Ej synnerligen angenämt är första intrycket af denna stad.
Belägen i en däld mellan tvenne sjöar, Warpen i norr och Runn
i söder, ligger den, omhöljd af en evig svafvelrök, hvilken
genom sin förhärjande magt förstör all vextlighet i nejden.
Den från det närbelägna kopparverket uppstigande röken utbreder
öfverallt dysterhet och ödslighet. Rundtomkring staden består
marken af kala stenbackar samt högar af slagg. Man berättar,
att röken om vintren i lugnt väder ofta är så oigenomtränglig,
att vandrarne på gatorna äro i fara att komma i obehagliga
konflikter. Den har en stark inverkan på byggnaderna. Rödfärgen,
hvarmed trähusen äro bestrukna, öfvergår till svartgult. Jernet
förmår ej länge motstå den och kopparen förergas deraf. Hülphers
berättar i "sin resa uti Dalarna 1757," att "röken,
som intränger i husen, till och med sätter lukt på linne och
andra kläder, som gör, att de intet skadas af mal, men blir
likväl sköra, så att förmögna hushållerskor ofta förvara sina
duktyg och finare linne vid deras gårdar på landet samt taga
det in, då det behöfves." För helsan anses den i allmänhet
ej skadlig, åtminstone ej för dem, hvilka äro uppfödda i dess
sköte; i farsoter har den tillochmed ansetts vara en god tillflyktsort.
Oaktadt de många andra af röken uppkommande olägenheter instämma
helt visst ortens innevånare i drottning Kristinas fromma
önskan, då hon på ett besök i orten varnades för desamma:
"Gud låte sådan rök aldrig tryta i Falun!"
Stadens namn, som i fordna tider skrefs Faahlan, Falone, Fahlån,
Fahlund, Fahlu, m. m., härledes såväl af Fale, en öppen slätt,
som af Fal, till salu, samt Å. Af Fale härledas, såsom man
vet, namnen på flera svenska städer, såsom Falköping, Falsterbo
m. fl., och för derivationen af Fal talar den omständighet,
att redan i en aflägsen forntid fanns en vigtig handelsplats
vid Kopparbergs grufva. Ån, som skall hafva bidragit till
stadens namn och som rinner genom densamma, förenar de begge
närbelägna sjöärne. Stadens ålder är ej hög. Falun anses vara
grundlagd 1608 och erhöll af Carl IX följande året sina privilegiet,
hvilka utvidgades af Gustaf II Adolf 1624 och af drottning
Kristina 1641, då staden erhöll sin egen jurisdiktion.
Falun, som bildar en oliksidig fyrkant, är vidsträckt, men
glest bebygd. Öfver ån, som rinner genom staden, leda flera
broar, af hvilka tvenne, som nyligen blifvit ombygda, ega
med sina jernstaket ett ganska prydligt utseende. Gatorna,
temligen breda oeh regelbundna, äro till aldra största delen
belagda med kopparslagg. Staden har sex, dels större, dels
mindre torg. Ganska få hus äro uppförda af sten; de öfriga
äro af trä, ibland hvilka ej få äro två våningar höga, de
flesta dock oansenliga. De bättre betäckas med takpannor,
de öfriga med näfver och såkallad takved eller bräder.
Stadens båda kyrkor äro ganska ansenliga. Den såkallade gamla,
Katarina eller Maria, kyrkan, som ligger i nordost, nästan
utom staden, blef invigd 1471. Den är uppförd i spetsbågstil,
af tegel, på en icke rätt säker grund, hvarföre den ofta för
remnor i hvalfven måst repareras. Dess ursprungliga längd
var 134 fot. En mindre tillbyggnad skedde 1685. Den s. k.
nya eller Kristina kyrkan ligger på Åsen, en höjd nära midten
af staden vid stora torgets östra sida. Platsen utsågs af
Gustaf II Adolf, hvars ljusa blick, äfven i byggnadsväg, röjer
sig i detta val. Helgedomen uppfördes under den praktälskande
drottning Kristinas frikostiga regering. Genom hennes kraftiga
understöd och genom ansenliga bidrag af såväl Stockholms som
stadens egna innevånare har en helgedom här uppstått, hvilken
är större, praktfullare och med mera omsorg uppförd, än man
kunde vänta sig i en aflägsen provinsstad. Efter Nik. Tessin
den äldres ritning började byggnaden uppföras 1642 och fullbordades
efter 17 års förlopp. Tornet hade fordom en götisk spira af
242 fots höjd och, liksom hela kyrkan, kopparbetäckt, men
den förstördes 1711 genom åskeld. - Dessutom må anföras landshöfdingeresidenset,
lazaretts- kurhus- och hospitals-byggnaderna, cellfängelset,
landskansliet, kopparvågen och teaterhuset. - Märkligare offentliga
inrättningar i staden äro: en elementarskola, en praktisk
bergsskola, och en privatbank, grundad 1836.
Innevånarnes näringsfång bestå i bergsbruk, handel, handtverkerier
och jordbruk. Utom det förstnämnda, som är det egentliga näringsmedlet,
äger staden någon vinst på den transitohandel med spanmål
och viktualier, som hitkomma från Westmanland och härifrån
utgå i länet. Fabriksväsendet är obetydligt.
Falun hör beklagligen till det ej ringa antal af städer i
vårt fädernesland, som befinna sig i aftagande. De många ödetomterna
och förfallna husen bära härom vittne. Äfven folkmängdens
betydliga minskning tillkännagifver, att stadens välmåga är
i tillbakaskridande. År 1760 var innevånarnes antal 6,904,
år 1853 4,518; det förstnämnda året funnos 46 handlande och
104 handtverksmästare; det sistnämnda funnos 29 af förra och
72 af sednare slaget. År 1760 funnos 1,250 hus; år 1845: 254.
Bland vidriga öden, som till detta förhållande bidragit, böra
nämnas de tvenne större eldsvådor, som öfvergått staden åren
1761 och 1847, då vid förra tillfället 349 och vid det sednare
omkring 30 af de största och bästa byggnaderna nedbrunno.
Efter den sista branden äro ej hälften ånyo uppbygda och inga
nybyggnader hafva å andra ställen företagits. - Enligt 1851
års taxeringslängd utgjorde värdet å stadsjorden 48,742 samt
å hus och tomter 467,424 R:dr B:ko. - Innevånarnes skattebidrag
till kommunen, utom en fattigvårdsafgift af nära 6,000 R:dr
B:ko, uppgingo sistnämnda år till 4,474 samt till staten 9,152
R:dr.
På stadens område, som är öfver 1 1/2 mil, ligger Stora Kopparbergs
eller Falu grufva. Dess ålder är oviss. De äldsta kända privilegier
äro af år 1347, men i dem talas om "forne bref, som då
voro komna i vangömo." Med skäl har denna grufva ansetts
som en af rikets skattkamrar; under dess lyckligaste period,
från 1642 till 1687, gaf grufvan en högst betydlig afkastning,
ej något år understigande 10,000 Skepp. koppar. År ]650, då
tillverkningen var högst, uppgick den till 20,321 Skepp. Grufvans
afkastning minskades sedermera, och efter år 1722 öfversteg
den aldrig 5,000 Skepp.
Bergras, som stundom inträffat, hafva i någon mån härtill
bidragit. Det mest förödande var 1687, vid hvilket den s.
k. stora stöten bildades, en öppen graf eller sänkning i berget
af betydligt djup och vidd. - Det djupaste af grufvans schakter
har 190 famnars lodrätt djup. - På de sista åren hafva aktierna
i grufvan, de s. k. fjerdeparterna, betydligen stigit, och
år 1852 hade deras värde från ett medelpris af 1,000 R:dr
höjts till 1,500 R:dr B:ko. Grufvan var förr fördelad i 300,
nu i 1,200 lotter. Delägarnes antal är öfver 300. - Flera
kungliga personer hafva besökt grufvan och till och med dess
djupaste schakter hafva hedrats af furstliga gäster. Carl
IX, som 1607 befallte, att grufvan skulle kallas "Sveriges
lycka," besökte ofta kopparberget och gaf namn åt åtskilliga
af de underjordiska arbetsfälten; sonen Gustaf Adolf, varnad
att ej våga sitt lif på den mörka färden, svarade: "En
konung bör syna sin skattkammare," och nedkommen i de
glänsande salarne, utropade han: "Hvar månd' någon potentat
vara, som hafver ett sådant palats, som det vi nu stå uti!"
