Landet runt.

Hedemora (text från 1856)



Hedemora är den äldsta af de trenne städer, som Dalarne eger, ehuru dess ålder icke kan närmare bestämmas. De privilegier, som konung Kristoffer redan 1446 utfärdade och som Karl Knutsson trenne år derefter förnyade, omnämna fordna friheter, hvilka härigenom blefvo bekräftade. Pastorslängden uppgår ända till 1208, men huruvida staden redan då egde bestånd, upplyses icke af några äldre handlingar. Under Erik Carlsson Wases uppror sammandrabbade denne härstädes 1470 med Sten Sture, hvars 500 "kopparbergsmän" gjorde den 30,000 man starka upprorshären så betydligt afbräck, att man på valplatsen skall hafva funnit icke mindre än 1,500 pantsare. År 1520 öfvade Gustaf Eriksson dagligen i staden sitt nybildade krigfolk,lärde dem att göra pikar och äfven ett bättre sätt att smida sina pilar. Äfvenledes inrättade han här ett mynthus, hvarest slogos s. k. "dalklippingar" om ett svenskt öre, hvilkas pregel å ena sidan visade en beväpnad karl och på den andra tvenne korslagda dalpilar; sjelfva myntningen skedde med handkraft, men icke destomindre slogs här 1522 en skådepenning med konungens namn, vasavapnet, krönt sköld och dalpilar. På denna tid fanns invid staden en betydligare kungsgård, som 1531 stormades och plundrades af de upproriska dalkarlarna under Niels' i Söderby och Peder Larssons af Bergsäng befäl, men hvilken nu knappast finnes till namnet. Äfven 1743 besattes staden af den upproriska dalallmogen, som här innestängde landshöfdingen och nödgade magistrat och borgerskap att undertekna en af allmogen uppsatt skrift, utlemna 150 daler och 24 man, hvarefter staden derjemte måste vidkännas stark gästning samt den 10 juni utlemna en mängd musköter och gevär.

Stadens läge på en sandås utmed den en half mil långa och breda sjön Hofran, genom hvilken dalelfven flyter, är sundt och behagligt. Byggnaderna erbjuda visserligen ingen märkligare anblick, såsom uteslutande byggda af trä och till större delen af en vånings höjd med en mängd bodar för marknadsbesökande, men vittna dock om ett visst välstånd. Tvenne större eldsvådor hafva härjat staden; 1754, då 90 tomter tillika med råd- och skolhus afbrunno samt endast 20 gårdar tillika med kyrkan skonades, och 1849, då 33 gårdar i den bäst bebyggda delen af staden blefvo lägornas rof. Åtskilliga ödeplatser bära ännu vittne om den svåra förödelsen. Kyrkan, en gammal hvalfbyggnad af sten från 13:de seklet, som genom nyare tillbyggnader och ändringar förlorat allt konstvärde, samt rådhuset af trä, med ett mindre torn på taket, äro stadens förnämsta offentliga byggnader.

Stadens rörelse är egentligen inskränkt till den stora vintermarknaden i februari månad, som ännu är talrikt drifves i 8 öppna bodar, ehuru i mindre skala. Ända till de sednare åren var en våg härstädes, der det genom transporterade
stångjernet måste vågföras, hvilket likväl nu till allmän belåtenhet icke längre eger rum. Handtverkerierna befinna sig ej på någon högre ståndpunkt, och borgerskapet lefver mera af sin stadsjord, som utgör 2,318 tunnland, än af sina borgerliga yrken.

Vid 1853 års slut utgjorde folkmängden 997 personer. Antalet på hus och tomter uppgick till 138, uppskattade till 176,483 r:dr 16 sk. Fattigvårdsomkostnaderna uppgingo till omkring 600 r:dr och samtliga statsbidragen till omkring 4,200 r:dr b:ko. - Stadens af Johan III erhållna vapen är en gran. Hedemora innehar nu n:r 50 ibland Sverges städer och hörer till den 4:de klassen.

Med staden utgör Hedemora socken ett regalt pastorat af första klassen med gemensam kyrka och gemensamt presterskap; landsförsamlingen räknar 5,631 medlemmar, hvilka till större delen äro välmående. Såsom binäring idka de svartsmide, synnerligast lietillverkning, som ofta uppgått ända till 80,000 stycken om året samt lemnat en behållen förtjenst af omkring 20,000 r:dr b:ko.

I socknen finnas 3:ne större jernverk, nemligen Norn, Wikmanshyttan med Thurbo samt Presthyttan med Lågfors, alla jernbruk och hyttor, hvarjemte Wikmanshyttan äfven har stålugn. Vid. Norn är serskild brukskyrka och brukspredikant. Lassbo helsobrunn ligger på en fjerdedels mils af stånd från staden och är om sommaren temligen anlitad af den kringliggande traktens innebyggare.

Några mindre lemningar efter murar på en holme i elfven norr om Grådö gästgifvaregård äro minnen efter det gamla fästet Borganäs, hvars sista fogde var Jösse Eriksson, omensklig i åminnelse.Sjelf vågade denne vid Engelbrekts annalkande med dalhären ej här qvarstanna, utan lemnade fästet åt sin underfogde Johan Wales befäl, hvilken dock icke kunde hindra dess intagande och fullkomliga förstöring midsommardagen 1433.