Landet runt.

Jönköping (text från 1856)

Man, har förliknat Jönköping vid en af dessa schweiziska städer, hvilka, omgifna af höjder och nästen liksom tappade i en bergsskrefva, spegla i en fjellsjös smaragdgröna vatten, sina landtliga hus och sina städade trädgårdar. Jemförelsen, som de olika flesta jemförelser, haltar på ena foten, men den går likväl.

Alperna saknas, men sjön är der, och om än inga gletscher gnistra i solen från de många höjderna rundtom staden, Dunkehalla, Husqvarnabackarna, Taberg, ega dessa imedlertid onekligen tillräckligt mycket vildt, naturfriskt, djerft, för att karakterisera hela landskapet åtminstone till ett stycke Smålands-Schweiz på samma vis som man i Tyskland gjort sig ett Sachsiskt Schweiz med motiver, hvilka, när allt kommer omkring, hvarken äro synnerligt mera storartade eller i mera orginella än här.

Visst är att Jönköping, Schweiziskt eller icke, i alla fall är och förblifver en af det medlersta Sveriges mest intressanta och intagande punkter. Wettern, som nästan närgånget tränger sig in på stadens tomter och som i ett slags mänadisk lekfullhet stundom stänker sina yrande perlor nästan ända upp på sjelfva, den kongl.

Hofrättens allvarsamma hus, skänker åt hela situationen ett oändligt behag. De båda små sjöarne Rocksjön och Munk-, eller Lillsjön, belägna på andra sidan om och inpå staden, fulländar det egendomliga i taflan, hvartill slutligen de omgifvande mörka skogsbranterna, här och der afvexlande med lundar och vackra sädesfält, gifva en ram af romantisk skönhet, vid hvilken ögat har svårt att tröttna.

Det är icke här stället att göra en beskrifning hvarken af det närbelägna Husqvarna, eller af det i häfder berömda Wisingsö, som ute i Wettern ses hägra borta vid horizonten, eller af det märkvärdiga Taberg, som med sin hjessa af jernmalm lyfter sig öfver skogarna vester om staden. Vi skola inskränka oss till några allmännare data rörande staden sjelf.Jönköping är egentligen uppfördt på en sandrefvel, som mellan Wettern och de nyss nämnda båda små insjöarna styckvis är af naturen så smal, att man mångstädes

förmedelst pålning i Lillsjön måst eröfra nödig plats för husen. Ehuru det skulle tyckas som staden härigenom voro blottställd för öfversvämningar hvarje timma och stund, känner man dock endast ett enda fall af en dylik kalamitet, år 1831, då hofrättsråderna verkligen måste ro i båt upp till sessionssalen.

I allmänhet är staden ganska välbyggd på ömse sidor om en oändlig gata, som sträcker sig långsmed näset och hvilken, i strängare mening tagit, är Jönköpings enda åtminstone så till sägandes herrskapsgata. Man finner här en ansenlig kyrka, ett ganska vackert theaterhus, ett rådhus, som icke behöfver blygas, och ett hofrättspalats, som inger respekt redan på afstånd. På torget derutanför visas en rund sten midt på platsen; sägnen går att det var just på denna fläck de unga Ribbingarne halshöggos 1520.

Vid staden låg fordom ett befästadt slott, bekant redan under Folkungarnes tid. Sten Sture d. ä. afgick ­ heter det ­ härmed döden år 1503. Från de qvarstående vallarne har man en berömd utsigt öfver staden.

Jönköpings folkmängd närmar sig till antalet af 5.000. Staden har flera fabriker och blomstrande handtverkerier.

Rundtomkring Jönköping ligger en mängd vackra landtställen, såsom Strömsberg, med helsobrunn, Ryhof, iandshöfdingeboställe, Klemenstorp, Samset, det prydliga Björneberg, det leende Jerstorp, med flera. Till Husqvarna är en half mil från staden. En af de vackraste vyer af staden med dess omgifning skall man ega ifrån en bondgård i Barnarps socken, kallad Skinnersdal.