Det har med rätta blifvit anmärkt, att såsom bergen utgöra
den fasta benstommen i jordens kropp, äro fioderna att anse
som de lifgifvande ådrorna i densamma. Visserligen bidraga
de förra eller bergen hufvudsakligen till att bilda ett landskaps
karakteristik, men floderna äro dock de, som i främsta rummet
sprida lif och rörlighet i landet, hvarföre äfven ett större
vattendrag alltid blifver en välsignelse för det område, hvarigenom
det drager sin fåra. Gäller nu detta i allmänhet, så finner
det ock sin fulla tillämpning hvad Dalelfven beträffar, der
den under sitt mäktiga lopp ifrån de höga ursprungsfjellen
sänker sig ned till Upplands lågland för att först vid Elfkarleby
hinna sitt slutliga mål, hafvet.
I sin början utgöres Dalelfven af tvenne grenar, af hvilka
den betydligare, Österdalselfven, har sin källa på det vid
sjelfva riksgränsen belägna Salfjellet och den dervid liggande,
2,424 fot öfver hafvet belägna, Gröfvelsjön. Genom Norrfjellvattnets,
Sörelfvens och Föskåns tillströmmande börjar elfven nedanom
Idre, 1,671 fot öfver hafvet, antaga större proportioner och
har redan vid Elfdalen, 851 fot öfver hafvet, blifvit bredare
och något djupare, ehuru den först en half mil ofvanför Mora
begynner blifva segelbar.
Westerdalselfven åter upprinner på det vattenrika Fulufjellet
i Särna och förstärkes af Njupan, sedan denna vid Njupaskär
störtat sig utför en ättestupa af 70 famnars höjd, och af
Getsjöbrunn, hvarefter den benämnes Fuluelf, hvilket namn
först framemot Transtrand utbytes mot Dalelfven. De båda tvillingfloderna
sammanträffa efter ungefär 24 mils vandring i det s. k. Elfmötet
vid Komtillmåtta i Gagnef, hvarpå de i trogen förening erbjuda
sina hittills branta och löfrika stränder till bördiga sädesfält,
men fjell-lynnet röjes dock emellanåt af de mer eller mindre
häftiga forsar, som hämma hvarje obehindrad segelfart, ehuru
djupet omvexlar emellan 20 till 100 och bredden emellan 500
till 600 fot samt ställen finnas, der denna sednare uppgår
ända till 800 fot.
Genom sjöarne Risingcn och Bysjön, 218 fot öfver hafvet, lemnar
elfven Dalarna, och utan att visa någon benägenhet att hedra
Westmanland med sin ankomst, gör den Gestrikland ett kort
besök i förbifarten för att nedanför Söderfors ingå i sitt
grafland, hvarest den efter dödssprånget vid Elfkarleby nedanför
kyrkan löper ut i hafvet efter 38 mils gagnande vandring.
Under den sista, tre mils långa, färden utbreder sig äfven
i flera fjärdar, sönderdelade af öar och holmar samt skiljda
från hvarandra genom forsar och ända till Elfkarleö omgifna
af låga stränder, hvilka öfversvämmas under de tre gånger
om året inträffande flodtiderna.
Redan på en half mils afstånd höres den mäktiga forsen, som
utgör Elfkarlebys ryktbarhet, men innan man hinner få densamma
i sigte, passeras Elfkarleö jernbruk, som begagnar sig af
den stillsamme jätten för att sätta sina 4 härdar och flera
manufakturier i verksamhet. Det elfven omgifvande landet lider
brist på storartade former, men sjäfva elfven drager här betraktarens
uppmärksamhet odelad till sig och tyckes fröjda sig öfver
den förestående dödskampen. Sjelfva fallet består egentligen
af två grenar, skiljda genom en skogbevuxen klippa, af hvilka
den ena har 163 och den andra 94 fots bredd. Den bredaste
grenen åter delas af en steril holme, på hvars vestra sida
elfven forsar i täta, skummande böljor, hvilka dock synas
spaka som lam emot de i fullt raseri nedstörtande vågorna
på holmens östra sida. Och med dånande fröjd bryter sig elfven
mot de hvassa klipporna och uppkastar ett beständigt regn
dam, som emot solstrålarne förbytes till en skimrande gloria.
Den andra grenen går liksom en krokväg för att undvika sina
stormande bröder och rullar sig helt saktmodigt utföre den
ungefär 50 fot höga och 500 fot långa sluttningen.
Nedanför fallen är en vacker spännbro, uppförd år 1816 under
kapten-mekanikus O. Forssgrens ledning. På trenne hvalf, af
hvilka det medlersta har omkring 50 fots bredd och 25 fots
höjd öfver vattenytan, leder hon öfver den nu förenade strömmen,
som, nyss störtande sig genom en bred bergsklyfta, ännu brusar
emot berg- och grusbräddar. Den 137 fot långa bron är fästad
vid pelare af huggen och landfästen af tuktad gråsten.
Det kronan tillhöriga laxfisket är utarrenderadt emot 358
Lu. årlig ränta efter markegång. - Ett gammalt ordspråk lyder:
"Hjelmare gädda och Sotare brax, Mälare sik och Elfkarlby
lax Är bästa fisk i Sverige tags," och hvad serskildt
laxen beträffar, torde det hafva sin rigtighet, enär denna
gaf anledning till det krig, som konung Johan II och Sten
Kristerson Oxenstjerna till Salsta i slutet af femtonde århundradet
förde emot hvarandra och som slutade med den förres fördrifvande
ifrån thronen.
Svensk nationalkänsla anno 1899. Hämta som pdf här.