Detta landskap begränsas i öster af Wenern,
och i vester skiljes det från hafvet af Bohuslän och en kil
af Norrige. I norr gränsar det till Wermland, och i söder
till Bohuslän och Westergötland. Provinsen är en bland de
minsta i Sverige, med endast 38 qvadratmils areal. Dess största
längd är 9 och bredd 5 mil.
Östra delen af provinsen, eller kusten längsefter Wenern,
utgöres af slättland. Denna slätt sträcker sig dock ingenstädes
serdeles långt in i landet. I norr upptager den 1/2 till 1
mils bredd, och visar endast här och der uppstigande, föga
sammanbundne kullar. Denna landform fortsätter söderut till
1 1/2 mil nedanför Åmål eller 1/2 mil nedom Torpane gästgifvaregård,
der den afbrytes af några långa bergsträckningar, som under
namn af Ånimskogsbräckan och Köpmannefjell inskjuta från provinsens
bergland, och gå nästan ända till Wenerns strand. Utmed sidan
af sjön Ånimmen, framåt Köpmannebro, är landytan, ehuru i
det hela låg, fördelad i små parallela bergåsar af 30 till
50 fots höjd, löpande med flera krökningar från norr till
söder. Ju längre i vester, eller ju aflägsnare från Wenern
dessa åsar äro, ju mera höja de sig, och äro redan vid Fröskog,
1 1/8 mil vester om Torpane, temligen ansenliga. Ungefär 1/2
mil söder om Köpmannebro upphöra åter alla bergkullar, och
ett alldeles horisontelt plattland, kalladt Slätt-Dal, vidtager,
som utgör provinsens största slätt, och sträcker sig i söder
1/2 å 3/4 mil nära Wenersborg, samt begränsas i vester af
en tvär bergås, det så kallade Kroppefjell. På denna slätt
äro till och med lösa stenblock sällsynta, och infinna sig
ej i vanlig mängd förrän kring Frennefors kyrka, der äfven
små gneiskullar uppträda, som söderut, i grannskapet af Wenersborg,
blifva allt resligare.
Vestra delen af provinsen utgör ej bergland till hela sin
sträckning, utan blott dess norra och största del. Södra gränsen
af detta Dalslands egentliga bergland kan antagas sträcka
sig från nedre spetsen af Stora Lee till vester om Ifvägsjöns
södra ända. Denna del af landet består af höga bergsträckor,
som emellan sig bilda större och mindre dalar. De högsta kullarne
hafva dock ej mer än 700 á 750 fots höjd öfver hafsytan. De
äro ofta nåra hopträngda med sammanstötande rötter, utan egentliga
dalgångar. Mellanrummen äro då vanligen upptagne af kärr eller
bäckar; och höjderne i allmänhet öfvervexte med sköna skogar.
- Södra Dalsland deremot, bestående af Wedbo härads sydligaste
del och hela Walbo härad, är mera en dalbygd och har endast
här och der uppstigande bergkullar, samt stundom smärre bergsträckningar;
det är dock uppfylldt af en mängd mossar och sumpiga ängar
äfvensom temligt vidsträckta ljung- och sandhedar. Så utgöras
till exempel de så kallade Alltorps och Ödeskölds moar af
ljungbevexta, skoglösa sandhedar till omkring 2 1/2 mil längd
i norr och söder, men vida mindre bredd. Östra gränsen för
denna dalbygd bildas af Kroppefjell, som skiljer densamma
från det ofvannämnda slättlandet. I vester höjer landet sig
alltmer emot gränsen af Bohuslän.
Provinsen betäckes helt och hållet af uråldriga bergarter.
Den allmännaste är gneis, som någon gång blir granitartad,
och hvari förekomma vidsträckta fremmande inlagringar af qvarts,
grönsten, brunsten, m. m. Lager af urlerskiffer förekomma
i Tisselskogs socken, mellan sjöarne Ånimmen och Laxsjön,
på ön Henriksholm i Ånimmen, och flerestädes i bergstrakten,
ända till vestra Ed. Lager af urkalk förekomma äfven på flera
ställen i Tisselskogs, Ånimskogs och Hesselskogs socknar.
- I Tisselskog förekomma i den så kallade Tusendalersbacken
bäddar af kalcinerade musselskal, af enahanda art som vid
Uddevalla, till 250 fots höjd öfver hafvet och således 50
fot högre än å sistnämnde ställe, samt till större afstånd
från hafvet än dylika lager äro funna på något annat ställe
i Sverige.
Dalsland är rikt på barrskogar. I bergstrakten förekommer
äfven ofta löfskog och af ekar, som finnas flerestädes i landet,
träffas de största och talrikaste omkring Rådanefors. Jordmånen
är i allmänhet ganska god. Ej blott på slättbygden, utan äfven
flerestädes i bergstrakten, är lera rådande, ehuru sandjord
der förekommer mera allmänt än på slätten. Sandhedarne i sydvestra
delen äro naturligtvis ofruktbara.
Topografi
Berg. Bland enstaka berg och bergsryggar förtjenar blott anföras
Kroppefjell. Dess höjd är obetydlig och kan på intet sätt
gifva anspråk på namn af fjell; men det är i andra afseenden
märkligt. Bergsryggen är isolerad och bildar till en del gränsen
mellan Sundals och Walbo härader, samt emellan slättbygden
och den bergiga dalbygden. Det har merändels branta sidor,
klädde af en vacker vegetation, hvaribland äfven murgrön,
som eljest för Dalsland är sällsynt; men dess platå är kal
och nästan skoglös, af 2 á 3 qvadratmils areal. På flere ställen
har man träffat jern-, koppar- och andra malmer, men ingenstädes
i den massa, att man funnit löna mödan bearbeta dem.
SJÖAR. Provinsen äro ovanligt rik på sjöar, serdeles i bergstrakten.
De fleste likna fjellsjöar med sin aflånga form och ringa
bredd. Näst Wenern, provinsens östra gräns, intager Stora
Lee första rummet. Denna sjö uppkommer i Norrige, och skiljer
detta rike från Wermland, samt nedgår sedan i Dalsland ända
till gränsen för dess bergsbygd, med en längd af nära 6 mil
och högst 1/4 mils bredd. Sydligaste delen af sjön omgifves
af ett vackert landskap. Lelången, som börjar i Wermland,
och der har förening med förenämnde sjö, är utmärkt af en
nästan lika stor längd, men ännu mindre bredd. - Vestra och
Östra Silen äro äfven betydande sjöar af nästan samma form,
dock bredare; de börja begge i Wermland Laxsjön är af mindre
betydenhet än de föregående, men utmärkt för den serdeles
vackra nejd, som omgifver densamma: en verklig alptrakt, som
i sitt slag ej till skönhet öfverträffas vid någon annan sjö
i Sverige. Ånimmen ligger i vestra delen af provinsen, nära
Wenern, med den vackra ön Henriksholm; - m. fl.
STRÖMMAR finnas inga ens af någorlunda betydenhet. Långströmmen
och Dalbergsån, hvilka begge utfalla i Wenern, äro de största,
ehuru, ingendera uppnår mycket öfver en mils längd.
Historia
Dalsland, som egentligen heter Westgötadal, kallades fordom
Markerna. Det var en bergstrakt, i forntide föga odlad, och
har genom sitt läge emellan Wenern och fjellen, afsides från
krigets stora stråkvägar emellan Sverige och Norrige, varit
befriadt från många af de krigsäfventyr och olyckor, som hemsökt
Wermland, Bohuslän och Westergötland. Sjelfva stranden vid
Wenern synes först hafva blifvit odlad. Konung Birgers bröder,
hertigarne Erik och Waldemar, anlade der, i början af 1300-talet,
skansen Dalaborg eller Dalahus. Under oenigheten emellan konungasönerne,
sände Birger åtta riddare med en betydlig styrka emot fästet.
Mats Kettilmundsson, hertigarnes krigshöfding, tog dem dock
tillfånga. Konungen utrustade då en styrka af 10,000 man:
hertigarnes fogde försvarade sig dock tappert. Med en Norsk
krigshär erbjödo desse Birger en slagtning; men några af de
Svenske herrarne begynte medla fred, så att en förlikning
slöts. Konung Håkan i Norrige, som någon tid derefter gjorde
ett härjande infall i Westergötland, kom äfven för Dalaborg
med 3,000 man. Här ledo Norrmännen ett nederlag, som förmådde
dem att öfver fjell och skog, skingrade, söka sig hem. Dalaborg
utgjorde det enda fästet i det vilda landskapet. Under Erik
af Pomern hade det blifvit anförtrodt åt Palne Jönsson, en
fogde, som icke eftergaf de öfriga Danska fogdarne på den
tiden i grymhet och förtryck. Engelbrekt uppdrog Peder Ulfsson
att 1434 med Wermländingarne rycka emot Dalaborg. l tre dagar
försvarade sig Dansken, men nödgades derefter anhålla om dagtingan
och uppgifva slottet. Allmogen förstörde i grund hvad den,
ansåg för ett röfvarnäste.
Under Gustaf II Adolfs Danska krig, hvarvid Danskarne snarare
tycktes hafva för afsigt att härja än eröfra, blef äfven Dalsland
af konung Christian IV:s folk öfversvämmadt och härjadt. Då
Danskarne 1644 försökte att störa Sverige i utförandet af
det stora kriget i Tyskland, ernade de äfven göra ett infall
på Dal; men öfverstlöjtnant Lilje ryckte med någon styrka
in i detta landskap och afhöll dem för den gången. Norrmännen
inföllo då i Wermland, der öfverste Oxenstjerna måste draga
sig tillbaka inemot Carlstad. Öfverste Wrangel erhöll order
att från Göteborg, genom Dalsland, som emellertid besattes
af Norrmännen, rycka in i Norrige och taga dem i ryggen samt
förena sig med Oxenstjerna. Åtskilliga skärmytslingar föreföllo,
isynnerhet i Frennefors socken, hvarigenom Norrmännen vunno
sitt ändamål, att hindra Wrangels tåg. Norrmännen bibehöllo
sig i Dalsland, dit äfven den från Wermland slutligen fördrifna
styrkan drog sig. Vid fredsslutet i Brömsebro, som påskyndades
genom Torstensons segrar i Jutland, icke blott återlemnades
Dalsland åt Svenskarne, utan de erhöllo äfven flere provinser.
Carl XI:s krigstheater var förnämligast Skåne, och de diversioner,
som Norrmännen gjorde, voro förnämligast riktade mot Westergötland
och Göteborg. Likväl blef äfven Dalsland under detta krig
öfversvämmadt och härjadt af fienden. Carl XII inbröt i Norrige
mot slutet af sin regering, då Danskarne anfallit honom. Det
var först efter hjeltens död, som fienden vågade göra försök
att angripa Wermland och Bohuslän. Deremot föreföllo i Dalsland
inga bekanta krigsrörelser. Då Danskarne, under Gustaf III:s
krig 1788 intagit Wenersborg, detacherades Danska generalen
Stricker med 1,500 man till Åmål. Just som grefve Gustaf Mauritz
Armfeldt från Wermland skulle anfalla honom och redan genom
allmogen i Dalsland låtit rifva Köpmannebro, för att afskära
honom förbindelsen med Wenersborg, ankommo kurirer med underrättelser
om fredsslutet, hvarefter Danskarne aftågade utan vidare fiendtligheter.
Gustaf IV Adolfs krig aflopp utan serskilda olyckor för Dalsland,
ehuru farligt dess läge vid gränsen kunde synas. Då Norrige
intogs 1814, skedde anfallet så hastigt och var så afgörande,
att Norrmännen icke heller den gången hunno förflytta kriget
inom Dalslands gräns. Under det landet sålunda varit, befriadt
från krigets elände, hafva industri och odling tilltagit och
landskapet utvecklat sina inre förhållanden till en temlig
välmåga.
Fornlemningar
Efter Dalaborg, vid Dalbergsåns utlopp i Wenern, i Bolstads
socken, synas ännu lemningar, efter hvilka man kan dömma om
det fordna fästets vidsträckthet.
Någon annan forntida borg känner man icke i detta landskap.
Statistiska uppgifter
Dalsland lyder under Wenersborgs höfdingedöme, men i ecklesiastikt
hänseende under Carlstads stift. Pastoraternas antal är 11
och socknarnes 46, af hvilka likväl trenne äro annexer till
pastorater i Wermland.
Hemmantalet utgör 987 mantal, af hvilka 207 äro frälse, 61
krono och 719 skatte. Arealen beräknas till 834,581 tunneland.
Invånarnes antal utgör 55,000.
Åmål är den enda stad, som finnes i landskapet. Den har omkring
1,300 invånare.
Åtskilliga bruk och manufakturverk hafva i provinsen blifvit
anlagda.
Folklynne
Dalbönderna anses af den sädesrika Westgöslättens invånare
med en viss stolthet, då de öfver den tillfrusna Wenern tillföra
dem sina skogsprodukter och för dessa tillbyta sig säd. Men
den kraftigare vext och det manligare väsen, som i allmänhet
utmärka skogsbon, gifva dock Dalbönderna ett företräde. De
äro öfverhufvud mindre förmögna, men ärligare. Aflägsna från
större städer och de stora handelsvägarne, hafva de länge
bibehållit forntida enkelhet i sina ärfda seder. Det är likväl
fara värdt, att deras redliga folklynne lider af den nya smuggelväg
som handeln med Norrige tagit öfver fjellen till Åmål.
(anno 1840)
