Uti Venden herrskade en för sin skönhet och tapperhet, mycket
ryktbar drottning vid namn Gejra, hon var enka efter en Iydkonung
och dotter till konung Burislav i Polen. Vid denna drottnings
kuster landade Olof och som han icke visat någon fiendtlighet
emot landet, blef han och hans kämpar af drottningen, genom
dess rådsherre Dexin bjudna att öfvervintra i drottningaborgen.
Olof, som utgaf sig vara köpman och heta Ole hin gardske,
antog med nöje bjudningen och då rådsherren Dexin och borgens
öfriga innevånare, af hans präktiga skepp och talrika följe,
äfvensom af hans personlighet, kunde sluta, att han var en
mäktig sjökonung, blef han med mycken högtidlighet emottagen.
Emedlertid hade Gejras skönhet intagit Olof så, att han begärde
och erhöll hennes hand, hvarefter han rustade sig, att återtaga
de länder och borgar, hvilka undandragit sig Gejras styrelse.
Då Olof för detta ändamål hade lägrat sig utanför en borg,
var han nära att blifva omringad; ty sedan borgens besättning
gifvit sig under Olofs välde, och han med ett ringa antal
krigare inmarscherat genom de öppnade portarne, stängdes dessa
och hela den fiendtliga styrkan var färdig att anfalla honom.
Han uppmanade da, seende sin underlägsenhet, sina kämpar att
följa hans exempel, dervid han uppsprang på vallen och nedhoppade
utom densamma med sina följeslagare. Förbittrad af sveket
å fiendens sida, lät Olof storma, nedhugga allt lefvande och
uppbränna borgen.
Då kejsar Otto med härsmakt ville tvinga konung Harald Gormsson
i Danmark till antagande af den kristna läran, hade Harald
genom Håkan jarl från Norge låtit så kraftfullt befästa och
försvara fästningen Danavirke, att kejsar Otto det året måste
återvända med oförrättadt ärende till Schleswig, det han samlade
en ny här och, sedan han erhållit Olof Tryggvasons råd för
krigets ledning, der lyckades honom att, efter en blodig strid,
förmå konung Harald att låta döpa sig och hela sin krigshär.
Efter tvenne års sammanlefnad afled drottning Gejra, djupt
sörjd af Olof, hvilken för att glömma sin förlust, utrustade
skepp och begaf sig i härnad, derunder han härjade Saxland.
Friesland, Flamgialand och mångfaldiga andra orter, samt vistades
under fyra år mest på hafvet, hvarefter han landsatte sig
å Syllingarne, öar vester om England, hvarest en spåman förutsade
honom, att han skulle blifva en mäktig konung och omvända
många till kristna läran. Olof lät sig äfven här undervisas
af en abbot uti samma lära, den han antog, och döptes tillika
med hela hären.
Från Syllingöarne begaf sig Olof Tryggvason till England,
der han, emedan landet var kristet, for fredligt fram. Gyda,
syster till konung Kvaran i Irland och enka efter en jarl
i England, hade genom ryktet fått kunskap om Olof Tryggvasons
bragdfulla härnadståg, hvarföre drottningen, då hon fick göra
hans personliga bekantskap, tillbjöd den sköna jätteväxte
sjökonungen sin hand och sitt rike, hvilket han antog, hvarefter
deras bröllop firades, sedan Olof nedlagt kämpen Alfvini,
som gjort sig säkert hopp om Gyda.
I Sverge bodde vid denna tid en sjelfständig odalman, Skoglar
Toste, hvilken farit mycket i viking och, ehuru icke jarl
eller herse, egde stort anseende. Konung Gudröd Björnsson,
hvilken föll för konung Harald Gråfäll, efterlemnade en son,
Harald, med tillnamnet Gränske. Denne uppfostrades hos en
mäktig man, Roe, på Grönland, hvilken hade en son, benämnd
Rane, som blef Haralds fosterbroder. Några år efter Gudröds
död flydde Harald, som ansågs osäker i Norge, till Skoglar
Toste, der han gästade fem vintrar. Skoglars dotter, Sigrid,
utmärkt för sin skönhet, vann Haralds tillgifvenhet och han
skiljdes med saknad från sin fostersyster, då han för att
draga i härnad nödgades lemna den fristad han haft hos Skoglar.
Den mäktige konungen Erik Segersäll, vän till Sigrids fader,
begärde hennes hand och detta Iysande anbud retade så hennes
medfödda högmod, att hon, glömmande sin barndomsvän Harald,
samtyckte härtill. Deras äktenskap blef ej Iyckligt. Med Erik
hade hon sonen Olof sedan kallad Skötkonung, och sedan Erik
fullbordat det löfte han före slaget mot Styrbjörn afgaf,
att, om han segrade, inom 10 år derefter gå i hög, begaf Sigrid
sig till Westergöthland, der hon, på sina ansenliga egendomar,
såsom varande enka efter den vidtfräjdade Erik Segersäll,
med spotskhet afvisade hvarje friare.
Harald Gränske for, medan detta hände, mest i viking, men
erhöll af Harald Gormsson, Blåtand, åter sin faders rike,
som bestod af Wingulmark, Westfalden och Agder, allt intill
Lidandesnäs.
Ehuru konung öfver ett den tiden icke obetydligt rike, ville
Harald likväl försöka sin lycka på hafvet, då händelsen fogade
att han gick till ankars i den trakt, der Sigrid, som kallades
Storråda, då vistades. Hon lät bjuda honom till gäst och undfägnade
rikligen, så väl Harald som hans talrika sällskap, samt begåfvade
honom vid afskedet med dyrbara smycken. Hos Harald, som kort
förut gift sig med en god och älskvärd qvinna, Asta, dotter
till en höfding uti Guldbrandsdalen i Norge, hade böjelsen
för Sigrid Storråda så uppblossat, att han påföljande vår
åter besökte henne och, med tillkännagifvande att han ämnade
öfvergifva Asta, begärde Sigrid till maka. Drottningen erinrade
honom väl hans förbindelse till Asta, såsom skäl för ett nekande
svar, men dolde för honom att hennes högmod sårades af Haralds
begäran.
Samma afton ankom konung Wisavalder, öster från Gårdarike,
jemte fem andra konungar i samma ärende som Harald. Drottningen
emottog dem alla väl och de, jemte deras män, undfägnades
rikligen samt anvisades en gammal stugubyggnad till hviloställe.
Om aftonen trakterades konungarne, deras följeslagare och
lifvakt, så öfverflödigt, att de alla tungt insomnade. Då
lät Sigrid antända byggnaden, som var omringad af hennes knektar,
och de som ej omkommo i lågorna, föllo för svärd. “Så vill
jag,” sade Sigrid, “lära småkonungar, att resa från andra
länder och fria till mig.”
Haralds fosterbroder Hane som var befälhafvare öfver skeppen,
med hvilka konungen seglat till Sigrids strand, hissade segel
och begaf sig till hemmet, att för Asta omtala Haralds olyckliga
öde. Hon och hennes fader hörde med mindre förtrytelse Sigrids
grymhet, än Haralds otrohet.
Några år derefter öppnades underhandlingar om giftermål emellan
Sigrid och konung Olof Tryggvason. föranledda af ryktet om
hans egenskaper såsom norsk envåldskonung och hennes skönhet.
Olof tillskickade drottningen såsom gåfva den stora guldring,
som han tagit från offerhusets dörr på Lader i Norge, då han
lät nedbryta detta afgudatempel. Men, då det upptäcktes att
samma ring ej var af guld blef Sigrid vred. Sedan hon öfvertygats
att icke konungen hade del i bedrägeriet lugnades hon likväl
och reste följande vår till Kungelf, der ett personligt möte
var utsatt och äktenskapsvilkoren uppgjordes, hvaruti de voro
ense, tills fråga uppstod om religion, då konungen, af Sigrids
vägran att antaga christna läran, blef så uppbragd, att han
slog henne i ansigtet med sin handske, yttrande: “Hvi skulle
jag vilja hafva dig till hustru, gamla hedniska hynda?” “Detta,”
svarade drottningen, “torde blifva din bane.” Och dermed reste
de, den ene mot norden den andra mot vestern.
Håkan jarl rådde nu enväldigt öfver sjutton fylken å Norges
vestra kust, dock fraktade han mycket en konung i Irland,
vid namn Ale, den han trodde vara son af konung Tryggve i
Norge. För att öfvertyga sig om sammanhanget härmed sände
han till Irland Thorer Klacke, hvilken i egenskap af köpman
skulle göra bekantskap med Ale som jemväl kallades Gardske,
och dervid utröna om Ale ej vore den fruktade sonen till konung
Tryggve i Norge, hvarjemte han tillkallade konungasonens morbröder
och tvungo dem med en dyr ed försäkra, det de, om äfven denne
Ale Gardske vore deras systerson, Olof Tryggvason, ej skulle
förråda jarlens anslag emot honom.
Thorer begaf sig till Olofs hof, samt ledde, under samtal
med honom, framställningen ofta till reflektioner öfver Norge,
derunder han förstod så tillvinna sig Olofs förtroende, att
denne för Thorer upptäckte sin härkomst, samt frågade om det
skulle Iyckas honom att från Håkan jarl återtaga sin faders
rike. Thorer ansåg ingenting lättare, afmålade Håkan jarl
med mörka färger, beskref huru han genom sinnlighet gjort
sig förhatlig af folket i Norge och rådde Olof att, till verkets
skyndsamma bedrifvande, medfölja till Norge, hvarjemte han
upplyste, att som jarlen ej till konungen i Danmark lemnat
den vanliga skatten, så hade han derifrån intet bistånd att
påräkna, och vore således nu rätta tillfället för Olof att
göra sin rätt gällande såsom arftagare till Harald Hårfagers
länder. Olof begaf sig derföre på väg med fem skepp, besökte
under resan Hebrideröarne och derefter Orkneyöarne, å hvilka
sednare herrskade jarl Sigurd Lodverson, brorson till Ljot
jarl, hvilken han förelade att antingen genast dö, hvarefter
landet skulle förhärjas med eld och svärd, eller ock sjelf
med allt sitt folk antaga christna läran, då han skulle njuta
konung Olofs Skydd; på hvilket sednare vilkor Sigurd var tvungen
att ingå och lemna till gisslan sin son Valp eller Hund. hvilken
Olof lät döpa och kallade Lover, samt medförde till Norge.
Sedan konung Olof jemte Thorer Klacke anländt dit med skeppen,
erhöll den sistnämnde underrättelse, att bönderne voro i fullt
uppror mot Håkan jarl, hvarföre han beslutade att försåtligen
låta mörda Olof, på det bönderne ej skulle taga honom till
höfding och störta jarlen. Han rådgjorde derföre med Olofs
morbröder Jortstein och Karlshufvud och gåfvo dem del af Sin
plan, hvilken de gillade, under det de tänkte tvärt emot.
Då natten inbrutit kommo de till Olof och omtalade, så väl
att de tvungits att ej förr upptäcka jarlens försåt, som ock
att hans lif nu vore i fara.
Lika bestört som glad öfver denna berättelse, afvaktade Olof
morgonen, då Thorer ankom och manade Olof att följa sig i
land, hvilket denne gjorde. Då en tvist var nära att börja
emellan Olof och Thorer framstörtade den förres morbröder
och nedhöggo förrädaren, hvilkens i skogen dolda biträden
nu framkommo, men dödades af Olofs krigare. Som en eld löpte
öfver landet att en ättling till Harald Hårfager, Olof Tryggvason,
hade anländt och ankrat å Trondhjemsfjärden. Två rika och
ansedda odalbönder, från hvilka Håkan jarl röfvat qvinnor,
hade genom budkaflar manat omkringboende till vapen, och nedre
Trondhjemsdalen stod full af bönder, hvilka, förbittrade öfver
jarlens framfart utropade Olof till konung i Trondhjem. Den
som egentligen var orsaken till påskyndandet af jarlens fall,
var en ansedd bonde Orm Lyngia på Rynås, hvars hustru jarlen
ämnade bortföra. Flyende hade jarlen ingen fristad, och sedan
hans skepp voro honom beröfrade var hans belägenhet så svår,
att han nödgades dölja sig uti en grop, som var uppgräfd under
ett svinhus, der han och en hans träl Karker hörde, huru Olof,
stående strax bredvid detta hus, lofvade stor belöning åt
den som kunde gripa jarIen. Samma natt afskar trälen hans
hufvud och bar det till Olof, som straffade den mot sin husbonde
förrädiska Karker, med hufvudets förlust.
Konung Olof sammankallade nu de förnämsta i landet, dervid
jemväl hans stjuffader Lodin och hans halfbroder tillstädes
kommo, vid hvilket tillfälle han, enhälligt, erkändes för
Norges konung.
Sedan Olof någorlunda befästat sin makt var hans högsta önskan,
att införa christna läran, hvartill han brukade sin vältalighet,
jemte list och våld, som ofta urartade till grymhet. Med en
stor hop beväpnade män for han från ting till ting, der han
låtit sammankalla allmogen och förelade dem att låta döpa
sig eller dö. Ryktet gick före honom och då han i Trondhjem
stämt bönderne sig till mötes, kommo de till stort antal,
alla försedda med vapen, så att Olof var i fara. En ansedd
bonde vid namn Jernskägg från Yrje, förde med styrka sina
medbröders talan, till vederläggande af Olofs framställning,
och bibehållande af böndernas gamla tro, hvarföre, då Olof
såg att våld icke, i anseende till allmogens talrikhet, här
kunde hjelpa, han sade sig vilja se deras tempel och den gud
de dyrkade och om denne vore starkare än Olofs gud, ville
han ock visa honom vördnad. Komne till templet fanns der en
rikt smyckad, fast klumpigt tillyxad bild af Thor, hvilken
Olof störtade från pelaren och anföll de genom gudens fall
förskräckta bönderne, som bådo om förskoning och läto döpa
sig. Jernskägg och flera af de förnämsta bönderna föllo; ty
vilkoret var att antaga christendomen eller dö för svärdet.
För att något blidka bönderna, tog Olof till äkta Jernskäggs
dotter, hvilken om aftonen, troende Olof hafva insomnat, framtog
en knif, i afsigt att mörda honom, men han afväpnade och hemskickade
henne, utan vidare hämnd.
Drottning Sigrid Storråda satt under tiden på sina gods och
afvaktade tillfälle att få hämnas på Olof den skymf han tillfogat
henne, då bud ankom från konung Sven Tveskägg i Danmark, med
begäran om hennes hand. Glad gaf hon sitt bifall, i hopp att
kunna genom sin man och sin son, Olof Skötkonung, få hämnd
på “den kristna hunden”, såsom hon kallade Olof Tryggvason.
Konung Sven Tveskäggs syster Thyra, som af denne blifvit lofvad
till gemål åt vendiske konungen Burislav, kunde ej förmås
att frivilligt ingå på detta äktenskap, och ej heller ville
brodern gerna tvinga henne. Men då Burislavs jarl Sigvald
ankom för att hämta den sköna Thyra, hjelpte ej hennes tårar
och böner, hon blef utlemnad och måste medfölja till Venden.
Hennes lidande ökades genom olika religionsbekännelse å hennes
och mannens sida och hon flydde derföre från den hedniske
Burislav, åtföljd af sin fosterfader Ötsar Åkesson och några
andra män, samt kom efter många faror till konung Olof Tryggvason,
hvilken begärde och erhöll hennes hand. Icke långt derefter
erinrade hon sin man om återtagande af de gods hvilka i Venden
tillhörde henne, och föreslog en resa dit emedan hon trodde,
att Burislav, som vore slägting och vän till Olof skulle utan
motsägelse villfara deras önskan; men då konungens männer
afrådde honom från företaget, förstod hon att, genom jemförelse
mellan hvad hon såsom drottning af Norge och hennes svägerska
drottning Sigrid i Danmark egde, förmå Olof som, efter hvad
hon sade, kanske fruktade för hennes broder, att yttra: ”Ej
månde jag vara rädd för din broder. Der som vi råkas skall
han det röna.” Och dermed var resan besluten.
Hufvudskälet for konung Sven Tveskäggs giftermål med Sigrid
Storråda var, att derigenom komma uti närmare förbindelse
med hennes son, Olof Skötkonung, till förstärkning mot Olof
Tryggvasons makt, som dagligen tillväxte, och att äfven hämnas
de oförrätter, han förmenade sig hafva lidit af Olof. Detta
ingick äfven uti Sigrids plan och hon underlät ej att uppmana
Sven till hämnd för Olofs sätt att behandla henne under deras
möte vid Kungelf, men Sven fann nu ej tillfället lägligt att
angripa Olof. En dag ankom till drottningen en resande skald,
hvilken omtalade Olof Tryggvasons giftermål med drottning
Thora, samt att han ämnade företaga en färd till Venden, för
återvinnande af sin gemåls arfvegods. Nu uppflammade Sigrids
vrede och Olof Tryggvason, hvilken utan Sven Tveskäggs hörande
hade gift sig med Thora, borde öfverrumplas på färden till
Venden och dödas. Då Sven deremot gjorde invändningar, hotade
hon att skilja sig från honom, hvarföre Sven måste samtycka
och genom Sigvald jarl å Jomsborg sluta förbund med den fördrifne
och mördade Håkan jarls i Norge söner, Sven och Erik i norra
Sverige, samt med Olof Skötkonung, att gemensamt störta Olof
Tryggvason. Derefter begaf sig Sigvald jarl till Olof i Norge
och utvecklade med sitt hala väsende, planen huru kristna
lära skulle hastigt spridas i norden, om Olof, till hvilken
danska och svenska konungarne hade så stort förtroende, ville
utse någon biskop eller annan lärd man, att uppsätta en afhandling
om den nya läran; och skulle konungarne mötas i Brenne, för
att vidare öfverlägga om ärendet.
Följande var afseglade konung Olof till mötesorten och besökte
under resan flera ställen på norska kusten, hvaribland Godön,
hvarest bodde Röd, en mäktig trollkarl och hedning, som lät
genom sitt trolleri blåsa motvind i Olofs segel, så att han
ej kunde ro skeppen tiIl land, fastän hafvet var stilla och
lugnt, men Olofs biskop, Sigurd, klädd i mässkrud upptände
rökelse och stälde korset i skeppets stäf, och skeppen kommo
då till land. Röd öfverfölls och dödades, på det sätt att
man satte uti hans mun en skeppslur och deruti släppte en
orm, hvarefter Olof tog hans drakskepp, ett af de största
som då funnos i norden, och all hans öfriga egendom. Konungen
var åtföljd af drottning Thyra och sin syster Ingeborg och
träffade under resan många af sina slägtingar. Olofs flotta,
som ökats under resan, bestod nu af 120 större och mindre
skepp, hvaribland voro förnämligast, Tranan, Ormen korte och
i synnerhet Ormen långe. Detta krigsskepp var bemannadt med
de käckaste och kraftfullaste krigare, så att om dem sades,
att de i stridbarhet och kämpakraft öfvergingo alla andra.
Ulf den röde förde konungens fana, Kolbjörn Stallare, Torsten
Oxefot, och Vikar af Tinndeland voro stamboer, eller försvarade
framstammen; på fördäcket näst framstammen stodo trettio utvalda
kämpar från Thelemarken, Halogaland och det inre Trondhjem,
uti förrummet var ett icke mindre stort antal, hvaribland
Björn af Studlo, Börk från Fjärdarna och Thorsten Hvite Ofrostad.
Högvurne och bredaxlade män, kände för berserkaraseri. Uti
Krapperummet, mellan roddarbänkarna, näst intill masten, stod
Einar Thambaskelfver, den ende som var under 20 år gammal,
men hvars båge ingen kunde spänna; han var ej högväxt, men
han tycktes blott bestå af ben, belagda med tjocka senor och
föga kött. Han ansågs dock förmer än de högvuxne männen, Hallsten
Hlifvarson, Torold, Ivar Smette och Ormer Skogarnäf, som voro
äldre. I hvarje halfrum voro åtta män. Hela besättningen var
ett urval af välfräjdade män, till vidpass 550, och det tviflas
att böljan någonsin förr burit ett skepp med så utsökte män.
Konungen sjelf styrde detta skepp; Torkel Nefia, Lodins son,
Olofs halfbroder förde Ormen korte och Torke Dydrel samt Jortstein,
konungens morbröder, förde befälet på skeppet Tranan. Dessa
sistnämnde voro äfven besatte med utvaldt manskap, så att
dessa trenne utgjorde kärnan af flottan.
Konungens svåger Erling Skjalgsson, gift med hans syster Astrid,
tillförde honom ett präktigt skepp, om 30 roddarerum, mycket
väl bemannadt, och bjöd sin svåger, jemte de öfriga af slägten,
på ett präktigt gästabud till Sola, nära Stavanger. Här inträffade
Ragnvald jarl Ulfsson, östan från Göthaland, begärande konungens
syster Ingeborgs hand, och då jarlen var en högt aktad man,
samt ingick på att antaga kristendomen, var ärendet snart
uppgjordt. Då förlängde Skjalgsson gästabudet, som räknas
bland de märkvärdigaste på sin tid i norden. På en blomsterströdd
kulle, omringad af unga, löfrika björkar, stod Ragnvald jarl
Ulfson, med sina män, då biskop Sigurd, iklädd biskoplig skrud
och åtföljd af invigde män, framträdde till dem och tolkade
den heliga läran med dess symboler, inbjudande hedningarne
att genom dopet och sakramentet blifva medlemmar af kristna
församlingen. Denna högtidliga akt försonade många, som ogerna
frångingo sina fäders tro, med kristendomen och Olof Tryggvason
åsåg denna scen med stor glädje öfver att, genom det han gifvit
sin syster till en kristnad aktad jarl, i en af Sverges folkrikaste
provinser, se sin omvändelseplan utvidgad. Ragnvald jarls
och Ingeborgs bröllop firades derefter med utmärkt ståt. Jarlen
reste med sin brud till Sverge och Olof seglade till mötesplatsen
Brenne; men efter 14 dagars förgäfves väntande på svenska
och norska konungarne, fortsatte han resan till Venden.
Så snart drottning Sigrid fick kunskap om att Olof Tryggvason
passerat sundet, öfverhopade hon Sigvald jarl med de bittraste
förebråelser, derföre att han ej anfallit Olof på dess resa
till Venden, men jarlen ursäktade sig och sökte lugna drottningen.
Han skulle resa till Venden och uppehålla Olof samt erhålla
bud från Danmark, när svenska och danska flottorna förenat
sig att anfalla Olof, då han derefter ville påskynda hans
afresa.
Då Olof, under sitt vistande hos konung Burislav, en afton
spatserade uti en park, samtalande med sina morbröder, kom
Nefia och berättade honom att en Jomsvikingasnäcka inlupit
i hamnen och lagt sig afsides, samt att dess stamgörare haft
ett långt hemligt samtal med Sigvald jarl; hvarjemte Nefia
förebrådde konungen att han hemförlofvat största delen af
sin flotta. Olof, som ej anat något försåt, insåg ändteligen,
på hans morbröders föreställning, att det var för hans skull,
som svenska och danska flottorna förenat sig, och ehuru Sigvald
jarl frambar åtskilliga fredliga skäl till konungarnes uteblifvande
från det bestämda mötet och påstod att de af aktning för Olof
kommo med så stort sällskap, att nu få samtala med honom,
voro dock hans morbröder af andra tankar.
Olof lät dock intala sig af den listige jarlen att ej återkalla
den mängd fartyg han skickat förut och om morgonen seglade
han med de stora skeppen genom Oderströmmens utlopp i hafvet.
Sigvald jarl seglade framför Ormen långe, för att visa vägen
genom utloppet. På andra sidan om ön Rügen lågo de förenade
svenska och danska flottorna, sa att de ej kunde synas från
Olofs fartyg. Af jarlens utskickade voro dess höfdingar underrättade
om Olofs ankomst.
Sigvald jarl förde Olofs flotta till Svoldern, der ett fartyg
kom honom till mötes med underrättelse, att de förenade flottorna
höllos i beredskap bakom holmen. Han lät då fälla seglen och
med årorna ro sakta under ön. Den förenade flottan kunde nu
observera Olofs fartyg, hvilka sakta närmade sig. Båda konungarne
utropade på en gång, då de fingo se Gindruds af Grimson skepp:
“Detta måtte visst vara Ormen långe, det stora drakskepp som
Olof Tryggvason sjelf för.” Erik jarl underrättade dem om
deras misstag. I detsamma framkom åter ett ännu större skepp,
då konung Sven sade: “Nu är Olof Tryggvason rädd, då han icke
vågar segla med drakhufvud på sitt skepp.” Erik jarl upplyste
dock, att detta skepp tillhörde Olof Tryggvasons svåger Erling
Skjelgsson, samt bad dem låta detta fartyg segla undan, emedan
han fruktade, att Erling sjelf styrde sitt långskepp.
Konungarne ville likväl ej tro, att detta var något annat
fartyg än Ormen långe, men jarlen öfvertalte dem att låta
det passera, samt försäkrade, att Olof Tryggvason ännu ej
farit förbi, och att man skulle få nog att göra med de skepp,
som voro qvar. En stund derefter sågo de och igenkände Sigvald
jarls skepp, hvilka lade intill holmen. Åter framkommo tre
skepp hvaraf det ena var mycket stort. Då sade konung Sven:
”Låtom oss gå ned till våra skepp, ty der kommer Ormen långe.”
Erik jarl sade åter: “De hafva väl många stora skepp utom
Ormen långe. Låtom oss ännu vänta.” Då hviskade några sig
emellan, att Erik jarl fruktade för Olof Tryggvason och ej
vågade hämnas sin faders död. Jarlen, som hörde detta, blef
mycket vred och ropade till dem med dundrande stämma, samt
bad dem gå ned till fartygen, men tillade: “Änskönt J danska
och svenska män förebrån mig för feghet, spår jag, att innan
solen går ned i hafvet, skall det ej blifva bättre för er,
än för mig och mina män.” En djup tystnad följde på detta
svar, ty jarlen var förfärlig i sin vrede. Åter vändes uppmärksamheten
på fyra mycket stora skepp, som framkommo, och ibland dem
ett stort drakskepp, mycket förgyldt. Vid denna anblick spridde
sig ett djupt allvar på allas ansigten och många erkände nu
att jarlen talat sanning.
Konung Sven reste sig och sade med högtidlig röst: Högt skall
Ormen bära mig denna afton, honom skall jag styra.” Detta
förtröt Erik jarl, som väl visste att icke konung Sven var
den man, hvilken här skulle afgöra segern, och derför svarade:
“Om än konung Olof icke hade större skepp än detta, kunde
dock aldrig konung Sven, med danska hären, vinna det af honom.”
Nu strömmade allt folket till skeppen och ned togo tälten.
Konungarne stodo ännu på land och samtalade, då man, öster
ifrån öfver hafvet, fick se ett starkt sken, hvilket, då det
närmade sig, befanns vara drakhufvudet på ett högt skepp,
så långt, att då man fått dess förstäf i sigte, en lång stund
förgick innan man såg dess bakstam. Der kom nu Olof Tryggvason
med Ormen långe. Mången, som förut talat stora ord, tystnade
vid denna syn och glömde nu att uppegga Erik jarl till anfall.
Men denne uppstod nu, sägande: “Nu behöfves ej längre tvista
hvar Ormen långe seglar.” Derefter uppstod en tvist, hvilken
af höfdingarne först skulle anfalla Ormen, ty alla tre ville
tillegna sig denna ära. Man skred derföre till lottning, och
utföllo lotterne så, att konung Sven hade företrädet, derefter
Olof Skötkonung och sist Erik jarl. Man kom äfven öfverens,
att hvilken som först besteg Ormen skulle, jemte fartyget,
bekomma allt byte der fanns. Hvar och en skulle behålla det
skepp han öfvervunnit.
