Konung Burislav i Venden hade 3 döttrar. Astrid, den äldsta,
som var både skön och förståndig, Gunhild, den andra, och
Garta, den yngsta, som blef gift med konung Olof Tryggvason.
Vid ett tillfälle då Sigvald jarl samtalade med konung Burislav,
begärde han konungens samtycke till tvenne saker: Det ena
att han måtte få lemna från sig Jomsborg och ej längre hålla
borgen konungen tillhanda, det andra att konung ville gifva
honom till äkta sin dotter Astrid. Burislav svarade att han
ämnat sin dotter åt någon förnämare man än Sigvald, likväl
skulle jarlen fortfarande qvarblifva i Jomsborg, då emedlertid
konungen finge tillfälle att öfverväga sakerna.
Derefter yttrade Burislav för sin dotter Astrid, Sigvald jarls
begäran, med tillkännagifvande att frågans afgörande fordrade
moget öfvervägande, emedan konungen behöfde jarlen å Jomsborg,
såsom landtvärn uti sitt rike. Prinsessan sade sig aldrig
vilja ega Sigvald, dock skulle icke konungen lemna honom ett
bestämdt nekande svar. Han skulle uppfylla Astrids två önskningar:
Först göra Venden fri från skattskyldighet till Danmark, och
för det andra bringa danska konungen Sven personligen till
Venden, icke manstarkare, än att konung Burislav kunde ega
makt öfver honom. Dessa ärender skulle jarlen uträtta, innan
Astrid gåfve honom sin hand. Konungen framförde prinsessans
svar till jarlen och denne, deröfver bekymrad, sade efter
någon besinning: “Detta blir ett tröttsamt verk herre! men
på hvad sätt skall jag få det verkstäldt?” “Jag erkänner mig
icke ega nog list och rådighet, du får sjelf råda dig häruti”,
svarade konungen. Jarlen, som. å ena sidan insåg svårigheten
att uppfylla dessa förbindelser, såg å den andra, hvilken
förlust han gjorde, om han ej blef egare af den sköna prinsessan
Astrid, hvarföre han ville uppbjuda all sin skarpsinnighet
till sakernas utförande. Innan tredjedag jul skulle det vara
verkstäldt; men misslyckades företaget, så hade jarlen intet
hopp om sin önskans uppfyllande.
Samma vår reste jarlen med tre skepp och trehundrade man till
Seeland, der han underrättades att konung Sven var på gästabud
med 600 man ej långt ifrån det ställe der Sigvald landat.
Sigvald vände nu framstammarne af sina skepp från landet och
sammanbundo dem efter hvarandra, samt lät lägga årorna på
tullarne, tillreds att ro. Sedan skickade han tjugu man till
konung Sven, med befallning att de skulle säga, det jarlen,
som af sjukdom var hindrad att personligen komma tillstädes,
önskade å skeppet, der han vore sängliggande, få tala med
konungen uti ett ärende, som rörde hela riket och jemväl konungens
lif. Sändebuden gingo till gården och hufvudmannen för beskickningen
framförde ärendet, som, i anseende till dess vigt, med mycken
uppmärksamhet afhördes af konungen, som trodde jarlen vara
af mattighet oförmögen att lemna sin säng och derför, med
alla sina män, genast begaf sig ned till skeppen, af hvilka
det, hvarpå Sigvald befann sig, låg längst ut från land. Så
snart Sigvald såg det ankommande manskapet, gaf han följande
befallning till de af hans män, som stodo honom närmast: “Sedan
konungen med 30 man kommit ombord på första skeppet från land,
dragen J in landgången, sägande: för många män kunna dränka
skeppen under oss och trampa det sjuka folket under fötterna;
och när konungen med tjugu man kommit om bord på det andra
skeppet, indrages den brygga som ligger mellan skeppen; men
sedan han anländt på mitt skepp, borttages genast bryggan,
som ligger vid detta skepp, hvarefter jag skall draga omsorg
om resten.” Sigvald talade detta ganska maktlöst, dock så
att han blef förstådd.
Konung Sven anlände och på hans fråga, om Sigvald vore mycket
sjuk, svarades att han led af hetta och törst. Konungen uppsteg
då på det skepp som låg närmast landet och sedan från det
ena till det andra, tills han kom på yttersta skeppet, der
jarlen låg. Sigvalds män hade förstått honom och efterkommo
i allt hans befallning, som var väl öfvertänkt.
Sedan konungen med tio man uppkommit på det skepp, som fördes
af jarlen, frågade han om Sigvald orkade tala, hvartill svarades
att han vore mycket svag och rösten otydlig och låg. Konungen
gick då till bakstammen, der Sigvald låg; och frågade om han
kunde höra hans ord, samt hvad han hade att bringa honom för
en tidning, som vore så maktpåliggande, att de derföre måste
råkas: “Luta dig bättre till mig, herre, på det du må höra
mina ord, ty min röst är svag,” genmälte jarlen. Men då konungen
böjde sig ned öfver Sigvald, grep denne omkring hans båda
armar, hållande honom fast, och var då icke utan krafter.
Derefter ropade Sigvald med hög röst, att alla ankaren skulle
Iyftas och genast ros från land, hvilket hastigt verkställdes,
hvarjemte seglen hissades och fylldes af en gynnsam vind,
så att skeppen snart voro långt från Seelands kust.
De sexhundrade man, som varit konung Sven följaktige till
skeppen, stodo på land och kunde icke begripa orsaken till
denna hastiga bortresa.
Då skeppen kommit ut på hafvet, frågade konung Sven: “Hvad
är nu på färde Sigvald? hvarföre vill du svika mig, eller
hvad har du att förebära?” Sigvald svarade: ”Icke vill jag
svika eder, men fara med mig skall ni till Jomsborg och jag
skall bevisa er vördnad på allt sätt, så mycket jag förmår.
Välkommen skall ni vara hos oss och skall orsaken varda eder
kunnig, då ni kommer till det gästabud, som vi hafva ämnat
och tillredt eder. Alla skola vi rätta oss efter er och uppvakta
er, samt bevisa er all den ära och vördnad, som vi uti alla
mål på värdigaste sätt kunna åstadkomma.” Konungen sade sig
vilja detta mottaga efter som tillstäldt var.
De seglade österut till Vinland och kommo till Jomsborg, der
konung Sven blef, efter sin värdighet, vördnadsfullt emottagen,
och vikingarne anställde för honom ett ståtligt gästabud.
Sigvald omtalade nu för konungen, såsom orsak hvarföre han
fört honom från sitt land, att jarlen hade, å hans vägnar,
anhållit om konung Burislavs dotter Gunhild, den skönaste
och förståndigaste mö bland alla, samt herrlig och liftig
i alla hänseenden. “Detta gjorde jag, herre,” tillade han,
“af vänskap för er, ty jag ville ej att ni skulle gå miste
om en så utmärkt prinsessa, med så stora egenskaper. Jag är
fästad vid en annan af konung Burislavs döttrar, vid namn
Astrid, men hon öfverträffas i allt af sin syster, den englasköna
Gunhild. Ni herre qvarstannar nu på Jomsborg, medan jag reser
att afsluta dessa angelägenheter, för bådas var lycka, och
snart skall ni öfvertygas, att allt är afgjordt till er fördel
och belåtenhet.''
Sigvald reste nu till konung Burislav, och omtalade att konung
Sven var på Jomsborg, utan vidare följe än några få män, och
att Sigvald således hade undanröjt det svåraste hindret för
sin önskan, att erhålla prinsessan Astrids hand.
Då Burislav hörde att danakonungen var tillfångatagen, blef
han ytterligt glad och ville genast resa till Jomsborg, men
Sigvald menade, att de här skulle bäst kunna afsluta ärenderna,
båda konungarne emellan, och att således konung Burislavs
resa till Jomsborg nu icke voro ändamålsenlig. Konungen deremot
sade att jarlen förbundit sig, att lemna konungen i Burislavs
händer, och förrän detta vilkor blef uppfyldt, hade jarlen
inga anspråk på att konungen skulle villfara jarlens önskningar
i hvad som rörde dessa frågor.
Sigvald, missnöjd öfver detta konungens utlåtande, svarade,
att om Burislav ej åtnöjde sig med jarlens tillgörande, hvilken
tänkte blifva hans måg, så kunde han låta konung Sven hemresa
och icke taga befattning med konung Burislavs angenlägenheter,
ehuru ogerna han försakade egandet af den sköna Astrid. “Konung
Sven,” sade Sigvald, “är en mäktig och manstark konung, som
bör visas all möjlig hedersbetygelse, om icke ändamålet med
mitt vågsamma verk skall förfelas, och man vet då icke hvad
följder som äro att vänta i framtiden.” Han bad derför så
väl Burislav som Astrid att handla visligen, “ty,” sade han,
”annars lärer ej konung Sven, ehuru han icke är högvis, snart
förgäta det snöpliga sätt hvarpå han blef skiljd från sitt
land. Gif honom derför din dotter Gunhild, med stor hedersbevisning,
och gör hans hitresa så angenäm som möjligt. Han skall deremot
eftergifva dig alla skatter och utskylder, så att du aldrig
sedermera skall utbetala något af ditt rike. Jag skall resa
eder emellan i dessa ärender och mitt företag skall krönas
med framgång. Konungen biföll, på de af jarlen uppgifna skäl,
att han skulle få ordna och ombestyra alltsammans.
Efter detta for jarlen hem till Jomsborg och berättade för
konung Sven huru ärendet aflupit, att det nu berodde på konung
Sven sjelf att besluta. Ville han eftergifva skatten af Venden
till konung Burislav, för everdeliga tider, efter det alltid
anses vara ringare konungar som äro skattskyldige, så erhöll
han konung Burislavs dotter Gunhild till gemål, jemte all
möjlig hedersbevisning, men om konung Sven derpå ej ville
ingå, så måste jarlen öfverlemna honom uti konung Burislavs
våld. Danakonungen, hvilken såg sig vara uti jarlens händer,
hade nu blott ett val, och hellre än att blifva tvingad af
Vendens konung, som var hedning, gaf han bifall och afsade
sig skatträtten af konung Burislav.
Bud sändes till Venden och snart inträffade konung Burislav
på Jomsborg, der Sigvald jarl uppgjorde och afkunnade förlikningen,
konungarne emellan, sålunda, att konung. Sven skulle få Gunhild,
konung Burislavs dotter, hvaremot konung Sven förlofvade sin
syster Thyri med konung Burislav och afsade sig alla skatter
af Venden.
De ansenliga fasta egendomar på Jutland, som konung Harald
gifvit sin dotter Thyri skulle blifva Gunhilds morgongåfva,
men de fastigheter, som konung Burislav gifvit sin dotter
i Venden, skulle blifva Thyris hemföljd.
Derefter utsattes bröllopstämman, som skulle firas gemensamt.
På brölloppet inställde sig Jomsvikingarne efter bjudning,
åtföljde af konung Sven, och hölls ett gästabud, hvars like,
i anseende till pragt och ståtlighet, aldrig tillförne varit
hållit i Venden.
Det säges att då brudarne, första bröllopsqvällen, suto i
högbänk, voro de så beslöjade, att man ej kunde se deras ansigten,
men om morgonen voro de försedda med lättare klädnad. Konung
Sven, hvilken icke förr än vid bröllopshögtidligheten sett
sin brud, bedömmande hennes behag efter den uppgift han erhållit
af sin nuvarande svåger Sigvald jarl, fann hans Astrid i allt
behagligare än konungens Gunhild, hvarföre han insåg såväl
sin svärfaders som svågers illistighet, samt huru de rådlagt
emot honom. Dock var han för stolt att låta märka något missnöje,
utan mottog med låtsadt välbehag, och tacksamhet all den aktning
och vänskap, som visades honom.
Da ändtligen bröllopet var slutadt, afreste danakonungen med
sin gemål och trettio skepp, lastade med stora egodelar och
dyrbara smycken, samt bemannade med utvaldt manskap. Vid sin
hemkomst emottogs Sven af sitt folk, med jublande glädje.
Till Burislavs och Sigvalds vänskap hyste konung Sven Iikväl
aldrig något synnerligt förtroende.
Omsider reste Jomsvikingarne hem till Jomsborg, och öfverträddes
nu mycket deras lag i borgen, emot förr då Palnatoke lefde,
hvilket också vikingarne funno och voro alla ense om, att
följa eget behag, så att intet var att omberätta, förr än
den tidning ankom från Danmark, att Strut-Harald, som var
fader till Sigvald och Torkel, hade blifvit död. De sistnämndes
broder Hemming var helt ung då fadren afled.
Konung Sven fann sig tillständigt, att göra graföl åt Harald
jarl, antingen hans söner dervid kommo tillstädes eller icke,
och rådgjorde med sina vise män, huru han borde förhålla sig
med Sigvald och Torkel, hvarvid beslöts att man till dem skulle
sända bud, med begäran att de sjelfva ville komma och taga
befattning med grafölets ordnande. Jomsvikingarne, som fruktade,
att om de med ringa följe foro till grafölet, så skulle konung
Sven, hvars vänskap till Sigvald, i anseende till det svek
Sigvald föröfvat mot konungen, ej var mycket att räkna på,
betjena sig af tillfället och söka hämnd, hvarföre de ansågo
rådligast att antingen icke deltaga uti grafölsgästabudet
eller och dit medföra så stor beväpnad styrka, att de, i händelse
af anfall, kunde bjuda konungen spetsen. De beslöto derför
att komma, hvarom de underrättade konung Svens sändebud, med
begäran att konungen ville af deras faders qvarlåtenskap låta
använda så mycket han behagade, blott att grafölet blef tillagadt
på bästa sätt i alla hänseenden. Konung Sven emottog med nöje,
såväl underrättelsen om Jomsvikingarnes beslut att bevista
begrafningen, som ock uppdraget att efter eget godtfinnande
ordna detsamma, och sparade ingen kostnad eller omtanke för
att göra gästabudet så ståtligt som möjligt, samt lät göra
drycken mer än vanligt stark och rusande.
Då Jomsvikingarne, efter mycken tillrustning, anträdde grafölsresan,
medfördes åttio stora långskepp och Sämund Frode berättar,
att de varit bemannade med hälften af borgens invånare, alla
utvalde män, stridvane och väl beväpnade. På Seeland i Danmark,
der konung Sven inställt sig, vikingarne till mötes, var gästabudet
tillredt och der landstego Sigvald och Torkel med sina män,
under själfva midvintern, i närvaro af en samlad stor menighet.
Sedan konungen bjudit gästerne vara välkomna och utsett plats
för Jomsvikingarnes höfdingar i den sal der han sjelf satt,
börjades gästabudet, hvilket, i anseende till ett ovanligt
talrikt och väl Iyckadt val af utmärkte män, samt stora och
förträffliga anrättningar, var det herrligaste man kunde önska
sig.
Sigvald satt på fotpallen till högsätet, (som du var tidens
sed), till dess första minnet (hornet) var inburet. Jomsvikingarne,
uti hvilkas lag det med den starkaste drycken fylda hornet
flitigt gick omkring, Iäto undfägnaden smaka sig och blefvo
muntra och språksamma. Då föreslog konung Sven, att män uti
ett så stort samqväm borde uppfinna något glädtigt samtal,
att dermed förhöja den allmänna förnöjelsen. Sigvald tackade
konungen, som gjorde dem ett så muntert förslag, men menade
att det tillhörde konung Svens värdighet, att sjelf börja,
då de öfriga, af hans framställning, fingo en god ledning
för sitt skämt.
Konungen, som var vid godt lynne, sade, att forntida män haft
för sed, sig till heder och nöje uti samqväm, göra löftesförbindelser,
och som Jomsvikingarne voro män, för heder och mannamod ansedda
ypperst i norra delen af verlden, samt för sin fräjdade äras
bevarande icke kunna frångå ett gifvit hedersord, så borde
man nu i detta glada lag, hvar för sig, göra ett löfte om
uppfyllandet af någon svår hjeltebragd, och ville konungen
dermed, till deras nöje, göra början.
“Det löfte afsäger jag”, fortfor konungen, “att förr än tre
år äro förlidna, skall jag hafva landstigit österut i England
med mina härar och ej draga derifrån förr, än konung Adalrad
antingen är fallen eller fördrifven från sin thron och jag
intagit hans land. Nu kommer ordningen till dig Sigvald.”
Till jarlen räcktes nu ett stort horn, det han emottog, uppsteg
och sade: ”Jag lofvar att före tredje vintern härefter begifva
mig till Håkan jarl, förhärja hans länder och antingen döda
eller fördrifva honom eller och blir tredje vilkoret att jag
sjelf skall stupa på stället.” Derefter tömde Sigvald hornet.
Konungen förklarade sitt välbehag öfver Sigvalds löfte och
yttrade, att jarlen säkert så mycket kraftfullare skulle uppfylla
detsamma, som han hade stort skäl, att hämnas på norrmännen.
Konungen förde sedan Sigvald till högsätet och utnämnde honom
till danajarl, i dess aflidna fader Strut-Haralds ställe.
Sven sade derefter till Torkel Långe: Du måste nu göra ett
dig värdigt löfte.” Torkel försäkrade det han skulle följa
sin broder Sigvald jarl till strids mot norrmännen, och ej
fly, så länge han såg stammen af hans skepp, om drabbningen
sker på hafvet; men kommer striden att stå till lands, ej
vika förr än han icke såg Sigvald i hären och hans barnér
vore bakom Torkels rygg.
“Bra!” ropade konungen, “Nu tillhör det dig, Bue Digre, du
som sannerligen är en bland de mest bepröfvade och djerfvaste
kämpar, att gifva ett löfte, som är, dig till heder, karlavulet.”
“Till Norge följer jag Sigvald,” genmälde Bue, “och delar
glad med honom stridens faror, såsom mitt mod och hjerta föreskrifva.
Ingalunda rädes jag Håkan jarl; förr än en större hop af våra
kämpar äro fallne, än som qvarstår, skall jag ej vika, och
vill uthärda kampen, så länge Sigvald önskar.”
”Om så sker, som du yttrar,” sade konungen, “förhåller du
dig på vanligt sätt; ty ditt mod är kändt. Kom nu Sigurd Kämpe
och låt höra ditt löfte.” “Jag följer min broder, Bue och
viker icke förr än han blifvit dödad.“ blef svaret. Konungen
sade sig vänta detta utlåtande och begärde löfte af Wagn Åkesson.
Denne lofvade lika med Sigurd, men tillade, att han äfven
skulle döda Torkel Lejra, och bemägtiga sig dess dotter, den
sköna Ingeborg, innan tredje juldag efter det han kom till
Norge.
Björn den bredske var denna gång i sällskap med Jomsvikingarne,
ty han hade fått af Wagn att förestå det rike, som Palnatoke
tagit i England och gifvit åt Wagn. Björn lofvade att följa
och af alla sina krafter bistå Wagn.
Jomsvikingarne, som intagit allt för mycket af den starka
drycken vid gästabudet, gjorde mest dessa löften af stolthet.
Sedan männerne funnit sig vara belåtne med dagens högtidliga
gästning, gingo de till hvila och Sigvald somnade strax hos
sin sköna hustru Astrid, hvilken, efter några timmars förlopp,
väckte honom och frågade om han kunde erinra sig vigten af
de löften, han föregående afton gifvit. “Jag önskar att ditt
löftes uppfyllande ej må aflöpa så, som jag anar och så som
man ärnat dig,” sade hon. “Emedlertid äro försigtighet och
eftertanke här af nöden.” “Hvad skall jag då göra? Du plägar
ju vara rådig,” frågade Sigvald. - Drottningen yttrade: “Icke
vet jag det nu, men i morgon, då ni sitta vid dryckesbordet,
torde jag kanske uppfinna något. Troligen frågar konungen
er i morgon om ni ihågkommen hvad ni lofvat, och då bör du
svara: Ölet förändrar munnen, och drycker hafva mycket vållat;
icke hade jag förbundit mig till något så öfverförmågan, om
jag ej varit upprymd af den starka drycken. Du bör sedan fråga
konungen, hvad bistånd du har att påräkna af honom, för sakens
utförande, ty om du nu ej erhåller det, har du sedermera af
konung Sven intet att vänta. Låtsa äfven, som om du med hängifvenhet
för konungens vilja vore honom fullkomligt undergifven, på
det han derigenom må anse sig hämnad. Jemväl bör du fråga
huru många skepp, samt hvad skänker han ämnar dig, af skäl
att Håkan jarl har en väldig och öfvad krigshär. Jag förutser
likväl att det skall falla konungen betänkligt att lofva dig
manskap, då han ej tydligt kan förutse sakens lyckliga utgång
och i allt fall fruktar jag att den hjelp du erhåller blir
ringa, ty troligen har han ämnat er alla att uppoffras för
Håkans svärd, ehuru han säkert skulle med största nöje se,
om ni ömsesidigt förderfvade hvarandra.”
Dagen derefter, då det muntra sällskapet åter samlats vid
dryckesbordet, frågade konungen Jomsvikingarne, om de påminte
sig de löften, som de aftonen förut afgifvit, hvarvid Sigvald
begagnade det svar hans hustru rådt honom att afgifva, då
konung Sven tillbjöd honom tjugo skepp, hvilket antal Jarlen
ansåg vara en allt för ringa gåfva af en så rik och mägtig
konung. Sven frågade då något förtretad, hvad jarlen ville
hafva och då denne begärde fyratio väl bemannade och utrustade
skepp, gaf konungen dertill sitt samtycke, med löfte att de
vid jarlens afresa skulle vara färdiga att utlöpa. Då gästabudet
var slutadt, begärde Sigvald genast de lofvade skeppen, hvartill
konungen dröjde att svara, emedan han ej förmodat att de skulle
så snart behöfva vara utrustade; men när jarlen sade sig vilja
hasta till Norge, innan ryktet om företaget hade hunnit dit,
beviljades hans önskan.
Tofa, Strut-Haralds dotter, uppmanade sin man Sigurd, att
noga hålla det löfte han gifvit och tappert strida jemte sin
broder Bue, deremot lofvade hon Sigurd, att vara honom trogen
under hans frånvaro, så länge hon visste honom vara vid lif.
Tofa skänkte sin svåger Bue tvenne män, Haggvandi och Aslaker
Holmskalle, till följeslagare på härnadståget, emedan hon,
som hon sade, “heldre ville vara honom gifven, än åt den hon
nu egde.” Bue emottog dem och tackade, gaf Aslaker till sin
frände Wagn, men behöll sjelf Haggvandi.
Efter slutadt gästabud afseglade Jomsvikingarne till Vinland
med 180 skepp, lastade med dyrbara egodelar, käcka stridsmän,
alla slags vapen, mångfaldiga sköldar och kostliga härkläder.
Nu rustades till strids, hvarefter tåget skedde till Norge.
Sigvald, Bue Digre och Wagn Åkesson voro de förnämsta höfdingarne.
Med deras flotta i fullgodt skick, gingo de i till sjös och
kommo till Viken i Norge vid midnatten, derifrån de styrde
kurs till staden Tunsberg, der de äfven inträffade om natten.
Med eld och svärd sköflades. och ödelades hela staden, hvilken,
bebygd med trähus, lätt antändes. Allt i gods röfvades och
stadens innevånare nedhöggos utan förskoning, äfvensom de
barn, hvilka tillhörde mankön. Derefter seglade vikingarne
till Jadre, der de gjorde landgång och fördelade hären i flere
hopar, hvilka spridde sig öfver hela bygden, som var mycket
folkrik
.
Länshöfdingen Giermund, som var mycket hedrad af Håkan jarl,
förvaltade hans embete i Jadre.
Så snart Jomsvikingarne dit ankommit, utöfvades af dem det
rysligaste våld emot innevånarne, med eld och vapen af alla
slag. Befolkningen, som låg i sin sömn, väcktes genom lågan
af deras brinnande hus och bullret af de vilda krigarne. Giermund,
jemte de som omgåfvo honom, stördes med samma fasansfulla
väckelse. Förskräckt flydde han till ett loft, men detta uppbröts
och han hoppade derifrån ned på gatan, då Wagn, som stod honom
nära, tilldelade honom ett svärdshugg, så att hans venstra
hand, jemte en del af armen nära handleden, föll på gatan.
Han sökte likväl undkomma; då han hunnit till skogen Iyssnade
han och igenkände på språket Jomsvikingarne, hvarjemte han
fick veta dens namn som sårat honom, emedan, då handen föll,
en röst ropade: “Skynda Wagn, att taga ringen af handen, som
du afhögg.” Vikingarne antände hus efter hus, der ej elden
spridde sig sjelf, och höllo noga vakt att ingen undkom, men
då någon dertill gjorde försök bIefvo de strax nedhuggne eller
kastades uti lågorna, så väl qvinnor som barn. Sex dagar vandrade
Giermund omkring i ödemarken, tills han ändteligen träffade
ett bebygdt ställe, der han blef väl emottagen och förbunden.
Han fick nu veta att Håkan jarl var på gästabud hos sin son
Erik, uti en gård vid namn Skugga, dit han begaf sig och ankom
sent på aftonen och träffade jarlen sittande vid dryckesbordet.
Jarlen emottog hans helsning, men igenkände honom icke strax,
hvarföre han ej ville sätta tro till de rysliga nyheter Giermund
hade att berätta. Då han vidare sade att äfven de danske voro
landstigna och härjade, yttrade jarlen, vredgad, då det sades
honom, att de troligen sökte Håkan jarl; “Denna tidning är
uppdiktad och fullkomligen osann, för lång tid tillbaka skulle
Norge vara ödelagdt, om alla de kringsbud varit sanna, hvilka
blifvit mig berättade, och folket upphör väl icke att hopsätta
sådana lögner, förr än jag låter hänga uppfinnaren af en sådan,
och detta skall derför nu ske.
Erik, jarlens son, försäkrade att budbäraren icke var någon
lögnare och frågade om Håkan ej igenkände sin länshöfding
Giermund, hos hvilken de ofta gästat och blifvit väl undfägnade.
Jarlen bad Giermund komma närmare och då han sade sitt namn,
samt att han var från Jadre, kände Håkon mannen och frågade
med förlägenhet namnen på de höfdingar som anförde den fiendtliga
hären. Giermund svarade, att den förnämsta hette Sigvald,
och att äfven Bue Digre och Wagn Åkesson voro härens anförare;
samt att det vore den sistnämnde, som afhuggit hans hand.
Giermund framvisade nu den stympade armen, jemte flera sår,
dem han erhållit af vikingarne för att öfvertyga jarlen om
sanningen af sin sorgliga uppgift, samt berättade huru han
erhållit visshet om, att de anfallande voro Jomsvikingar och
hvilken af dem, som sårat honom.
Håkan jarl blef mycket bekymrad öfver detta krigsanfall och
sade att han heldre velat strida med hvilka vikingar som helst
på jordens hela ring, än han ville börja en kamp emot dessa;
då likväl nöden tvang honom dertill, måste han för sjelfförsvar
gripa till vapen, dervid kloka råd och starka krafter voro
högst oumbärliga. Håkan begaf sig sedan till hvila, men kunde
för bekymmer icke sofva den natten.
Tidigt om morgonen derefter sände jarlen bud till sin son
Sven i Trondhjem, med begäran att han skyndsamt skulle hopsamla
krigare från hela sitt län, samt utrusta så många skepp, som
möjligen kunde fås, med manskap och vapen. Jarlen rådförde
sig med de af sina förtrogna, som voro honom följaktige till
gästabudet, hvad utväg man i denna brydsamma belägenhet borde
taga, till hämmande af hela landets ödeläggande af de vildsinnade
grymma Jomsvikingarne, då Håkans vän och frände, Gudbrand
Hvite, en förståndig och rik man, rådde, att man skulle uppresa
vårdkasar och afsända pilbud, som skulle fortskaffas, man
ifrån man. Dessutom uppmanades hvarje man, som hade mod och
lust, att värja sig och sin egendom. Sjelf for jarlen med
största skyndsamhet från gästabudet och medtog så många män
han kunde erhålla till Raumdalen och församlade krigare kring
norra och södra Möre. Sin son Erling skickade han att samla
folk från Rogaland och Hardaland, hvarjemte han lät bedja
alla sina vänner att komma honom till undsättning. Jarlen
inbjöd äfven alla sina ovänner att deltaga i striden, då allt
skulle varda förlåtit, som de gjort honom emot, och hans son
Erik for norr omkring Raumdalen och hela sjöleden utmed stranden,
för att kringsprida sin faders bud och kungöra den fara, som
hotade landet. Då Erik kom till Hammarsundet mötte han en
höfding Torkel Midlunger, hvilken medförde 6 krigsskepp. Han
var en vild och hård man, lefvde i mycken oenighet med Håkan
jarl, begick många illgerningar mord och rån, samt hade sköflat
mycken egendom, till stor skada för jarlen, som flera gånger
förgäfves sökt få honom undanröjd.
Erik frågade Torkel, om han under närvarande brydsamma i omständigheter
ville bistå Håkan med sina skepp och krigare, så skulle å
jarlens sida vänskapen dem emellan vara sluten, och de fordna
obehagliga förhållanderna alldeles glömde, hvartill Torkel
samtyckte, med vilkor, att Erik skulle ansvara, att om Torkel
instälde sig hos Håkan jarl, denne icke skulle söka hämnas
på eller vanära honom. Sedan Erik lofvat uppfylla hvad Torkel
fordrat, åtföljdes de till Sundmöre, på ön Halld, der Håkan
jarl, hans söner, många länshöfdingar och hela hären samlades.
Flottan, som bestod af 300 skepp, större och mindre, lades
uti Jorungavågfjärden, under det höfdingarne rådgjorde med
jarlen, om deras gemensamma försvar.
