Bleking är det minsta af alla Sveriges landskaper,
och innehåller blott 26 qvadratmil i areal. Det bildar en
temligt regulier aflång fyrkant mellan Småland i norr och
Östersjön i söder. Medel-bredden är 3, och längden 10 mil.
I Öster omgifves det äfvenledes af Östersjön och i vester
gränsar det till Skåne. Enär detta smala land således med
2:ne sidor stöter intill hafvet, är det hufvudsakligen att
anse för ett kustland, och då det i norr till hela sin längd
begränsas af Småländska höglandet, hvilket nedsänder sina
flesta strömmar genom Bleking i hafvet, kan det betraktas
såsom Smålands kustland.
Den rådande bergarten är gneis, likasom i det ofvanför belägna
Småland; någon gång spridda granitkullar. I sydvestra hörnet,
som tyckes skjuta utom den eljest reguliära formen, liknar
landet, i geognostiskt hänseende, mera Skåne, ty der förekommer
ett litet lager af Skånsk kritformation. Ett dylikt, men ännu
mindre, förekommer inklämdt mellan klipporna vid Carlskrona.
Landet är något bergigt, eller rättare små-kulligt, samt vid
hafsstranden omgifvet af en klippfull skärgård. Från Runneby
öfver Trensum finnes de mest hopträngda bergskullarne, hvilka
i allmänhet kunna anses såsom de yttersta upphöjningarne af
Smålands bergland. I afseende på sitt läge, kan Bleking lämpligen
indelas i 3:ne delar: 1) Strandbygden, af inbyggarne kallad
Waran, innefattar det egentliga kustlandet, en lång och smal
sträcka vid hafvet, jemte skärgården, och hvilket, såsom mera
kalt och klippigt, har föga åkerbruk; 2) Mellanbygden, den
skönaste och bördigaste delen af landskapet, med omvexlande
skogar, ängar och åkerfält, och 3) Skogsbygden i landets nordligaste,
till Småland gränsande del, hvilken till sin natur mera liknar
nyssnämnde landskap, är stenbunden, uppfylld af större skogar
och sjöar, och således äfven är mindre odlad.
Oaktadt man af det ofvan anförda kan sluta, att Bleking, till
sin naturbeskaffenhet, vegetation, produkter, m. m. skall
hafva mycket med Småland gemensamt, så gör likväl dess sydliga
läge samt dess egenskap af kustland, att det har nästan, ännu
mera gemensamt med Sveriges sydligaste provinser, eller liksom
utgör en öfvergång från höglandet till dessa. Klimatet liknar
i det närmaste Skånes. Stränga vintrar äro sällsynta; hafsvindarne
försmälta här snön vida tidigare än i Småland, hvarföre ock
vårens ankomst börjar tidigare, utan att den ändå hinner sin
fullbordan förr än Sveriges nordligare provinser hunnit befria
sig från nordanvindens kyla. Också är det en egenhet, som
är svår att förklara, att, oansedt denna kustprovins liksom
stupar mot solen, och derföre mer än mången annan synes höra
upphemta dess verkningar, likväl jorden under vårtiden vida
längre binehåller sin fuktighet, hvarigenom vårarbetet vanligen
här fördröjes en eller annan vecka sednare än i provinser,
som ligga vida längre i norr. Sjelfva landskapet, i synnerhet
i Mellanbygden, är oftast det mest leende och intagande. ehuru
ej af någon storartad karakter: kullar, bekransade med löfskog;
dälderne deremellan uppodlade; ängarne beströdde med grupper
af ek, bok, al, m. m,; nätta, välbyggda gårdar och någon gång
en liten sjö, oftare en genom gräset sig slingrande back.
Topografi
1. BERG. Ehuru landet i allmänhet, serdeles vid norra gränsen,
är temligen bergigt, finnes dock intet berg, som uppstiger
till någon betydlig höjd, eller som i annat afseende är serdeles
märkvärdigt. Det märkligaste är Djupadal, i hvilket är en
2 á 3 famnars bred remna, men jemna lodräta väggar, hvarigenom
Runneby-å framflyter. För öfrigt kunna nämnas: Listerhufvud
på en I hafvet utskjutande landtunga, Wallhall, i Asarums
Socken, som er serdeles brant på den åt Wallsjön liggande
sidan, Penningberget vid Carlshamn, och Ryssberget.
2. SJÖAR. Då landet egentligen blott är en afsluttning af
Småland, så följer deraf, att det icke kan hafva några egna
store vattensamlingar, men deremot så många flere strömmar,
hvilka afföra vattnen från de store sjöarne I Småländska höglandet;
små insjöar finnas dock I temlig mängd, dels såsom källor
till smärre åar och bäckar, dels utvidga sig de store strömmarne
ofta till sjöar. Bland dessa obetydliga sjöar kunna nämnas:
Aljungen, Ang-sjön, Hal-sjön, Jordsjön, Skellen, Wesan, Långa-sjön,
m. m.
3. STRÖMMAR. Enligt hvad näst ofvanför är nämndt, är Bleking
genomskuret af en stor mängd större och mindre strömmar. Då
sjelfva landet likväl har så obetydlig bredd (blott 3 mil
i medeltal) kan ej heller någon af dessa strömmar, för så
vidt den uppkommit straxt ofvanför Blekinges gräns och sålunda
egentligen tillhör detsamma, vara serdeles betydlig. Den betydligaste
är Runneby eller Rottneby ström, som kommer från sjön Rottnen
i Småland, eller äfven kan anses uppspringa ännu ett par mil
nordligare, och således genomlöper en större sträcka af Småland
än af Blekinge, och nedanför Ronneby utfaller i hafvet. Derefter
komma Lyckebyå och Nätrabyå i östra delen, och Mörrums å i
vestra delen af landet, hvilken sistnämnda uppkommer från
den stora sjön Åsnen i Småland, och, i anseende till sin större
bredd och vattenmassa, anses för den betydligaste i provinsen,
samt har ett utmärkt laxfiske. Af mindre betydlighet äro:
Brömsebro-ån, som i nordvestra hörnet utgör gränsen mot Småland,
Norje-ån eller sjön Wesans utlopp, som om våren, vid utloppet
i hafvet gifver ett utmärkt godt fiske, serdeles af id och
braxen; Hobyån, Min-ån. m.fl.
4. ÖAR, som tillhöra Bleking, äro flere, och isynnerhet hela
utgör en vidlyftig skärgård. De förnämsta öarna äro; Storkö,
Tjurkö, Aspö, utanför Carlskrona, Hanö utanför Listershufvud
m. fl. Fordom utgjorde det sydöstra hörnet en serskild ö,
genom den då vidlyftigare sjön Wesan helt och hållet skild
från fasta landet.
Historia
Bleking hade en urgammal befolkning; det bevisas af dess talrika
fornlemningar. Under namn af Blåmän eller Blackmän voro innevånarne
fruktade, såsom, djerfva Vikingar. Man har icke afgjort, om
de till en början lydde under Sverige eller Danmark. Men en
Dansk konung Sivard lät der anlägga Sölvitsborg. Harald Hildetand
uppehöll sig i Bleking, och lät der i ett berg vid Runamo
inrista en runeskrift, som först i sednaste tider blifvit
af fornforskare uttydd. Att Bleking sedermera räknades till
Danmark synes deraf, att under Erik Segersälls tid gränsen
mellan detta rike och Sverige ansågs vara Brömsebro.
Biskop Egino, den ende biskopen i Dalby (hvilket stift förenades
med Lunds), var Blekings apostel. Han begaf sig till detta
landskap 1050. Blekingsboera visade mycken håg för christendomen
och emottogo gerna den fromma biskopens undervisning. De sönderslogo
sina afgudabilder och läto döpa sig. Derefter framburo de
skatter till den ädle läraren, men han emottog dem icke, utan
uppmanade de nyomvända att för sina penningar underhålla fattige,
utlösa fångar och uppbygga kyrkor.
Då konung Waldemar Seier dog, förordnade han en sin son Knut
till Hertig af Bleking. Oaktadt brodrens, kung Christoffers,
ränker, bibehöll han sig derstädes till sin död. Bleking blef
sedan af de Danska konungarna pantsatt och illa behandladt
i synnerhet af gref Johan af Holstein, så att invånarne gåfvo
sig under Magnus Erikson, Svenske kungen. Han erhöll äfven
Skåne, Halland och Hven, i det han inlöste Grefvens panträtt.
Konung Waldemar IV i Danmark afträdde på nyåret 1341 högtidligen
till Svenska kronan alla de länder, som lågo österom Öresund.
Men konung Magnus, som också erhöll namnet Smek, regerade
så illa, att hans söner måste förordnas till hans medregenter.
Då inbröt Waldemar, som i Danmark erhöll tillnamnet Otterdag,
med en här genom Skåne in i Bleking. Han intog Sölvitsborg
och flere andra orter, der han tillsatte nya befallningsmän.
Konung Erik Magnusson tågade med sin såkallade klubbhär till
Skåne, som han återtog; men Magnus Smek afträdde frivilligt
1360 de förvärfvade provinserna åt Danmark.
Bleking lydde nu under Danska kronon, tills Engelbrecht tågade
dit ner. Han intog gränsfästningen Brömsehus på det sätt,
att hans tjenare smögo sig dit vid ett vaktombyte och upplåste
porten. Derefter vann han en seger vid Rotneby bro.
Då de slagna bönderna här begåfvo sig på flykten, lät Engelbrecht
uppresa sin hatt till fredstecken. Bönderna stannade då och
hyllade honom, hvarföre han tillsatte en Clas Lang till höfvidsman
derstädes. Elleholms lilla stad, på en holme i Mörrums å,
blef under detta fälttåg, sköflad.
Under Carl VIII Knutson blef Bleking härjadt, sedan åtskilliga
förlikningsmöten förgäfves blifvit hållna. Sölvitsborg brändes.
Lyckeby slott intogs, Vid Avaskär, sedermera Christianopel,
blef förrädaren, Magnus Gren tillbakaslagen. Bleking fick,
under Danska höfvidsmäns styrelse, njuta något lugn, tills
Svante Sture åter gjorde ett infall derstädes och uppbrände
Lyckeby. Blekingboerne upplifvade då ett gammalt förbund med
Wärins-boarne att hålla fred och samdrägt sinsemellan.
Gustaf Eriksson, såsom riksföreståndare, lät intaga Bleking
genom sin höfvidsman Berndt von Malen. Han behöll detta landskap
till 1524, då han återlemnade det åt kung Fredrik af Danmark.
Den djerfve sjöhöfdingen Severin Norrby, då han insåg, att
han icke kunde bibehålla Gottland, der han hårdt ansattes,
kastade sina ögon på Bleking. Han skickade sin underbefälhafvare
Otto Stigson att intaga Sölvitsborg, och kom sjelf snart efter.
Man tågade inåt Skåne, men blef der slagen vid Lund och tvungen
att innesluta sig i Landskrona, der han dock så tappert försvarade
sig, att Danskarne nödgades förläna honom Sölvitsborg och
Bleking. Han lefde der såsom en sjelfständig viking. “Guds
vän och hela verldens fiende” kallade han sig sjelf. Då hans
höfding Söfrin Brun, blef gripen af Svenskarne i Kalmar sund,
och kung Fredrik i Danmark icke visade serdeles nit att utverka
förbrytarens befrielse, begaf sig Norrby sjelf åstad för att
bekriga Svenskarne. Men en Dansk styrka, understödd af Smålänningarne,
intog 1526 de befästade slotten Sölvitsborg, Rotneby och Lyckå.
Norrbys skepp blefvo af en förenad Svensk och Dansk flotta
slagne, och han undkom endast med möda, för att ännu någon
tid i andra länder fortsätta sina äfventyr.
Vid Brömsebro, på sjelfva gränsen, hade kung Gustaf ett möte
med sin svåger kung Christian i Danmark, 1540. Båda konungarna
slogo läger på hvar sin sida om häcken, som utgör sjelfva
gränsen. Kung Gustaf skulle gå öfver till Christians tält,
och marsken Lars Siggeson Sparre gick framför konungen; men
just som han satte sin fot på Danska bryggan, vek hon undan,
så att marsken föll i sjön. Han blef dock genast upptagen.
Kung Gustaf blef genom denna olycka icke afskräckt från att
besöka sin svåger. De båda kungarna omfamnade hvarandra, satte
sig i Christians tält, der de samtalade en hel timma allena,
sedan sviten dragit sig tillbaka. De drucko derefter hvarandra
till, och skildes åt, sedan de slutat fredsfördraget.
Efter dessa båda konungars tid blef det vänskapliga förhållandet
emellan deras riken stördt. Fredrik II och Erik XIV beslöt
att bekriga hvarandra. Sedan deras flottor hållit en strid,
begynte fejden äfven till lands. En Svensk styrka inryckte
i Bleking, brände Avaskär och skärmytslade med bönderna vid
Rotneby. Östra delen af landet blef då tvungen att gifva sig
under Svenskarne. Men då Danska höfdingen Passberg gjorde
ett infall i Småland, drogo sig Svenska trupperna tillbaka.
Konung Erik nalkades sjelf krigsskådeplatsen. Han skickade
sin höfvidsman Åke Bengtsson Ferla förut till Bleking, der
Lyckeby skulle intagas. Men befälhafvaren derstädes, Knut
Hardenbjerg, afviste honom med tapperhet; tills kung Erik
skickade honom förstärkningar, så att slottet måste uppgifvas.
Det besattes nu af Svenskarna.
Konungen sjelf beslöt nu att tåga in i Bleking. I början for
han fram utan att göra den minsta förödelse. Men snart fick
man underrättelse, att Blekingsboerna öfverrumplat och hängt
några af konungens folk, som blifvit efter på vägen. Då vaknade
kung Eriks vrede. Han befallte, att vägen mellan Lyckeby och
Rotneby skulle härjas, och omkring tusen Danskar blefvo på
vägar och i skogar nedergjorde. Då bådo bönderna om förskoning
och lemnade gisslan till underpant för sin trohet. Konungen
ryckte framför det väl befästade Rotneby. Han lät upfordra
borgerskapet att gifva sig, men erhöll ett trotsigt svar.
Häröfver blef konungen förtörnad, och befallte, att staden
skulle bestormas. Staden belades på trenne sidor, man kastade
eld och fyrverkeri uti den. Men trenne skarpa anfall skedde
förgäfves. Söndagen den 4 September om morgonen sköto Svenskarne
först eld i staden. Gudmund Olofsson besteg först vallen och
inträngde med trenne fänikor knektar i staden. Danskaren togo
sin tillflykt till kyrkogården, men jagades derifrån till
torget. Allt gafs af de uppretade segrarne till spillo. Omkring
600 man, som sökte smyga sig undan till skogs blefvo utanför
staden samteligen slagna af en trupp ryttare. Kyrkan var full
af folk, som igenstängt kyrkodörrarna. Man begynte upphugga
den ena dörren. Då öppnades inifrån en annan, och folket ville
störta ut. Men det nedhöggs utan barmhärtighet. Presten mördades
i kyrkdörren. Värnlösa qvinnor och späda barn nedstuckos och
kastades i elden. Då blodbadet och fasan nått sin höjd, yttrade
några Tyska knektar, “att de tjent Turken, Ryssen och många
stränge och blodgirige herrar, men aldrig sett en så vederstygglig
framfart.” Slutligen lät Svenske befälet slå trumman och vid
lifstraff befalla, att man skulle skona qvinnor och barn.
Staden blef i grund utplundrad och förstörd. Vid middagstiden
förfogade sig alla ifrån de rykande ruinerna. Konungen afreste
till Kalmar, och fångarne fördes till Svenska lägret, för
att derifrån transporteras vidare. Det hemska tåget begynte.
Unga qvinnor och pigor gingo förut, och de gamla med barnen
kommo efter. De drefvos såsom en hjord under betäckning af
några ryttare. Desse togo stundom de unga qvinnorna upp på
sina hästar, men barnen kastade de på marken. Största delen
af fångarna voro barhufvade, barfotade och i blotta linnet.
De trodde, att de skulle föras till slagtbänken. Bergen återskallade
af deras jämmerskri. Men man skänkte dem alla lifvet. De skulle
föras till Sverige, der de i fångenskapen borde arbeta för
sin föda. Tvenne profosser och något manskap ledsagade dem.
Men den ena profossen lät mången af dem löpa till skogs och
gömma sig så godt de kunde. Han fick dock umgälla denna sin
barmhertighet med lifvet.
En större Svensk armé, under befäl af den ädle Clas Christerson
Horn och Carl de Mornay, ryckte mot Sölvitsborg. Höfvidsmannen
Passberg satte sjelf eld på slottet och flyktade derifrån.
Det som återstod, förstördes af Svenskarne, hvilka också plundrade
Elleholm. Danskarne tågade slutligen emot Bleking, då $venskarne
drogo sig tillbaka.
De följande båda åren voro likaledas utmärkta af ströftåg.
Hertig Carl af Södermanland gjorde ett dylikt inåt Skåne.
Hvarvid han tog återvägen genom Bleking, härjande och förstörande
allt, som i vägen var. Han lät på åtskilliga kyrkodörrar uppspika
inskriften: Carolus Dux, Divi Gustavi Regis Filius, Vendice
Fato. Men Sverige afsade sig, i Stettinska freden 1570, all
rätt till “SöderGötand.”
Nu fick Bleking en tid vara i lugn. Det besöktes af den unge
Christian IV, som lät nedbryta Lyckeby och deremot anlade
Christianopel, med fästet Styrkalmar. Under 1611 års krig
var en myckenhet af krigsförråd samlad i Christianopel. Den
Svenske kronprinsen Gustaf Adolf, då endast 16 år gammal,
fick sin faders befallning att med tvenne fanor af det bästa
rytteriet, tåga dit från Kalmar. I spetsen för 1500 man ilade
den unge hjelten åstad. Det var midnatt den 25 juni, då han
ankom till Christianopel. En petard sprängde porten. Besättningen
gjorde tappert motstånd, men blef snart slagen. Prinsen förböd
vid lifsstraff att på minsta sätt öfva våld på qvinnor, barn
och andra obeväpnade. Sjelf höll han med den ena fanan på
torget medan den andra förrättade plundringen. Stadens pastor,
med hustru och barn nalkades och bad om förskoning, som också
genast beviljades. Den muntre prinsen sade, bland annat, till
presten, att det var löjligt, att en så ung och oerfaren man
som Jutekungen ville föra krig emot en så gammal och väl öfvad
krigsherre som prinsens fader. Derjemte bad han presten sjelf
öfvertyga sig, om det var sannt, som man utspridt, att Svenska
rytteriet utgjordes af qvinfolk i brist af karlar. Slutligen
antändes staden, då de Danska förråderna, tillika med allt
annat, som icke kunde bortföras, lades i aska. Manskapet erhöll
emellertid rikt byte. Kung Christian lät sedermera uppbygga
staden och fästningen, som förseddes med ny besättning.
Vid Brömsebro sammanträdde 1645 fullmäktige från Sverige och
Danmark, då der åter fred blef sluten, hvari den då redan
gamle kung Christian IV måste till den unga drottning Christina
afträda åtskilliga provinser. Det var dock först Carl Gustafs
segerrika vapen, som, efter tåget öfver Bält, flyttade riksgränsen
från Brömsebro och lade Bleking under Sveriges krona. I stället
för att vara den blodiga valplatsen för tvenne oroliga grannars
ströftåg, skulle nu detta landskap få tillfälle till en fredlig
utbildning af sina industriella förhållanden; det gamla vikinganästet
skulle blifva en fredlig handelsplats. Carl X Gustaf tänkte
på provinsens upphjelpande och afsände grefve Dahlberg dit,
för att utmärka belägenheten af en ny stad, sedan Elleholm,
Lyckeby och Avaskär förfallit. Bodehall var bekant såsom en
ypperlig hamn, och utsågs dertill. Efter konungens död erhöll
staden privilegier, och kallades Carlshamn. Provinsen Bleking
blef derefter refvad och skattlagd.
Men innan Bleking ostördt fick tillböra Sveriges krona, måste
det ännu en gång blifva skådeplatsen för ett krig. Då konung
Christian V ville begagna Carl XI:s oerfarenhet, för att återtaga
de afträdda provinserna, angrep han Skåne. Amiral Tromp anföll
Christianopel, hvars fästningsverk återställdes och besattes
af Danskar. Carlshamn instängdes och besköts samt måste slutligen
uppgifvas.
Carl XI uppdrog de tappra bröderna amiral Hans och Öfverste
Axel Wachtmeister att befria Bleking. I Februari 1677 ryckte
de, med 50 man rytteri och fotfolk, från Småland, emot Carlshamn.
Men deras vägvisare var icke pålitlig, och då de i månskenet
nalkades staden, befanns det, att Danskarne söndersågat isen.
Dessutom underhölls en liflig eld från stadsmurarna samt från
tvenne Danska örlogsskepp. Svenskarne drogo sig derföre tillbaka.
Riksrådet Johan Gyllenstjerna, slöt sig, med ett antal beväpnade
bönder, till de tappra bröderna. De ryckte nu för Christianopel.
Efter tio dagars belägring beslöts i ett krigsråd att storma
staden, emedan man fruktade, att den skulle hinna få undsättning
sjöledes. Ehuru Danska besättningen är dubbelt så manstark
som den Svenska, vågade hon icke afbida stormen. Kommendanten
öfverste Lütz, jemte öfrigt krigsfolk, erhöll godt ackord,
men 70 snapphanar, som funnos i fästningen, blefvo utan nåd
steglade. Fästningsverken förstördes derefter i grund.
Nu tågade Svenskarne ånyo mot Carlshamn. Manskapet förlades
i Asarum och kringliggande byar. Men Danske befälhafvaren
i Christianstad skickade genast undsättning till Carlshamn.
Öfverste Aderkas anförde den, bestående af 400 dragoner, 800
soldater och en stor hop snapphanar. Axel Wachtmeister, som
försporde deras oförmodade ankomst, ilade dem tillmötes med
20 ryttare, som han i hast fick med sig, och angrep dem i
mörkret med ett så “modigt fäktande,” att de blefvo uppehållna,
till dess Hans hunnit samla den öfriga styrkan af 480 man.
Då dessa framkommo, och Aderkas fann ett så hårdnackadt motstånd,
måste han draga sig tillbaka, sedan han förlorat mycket folk,
som dels nedhöggs, dels tillfångatogs.
Efter denna seger belägrades Carlshamn strängare. En grof
mörsare, som äfven blifvit brukad vid Christianopels belägring
och af soldaterne kallades Kalmare-kittan, anlände, och planterades,
tillika med åtskilligt annat artilleri, på Hinseberget vid
staden. En bomb från denna mörsare dödade en gång 30 man af
fienderna. Fästningen kapitulerade d. 9 Mars.
Sedan den blifvit uppgifven, trakterades de fångne Danske
officerarne på källaren af en Svensk öfverste Skytte, som
varit med vid det förra misslyckade försöket emot staden,
En Dansk fändrik hade gjort en försmädlig visa om Skyttes
olycka vid nämnde tillfälle. Skytte yttrade vid kalaset sin
harm deröfver, och fordrade, att författaren skulle gifva
sig tillkänna. Denne framträdde då och tvangs att äta upp
sin visa och nedskölja den med några glas vin.
En Dansk styrka landsteg 1678 icke långt från Carlshamn, vid
Sandvik. Danskarne hade för några dukater förmått en af stadens
borgare att visa dem vägen. De kastade genast beckkransar
på husen, som råkade i brand. Men stadens innevånare, tillika
med något Svenskt krigsfolk, samlade sig och förjagade fienden,
som förlorade flere fångar. En del af staden afbrann, tillika
med rådstugan, skolhuset och klockstapeln. Man anställde undersökning
efter förrädaren, som befanns vara en liten, gammal borgare
från Småland, kallad Pickedala Olan. Då nedrefs Halfva hans
hus, och deraf byggdes utom staden ett bål, på hvilket missgerningsmannen
lefvande brändes. Den återstående ruinen af huset qvarstod,
sedan såsom ett varnande minnesmärke.
Efter krigets slut följande året, började Carl Xl att tänka
på Blekings återupphjelpande. Han fattade det beslut att förlägga
sin örlogsflotta till de förträffliga hamnarna derstädes.
Hans Wachtmeister utsökte och pejlade hamnen vid Trotsö, generallöjtnant
Stuart affattade en karta öfver belägenheten. Konungen ankom
sjelf dit och besökte Trotsö, der åboen Vittus Andersson,
en gammal fiskare, framkallades. Konungen sade: ”Vi vilja
bygga en stad på din ö och lägga vår flotta der.” Vittus svarade,
att han ännu icke gifvit lof dertill. Carl sade då, att han
ville köpa ön, men Vittus invände, att den icke var fal. Konungen
frågade vidare, om han hade barn, hvartill Vittus svarade
nej. Då Vittus fortfor att vara tvär och ohöflig, lät konungen
honom förstå, att han kunde mista hufvudet för sin obeskedlighet,
men Vittus mente, att det icke heller skulle aflöpa så lätt.
Som emellertid statens fördelar fordrade det högsta afseendet,
blef den envise Vittus förd till Carlshamn och förvarad i
fästningen. Hans hustru och dotter blefvo qvar på ön och höllo
marketenteri för folket, som arbetade på de nya anläggningarna.
Då Vittus såg, att det icke hjelpte sträfva, emot, inlät han
sig i handel med konungen och flyttade med sin hustru och
dotter till Listerby.
Emellertid bebyggdes Trotsö skyndsamt. Borgerskapet i Rotneby
fick befallning att ditflytta. Den nya staden kallades Carlskrona,
och redan 1680 förlades örlogsflottan dit, På de nya skeppsvarfven
byggdes alltflere skepp, och snart hade Sverige vid Carlskrona
en flotta, som var samtliga grannarnes öfverlägsen. Hon viste.
sig i sin största prakt 1700, då hon, anförd af Hans Wachtmeister,
utvecklade en slaglinie af 38 rangskepp, utom fregatter, brännare,
bombarder- och proviantfartyg.
Under Carl XII blef örlogsflottan, liksom hela rikets makt,
småningom förstörd. Kriget nådde då äfven Bleking. Medan kung
Carl låg i Turkiet, landsteg en Dansk armé i Skåne, och tågade
ända till Bleking, för att förstöra flottans varf. Den tappre
Magnus Stenbock måste med sitt svaga manskap draga sig tillbaka,
för att spara allt till Carlskronas försvar. Han dröjde vid
Mörrums å, tills Danske generalen Reventlau anryckte med 7000
man. Då drog han sig tillbaka till Rotneby. Danskarne togo
Carlshamns stad, hvars innevånare måste betala en dryg brandskatt.
Sjelfva skansen bibehölls emellertid af den Svenska besättningen.
Stenbock samlade under tiden manskap i Wexjö, och då Danskarne
förnummo, att han var i antågande med sina bondregimenter,
drogo de sig tillbaka inåt Skåne igen, och ledo derstädes
slutligen det ryktbara nederlaget vid Helsingborg.
En förfärlig pest härjade följande året och bortryckte en
mängd af Blekings befolkning. Likväl förmådde Stenbock alla
fäderneslandets vänner att med gemensamma ansträngningar utrusta
flottan, så att han 1711 i November, bestående af 24 linieskepp
och fem fregatter, gjorde en lycklig expedition. Följande
året öfverförde flottan Stenbock och hans här till Pommern.
Danskarne försökte 1717 och 1720 att anfalla Carlshamn, men
det lyckades icke.
Nya anläggningar skedde sedermera i Carlskrona, der Polhem
och Scheldon uppgjorde planerna till den nya dockan, hvars
like då icke fanns i Europa.
Äfven Gustaf III bidrag till utvidgande af flottans byggnader.
I sednaste tider hafva anläggningarna fortskridit och fästningsverken,
i synnerhet på det redan 1687 anlagda Kongsholm, blifvit fulländade.
Fornlemningar
Blekings förnämsta minnesmärke från hedenhös är den ryktbara
Runamo hällristning i Hoby socken. Den utgöres af en 36 alnar
lång ormslinga med runor, uthuggen i ett berg. Den var länge
en gåta för de lärde fornforskarne, och många förklarade den
för endast en naturens lek, till dess den Danske Antiqvarien
Finn Magnussen för ett par år sedan upplöste den och läste
inskriften, hvaraf dock åtskilliga stycken äro borthuggne.
Enligt hans mening bör runeskriften läsas baklänges, och innehåller
följande: Hildekin rike anammade - - Gard inhögg, Ole ed.
gaf - - Vige Odin runorna! Hring få fall å mull - - - Alfer,
Astrilder, Ole, Odin och Frej och Asars slägt förderfve fiender
våra, unne Harald ärofull seger!”
På flere ställen finnes i skären hopar af smärre stenar, som
blifvit sammanförda för att nyttjas i strid mot vikingar.
En bergristning i Hästhallen i Thorhamns socken föreställer
en vikingsflotta af 21 fartyg, med 8 till 30 åror, allt efter
deras olika storlek.
Fordna städer: Luntertun, som varit belägen i Ysanna socken,
hvarefter endast gatläggningar och källrar ännu äro synliga
vid Norje by. Elleholm, med slottet Sjöborg, på en holme nära
utloppet af Mörrums å, har numera blifvit en by, som ännu
eger en skön belägenhet. Murar efter slottet synas. Lyckeby
eller Lyckå, hade förfallit, så att det slutligen endast utgjorde
ett fiskeläge. Det hade egen kyrka och prest till 1736, då
en söndag kyrkan började ramla hvarefter det förenades med
Losens socken. Efter slottet qvarstår ännu en ruin, bevext
med buskar. Rotneby kallas numera Runneby, och är en skönt
belägen köping. Avaskär, sedan Christianopel, är likaledes
en köping.
Statistiska uppgifter
Bleking utgör ett eget län. Det består af 1091 4/9 hemman
med 587,576 tunnlands areal, och eger omkring 85,000 invånare.
Städer: Carlskrona med 12,000, Carlshamn med 4000, och Sölvitsborg
med 1000 invånare.
Seder och lefnadssätt
Blekingsboerne utgöra en skön folkstam. I allmänhet finnes
välmåga hos allmogen, och inom hus råder mycken snygghet.
Det är ett nöje att inträda i en Blekingsk bondstuga. Väggarne
äro vanligtvis behängda med hvita linnedukar, i hvilka bisarra
blå och röda figurer äro inväfde. Sängen är omhöljd af rutiga
sparrlakan. De öfriga möblerna utgöras af ett stort massivt
skåp och en hög kista, hvars lock prydes af hushondens och
matmodrens namn, samt årtalet då de blifvit gifta. Deras gästabud
äro lysande och öfverflödiga. Guldgalonerade sidenkläder äro
vanlige hos Blekingsflickorna, som med smak pryda sig.
