En morgon, under det konung Tryggve var på jagt, berättade
hans gemål, drottning Astrid, för sin tärna, att hon haft
en besynnerlig dröm, samt bad henne uttyda den. Hon hade tyckt
sig se ett nyfödt, naket barn ligga bredvid sig i skogen,
under ett högt träd, samt hörde sitt folk springa deromkring,
men såg ingen. Hon stod sedan uti ett halfmörker, betraktande
barnets lugna sömn, och fruktande att någon skulle komma och
störa densamma. Slutligen tyckte hon sig se en man framstörta,
med blod på händer och kläder, hvilken tog barnet och försvann
dermed i ögonblicket; vidare tyckte hon sig vilja skynda efter
honom, men nedsjönk i ett mörkt svalg. Åter fick hon syn på
mannen som bortfört barnet, och som nu visade henne en vacker
storväxt yngling, hvilken stödde sig mot ett skeppsankare.
Bredvid honom lågo blänkande vapen, prydda med guld, hvilka
han syntes färdig att påkläda sig. Hon tyckte sig vilja tala,
men förmådde det ej.
Drottningen trodde att denna dröm kunde hafva något afseende
på det barn hon snart skulle framföda och ville derföre att
hennes tärna, hvilken af sin moder lärt konsten att tyda drömmar,
skulle förklara den.
Tärnan förklarade: “Det som i drömmen är mörkt plägar ofta
betyda det ljusa och glada i lifvet. Barnet du såg tillhörde
dig. Mannen som tog det, var en krigare, hvilken redan i spädare
åren förde det på vikingatåg. Ynglingen du såg var äfven din
son, nu blifven sjökonung. De blänkande vapnen skulle han
påkläda sig för utförande af mera lysande bedrifter.”
Drottningen bad henne förklara, huru det kom till att hon
tyckte sig vara ensam och icke såg sin gemål, men tärnan hann
ej besvara denna fråga, förr än konungen inträdde i salen,
vid särdeles dåligt Iynne, och berättade att jagten gått mycket
illa och att han så snart återvändt hem, emedan han visserligen
sett många djur, men ej Iyckats fälla något, derföre att det
varit fullt med rå i skogen. Då han vikit om klippan vid näset,
hade hen sett försvinna bakom stenen en man med ett barn på
armen, som efterföljdes af en qvinna, den han vid hastigt
påseende tyckte vara sin gemål. Då konungen berättat detta
gick drottningen bort och fyllde sjelf hans mjödhorn, för
att dölja sin oro. Hon lugnade sig åter och kredensade konungens
dryck, samt räckte honom den, bedjande att han måtte slå bort
de mörka tankarne, hvilka endast kommo utaf den dystra morgonen.
Konung Tryggve hade knappt lemnat ifrån sig hornet, förr än
en väpnare inträdde, anmälande att en vikingaflotta blifvit
synlig på fjärden, styrande mot landet. Konungen befallde
genast, att det skulle blåsas i lurarne, på det väpnare och
huskarlar måtte samlas; utsände budkafvel upp till fjellen,
för att sammankalla allmogen, och skickade gamle Åke till
ett berg vid stranden, för att gifva akt på fienden. Åke återvände
snart och berättade, att konungamoderns söner nalkades med
100 skepp och att han, i bakstammen af det främsta, igenkänt
konung Gudröd.
Då Tryggve hörde att konung Gudröd nalkades med sin flotta,
lugnades han genast, emedan han förut hört att konunga-sönerna
ärnade sig ut på vikingafärd. Han skickade likväl en annan
kämpe, vid namn Ejland, ned till stranden att gifva akt på
dem.
Drottningen sade till sin gemål, att han väl skulle taga sig
till vara för konungasönernas list och påminte honom om deras
förra svekfulla handlingar, samt huru de mördat, ej allenast
hans fader utan äfven sina egna bröder.
Under dylika samtal och tillredelser, ankom ett sändebud från
konung Gudröd, med förfrågan om Tryggve ville följa med honom
på hans vikingafärd.
Då Tryggve hörde, att Gudröd endast hade helt litet folk med
sig, for han honom till mötes med 10 man, för att öfverenskomma
om den tillämnade färden.
Drottning Astrids fosterfader Thorolf misstänkte något svek,
å Gudröds sida, och gick derföre upp på ett berg, för att
observera huru saken skulle aflöpa. Han såg Gudröd och Tryggve
gå i land, på ena sidan om en udde, der de en stund samtalade.
Han märkte äfven huru allt Gudröds folk landsteg på andra
sidan udden, men var för långt aflägsen, för att kunna meddela
någon varning åt Tryggve, utan skyndade sig hem och meddelade
drottningen hvad han sett, samt bad henne medtaga det dyrbaraste
hon hade och hastigt följa honom upp åt fjellskogarne. Äfven
hennes hoftärnor och huskarlar gaf han samma befallning, med
tillsägelse att taga vägen öfver Hadrefjell, då de skulle
mötas hos Raimund vid Gråbergsviken. Derefter gick han med
drottningen, hvilken besinningslöst, nästan bedöfvad, följde
sin gamle fosterfader. Redan hördes fiendens segerrop genljuda
bland bergen, och från en upphöjd gångstig sågo de, huru Gudröds
män nalkades gården, blåsande i horn och lurar.
Så hade drottning Astrid i ett ögonblick, från höjden af makt
och rikedom, blifvit bragt till tiggarstafven och förlorat
sin älskade gemål i samma stund då hon var nära att skänka
honom första frukten af deras kärlek.
På en liten holme uti Ramsjön bodde Thorolfs fosterbroder,
Kettil, obemärkt och sällan besökt af menniskor. Dit förde
nu Thorolf drottningen. De blefvo der mycket väl emottagna
och den gamle krigaren skaffade drottningen alla de beqvämligheter,
som han kunde åstadkomma.
Trött af resans mödor och nedtyngd af bekymmer dröjde drottningen
der någon tid och framfödde en son, den hon kallade Olof,
efter sin farfader. Då hon något tillfrisknat, begaf hon sig
ifrån den gästfrie Kettil, der hon var sina fiender allt för
nära, till sin fader Bjodaskalle i Opprostad. Det led nu mot
vintern; sa att nätterna blefvo mörka och tjenligare att dölja
henne Om dagarne dolde hon sig uti lador och fjellbodar, så
att ingen blef underrättad om hennes färd.
Fadern emottog henne med allt det deltagande hennes olyckor
förtjenade och hon dröjde der öfver vintern.
En dag, följande var, kommo några af Bjodaskalles grannar
till honom och berättade, att spejare ankommit till trakten,
utsände af konungamodern, för att uppsöka Astrid och hennes
son. Bjodaskalle egde sjelf icke nog makt, för att skydda
sin dotter mot den mäktige och hämndgirige Gunhild, utan Astrid
måste för andra gången, genom en skyndsam flytt, rädda sitt
och sin sons lif. Här fanns ingen tid till klagan eller afsked.
I hast förklädde hon sig till en ringa qvinna och skyndade
bort med sitt barn, endast följd af Thorolf Lyseskägg och
hans son Torkel. Målet var den djupa skogen, hvilken snart
susande omslöt dem.
Bjodaskalle hade lemnat Thorolf en armring af guld, med begäran.
att han skulle begifva sig vesterut till Östergöthland, der
uppsöka odalbonden Håkan den gamle och lemna honom denna guldring,
med helsning och begäran från Bjodaskalle, om skydd för hans
dotter.
En afton ankommo de till trakten af Skara, der de framgingo
till en välbyggd gård och begärde herberge öfver natten, men
egaren, en rik men mycket elak man, kallad Björn Etterqvesa,
bortvisade dem med hårdhet.
En afton ankommo de till trakten af Skara, der de frångingo
till en välbyggd gård och begärde herberge öfver natten, men
egaren, en rik men mycket elak man, kallad Björn Etterqvesa,
bortvisade dem med hårdhet.
Ej långt derifrån låg en gård kallad Virkom, bebodd af en
fattig man vid namn Torsten. Dit begåfvo, sig flyktingarne
och blefvo mycket väl emottagna, men de hade ej väl hunnit
lägra sig, förrän en af Torstens folk hemkom och berättade,
att beväpnade män kommit till Björn och sagt sig vara utsända
af drottningen i Norge, för att uppsöka flyktingarne, samt
att dessa spejare nu gästade hos Björn, som bedt dem dröja
hos sig till morgonen, då han ville visa dem vägen i bygden,
så att de skulle kunna upphinna flyktingarne.
Den hederlige Torsten ville ej att flyktingarne skulle gripas
under hans tak, hvarföre han väckte dem tidigt om morgonen
och berättade dem hvad som inträffat. De bådo honom på det
enträgnaste, att han skulle rädda dem, och han, bevekt af
deras böner, lät följa dem till en närbelägen sjö, hvarifrån
de vadade ut till en liten holme, der de gömde sig bland buskarne.
Tidigt morgonen derpå ankommo norrmännen till Torsten, hvilken
vid deras efterfrågningar svarade, att flyktingarne legat
hos honom om natten, men tidigt på morgonen begifvit sig af,
samt tillbjöd sig att följa dem ett stycke på den väg, som
främlingarne tagit; men förde dem nu åt alldeles motsatt håll.
Medan norrmännen under flera dagar genomsökte de vesterut
belägna skogarne, fortsatte drottningen och hennes följeslagare
med största skyndsamhet sin flykt mot öster.
Håkan den gamles gård, tros hafva varit belägen i trakten
af Söderköping uti Östergöthland. Af honom härstammade en
rik och mägtig slägt till hvilken den Håkan jarl hörde, som
i 12:te århundradet var nära att blifva vald till konung i
Norge.
Då flyktingarne anlände till Håkans gård, framträdde Torolf
Lyseskägg till husfadern och öfverlemnade åt honom den guldring
han emottagit af Bjodaskalle, samt yttrade: “Din vapenbroder
Erik Bjodaskalle på Opprostad i Viken, sänder dig denna guldring,
den han i din närvaro lossat från armen af en engelsk höfding,
då han genom ditt biträde vunnit den hårda striden öfver anglosaxerne,
vid gränsen af Northumberland.”
Håkan mottog och betraktade med förnöjelse detta minne från
sina ungdomsbedrifter, det han väl igenkände, hvarpå han yttrade:
“Väl minnes jag denna blodiga strid, som vanns genom Bjodaskalles
och hans raska stridsmäns oerhörda ansträngningar, då jag
med mitt folk kom honom till undsättning. Jag stod vid hans
sida då han löste detta dyrbara smycke från den engelske hjeltens
arm, för hvars tappra svärd mången norrman stupadt. - Men,
är icke du denne Thorolf, som på frisländska kusten genom
din rådighet räddade 5 af våra långskepp, hvilka voro nära
att falla i fiendens händer, och som genom din tapperhet bidrog
till vår seger; som i Spanien uppehöll fienderna, medan vi
räddade bytet?''
“Jag är densamme”, svarade Thorolf.
“Välkommen, såsom en kär gäst uti mitt hus, gamle vapenbroder;”
utropade Håkan.
Thorolf visade nu på drottningen, samt förklarade hvilken
hon var och begärde skydd för henne och hennes son, hvilket
Håkan genast beviljade, med rörelse emottagande sin gamle
väns dotter och förde henne till högsätet, tröstade och uppmuntrade
henne.
Väpnarne, som Gunhild utskickat, för att gripa drottning Astrid
och hennes son, återkommo slutligen med oförrättadt ärende.
De hade i trakten af Skara förlorat hennes spår och visste
sedan alldeles icke hvart hon tagit vägen. Konungamodern kunde
icke gifva sig någon ro, förr än hon hade Tryggves maka och
son i sina händer, ty hon fruktade att denne sednare en gång
skulle uppväxa och utkräfva en blodig hämnd på henne och hennes
söner. Dessa händelser inträffade under de 13 år, då ett fredligt
förhållande var rådande mellan Håkan jarl och Norges konungar
Gunhild skickade derföre Håkan jarl till Svithiod, att hos
konung Erik Segersäll efterhöra, hvar Astrid vistades, och
af Erik begära hennes utlemnande.
Med ett rikt följe af kämpar och höfdingar, jemte en mängd
dyrbara skänker, reste Håkan jarl genom skogarne till Upsala
och berättade vid sin framkomst huru konung Tryggve fallit
uti en strid mot Gudröds folk, då denne varit stadd på en
resa till sin frände, för att med honom öfverenskomma om en
vikingafärd, samt att Tryggves gemål, drottning Astrid, nu
vistades hos Håkan den gamle i Östergöthland, hvarom han under
resan blifvit underrättad, och utbad sig konungens förord
och medverkan till hennes utlemnande, emedan Gunhild ville
draga försorg om Tryggves enka, samt uppfostra hennes son
och insätta honom uti det rike hans fader innehaft.
Erik Segersäll, som nyligen tillträdt rikets styrelse, ville
icke stöta sig med sina mäktiga grannar, utan låtsade tro
jarlens försäkran och lemnade honom 100 man, bedjande honom
dermed resa till Håkan den gamle och försöka hvad han kunde
uträtta, men sade honom tillika, att Håkan den gamle ej var
god att nappas med och att konungen ej kunde inblanda sig
uti hvad som skedde i Håkans hus, emedan denne var en sjelfständig
odalbonde.
Bland konungens hofmän vistades Rangvald, Håkan den gamles
son. Då han hörde hvarom frågan var, begaf han sig om aftonen,
efter solens nedgång, på hemliga genvägar till sin fader i
Östergöthland, att underrätta honom om den fara. som hotade.
Håkan den gamle lät genast väpna sina huskarlar, 300 man till
antalet, hvarefter man höll sig munter, i afbidan på jarlens
ankomst, föreställande sig hans förargelse, då han finge se
drottning Astrid och hennes son, men likväl återvända med
oförrättadt ärende.
Då Håkan jarl anlände blef han på ett värdigt och gästfritt
sätt emottagen, hos den gamle, der allt syntes i ordning,
att på ett högtidligt sätt välkomna honom. Jarlen frambar
sitt ärende, försäkrande Gunhilds och hennes söners ädla afsigter
och huru hon nu ville godtgöra alla de oförrätter Astrid och
hennes son lidit.
Håkan den gamle svarade: “Drottning Astrid kan icke sätta
någon tro till Gunhilds försäkringar, emedan hennes svekfulla
handlingar äro tillräckligt kända; dina händer komma aldrig
drottningen och hennes barn, så länge min arm beskyddar dem.”
Detta bestämda svar från den gamle vördnadsvärde krigaren
lät jarlen nogsamt förstå, att han med ord ej kunde uträtta
något och då han betraktade den stora skaran af Håkans beväpnade
män, insåg han att det ej heller vore rådligt att använda
våld, hvarföre han missnöjd återvände till konung Erik, beklagande
sitt missöde. Denne svarade: “Nu ser du huru mina ord sannas,
att Håkan den gamle ej är lätt att komma öfverens med, det
var ej längesedan jag sjelf låg i delo med honom och måste
gifva vika för den egensinniga gubben, uti den sak, hvarom
vi tvistade.
Håkan jarl dröjde hos konungen öfver julen och for ånyo, med
förstärkning af 200 man, till Håkan den gamle, nu fast besluten,
att med våld taga Astrid och hennes son; men Håkan, som var
väl beredd på hans ankomst, visade samma trygghet, som förra
gången. Det kom nu till en skarp ordvexling, jarlen blef ursinnig
och rasade men Håkan den gamle sade helt lungt: “Tag henne
om du kan, det skall ej aflöpa såsom du tror, utan tag du
dig heldre sjelf till vara, ty värre kar än du är, har jag
sett.” Just som jarlen tycktes laga sig i ordning till strid,
framkom Håkans träl med en gödselgrepe i handen, hvarmed han
hotade jarlen, utropande: “Var ej så stortalig, annars stryker
jag till dig, så att du aldrig skall glömma det, och visa
mig sedan huru du kan tvätta af dig den skymfen.”
Norrmannen insåg nu att han med detta oförskräckta folk ej
kunde uträtta något, utan måste begifva sig af, med den förargelsen,
att vara besegrad af en svensk bonde, samt vid sin hemkomst
nödgas berätta Gunhild att han väl sett prinsen och hans moder,
men ej kunnat taga dem.
Hos konung Waldemar i Gårdarike hade Astrid en broder, Sigurd.
Få år hade Astrid varit hos Håkan den gamle, då hon beslöt
söka en fristad hos denne broder. På resan till Holmgård i
Gårdarike öfverfölls hon och hennes sällskap, sonen Olof,
hennes fosterfader och dess son, af sjöröfvare, och såldes
af dem såsom trälar åt olika håll. Efter 3 års vistelse som
trälinna hos en mild husbonde, åtföljde hon denne till en
marknadsplats, der nu staden Reval är belägen, hvilken marknad
besöktes af många nationer. Här träffade hon oförmodadt en
bekant från Viken, vid namn Lodin, vän till hennes fader.
Denne igenkände uti henne genast sin väns, Erik Bjodaskalles
dotter, den mördade konung Tryggves gemål, och den olyckliga
drottningen berättade, med tårfyllda ögon, i korthet sina
lefnadsöden. Lodin, en man af hederlig slägt, friköpte Astrid
och, ehuru han var något äldre än hon, begärde hennes hand,
hvartill hon samtyckte, följde med honom till Viken och hade
i sitt äktenskap med honom flera barn.
Astrids son och hennes fosterfader Thorolf och hans son Torkel,
såldes till en Estländare vid namn Klerkon, hvilken ansåg
Thorolf för gammal och kraftlös att vara träl, hvarför han
dödade honom.
Klerkon sålde Olof och Torkel för en getabock, till en vid
namn Klärk, som kort derefter, för en kappa lemnade dem till
en bonde. Reas, hvilken, likasom dess hustru Rikon, egnade
Olof samma föräldraömhet, som deras egen son, hvaremot Torkel
måste arbeta såsom träl.
Efter sex års vistelse hos Reas var Olof honom följaktig till
ett möte i Estland, der konung Wladimirs högsta uppbördsman,
Sigurd Eriksson, skulle af allmogen uppbära skatt. Olofs växt
och nordiska anletsdrag väckte Sigurds uppmärksamhet, hvarföre
han efterfrågade fremlingens härkomst. Äfven Olof betraktade
Sigurd med en frågande blick, under det han omtalade sina
lefnadsöden, hvars gång under de spädare åren han hört berättas
af sin fosterbroder Thorkel, hvilken var 6 år äldre än han.
På Sigurds fråga, om Olof ville blifva friköpt, svarade han,
att ehuru friheten vore honom kär, ville han ej njuta densamma,
om hans fosterbroder skulle fortfarande vara träl, men om
denne äfven blefve fri, så, ehuru Olofs husbonde Reas och
dess hustru behandlat honom med godhet, vore han tacksamt
villig att följa Sigurd.
Reas, tillspord af Sigurd om han finge köpa de unga trälarne
af honom, samtyckte dertill, ehuru ogerna, dock med vilkor,
att Olof ej skulle blifva såld till träl, hvarefter Olof betaltes
med nio och Torkel med en mark guld, och åtföljde Sigurd till
hans hem.
För att säkrare kunna dölja Olof, som var son till Sigurds
älskade och länge saknade syster, undan norska konungens efterspaningar,
gaf han honom namnet Ale eller Olof Graske, och utgaf honom
för en friköpt, den han ville uppfostra. Så fortgick några
år, då en dag Olof, bärande en stridsyxa, träffade på torget
den Klerkon, som hade ihjelslagit hans fosterfader Thorolf
Lyseskägg. Olof, upptänd af hämnd, klyfde med ett hugg Klerkons
hufvud och skyndade, för att berätta hvad han gjort, till
sin morbroder Sigurd Eriksson, hvilken, genom drottningens
bemedling, sedan Sigurd för henne upptäckt Olofs härkomst,
räddade honom från det annars oundvikliga dödsstraffet, som
försonades med böter, hvilka drottningen erlade.
Under Olofs vistelse i residentstaden Holmgård, hos konung
Wladimir och drottning Allogia eller Olga II, voro der många
förutsägare och deribland konungens moder, som spådde, att
en höfdingason från Norge vore kommen eller skulle komma till
Gårdarike och utföra stora bedrifter till rikets tjenst, samt
derefter blifva en mäktig konung i Norge; dock ej för många
år; men hvilken denne var eller hvar han vistades kände ingen.
Olof hade under sin tjenstetid hos Reas deltagit uti landtmannasysslor
och vid hofvet öfvades han uti krigiska idrotter, hvarigenom
han blef härdad och öfverträffade sina jemnåriga i styrka
och vighet. Detta i förening med hans behagliga utseende och
umgängessätt, gjorde honom aktad och älskad af alla vid konung
Wladimirs hof. Det tros att drottning Olga, som var dotter
af kejsar Bassilius i Constantinopel, bibringat honom kännedom
om christna religionen, hvilken han, redan såsom ung, var
så tillgiven, att han hvarken genom hotelser eller föreställningar
af konungen kunde förmås, att deltaga uti den hedniska gudstjensten.
Vid 12 års ålder tillsporde Olof konungen: “Här finnas ju
borgar och länder, som under dina fäders tid varit skattskyldige
till Gårdarike? Gif mig härskepp och krigare, så att jag genom
att återtaga hvad som blifvit dig frånhändt, får bevisa min
tacksamhet.”
Konungen, hänförd af ynglingens mod, beviljade hans begäran.
Åtföljd af erfarne män drog Olof i härnad och återkom om hösten
med fångna höfdingar och slafvar, jemte ett rikt byte af sällsynta
kostbarheter, i guld och ädla stenar. Han blef med jubel emottagen
och skalderne sjöngo till hans ära. Så for Olof, såsom konungens
landtvärnsman, i sex år och återvände alltid segrande med
stora skatter.
Olof var nu rik, hade egna skepp och krigare, och var ansedd
såsom en väldig sjökonung. Han önskade nu vidare förkofra
sin ryktbarhet, hvarföre han bad konungen bidraga till hans
utrustande af en större flotta, så ville han segla mot vester
och i dessa farvatten försöka sin lycka. Konungen gaf härtill
med nöje sitt samtycke, och med stor kostnad utrustades åt
Olof många stora och praktfulla skepp, väl armerade med stridslystna
kämpar, hvarmed han aflägsnade sig från Gårdarikes kuster.
