Jomvikingarne fortforo norrut med sina grymma härjningar,
utan att möta något motstånd, ty de unga och stridbara förfogade
sig till Håkan jarl och de öfriga flydde till skogar och ödemarker,
för att undgå döden, samt afbida räddning genom landsherrn.
Emellertid hade vikingarne med eld och svärd ödelagt hela
kusten, från Indern i söder till Stade i norr, och kommo till
Ulfvasund. Jomsvikingarne seglade norr om Stade, sex mil öfver
en vik som är svår att passera, och kommo till en hamn hvilken
kallas Herogar, der de lade sina flottor, hvarefter Sigvald
jarl, som ej visste att Håkan jarl låg honom sa nära med sin
flotta, som han verkligen var, sände Wagn Åkesson, med ett
litet fartyg, till en liten ö som heter Halld, för att skaffa
proviant. Här ämnade han taga sex kor och tolf småkreatur,
då en närstående bonde frågade hvilken som egde befälet öfver
manskapet och då han underrättades att det vore Wagn, sade
sig finna besynnerligt, att sådane vidtfräjdade män, som Jomsvikingarne,
ville taga hans enda kreatur, då större djurfångst vore tillgänglig
på ön ej långt derifrån. “J tagen,” sade han, “mina kor, kalfvar,
getter och kid, men björnen, som nästan är kommen i snaran,
förgäten J att bemäktiga er.” Wagn frågade hvad mannen hette
och bad honom närmare förklara sig. Bonden, hvilkens namn
var Ulf, fortfor: “om ni icke nu gripa denna björn, Iärer
han snart hafva er emellan sin käftar.” Wagn, som förstod
Ulfs mening, begärde af honom upplysning, hvarest Håkan jarl
fanns och hvad han förehade, emot att både Ulf och hans kreatur
skulle blifva fredade. ”Här vid ön Halld i Jorungavåg,” sade
Ulf “låg han i går med ett enda skepp, och medan han dröjer
der kunnen J lätt fånga honom, om J viljen.” Wagn tillsade
Ulf att han skulle följa och visa dem vägen, samt trodde att
icke Håkan jarl visste att Jomsvikingarne voro så nära, eller
ock vore feg, efter han ville färdas så obemärkt, utan att
medföra krigare och flotta till sitt försvar.
Ulf, som icke gerna ville, måste dock medfölja Wagn till Sigvald,
hvilken genast, då de bittida på morgonen kommit till skeppen,
läto med lurarna blåsa till uppbrott för hela hären, hvarefter
de allesamman seglade till ön Halld. En lindrig vestanvind
fylde seglen. Då flottan närmade sig ön, mötte den tre flockar
fiskmåsar, den ena mindre än den andra, hvilka efter Sigvald
jarls yttrande skulle betyda, att krigsfolk vore i närheten
och att möjligen Håkan jarl icke alltid reste så ensam, som
Ulf berättat. Bue Digre gick först med sitt manskepp, dernäst
Wagn och sist Sigvald. De seglade längs öns norra sida och
kommo så till Jorungavåg. Ulf, hvilken nu trodde, hvad som
äfven inträffade, att vikingarne skulle få sigte på flere
än ett skepp, kastade sig öfver bord, i hopp att genom simning
hinna land och undgå lönen för sin saga, men Wagn, som märkte
detta, kastade efter Ulf ett spjut, som träffade honom i sidan,
så att han genast dog. Jomsvikingarne rodde nu ut med hela
sin flotta, hvilken betäckte nästan hela fjärden, och träffade
den de sökte, Håkan jarl, som icke medförde blott ett eller
två skepp, utan snarare trehundrade, som bestodo af, utom
vanliga krigsskepp, dels flata och breda skutor och handelsfartyg,
dels andra flytande farkoster, alla försedda med höga sidobord
och lastade med stridbare män, vapen och stenar. Håkan jarls
söner, Erik, Sven, Sigurd och Erling hade befälet öfver flottans
afdelningar efter jarlens anordning. I Håkans och dess söners
närvaro, lagade Jomsvikingarne sig nu till strid och stälde
sina skepp i slagtordning.
Uti Jorungavåg, som sträcker sig från öster med mynningen
mot vester, ligga två stenar, den ena större än den andra,
hvilka kallas Jorungar och af hvilka fjärden fått sitt namn.
Ett skär sträcker sig så midt uti fjärden, att det är lika
långt till land å ömse sidor. Der nedanföre ligger en ö vid
namn Primsigud, men ön Jorund ligger söder ut derifrån.
Sigvald lade sina skepp midt uti slagtordningen och hans broder
Torkel lade sina derintill om styrbordssidan; Bue, jemte dess
broder Sigurd, lade sig på den norra, men Wagn Åkesson, tillika
med Björn den bredske, voro på liniens södra flygel. Håkan
jarl och hans söner ordnade så sin ställning, att trenne af
hans skepp skulle slåss emot ett af Jomsvikingarnes, emedan
Håkans flotta var mycket talrikare, hvarföre äfven skalden
Björn Bip yttrade, att fem af Håkan jarls män varit stälda
mot en dansk. I öfrigt var så ordnadt, att emot Sigvald voro
utsedde: Sven Håkansson och Gudbrand Hvite, samt Sigrecker
af Gimsum; emot Torkel voro Jernskägg af Eyrum, Sigurd Steiglinger
nordan af Halogaland och Hjort från Vogum, en vidt namnkunnig
Herse. Emot Bue Digre voro Torkel Midlunger, Hallsten Kellingabane
och Torkel Leira; emot Sigurd Kappe voro Sigurd, Håkan jarls
son, och Armoder från Annurdarfirdi tillika med Arne, hans
son; emot Wagn Åkesson, voro Erik, Håkan jarls son, Erling
af Skugga och Erling, Håkan jarls son. Emot Björn den bredske
vore Ejnar Litli, Hallvarder Upsa och Havarder, hans broder.
Men Håkan jarl tog ej enskild befäl öfver någon afdelning,
för att kunna desto lättare understödja och råda dess fylkingar
emot Jomsvikingarne.
Fem Isländare voro Håkan följaktige under detta härtåg, Skaldmejdar
Ejnar, som var jarlens skald, öfver hvilken Håkan dock nu
hade mindre välde än tillförne, och som först var sinnad att
löpa bort till Sigvald jarl; men sedan Håkan jarl gifvit honom
ett par goda vågskålar af förgyldt silfver, med dertill hörande
två kostliga ting, det ena af silfver och det andra af guld,
hvilka voro tecknade med “mansliknelse” och kallades spåmän,
beslöt han att qvarstanna och ej bortresa. Häraf erhöll han
namnet Skalaglam. Den andra isländska mannen var Wigfus Wigaglumson,
den tredje Thord Aurvond, den fjerde Thorleifer Skuma, Torkel
den rikes son, vester från Dyrafirdi, den femte Tinder Hallkjelson
från Alvidru.
Thorleifer Skuma gick till skogs och högg åt sig en väldig
rotklubba, och sedan han hos koksvennen, som tillagade mat,
svedt klubban, gick han till skeppen och träffade Erik, som
frågade hvartill han ämnade den stora klubban, som han medförde,
hvartill skalden svarade:
“Har jag i händer,
Till hufvudprydnad,
Bues benbrott
Sigvalders börda
Vikingars ve.
Vår Håkan sjelf skall
(Unnas oss lifvet)
Finna sitt värn i
Ekeklubbans
Elaka dån.”
Wigfus Wigaglumson tog sitt spjut och skarpslipade det, samt
gjorde följande visa, före stridens början:
Vi leka - Den late
Ligger hemma skamsen,
Trängtar efter vidrigt väder,
Hugsar duglig att vara,
Fast på hemlof han tänker.
Han väntar på jungfrun
I bädden den varma. -
Vi fröjdas i spjutdrägt.”
“Detta är väl qvädit,” sade jarlen. Nu begaf sig Erik jemte
isländarne ned till skeppen, hvarefter de lade ut till flottan.
Derefter lät Håkan jarl och Erik blåsa i krigslurarna, med
befallning att hela hären skulle ro emot Jomsvikingarnes fylkingar.
Håkan var vid stridens början hos sin son Sven, att bistå
honom mot Sigvald jarl.
Före solens uppgång börjades denna hårda kamp, hvaruti först
striddes med stenkastning. Många sköto med lösbågar eller
trärötter och handbågar. Somliga sköto med spjut och kastpilar,
så att denna krigsstorm var ganska stark och man blef snart
varse norrmännens manlighet.
Efter en stund märkte Håkan och hans män, att de trupper,
som stredo med Bue, lidit betydligt nederlag, derigenom att
fästlinorna blifvit afhuggna och flottan skingrad, hvarförutan
Bue, hvars svärd ingen sköld kunde motstå, hade, understödd
af käcka män, gjort stor manspillan. Wagn och Erik, af hvilka
ingendera hade besegrat den andra, drogo sig ifrån hvarandra,
till den eftersta flygeln, hvarest äfven stod en häftig strid,
och Wagn anföll tillika med Bue så tappert, att Erik med sina
fylken måste skynda sig bort.
Håkan jarl stred emot Sigvald, medan Sven var frånvarande.
Då Erik återkom till yttersta ändan af sin flygel, blef han
varse, att Wagn hade skingrat alla fylkena, samt att han äfven
åtskiljt Eriks skepp, trängt sig genom alla afdelningarna
och afröjt flera skepp, innan Erik hann tillbaka.
Häröfver vredgad, befalde Erik att skeppen skulle genast hopfästas,
hvarvid Jernbarden lades invid Wagns skuta. Sedan skeppen
blifvit samlade börjades striden med fördubbladt raseri. Wagn
och Holmskalle gingo af skutan uppå Jernbarden, öfver relingen,
hvar på sin sida, och utdelade kraftiga tvåhändeshugg åt alla
sidor, så att ingen kunde stå dem emot, och krigare föllo
talrikt för deras mansödande hugg. Erik såg af dessa mäns
vilda framfart, att hastigt hinder måste anskaffas, om icke
segern skulle blifva deras.
En man vid namn Aslaker som, ehuru skallig, aldrig nyttjade
hjelm och var mycket stark, framrusade nu i striden. Luften
var ganska varm, hvarföre många hade aflagt sina kläder, hvaribland
äfven Aslaker. Eriks män angrepo dessa och tilldelade Aslaker
hugg i hufvudet med svärd och stridsyxor, om syntes förskräckliga,
men endast verkade att utur den blottade skallen uppgick en
dunst, likasom en tunn rök, men hugg och slag beto icke. Aslaker
sårade och nedgjorde deremot många af de anfallande. Då upptog
skalden Vigfus Vigaglumson en mycket stor framdel af en hjelm,
som låg på skeppets fördäck, och sedan han med händerna upplyftat
hjelmskygget, högg han Aslaker dermed uti hufvudet, så att
hjelmstycket fastnade i hjernan och Aslaker strax nedföll
död. Den tappre Wagn gick vid andra skeppsrelingen och fälde
män å ömse sidor kring sig, eller utdelade dödande sår. Alla
flydde undan honom och man hörde aldrig ljud af någon tapprare
man. Då kom Thorleifer Skuma och gaf Wagn ett slag af sin
stora klubba, men hjelmen gick icke sönder för slaget, dock
snafvade Wagn och lutade sig dervid, men stack i detsamma
Thorleifer i sidan med sitt svärd, hvarefter han hoppade från
Eriks skepp in på sitt eget. Wagn och Aslaker hade likväl
så kämpat på Eriks skepp Jernbarden, att knappt en man fanns,
som var fullkomligt stridbar.
Erik lät genast besätta Jernbarden med friska trupper, hvarefter
striden fortgick med lika häftighet på alla Jomsvikingarnes
och Håkans skepp.
Denna strid var så mycket märkvärdigare, som norrmännen hade
en fem gånger större manstyrka än danskarne, och hären dessutom
beständigt ökades af det folk, hvilket, så länge slaget påstod,
samlade sig till Fredgarne (Sven jarl och hans söner). Men
hvarthän Jomsvikingarne sände pil eller utdelade hugg, förfelades
sällan deras syfte. Förskräckligt mördande var striden bland
norrmännen och grymmast framforo Bue och Wagn, som spridde
döden hvart de vände sig.
Då Håkan jarl och Erik sågo att de, ehuru med en till antalet
öfverlägsen här, måste finna sig besegrade, drogo de sig till
land, hvarefter slagtningen började stilla sig.
Jarlen samtalade nu med sina söner och erinrade huru striden
lutade till Jomsvikingarnes förde och att han ej kunde undvika
slåss med dem, ehuru svårt det vore: han sade sig väl hafva
varit i många fäktningar, men aldrig stridit mot sådana män.
“Man ser,” tillade han, “nu sanningen af hvad som säges om
dessa vikingar, att de äro svårare att besegra än andra, och
innan vi ånyo börja striden, böra vi uppfinna något verksamt
medel, hvarigenom de kunna öfvervinnas. Blifven J qvar vid
flottan, i händelse fienden skulle göra oss oförmodadt besök,
jag vill emedlertid gå i land med några män.”
Håkan gick upp på den med tät skog beväxta ön Primsigud, till
en dervarande afröjd plan. Här nedlade han sig, krökte sig
under ett sakta mumlande mot norden och åkallade sin trogna
hjelparinna Thorgerda Horgabrud eller Hordatroll, att hon
ville sända honom bistånd till vikingarnes besegrande, så
ville han offra åt henne allt, ja hela krigshären med undantag
blott af sig sjelf.
Han upptände eld och offrade med försmädlig trolldom hvad
som förefanns, men intet svar erhölls från Horgabrud, hvarken
på löftet eller offret, hvarföre han trodde att hon blifvit
vred på honom. Han bockade och krökte sig i alla möjliga riktningar,
tumlade och utsträckte sig på jorden, men Horgabrud var lika
döf för hans böner. Då bjöd han henne, till blodoffer, sin
sjuårige son Erling, en vacker och hoppfull gosse, den Håkan
mycket älskade, och tyckte sig dervid höra Horgabrud yttra
att hon ville höra hans böner. Nu skickade jarlen efter barnet
och öfverlemnade honom till sin slaf Skapta Kark, hvilken
på Håkans befallning afskar gossens hals, hvarefter jarlen
återvände till skeppen och, med full öfvertygelse om seger,
uppmanade sina modfällde krigare, att åter gripa till vapen,
så skulle fienden snart vara nedgjord, emedan Håkan gjort
ett löfte, hvarigenom krigslyckan ofelbart öfvergått på hans
sida. Medan Håkan var i land hade Jomsvikingarne ordnat sig
till nytt anfall och snart voro äfven norrmännen stridsfärdige,
lifvade af sin jarls försäkringar om en ärofull seger.
Den isländske skalden Wigfus Wigaglumson, författare till
berättelsen om striden har inblandat historierna om tranornas
medverkan till Håkans seger. Säkerligen lemnar en hvar dessa
uppgifter det värde de förtjena, men ser emedlertid huru djupt
våra tappre förfäder voro sjunkna uti vidskepelsens och okunnighetens
mörker, då en far kunde låta mörda sin egen älskade son, för
att söka gunst hos en diktad gudomlighet.
Solen hade redan gått öfver middagslinien, då luften förändrades,
så att Jomsvikingarne, hvilka under den förra striden måste
aflägga sina kläder och för solhettan endast kunde nyttja
hårkläder, nu, påklädda sin hela rustning, likväl fröso. Svarta
moln uppstego i norden och en hemsk skymning inbröt oförmodadt.
Stormen började tjuta i tackel och tåg och hafsvågorna störtade
sig med våldsamhet mot klipporna, kastande sitt skum högt
emot skyarna. Under förskräckligt åskdunder korsade tusende
ljungeldar hvarandra, medan groft hagel och regn liknande
skyfall, nedstörtade från den mulna himmelen. Håkan trodde
sig nu hafva erhållit det begärda biträdet af Hordatroll och
hennes syster Yrpa, och uppmanade hoppfull sina kämpar till
tappert anfall. Stormen tilltog och haglet, som mera liknade
stenar än isbark, slog Jomsvikingarne i ansigtet, hvilket,
i förening med mörkret, verkade att de ej sågo huru de utdelade
sina hugg eller sände sina pilar, då deremot norrmännen, som
hade vinden på ryggen, icke särdeles hindrades af ovädret
och förorsakade sina motståndare stort nederlag, ehuru dessa,
i den dubbla striden mot de vilda elementerna och en af fördomar
upphetsad fiendes hela raseri, dock visade största mannamod.
Harald Haggvandi omtalade jemte flera andra, för Sigvald jarl,
att de sett trollqvinnan Thorgerda Horgabrud, med en ful uppsyn
stående bland Håkans krigare och att hon ej var stor till
växten, samt att, då ovädret något lagt sig, så att man nogare
kunde skönja, hade man sett pilar flyga från hvarje af trollets
fingrar och dessa hade alltid dödat någon af Sigvalds män.
Jarlen, som fann att han ej var i strid endast med menniskor
utan äfven med troll, ansåg det så mycket nödvändigare, att
med fördubblad kraft fortsätta striden. Så snart Håkan jarl
märkte att Jomsvikingarne, då storm och hagelskuren något
saktat sig, åter började tappert försvara sig, anropade han
ifrigt Thorgerda Hordabrud och hennes syster Yrpa om ytterligare
bistånd och erinrade om värdet af det offer han egnat dem,
hvarföre ock mörka moln genast uppstego och en storm med hagel,
långt häftigare än den förra, åter började rasa, af den styrka
att ingen hört omtalas dess make. Under detta förfärliga oväder
sågo Jomsvikingarne tydligt två trollqvinnor, hvilka stodo
i bakstammen på Håkan jarls skepp och läto pilar flyga från
hvarje af deras fingrar, hvarigenom stor manspillan uppstod
bland vikingarne. Håkan jarl ansträngde så sina krafter att
han, oaktadt det kyliga vädret och stormen, måste afkasta
brynjan för hetta och starkt arbete. Tinder Hallkjellson,
sjelf närvarande i striden, berättar, att halftredje tjog
(50) skepp blifvit förstörda för Jomsvikingarne, genom trollens
åtgärd och norrmännens häftiga anfall. Sigvald sade till Bue,
att han och hans män nu måste lemna valplatsen, emedan de
icke hade endast menniskor, utan ock afgrundens makter, att
kämpa emot, ”och flyr jag,” tillade han “icke för Håkan, utan
för de trollkrafter, dem ingen hjelte kan besegra.”
Sigvald lät nu afhugga alla fästlinorna på skeppen och gaf
befallning till allmän flykt. Håkans skald, Torkel Midlunger,
sprang upp på Bues skepp, och gaf honom ett hugg, så att hakan
med nedra läppen nedföll på skeppsdäcket. Då sade Bue, ehuru
blodet strömmade af honom: “Du högg manhaftigt Torkel, men
icke blef jag nu vackrare än förr och icke lärer danska qvinnor,
då vi återkomma till Bornholm med nöje kyssa mig.”
Torkel hade snafvat, då han tilldelade Bue hugget, emedan
skeppsdäcket var slipprigt af blod, och denne högg Torkel,
som var lutad emot skeppsreligen, uti medjan så kraftigt,
att öfra delen af hans kropp föll öfver bord i hafvet och
resten stadnade på skeppet. Derefter tog Bue tvenne honom
tillhöriga kistor ifyllda med guld, och ropade: “Öfverbord
alla Bues män,” hvarpå han störtade i vattnet, utan att mera
blifva synlig, och var han ansedd för den största hjelte bland
Jomsvikingarne. Många af Bues män föllo för norrmännens svärd
och andra följde deras tappre anförares exempel att gå öfver
bord, sedan de först nedlagt flera af sina fiender.
Sigvald drog sig med sina män från flottan och ropade till
Wagn, att äfven han skulle fly, men Wagn svarade: “Hvarföre
flyr du? Arga niding med uselt loford! Du öfverger oss med
den vanära, som skall följa dig hem och vidlåda dig, så länge
du lefver och derefter, så länge ditt namn nämnes.”
Sigvald, som af ovädret blifvit frusen, lemnade rodret till
en af sina män och tog en åra att ro, för att blifva varm.
Wagn, som trodde att Sigvald efter vanligheten stod och styrde,
sände ett spjut i ryggen på styrmannen, så att denne genast
nedföll död. Då det var omöjligt att förmå Sigvald att qvarstadna
och deltaga uti striden, aflägsnade sig äfven dess broder
Torkel och Bues broder, Sigurd Kappe, hvilka tyckte sig hafva
fullgjort sina gifna löften. Men de som ej ville fly gingo
upp till Wagn på långskeppet och stredo manligen. Håkan jarl
befallte då, att man skulle borttaga de små fartyg, som voro
lagda omkring långskeppet, och ditföra större, från hvilka
man lättare ginge tilI äntring på Wagns långskepp, som med
relingen låg högt öfver vattnet. De mindre farkosterna förtöjdes
derutom och nu började alla att beskjuta Wagn med pilar, lansar,
trärötter och kastspjut, men modet hos Wagn och hans kämpar
tillbakaslog hvarje försök att äntra, och ehuru Håkans män
ryckte emot långskeppet med den mest oförskräckta tapperhet
var det ännu otaget af norrmännen, då den inbrytande nattens
mörker drog sitt flor öfver dagens blodiga händelser, sedan
likväl Håkan jarl hade låtit från långskeppet borttaga alla
skeppstillhörigheter, som kunde åtkommas. Nu tältades å land
och Håkan, som vägde ett af de stora haglen, dem trollen hade
sändt honom till hjelp emot vikingarne, prisade och tackade
trollsystrarnas makt och bevågenhet, då han fann ett hagel
hålla i tyngd ett öre. Sedan de sårade blifvit förbundna.
höllo Håkan jarl och hans frände Gudbrand från Dahl vakt om
natten. Wagn och Björn den bredske rådgingo med hvarandra,
om de skulle qvarblifva på skeppet öfver natten och sedan
försvara sig, så länge de kunde, eller och begifva sig i land
och göra Håkan all den skada de kunde åstadkomma. I saknad
af båtar kapades masten för att derpå möjligen kunna komma
till land, emedan man antagit det sednaste förslaget. Åttatio
man flyttade sig på masten åt landsidan, men stadnade på ett
skär, dervid tio, som dels af köld, dels af mattighet ej kunde
hålla sig fast, omkommo. Sedan Sigvald lemnat flottan och
Bue kastat sig öfver bord, afstadnade ovädret och luften blef
klar med lugnt väder, ehuru mycket kylig. Wagn och hans män
blefvo på skäret tills dagen randades. Samma natt hördes Ijud
af en bågsträng från det skepp hvarpå Bue varit och en derifrån
kommande pil träffade den tappre Gudbrand af Dahl, hvilken
genast nedföll död och sörjdes mycket af jarlen och sina vapenbröder.
Då Erik, Sven jarls son, gick ur sitt tält samma natt, stod
en man vid tältluckan, som befanns vara den isländska mannen
Thorleif Skuma, hvilken gifvit Wagn ett slag af klubban och
blifvit stungen af Wagns svärd. Erik beklagade att Thorleif
ej medföljt sin fader till Island, då denne reste, hvarvid
Isländaren nedföll död och flera af Håkans män afledo dels
samma natt, dels sedermera af erhållna sår. Så snart det hade
dagats foro jarlens män att besöka de afröjde skeppen och
komne till det skepp, som förts af Bue, lofvades hämnd åt
den som derifrån afsändt pilen, hvilken dödat Gudbrand. De
funno der en enda lefvande man, Havard Hagvandi hvars båda
ben ofvan knäet voro borthuggne. Havard frågade: “kom någon
sändning till eder i natt från skeppet?” De svarade, “Ja,
är du afsändaren?” “Det vill jag icke dölja,” svarade den
i döden tappre vikingen, “träffades någon af honom?” “Gudbrand
hvite föll deraf,” blef svaret. “Nå väl, fortfor Havard, “jag
hade väl ämnat honom åt Håkan jarl, men det gläder mig dock
att han undanröjde någon af edra bästa krigare. Norrmännen
sågo på hvarandra och med ett svärdshugg var vikingens hufvud
i två delar. Männen återvände till land och berättade jarlen
händelsen, samt måste tillstå att Havard var i sista stunden
sitt förbund trogen och dog en värdig krigares död.
Jarlen gaf nu befallning att afhämta dem som voro på skären,
hvilka af erhållne sår och köld ej kunde välja sig. Wagn och
allt hans qvarvarande folk blefvo derföre tagne till fångar,
bakbundne och länkade vid hvarandra med en lina. Skapta Kark
och några andra trälar vaktade dem, medan jarlen och hans
folk åto, hvarunder beslutades att fångarne skulle aflifvas
samma dag. Innan jarlen med de sina satte sig till dryckjom,
flyttades likväl Jomsvikingarnes skepp och egendom till land
och skiftades emellan jarlen och hans krigare, som gladdes
mindre deröfver än att de fått en del af Jomsvikingarne bundna
och dödat eller bortjagat de öfriga. Efter slutad måltid begåfvo
norrmännen sig till de bundna fångarne, dem Torkel Lejra var
utsedd att halshugga; och var han anbefalld att fråga hvar
och en af fångarne om de rädes för döden eller icke. De som
voro mest sårade löstes först och framfördes, sedan trälarne
uti deras har inlindat en käpp. Då tre blifvit aflifvade sade
Torkel till sina stallbröder, att han kände sig hafva undergått
en sinnesförändring och att han jemväl hört att om någon hugger
tre män till döds, så skulle hända honom hvad han ej förmodade.
“Icke kan jag märka, att du darrar,” sade jarlen, “ehuru du
är något förändrad uti ansigtet.” Sedan framleddes den fjerde
som svarade, att han allt för väl visste att han skulle dö,
och efter hans fader vore död så fruktade han ej heller döden,
och dervid föll hans hufvud.
Den femte svarade: “Att han skulle hafva glömt sig tillhöra
Jomsvikingaförbundet, om han darrade för döden, hvilken han
så mången gång i blodiga strider sett frimodigt i ansigtet.”
“Då hvarje man måste dö, ökar min död nu icke er ära,” tillade
han och så gafs honom banehugget.
Den sjette yttrade: “Jag är glad att få dö med godt beröm,
men du må blygas att lefva i alla dina dagar; ty med vanheder
såsom träl måste du framsläpa ditt vanhederliga lif.” Döden
följde genast, ty Torkel ville ej längre höra hans tal.
Den sjunde svarade: “Jag tycker det skall vara godt att få
dö, det kommer mig ganska väl till pass, men jag önskar att
du hastigt afhugger mitt hufvud, ty hos oss Jomsvikingar går
en sägen, att man vet till sig, sedan hufvudet är borta. Jag
håller derföre denna bältesknif uti min hand och visar dig
den om jag kan, sedan mitt hufvud är borta, hvarom icke fäller
jag honom.” Hufvudet rullade utåt marken och knifven föll
genast ur handen, som man hade förmodat.
Den åttonde genmälde: “Jag är ganska nöjd att dö.” Då blef
hans hår inlindadt med sprötan och han ropade: “Gumse! Gumse.”
Torkel frågade hvad han menade, och han svarade: “J norrmän
lären icke i går hafva rätt skött lammen, då ni fingo edra
sår.” Erik, jarlens son, frågade om han ville hafva frid och
då han dertill jakade tog Erik honom till sig, sägande att
han var en behjertad man.
Den nionde svarade: “Med nöje mottager jag döden, men jag
vill icke gerna dö som en oxe. Låt mig sätta mig och hugg
mig framtill i ansigtet och märk noga om jag rör mig, blundar
eller blinkar. Vi Jomsvikingar hafva ofta öfverlagt derom
att ingen skulle blinka för dödshugget.” Det skedde som han
begärde och ingen kunde märka att han blinkade eller rörde
sig på minsta sätt, då hufvudet klyfdes.
Den tionde yttrade på tillfrågan: “Godt mod hafver jag att
dö hvad jag gjorde jarlen i våras var dock mycket roligare
än detta,” dervid log han och fortfor: “hugg nu, hugg friskt
till.“ Erik sporde om han ville hafva frid, efter han varen
god dräng. Han svarade: ”Ja herre,” och Erik tog honom uti
sin flock.
Den elfte svarade: “Gerna dör jag,” och den tolfte, som var
en ung man med ett långt fint hår, svarade, då han blef tillfrågad
om han fruktade att dö: “Med godt mod vill jag möta döden,
hellre än att lefva efter mina kamrater, som nyss blifvit
aflifvade, men jag ber dig, låt mig icke framledas af trälar
utan af någon värdig krigare, och hugg du sedan hastigt af
hufvudet så att icke mitt hår, hvarom jag alltid varit mycket
rädd, nedsölas af blod.” En af jarlens hofmän tog nu och framförde
den ur fängslet löste ynglingen, samt lindade hans långa sköna
har om sina händer, för att dermed uppehålla hufvudet men
då ynglingen hörde svärdets susning, hukade han sig ned, så
att hofmannens båda händer blefvo afhuggne vid handlederne.
Den unge mannen reste sig derefter och frågade, hvilken som
egde de händer som fastnat i hans lockar, och tillade: “Jarleman!
ni håller allt för länge uti mitt hår.” Då befallde jarlen
att han genast skulle afdagatagas, men Erik ville först veta
hans och hans faders namn, födelseort och ålder: Ynglingen
omtalade att han blifvit 18 år, om han lefvat detta till slut.
Sven är mitt namn, Bue min faders och var han son till Wesete
på Bornholm, der jag är född, dansk till ätt och härkomst.
Erik gaf den unge frid och upptog honom uti sin flock, ehuru
Håkan jarl något satte sig deremot, men gaf befallning att
de öfriga fångarne skulle skyndsamt afrättas och betagas tillfälle
att låta skada flera af jarlens män.
Det trettonde offret lossades och framfördes, det var en ung
stark man, med behagligt utseende och öfvermåttan frimodig,
han sade sig gerna vilja dö, om blott han först hade uppfyllt
ett gifvet löfte. Erik efterfrågade hans namn och hvad löfte
han utfäst sig uppfylla. “Jag heter Wagn” sade den oförfärade
vikingen, “är son af Åke och sonson af Palnatoke, jag lofvade
att, derest jag komme till Norge, skulle jag ega den sköna
Ingeborg, Thorkel Lejras dotter, och döda honom, och lemnar
ogerna mitt lif, förr än jag fullbordat detta.” ”Men sådant
vill jag förekomma, utropade den förbittrade Thorkel och rusade
på Wagn, svängande svärdet med båda händer i luften, för att
genom ett hugg klyfva hufvudet på Wagn; men denne kastade
sig framstupa för Thorkels fötter, så att denne snafvade på
marken, hvilken af det myckna blodet var slipprig, och högg
bortom Wagn, tvärt af det snöre hvarmed denne var bunden om
ena foten, så att han nu var alldeles fri, hvaremot Thorkel,
som släppte svärdet, föll på marken öfver Wagn. Ögonblickligen
tog Wagn Thorkels svärd och högg honom tvärt af vid skuldran,
med sådan kraft att svärdet fastnade uti jorden. “Nu har jag
uppfyllt hälften af mitt löfte,” sade Wagn, “och hämnat några
af mina män, nu är jag nöjdare att dö än förr.” Håkan ropade,
att Wagn genast skulle dödas, ty annars blefve genom hans
lekar allt för stormanspillan, men Erik föreställde sin fader,
att Wagn vore en utmärkt berömvärd och oförskräckt höfding,
och att Thorkel deremot varit feg, hvilket han äfven i dag
visat. Derefter tillbjöd Erik honom vänskap, men Wagn svarade,
att han ej kunde emottaga lifsförskoning, om ej den gafs åt
alla hans närvarande män hade de med honom delat dödens faror
i striden, så skulle han med dem nu dela lifvet eller döden.
Jag skall tala med dina män, svarade Erik, och gick till stället,
der fångarna förvarades, här frågade han en af dem efter namn
och erhöll till svar att han hette Björn den bredske. “Är
du den Björn som så manhaftigt uppsökte din man uti konung
Svens hofstat,” sade Erik. “Om jag dervid utmärkte mig vet
jag ej, men att jag borttog honom derifrån, det vet jag,”
svarade den bredske. Skämtande och vänligt frågade nu Erik:
“men hvilken förmådde dig, gamle skallige man, hvit som en
snödrifva i de glesa hår du har qvar, att företaga en färd
som denna?” “Men,” tillade han “det är en gällande sanning,
att hvarje strå försöker stinga norrmännen.” “Dock, vill du
hafva frid, så skänker jag dig den, till strid är du hindrad
af dina år.” “Icke tar jag lifsförskoning af dig, om du ej
jemväl gifver den åt min fosterson Wagn,” svarade Björn. “Du
kan lita på mig äfven i detta, gamle man”, yttrade Erik och
gick derefter till sin fader jarlen och utverkade frid och
förskoning för alla de Jomsvikingar, hvilka ännu voro vid
lif, hvilket de emottogo. Håkan jarl sände sedan Björn den
bredske till den gård som Hallsten Källingabane hade egt.
Tre af jarlens höfdingar hade fallit under detta krig och
efter stridens slut tvenne, Gudbrand hvite och Thorkel Lejra.
Wagn medföljde Erik jarl öster i viken och uppsökte der, enligt
sitt gjorda löfte, Ingeborg, Torkel Lejras dotter, samt qvarblef
öfver vintern, men tillrustade vid vårens annalkande sina
skepp. Erik skänkte honom två väl armerade och bemannade långskepp,
och de båda kämparne skiljdes från hvarandra i med stor vänskap.
Wagn seglade till Fyen och satte sig åter i besittning af
sina der egande gårdar, samt lät hämta till sig Ingeborg,
hvilken blef hans maka. Wagn var en i alla hänseenden förträfflig
man. Med ett behagligt utseende förenade han utmärkt hjeltemod,
godhet, gifmildhet och ett intagande umgängessätt, och många
ypperliga män härstamma från honom och Ingeborg. Han regerade
så länge han lefve, och i Danmark har ej varit många i ridderliga
bragder så utmärkta män, som han. Björn den bredske reste
till England och slutade der sina dagar såsom en tapper och
berömvärd man; men hvad Sven Buesson företog sig, då han återkom
till Danmark, är icke kändt.
Sigvald jarl, som rymde från striden, stadnade ej förr, än
han kom till sina fäders arfvegods på Seeland, der hans hustru
Astrid var honom till mötes och hade, för sin mans emottagande
låtit tillaga ett gästabud, dervid Sigvald och hans män hade
till talämne, den besynnerligen förtrollade striden uti Jorungavåg,
då hvar och en berättade hvad han sett och hört.
Vid jarlens hemkomst hade Astrid tillagat åt honom ett bad,
för att få roa sig på hans bekostnad. Hon uppmanade honom
att bada, “ty han behöfde,” sade Astrid, “efter så lång resa
från Norge till Seeland, ganska väl få sina i striden erhållna
sår skötta med omsorg.” Sigvald gick i badet och Astrid sjelf
tvättade och strök honom, samt yttrade: “Nog hafva väl några
Jomsvikingar som varit i striden fått flera sår än du. Denna
huden vore lämpligast att vårda i hvete.” “Det skall ej glömmas
så länge jag lefver, att du smädar mig för denna härfärd.
Ombesörj du,” sade jarlen missnöjd, “saker som du bättre förstår.”
Sigvald regerade derstädes någon tid och ansågs vara en väldig
höfding; men var dock ej i allt som han syntes. Hans son Girder
blef en stor viking.
Sigurd Kappe reste till Danmark och emottog sina arfvegods
på Bornholm efter sin fader, Wesete. Han regerade der länge,
var mycket lycklig uti sitt äktenskap med Tofa och blef stamfader
för stora slägter, hvilka uti tapperhet liknade honom.
Torkel Håfi ansågs jemväl för en man med mycken visdom och
stort mannamod, hvilket vid många tillfällen visade sig.
Ejnar Skalaglam for till Island, men drunknade sedermera i
Brejdaferdi. De skålar han erhållit af Håkan jarl vräktes
i land vid några öar, som derefter kallades Skålöarne. Thor
Aurfhand, som hade förlorat sin högra arm i striden, reste
till Island, bosatte sig hos sin fader i Alvidru och blef
stamfader för en talrik ätt.
Wigfus Wigaglumsson reste öfver till Island och var den första
af alla som upptecknat Jomsvikingarnes historia.
