Fjolner, hvilken nu var kommen till hög ålder, begärde att
få tjena konung Sven, liksom han tjenat dess fader. Detta
beviljade konungen och Fjolner började åter förföljelsen mot
sin slägt, genom att till konung Sven, hvilken äfven kallades
Tveskägg, framlemna den pil hvarmed Palnatoke dödat hans fader.
Fjolners vältaliga äggelser förmådde konungen, att besluta
jarlens död. Ty Fjolner föreställde honom, att han aldrig
skulle blifva ansedd såsom en rättskaffens man om han icke
hämnades på den, som så skamligt mördat hans fader. Konung
Sven tillredde graföl efter sin fader och inbjöd Palnatoke
dertill, men denne urskuldade sig, att han icke kunde komma,
emedan hans svärfader nu vore död och han måste taga sitt
arf uti besittning. Då konungen fick detta svar, uppsköt han
grafölet till sommaren derefter, samt inbjöd då för andra
gången Palnatoke dertill. Jarlen, som nu vistades i England,
urskuldade sig denna gång med att han fått så många krämpor
på sednare tiden, samt omöjligen kunde uthärda en så lång
sjöresa. Ännu ett år uppsköts konung Haralds graföl och Sven
inbjöd för tredje gången jarlen, med förklaring att han kunde
medtaga huru många man han behagade, men att han skulle utsätta
sig för konungens vrede, om han denna gång uteblef.
På den utsatta dagen kom likväl ej Palnatoke. Det var redan
afton och man hade satt sig till bords, der plats blifvit
lemnad för konungens fosterfader och etthundrade man.
Jarlen hade likväl begifvit sig på väg i sällskap med Björn
den bredske och trehundrade man. De ankommo sent om aftonen
till danska stranden, der de lade sina skepp med stäfvarne
ut åt sjön och årorna på sina tullar, färdige till rodd Derefter
vandrade jarlen och Björn med allt deras folk upp till konungens
gård, inträdde i salen och helsade Sven, hvilken tog väl emot
dem och lät tillreda ännu ett bord för jarlens män. Då de
en stund varit i salen, gick Fjolner fram till konungen och
talade med honom, hvarvid han blef blodröd i ansigtet. Framför
konungens bord stod hans ljusasven, Arnodder. Till denne lemnade
Fjolner en pil, med befallning, att han skulle gå till alla
som voro i salen och fråga om någon mistat denna pil. Arnodder
gick från den ena till den andra och visade pilen, men ingen
igenkände honom, förr än han kom till Palnatoke, hvilken,
då den visades honom, sade: “Gif mig genast pilen, eller menar
någon att jag rädes igenkänna det som mig tillhör.” “Palnatoke”
ropade konungen, “hvar skiljdes du vid denna pil?” “Vill du
veta detta i så många mäns närvaro,” svarade jarlen, ”så skall
jag säga dig, att jag sist skiljdes vid honom, då jag sköt
honom, bakifrån, på din fader, så att pilen flög rätt igenom
honom, och utkom genom munnen”.
Då ropade konungen åter: “Upp mina män och dräpen Palnatoke,
med hela hans följe, ty nu är slut all vänskap mellan oss.”
Ett starkt buller uppstod i salen, emedan allt jarlens och
Björns folk rusade upp från borden, men konungens kämpar suto
stilla, ty jarlen var så allmänt älskad, att ingen på honom
ville bära händer. Palnatoke drog sitt svärd samt gick fram
till Fjolner och högg honom så i hufvudet, att han klöf honom
helt och hållet, sägande: “Icke skall du mera förtala mig
hos konungen”.
Jarlen och Björn gingo med sina män utur salen. På stranden
öfverräknade de dem, hvarvid en af Björns män saknades. Björn
vände då om och gick ensam in i konungens sal, der kämparne
roade sig med att kasta den brittiska mannen som en boll,
mellan borden. Björn fick honom fatt och bar honom utur salen
samt ned till skeppen, ehuru han då redan var död. Detta Björns
uppförande berättades vida omkring och lände honom till mycken
heder.
Da kämparne hemkommo till Brittanien från Harald Gormssons
graföl, hade Oluff dödt. Palnatoke trifdes då icke längre
i England utan lemnade rikets styrelse åt Björn. Så snart
vintern var förbi, seglade han i viking med 40 skepp, samt
härjade i tre år på Irland och Skottland och förvärfvade mycket
beröm för sin klokhet och tapperhet; ofantliga skatter samlade
han under dessa härtåg och ansågs för den största viking i
norden, vid denna tid.
Palnatoke föresatte sig derefter att härja på Vinland, hos
konung Burislav, som fick kunskap om den fara, hvilken hotade
hans land, och skickade bud till Palnatoke, att komma till
honom på ett gästabud, hvilket skulle räcka uti trenne dagar;
dessutom tillbjöd han jarlen det land som kallades Jome, •)
om han der ville sätta sig ned och skydda konungens land.
-
Palnatoke antog dessa vilkor och infann sig på gästabudet,
der en fast vänskap uppstod emellan honom och konung Burislav.
På det land han erhållit, lät Palnatoke bygga en stark fästning,
den han kallade Jomsborg. Inom denna fästning lät han göra
en hamn, så stor, att den rymde öfver 200 skepp. Mycken konst
var använd vid uppbyggandet af denna borg. Öfver sundet, som
bildade ingången till hamnen, var hvälfd en båge af sten,
och framför öppningen af denna båge voro starka portar af
sten och jern, som på inre sidan stängdes med grofva jernbommar.
På stenbågen öfver sundet var uppbygdt ett kastell, försedt
med stenslungor och allt hvad denna tids krigskonst kände,
till en stads försvar. Hufvudfästningen var omgifven af en
mängd sjökasteller och i allt med så mycken omsorg anlagd,
att den ansågs ointaglig.
Uti detta fäste inrättade Palnatoke ett slags krigareorden
eller riddaresamfund hvars lagar, dem han med flere visa mäns
biträde uppgjorde, voro beräknade att afskilja borgens innevånare
från andra menniskor, samt göra dem starka och härdiga för
krigets ansträngningar.
Denna lag var följande:
1. Der skulle ingen få inkomma, som vore yngre än 15 och ingen
äldre än 50 år.
2. Ingen skulle antagas i borgen, som ej ville mäta sig med
två härklädda kämpar af hans egna krafter.
3. Hvar och en skulle förbinda sig att hämnas de oförrätter
de andra ledo, såsom en faders eller broders.
4. Intet slagsmål skulle få ega rum inom borgen.
5. Ingen skulle få högfärdas, utan alla vara lika goda, ingen
skulle få skryta och icke någon tålas, som sagt en osanning.
6. Ingen man finge hafva något umänge, med någon qvinna, som
ej vore hans hustru.
7. Alla, som voro i borgen, skulle anse hvarandra som bröder.
8. I fall någon blef intagen i borgen, som begått dråp på
någons fader eller broder, hvilken der förut varit, skulle
Palnatoke döma i denna sak.
9. Ingen man vore tillåtet, att hafva sin hustru hos sig,
mera än en natt.
10. Ingen hade rättighet att vara borta från borgen mera
än en natt, såvida ej Palnatoke gifvit lof dertill.
11. Allt byte skulle lemnas till delning, antingen det
vore litet eller mycket.
12. Ingen man skulle tålas, som icke kunde lida allt, utan
att klaga, ej eller den, som någonsin visat sig rädd.
13. Ingen skulle få vittna falskt mot annan.
14. Intet skulle få passera, som icke berättades för Palnatoke.
15. Ingen skulle antagas på borgen, som ej upplyllde allt
hvad denna lag föreskref, hvilken som än lade sig utför honom.
16. Hvilken som klandrade någon af denna lags föreskrifter,
skulle genast utvräkas från borgen, antingen han vore förnäm
eller ringa.
Dessa kämpar kallades Jomsvikingar, de reste hvarje sommar
och härjade vida omkring, samt ansågos såsom de käckaste krigsmän,
denna tid, och blefvo mycket namnkunniga.
Åke, Palnatokes son, förestod regeringen på Fyen och var der
ansedd såsom en rik och mycket förträfflig höfding, samt allmänt
älskad af folket. Sven Tveskägg lät icke Åke umgälla de misshälligheter,
som uppstått mellan honom och Palnatoke, utan satte alltid
stort värde på sitt fostbrödralag med Åke.
Pa Bornholm lefde vid denna tid en man. som hette Wesete,
och hans hustru Hildiguda. De egde tre barn. Deras äldste
son var Bue Diger, det är den starke, den andre kallades Sigurd
Hvite eller Sigurd Kämpe och det tredje barnet var en dotter
vid namn Thorguna, hon hade varit gift, men var redan enka,
då följande händelser inträffade:
Konung Sven friade till Thorguna, för sin fosterbroder Åke,
hvilken genast erhöll ja, hvarefter bröllopet firades på Bornholm
i närvaro af konungen och en mängd gäster från Danmark. Åke
hemförde sedan sin brud och hade med henne en son, kallad
Wagn. Denne blef stor till växten och mycket stark, samt vistades
skiftevis hemma hos sin fader och hos sin morfader på Bornholm.
Wagn var så ostyrig under det han uppväxte, att ingen af hans
anhöriga kunde hejda honom, den enda han något rättade sig
efter var Bue. Vid 10 års ålder hade han redan dödat tre män,
och vid 12 års ålder kunde få mäta sig med honom i styrka,
men han var utmärkt skön och en mycket behaglig yngling.
Öfver Seeland rådde vid denna tid en jarl vid namn Harald,
hvilken äfven kallades Strut-Harald, derutaf att han hade
en mycket dyrbar hatt, i form af en strut, uti hvilken 10
marker guld voro invirkade.
Med sin hustru Ingegerd hade han tre barn, den äldste sonen
kallades Sigvald, den andre Torkel långe, det tredje barnet
var dottern Thofa.
Sigvald hade krokig näsa och långlagdt ansigte samt de skönaste
ögon; hans gestalt var väl något lutande, men han var en ganska
hurtig man, listig och förslagen, samt egde ovanliga kroppskrafter.
Torkel var till växten resligare än hans broder, egande mycken
vishet och rådighet i faran. Dessa bröder voro under sina
härtåg ganska segersälla. De hade på ett sådant tillfångatagit
två män vid namn Havarder eller Hagvandi samt Aslaker, med
tillnamnet Holmskalle, hvilka voro två utmärkta krigare. Dessa
gåfvo de åt sin syster Thofa till skosvänner.
Sigvald och Thorkel utrustade två skepp för att resa till
Jomsvikingarne och försöka om dessa ville mottaga dem. Då
de härom underrättade sin fader, svarade han, att de sjelfva
finge förskaffa sig hvad de till denna resa behöfde. Utan
något dröjsmål började de likväl sin färd och då de kommo
till Bornholm gingo de upp på en af Wesetes gårdar och togo
der allt hvad de behöfde, samt fortsatte sedan sin färd till
Jomsborg, der de lade sina skepp utanför borgens port. Så
snart Palnatoke blef dem varse, gick han med sitt folk upp
till kastellet öfver porten och frågade hvilken som öfver
dessa skepp vore höfding. Då steg Sigvald upp på bakstammen
af sitt skepp och helsade Palnatoke, sägande: “Vi äro Strut-Harald
jarlssöner. Jag heter Sigvald och min broder Torkel, vår begäran
är att blifva upptagne bland eder om i viljen antaga oss och
så många af vårt folk, som i dertill finnen dugliga.”
“J gören oss ett godt tillbud, svarade jarlen, ty vi veta
att J ären af en god ätt.”
Palnatoke rådgjorde derefter med sina kämpar, om de skulle
mottaga dessa bröder eller icke, hvaruti han fick handla efter
eget godtfinnande. Han sade då till bröderne: “Om J viljen
blifva här uti borgen skolen J först höra den lag som här
är rådande.” Sedan denna var uppläst, öppnades porten och
skeppen infördes i hamnen. Vid skeende undersökning befanns
hälften af deras manskap dugligt att stanna qvar, men den
andra hälften hemskickades.
Då Wesete fick underrättelse om huru Haralds söner förhärjat
hans gård, nämnde han derom intet till sina söner, utan reste
till konung Sven och omtalade hvilken skada som öfvergått
hans hus. Konungen rådde honom att resa till Strut-Harald
jarl och bedja honom ersätta den skada hans söner gjort. Wesete
begaf sig äfven till jarlen med denna begäran, hvarpå Strut-Harald
svarade, att han icke hade lust betala böter, derföre att
några unga män tillegnat sig litet småboskap, som de behöfde
för sitt uppehälle. Wesete sände sedermera bud till konungen
att berätta honom jarlens svar, men konung Sven bad honom
låta härvid bero, så ville han sjelf tala vid jarlen. Konungen
skickade först sändebud till honom, med begäran, att han måtte
gälda sina söners öfverdåd; men då jarlen gaf dem samma svar,
som han förut gifvit Wesete, befallte konungen att han skulle
inställa sig hos honom.
Konung Sven föreställde honom då, hvilken skada hans söner
tillskyndat Wesete och huru billigt det vore, att han ersatte
den; men jarlen svarade att Wesete sjelf genom våld samlat
sin förmögenhet och att han ej tyckte sig behöfva böta, derföre
att hans söner från Wesete tagit några killingar och kalfvar.
Konungen gaf honom nu tillåtelse att resa hem, men förklarade
honom det han sjelf finge försvara sin egendom mot Wesete
och hans söner, hvilka troligen ej skulle underlåta att sjelfva
taga upprättelse för den skada de lidit. Jarlen hemreste och
Wesete jemte hans söner, hvilka fått underrättelse om resultatet
af konungens underhandlingar med jarlen, utrustade 4 skepp
med 300 man och anföllo dermed samt sköflade tre på Fyen belägna,
jarlen tillhöriga, byar, samt hemförde ett ganska stort byte.
Strut-Harald ångrade nu att han ej lydt konungens råd och
förlikt sig med Wesete, samt begärde nu i sin ordning att
konungen måtte föranstalta om deras förlikning, hvartill denne
dock nekade, svarande att jarlen nu kunde följa sitt eget
goda råd, då han en gång försmått konungens. Då lät jarlen
utrusta 10 skepp med sitt bästa krigsfolk och förhärjade dermed
en af Wesetes förnämsta avelsgårdar.
Vid detta tillfälle voro Wesetes söner på vikingatåg mot östern,
men Wesete, underrättad om Harald jarls framfart, reste ännu
en gång till konungen, hvilken vänligt emottog honom.
Wesete berättade der huru allt tillgått och sade, att om sådan
ofrid finge fortfara mellan de män, som förvaltade rikets
styrelse, skulle äfven andra rätta sig derefter. Det var nu
så vida kommet, att det lätt kunde blifva fråga om strid och
blodsutgjutelse mellan honom och jarlen. Konungen svarade,
att han genast skulle stämma allmogen till Isö ting och förklara
den af de båda stridande partierne landsflyktig, som ej ville
ingå förlikning.
Med 50 skepp seglade konungen till Isö. Harald jarl begaf
sig äfven dit med 20 skepp, men Wesete endast med 5, emedan
hans söner ännu ej hemkommit.
Vid framkomsten till tingsstället uppslog konungen sitt läger,
mellan Wesetes och Harald jarls, så att han skiljde dem från
hvarandra.
Då Wesete begifvit sig till tinget, hemkom Bue och fick underrättelse
om att hans fader för andra gången blifvit rånad och att ting
var utlyst på Isö. Han begaf sig då skyndsamt med 20 skepp
till Seeland och tågade upp till Harald jarls hem, der han
träffade dennes skattmästare Suder vise, den han dödade, samt
uppbröt jarlens skattkammare, hvarifrån han borttog två kistor,
hvardera innehållande tio pund guld, samt jarlens högtidsdrägt,
hvaribland äfven den märkvärdiga struthatten. Med detta byte
begaf han sig till tinget, dit han upptågade med sina män
i full slagtordning. I spetsen tågade Sigurd och Bue, iklädd
jarlens drägt, och med struthatten på hufvudet.
Uppkommen på tinget ropade Bue till jarlen: ”Nu är det tid
Harald, att du återtager dessa klenoder, som du ser mig bära,
om du eger nog mannamod, att göra ett sådant försök, ty nu
är jag färdig att mäta mig med dig, om du vill äfventyra en
strid.”
Konungen trädde med sina män emellan dem och förklarade att
han nu var kommen att döma i denna sak.
Bue svarade konungen härpå att han aldrig skulle lemna ifrån
sig de två kistor med guld, dem han tagit från jarlen, men
att konungen för öfrigt finge döma så, som honom bäst syntes.
Konungen svarade: “Du må behålla jarlens guld, men hans kläder
måste du återlemna och ej göra honom den vanäran, att mista
sin hedersklädning.” Konungen medlade ytterligare så, att
Harald jarl gaf sin dotter Thofa till gemål åt Sigurd Kämpe
hvarigenom: båda parterna blefvo förlikta.
Ifrån tinget begaf sig konungen med hela allmogen till Harald
jarl, der ett stort gästabud tillställdes, hvarvid Sigurds
och Thofas förmälning firades.
Våren derefter seglade Bue och hans broder med två skepp och
100 man till Jomsborg, att förena sig med dess vikingar och
derigenom ännu mera föröka sitt rykte.
Vid deras ankomst gick Palnatoke, med sina kämpar, hvaribland
äfven Sigvald och Torkel, upp i kastellet och igenkände strax
dem som anländt. “Det är vårt ärende Palnatoke, sade Bue,
att vi vilja förena oss med eder.”
“Du är mig väl bekant,” svarade jarlen, “ty du är af en fräjdad
ätt, och vida bekant genom de storverk, dem du uträttat.”
Sigvald frågade: “Huru hafven J kommit öfverens med Strut-Harald,
uti de tvister, som varit mellan eder och honom?”
Bue svarade: “Det är en lång historia att berätta alla de
misshälligheter, som mellan oss uppstått, men nu äro vi genom
konung Svens bemedling försonade och Harald jarl har gifvit
sin dotter Thofa till hustru åt min broder Sigurd.”
Palnatoke frågade nu sina män om de beviljade brödernes upptagande
i borgen, hvarefter, sedan detta blifvit bejakadt och lagen
uppläst, portarne öppnades och skeppen infördes i hamnen.
Åttatio man af besättningen befunnos dugliga och fingo qvarstanna
på borgen, de öfriga 20 hemsändes.
Hvarje sommar for Bue med Jomsvikingarne ut i härnad och bland
dem fanns ingen, som i styrka kunde mäta sig med honom.
Då Wagn Åkessson var 12 år, kunde hans fader icke längre behålla
honom hemma, för hans obändiga Iynne, utan gaf honom två skepp
med 100 man, dem han sjelf fick utvälja, för att fara i viking.
Wagn utvalde då af sin faders folk 100 ynglingar vid 18 års
ålder; men vapen och matförråd, som fadern tillbjöd honom;
ville han ej emottaga, utan svarade att sådant skulle han
nog sjelf förskaffa sig. Han seglade utefter danska kusten
samt gick der öfver allt i land och tog kläder, vapen och
matförråd, samt allt hvad han behöfde. På detta sätt förhöll
han sig, tills han tidigt en morgon landade vid Jomsborg.
Då borgens innevånare blefvo honom varse, gingo Palnatoke,
Bue och Sigvald med deras folk upp i kastellet och frågade,
hvilken som var hövding öfver de anlända skeppen. Wagn uppstod
och frågade tillbaka, om Palnatoke var i kastellet. Detta
bejakades och man frågade ännu en gång, hvilken han var, hvarpå
han svarade: “Jag heter Wagn och är son af Åke, Palnatokes
son, och hitkommen för att med mitt folk blifva uptagen på
borgen, emedan jag ej tyckes passa hemma och mina föräldrar
helst önskade, att jag skulle resa bort.”
“Således,” svarade jarlen, hans farfader, “trodde du dig här
kunna få lemna fria tömmar åt ditt tygellösa sinne.”
“Ganska mycket har man ljugit för mig, om din frikostighet,”
yttrade Wagn.
Palnatoke frågade sina kämpar, om han skulle upptaga Wagn
eller ej, hvartill Bue svarade:
“Det är mitt råd, ehuru Wagn mest älskat mig af alla sina
fränder, att han, med sitt obändiga sinne, aldrig måtte släppas
inom borgen.”
“Emot dig Wagn,” yttrade då jarlen, ”vittna alla dina slägtingar
om ondt.
Wagn utropade då: “Hvad kommer åt alla dessa män att de ej
vilja mottaga mig? Aldrig hade jag trott att min frände Bue
kunde vara medvetande om en sådan feghet!”
Bue svarade: “Det vet jag, att icke är jag angelägen om ditt
emottagande, utan helst vill afstyrka det, dock må Palnatoke
häruti förordna såsom honom bäst synes.”
“Hvad tänka Strut-Haralds söner härom?” frågade Wagn. Sigvald
svarade: “Vi vilja säga dig upprigtigt, att vi helst önska,
det du aldrig må komma uti vårt sällskap.”
“Huru gammal är du, frände?” frågade Palnetoke.
“Tolf år,” svarade gossen.
“Det tillåtes icke i vår lag, att en så ung man antages,”
yttrade jarlen.
“Icke vill jag begära, att ni för min skull bryten eder lag,”
svarade Wagn, “men denna lag brytes ej, om jag i tapperhet
befinnes jemngod med hvarje af eder, han må vara 18 år eller
huru gammal som helst.”
”Envisas nu icke längre härmed frände,” yttrade jarlen, “utan
segla till Brittanien. Jag skänker dig der halfva det land
jag eger, och hvilket Björn nu förestår.”
“Hederlig är denna gåfva,” sade gossen “men det är icke detta
som jag begär, ej heller seglar jag härifrån.”
”Hvad åstundar du då frände, efter du ej vill emottaga ett
slikt anbud?” frågade jarlen.
“Hvad jag önskar skolen J snart erfara. Jag utmanar Sigvald,
Strut-Harald jarls son, till strid. Han skall lägga ut mot
mig med 2 skepp och 100 man, såvida han är en redlig kämpe
och har mera mannamod, än qvinlig räddhåga. Kan han besegra
mig, då vill jag aflägsna mig, men lyckas jag besegra honom,
då skolen i förbinda eder att upptaga mig på borgen,” sade
Wagn.
“Är det sanning” hvad man berättar om Wagns tapperhet, så
blifver du nu satt på ett hårt prof, Sigvald,” sade jarlen.
”Men jag beder dig, döda honom icke, om du blifver hans öfverman,
utan tag honom till fånga och för honom till mig. Likväl tror
jag att du aldrig förr varit satt på ett hårdare mandomsprof.”
Sigvald lagade sitt manskap i ordning, och lade ut ur borgen,
hvarefter striden genast började.
Det är berättadt, att Wagn och hans män började striden, medelst
stenkastning, med sådan häftighet, att Sigvald och hans kämpar
ej kunde företaga något, utan måste betäcka sig med sköldarne,
för att ej blifva krossade. Då stenförrådet i skeppen var
uttömt, fortsattes striden med skjutvapen; men de unga vildhjernorna
afsände pilarne mot Sigvald, med sådan häftighet, att hans
kämpar föga kunde besvara skjutningen, utan endast under sköldarne
söka skyggd, hvarföre de drogo sig undan och sprungo af skeppet
upp på landet. Här förföljde dem ännu Wagn, och kämparne drabbade
åter tillsamman med blanka vapen. För andra gången måste Sigvald
vika och Palnatoke befallde nu, att striden skulle upphöra.
Utom många sårade å ömse sidor hade Sigvald förlorat 40 man,
men Wagn endast tjugo.
Med alla kämparnes samtycke blef nu Wagn upptagen på borgen
och for hvarje sommar med Jomsvikingarne i härnad. Han vann
der befäl öfver en stor krigareskara och sades allmänt, att
ingen af Jomsvikingarne öfverträffade honom.
Dessa hjeltar berättas hafva utfört många storverk, då de
hvarje sommar vistades på härfärder, och vunno ständiga segrar.
Dessa bedrifter hafva i sagorna ej blifvit upptecknade, hvarföre
icke heller vi kunna omtala dem, ty vi vilja här icke dikta.
Då Wagn hade varit hos Jomsvikingarne i 4 år, dog Palnatoke,
saknad både af sina kämpar och af konung Burislav, hvilken
han varit ett godt stöd, såsom denne sjelf erkände vid jarlens
död.
På Palnatokes inrådan förordnade konungen Sigvald till Jomevikingarnes
jarl och gaf honom den makt öfver dem, som Palnatoke förut
innehaft.
