka de 660 tunnland flygsandsfält, som omgifva Lagaåns mynning. Lyckas detta företag, skall ån snart skära sig ett djupare utlopp, då äfven större farkoster kunna uppgå till staden, alldenstund ån ofvanom flygsandsfälten har från 8 till 10 fots djup.

Det hufvudsakliga näringsmedlet för stadens innevånare är jordbruket, hvarjemte handaslöjder och fiskerier åt ej få medlemmar af detta samhälle lemna en nödtorftig bergning. Stadens jordägor, uppskattade till 40,000 R:dr, äro vidsträckta och uppgå till 1850 tunnland. Den allmänna idogheten har omfattat en för orten egendomlig husslöjd, förfärdigandet af stickade yllevaror. Afsättningen härmed är ej obetydlig, men arbetsvinsten är högst knapp. Laxfisket är i ständigt aftagande genom elfmynningens uppgrundning, hvilket hindrar laxen att der intränga; likväl är vinsten häraf, såväl i elfven som utåt kusten, icke obetydlig. Handel och handtverkerier äro högst obetydliga. Här finnas 21 handlande samt 57 handtverksmästare, de förra sysselsättande sig med en inskränkt bodhandel, de sednare nära nog utan sysselsättning. Innevånarnes antal uppgick vid förlidet års början till 1,100.
Förflytta vi oss till en för Laholms stad ärorikare forntid, se vi ofta dess namn med blodiga drag teknadt i häfderna. Laholms slott se vi redan 1280 vara ett föremål för härjning och ödeläggelse uti ett krig, som fördes emellan Norskar och Danskar. Albrekt af Meklenburg eröfrade det med storm år 1383; åt Engelbrekt öfverlemnades det år 1436. Ännu tre förnyade gånger har staden hemsökts af krigets härjningar; år 1534 uppbrändes den af Jakob Bagge, på det icke de från Skåne inträngande Danskarne skulle hit kunna förlägga sitt högqvarter; år 1565 ödelades det af svenska fältöfversten Claes Christenson Horn och 1676 af Snapphanarne.

Det äldsta slottet bestod, enligt forntidens bygnadssätt, af ett högt torn, omgifvet af stenhusbyggnader. Sedan detta ofta blifvit sköfladt oeh ånyo uppbygdt, lät Christian IV här uppföra ett fästningsverk, bestående af några små bastioner med trenne raveliner. Otjenligheten af en befästning på detta ställe inses lätt, då slottet från södra sidan varit lätt tillgängligt, emedan ån derifrån om sommaren kunnat öfvervadas, och det derjemte af de omkringliggande höjderna dominerades. Detta var ock troligen anledningen, hvarföre slottet på Carl XI:s befallning vid slutet af år 1675 raserades. Öfver den plats, der slottet fordom stod, går nu landsvägen. Nu återstå deraf blott några få ruiner och minnen. Här begrät prinsessan Juta under långa år sina ungdomsförvillelser och dog 1289. - En anekdot, hörande till detta slotts historia, kan förtjena att här anföras. Under kriget emellan Albrekt och Margareta kom drottningen till häst från Skåne. Okänd, omgifven endast af några få personer, passerade hon staden och befallte, att slottsportarne skulle öppnas för henne. Kommendanten Muus, som då åt middag, svarade skämtande: "Muusen måste hafva matro," hvartill drottningen genmälte: "Icke längre än katten vill," och gaf hästen sporrarne, samt red öfver Laga-ån, i den norra grenen af ån nedanför slottet, som efter denna händelse ännu äger namnet Drottningsvadet. Det var denne Muus, som genom drottningens bemedling blef gift med den stolta fröken Kerstin, Peder Axelson Totts dotter, hvilken, för att påminna sin man om hans ringa härkomst, åt honom skänkte en guldring, hvari en kopparnagel var infattad, sägande: "arte dig, kobbernagel, duliggeriguld!" Han artade sig dock ej till hennes belåtenhet oeh mördades af Kerstin Totts förra fästman, Holger Munk, med hvilken hon sedermera gifte sig.

På en yta af 30 tunnland, som utgör stadens territorium, finnas 147 glest bebyggda tomter vid sneda, krokiga gator. Efter den brand, som 1811 öfvergick större delen af staden, äro husen nästan allmänt uppförda af tegel eller af korsvirke, de flesta låga, af blott en våning. Den enda byggnad af något anseende är den rymliga, temligen vackra kyrkan. Oaktadt detta oansenliga yttre skänker staden en behaglig anblick genom de många trädgårdar och lundar, som dels omgifva, dels ligga uti sjelfva staden, och hvilka bilda en angenäm omvexling mot de omkringliggande högre fälten, som äro kala, sandiga och flerestädes ljungbevexta. Lagans skummande vågor, som forssande störta under de 2:ne hvälfda broar, hvilka sammanbinda holmen med fasta landet, öka taflans behag. Men den som vill skåda Lagan i dess fulla skönhet, bör ej sky en half mils omväg och från Laholm taga vägen åt Kassefors, hvarest ån bildar ett herrligt vattenfall.