Landet runt.

Falun (text från 1856)

Ej synnerligen angenämt är första intrycket af denna stad. Belägen i en däld mellan tvenne sjöar, Warpen i norr och Runn i söder, ligger den, omhöljd af en evig svafvelrök, hvilken genom sin förhärjande magt förstör all vextlighet i nejden. Den från det närbelägna kopparverket uppstigande röken utbreder öfverallt dysterhet och ödslighet. Rundtomkring staden består marken af kala stenbackar samt högar af slagg. Man berättar, att röken om vintren i lugnt väder ofta är så oigenomtränglig, att vandrarne på gatorna äro i fara att komma i obehagliga konflikter. Den har en stark inverkan på byggnaderna. Rödfärgen, hvarmed trähusen äro bestrukna, öfvergår till svartgult. Jernet förmår ej länge motstå den och kopparen förergas deraf. Hülphers berättar i "sin resa uti Dalarna 1757," att "röken, som intränger i husen, till och med sätter lukt på linne och andra kläder, som gör, att de intet skadas af mal, men blir likväl sköra, så att förmögna hushållerskor ofta förvara sina duktyg och finare linne vid deras gårdar på landet samt taga det in, då det behöfves." För helsan anses den i allmänhet ej skadlig, åtminstone ej för dem, hvilka äro uppfödda i dess sköte; i farsoter har den tillochmed ansetts vara en god tillflyktsort. Oaktadt de många andra af röken uppkommande olägenheter instämma helt visst ortens innevånare i drottning Kristinas fromma önskan, då hon på ett besök i orten varnades för desamma: "Gud låte sådan rök aldrig tryta i Falun!"

Stadens namn, som i fordna tider skrefs Faahlan, Falone, Fahlån, Fahlund, Fahlu, m. m., härledes såväl af Fale, en öppen slätt, som af Fal, till salu, samt Å. Af Fale härledas, såsom man vet, namnen på flera svenska städer, såsom Falköping, Falsterbo m. fl., och för derivationen af Fal talar den omständighet, att redan i en aflägsen forntid fanns en vigtig handelsplats vid Kopparbergs grufva. Ån, som skall hafva bidragit till stadens namn och som rinner genom densamma, förenar de begge närbelägna sjöärne. Stadens ålder är ej hög. Falun anses vara grundlagd 1608 och erhöll af Carl IX följande året sina privilegiet, hvilka utvidgades af Gustaf II Adolf 1624 och af drottning Kristina 1641, då staden erhöll sin egen jurisdiktion.

Falun, som bildar en oliksidig fyrkant, är vidsträckt, men glest bebygd. Öfver ån, som rinner genom staden, leda flera broar, af hvilka tvenne, som nyligen blifvit ombygda, ega med sina jernstaket ett ganska prydligt utseende. Gatorna, temligen breda oeh regelbundna, äro till aldra största delen belagda med kopparslagg. Staden har sex, dels större, dels mindre torg. Ganska få hus äro uppförda af sten; de öfriga äro af trä, ibland hvilka ej få äro två våningar höga, de flesta dock oansenliga. De bättre betäckas med takpannor, de öfriga med näfver och såkallad takved eller bräder.

Stadens båda kyrkor äro ganska ansenliga. Den såkallade gamla, Katarina eller Maria, kyrkan, som ligger i nordost, nästan utom staden, blef invigd 1471. Den är uppförd i spetsbågstil, af tegel, på en icke rätt säker grund, hvarföre den ofta för remnor i hvalfven måst repareras. Dess ursprungliga längd var 134 fot. En mindre tillbyggnad skedde 1685. Den s. k. nya eller Kristina kyrkan ligger på Åsen, en höjd nära midten af staden vid stora torgets östra sida. Platsen utsågs af Gustaf II Adolf, hvars ljusa blick, äfven i byggnadsväg, röjer sig i detta val. Helgedomen uppfördes under den praktälskande drottning Kristinas frikostiga regering. Genom hennes kraftiga understöd och genom ansenliga bidrag af såväl Stockholms som stadens egna innevånare har en helgedom här uppstått, hvilken är större, praktfullare och med mera omsorg uppförd, än man kunde vänta sig i en aflägsen provinsstad. Efter Nik. Tessin den äldres ritning började byggnaden uppföras 1642 och fullbordades efter 17 års förlopp. Tornet hade fordom en götisk spira af 242 fots höjd och, liksom hela kyrkan, kopparbetäckt, men den förstördes 1711 genom åskeld. - Dessutom må anföras landshöfdingeresidenset, lazaretts- kurhus- och hospitals-byggnaderna, cellfängelset, landskansliet, kopparvågen och teaterhuset. - Märkligare offentliga inrättningar i staden äro: en elementarskola, en praktisk bergsskola, och en privatbank, grundad 1836.

Innevånarnes näringsfång bestå i bergsbruk, handel, handtverkerier och jordbruk. Utom det förstnämnda, som är det egentliga näringsmedlet, äger staden någon vinst på den transitohandel med spanmål och viktualier, som hitkomma från Westmanland och härifrån utgå i länet. Fabriksväsendet är obetydligt.

Falun hör beklagligen till det ej ringa antal af städer i vårt fädernesland, som befinna sig i aftagande. De många ödetomterna och förfallna husen bära härom vittne. Äfven folkmängdens betydliga minskning tillkännagifver, att stadens välmåga är i tillbakaskridande. År 1760 var innevånarnes antal 6,904, år 1853 4,518; det förstnämnda året funnos 46 handlande och 104 handtverksmästare; det sistnämnda funnos 29 af förra och 72 af sednare slaget. År 1760 funnos 1,250 hus; år 1845: 254. Bland vidriga öden, som till detta förhållande bidragit, böra nämnas de tvenne större eldsvådor, som öfvergått staden åren 1761 och 1847, då vid förra tillfället 349 och vid det sednare omkring 30 af de största och bästa byggnaderna nedbrunno. Efter den sista branden äro ej hälften ånyo uppbygda och inga nybyggnader hafva å andra ställen företagits. - Enligt 1851 års taxeringslängd utgjorde värdet å stadsjorden 48,742 samt å hus och tomter 467,424 R:dr B:ko. - Innevånarnes skattebidrag till kommunen, utom en fattigvårdsafgift af nära 6,000 R:dr B:ko, uppgingo sistnämnda år till 4,474 samt till staten 9,152 R:dr.
På stadens område, som är öfver 1 1/2 mil, ligger Stora Kopparbergs eller Falu grufva. Dess ålder är oviss. De äldsta kända privilegier äro af år 1347, men i dem talas om "forne bref, som då voro komna i vangömo." Med skäl har denna grufva ansetts som en af rikets skattkamrar; under dess lyckligaste period, från 1642 till 1687, gaf grufvan en högst betydlig afkastning, ej något år understigande 10,000 Skepp. koppar. År ]650, då tillverkningen var högst, uppgick den till 20,321 Skepp. Grufvans afkastning minskades sedermera, och efter år 1722 öfversteg den aldrig 5,000 Skepp.

Bergras, som stundom inträffat, hafva i någon mån härtill bidragit. Det mest förödande var 1687, vid hvilket den s. k. stora stöten bildades, en öppen graf eller sänkning i berget af betydligt djup och vidd. - Det djupaste af grufvans schakter har 190 famnars lodrätt djup. - På de sista åren hafva aktierna i grufvan, de s. k. fjerdeparterna, betydligen stigit, och år 1852 hade deras värde från ett medelpris af 1,000 R:dr höjts till 1,500 R:dr B:ko. Grufvan var förr fördelad i 300, nu i 1,200 lotter. Delägarnes antal är öfver 300. - Flera kungliga personer hafva besökt grufvan och till och med dess djupaste schakter hafva hedrats af furstliga gäster. Carl IX, som 1607 befallte, att grufvan skulle kallas "Sveriges lycka," besökte ofta kopparberget och gaf namn åt åtskilliga af de underjordiska arbetsfälten; sonen Gustaf Adolf, varnad att ej våga sitt lif på den mörka färden, svarade: "En konung bör syna sin skattkammare," och nedkommen i de glänsande salarne, utropade han: "Hvar månd' någon potentat vara, som hafver ett sådant palats, som det vi nu stå uti!"