Knut, Danmarks kärlek, hade efterlemnat en son, vid namn Harald,
hvilken på vikingafärder förvärfvat mycken ryktbarhet och
omätliga rikedomar, hvarföre han fått tillnamnet Guld-Harald.
Han hemkom en gång till Danmark och fordrade af sin farbroder,
att denne till honom skulle afstå halfva riket, såsom arf
efter hans fader.
Konungen beslöt i tysthet, att döda Guld-Harald och rådgjorde
derom med Håkan jarl, Sigurdsson, hvilken, fördrifven från
Norge, af konungamodern och hennes söner, uppehöll sig hos
konung Harald Gormsson.
Jarlen, som var en klok och listig man, afrådde konungen från
att döda sin frände, hvilken, liksom hans fader, var mycket
älskad af folket, och föreslog honom i stället, att från Norge
inbjuda sin fosterson och jarlens fiende Harald Gråfäll, samt
sända Guld-Harald att möta och dräpa denne, då han kunde gifva
Norges krona åt Guld-Harald, och sålunda blifva qvitt sin
förbindelse till honom. Harald Gråfåll hade ingen orsak att
misstänka något svek, utan seglade med tre skepp till Danmark,
och följde med honom en berömd kämpe, Arinbjörn Herse från
Fjärdarne.
I Norge lefde vid denna tid en skald, Eyvinder skaldaspiller.
Han hade gjort en sång öfver alla isländare, hvilken så behagade
folket, att bönderne, på ett ting, gåfvo honom hvar sin silfverpenning,
hvaraf gjordes ett smycke, som vägde 50 skålpund, hvilket
skickades till skalden. Men det blef så stor hungersnöd, att
han måste sälja detta smycke och i öfrigt allt hvad han egde,
till och med sina pilar, för att köpa sill. Kreaturen måste,
i saknad af bete, hela sommaren hållas inomhus och födas med
björklöf.
Då nu nöden i Norge var så stor, hoppades Harald att kunna
erhålla någon hjelp af Danmarks konung, hvilken var hans fosterfader.
Då de kommo till Lima fjord, landade de vid Halse, emedan
det var öfverenskommet att de der skulle mötas af Harald Gormsson.
Då Guld-Harald fick underlättelse om Gråfälls ankomst, seglade
han emot honom med nio skepp, hvilka han utrustat med krigsfolk,
likasom han ämnat sig ut på en vikingafärd. Vid Halse gick
han i land och utmanade Harald Gråfäll till strid. Ehuru underlägsen
till antalet, uppmanade konungen genast sitt folk att draga
svärden och börja striden. I spetsen för sitt folk, anföll
han Guld-Harald, och stred tappert mot den öfverlägsna fienden.
Der föll dock Harald Gråfäll, jemte Arinbjörn Herse och största
delen af deras lilla här, besjungen af skalden Glumer Geirason,
uti en sång kallad Gråfällsvisan.
Så snart Guld-Harald afseglat, vände sig Håkan jarl till konungen
och intalade honom, att om Guld-Harald vunne Norges krona,
skulle han använda denna makt, endast till att störta konungen
sin farbroder. Jarlen omtalade äfven huru Guld-Harald i förtroende
sagt honom, att han förr eller sednare skulle taga lifvet
af sin farbroder Harald Gormsson; derföre tillbjöd sig jarlen,
att med 13 skepp, dem han rustat i ordning, fara efter Guld-Harald
och döda honom, om konungen ville lofva honom, att han genom
några lätta böter finge försona detta dråp.
Han förestälde konungen vidare, huru mäktig han skulle blifva,
då han egde både Danmarks och Norges kronor, samt tillbjöd
sig, att svälja konungen trohetsed och blifva hans jarl öfver
Norge, samt betala skatt åt honom, såsom sin öfverherre.
Dessa lockande utsigter förmådde konungen, att samtycka till
jarlens förslag. Håkan jarl gick ombord på sina skepp och
seglade efter Guld-Harald samt träffade honom vid Halse, kort
efter Harald Gråfälls fall. Nu visade sig jarlen högst förbittrad
öfver Harald Gråfälls död och det svek som han påstod Guld-Harald
begått. Han fasttog derföre denne och lät upphänga honom i
en galge, hvarefter han återvände till konungen, hvilken icke
gjorde några svårigheter vid, att försona sig med jarlen,
fastän denne dödat hans brorsson.
Med en stor här samt etthundrade skepp seglade konungen och
jarlen till Norge. Dem åtföljde Harald Gränske och många andra
förnäma män, hvilka flytt från Norge, för konungamodern och
hennes söner. Hären drog först till Viken och sedan till Tönsberg,
der Norges allmoge hyllade konung Harald Gormsson, hvilken
nu till Håkan jarl öfverlemnade Norska hären, samt de sju
fylkena Rogaland, Hardaland, Sögn, Eyrdafylke, Sunmöre, Rönsdal
och Nordmöre; dessutom alla Harald Gråfälls gårdar i dessa
fylken och i Trondhjem, till enskild egendom, samt alla konungsliga
inkomster och skattkammaren, att använda, om fiender kommo
i landet. Åt Harald Gränske gaf han konunganamn, samt Vingurmark,
Vestfalden och Agden, allt intill Lidandis-näs. Harald Gormsson
återvände derefter med danska hären till sitt rike.
Skalden Ejnar Skalaglam har beskrifvit dessa tilldragelser,
uti en sång kallad Velleklo.
Någon tid härefter kom kejsar Otto från Sachsen till Danmark,
i förening med Olof Tryggvason samt förmådde konung Harald
och Håkan jarl, att antaga kristna läran. Efter denna tid
bekänna sig danskarne till denna lära, men Hakan jarl öfvergaf
den snart och började åter offra åt asagudarna.
På ön Fyen bodde denna tid en mäktig man vid namn Toke. Med
sin hustru, Thorvora, hade han två söner, Åke och Palne, samt
med sin trälinna en son, Fjolner. Toke och hans hustru dogo
kort efter hvarandra, hvarefter Åke och Palne togo hela arfvet.
Fjolner frågade sina bröder, hvad de ville gifva honom af
faderns egendom; de bjödo honom tredjedelen af all lös egendom,
men af det öfriga ville de ej afstå något. Fjolner tog hvad
han fått och seglade dermed till konung Harald Gormsson, sedan
han lofvat sina bröder att ständigt förfölja dem, derföre
att de ej gifvit honom fastighet och välde på Fyen. Han försummade
icke heller något tillfälle, att göra sina bröder misstänkta
hos konungen.
Åke sades vara den största höfding i Danmark vid denna tid.
Hvarje sommar företog han härtåg, der han ständigt segrade
och förvärfvade många egodelar. Om vintern vistades han hemma,
då han alltid hade hos sig mycket folk.
Vid ett tillfälle yttrade konungen, att Åke var en förträfflig
man och mycket vänfast. “Icke långt härefter” sade Fjolner,
som hört konungens yttrande, “får du röna hurudan Åkes vänskap
är, han drager mycket folk till sig, för att blifva din öfverman.
Det blir en dag din skada, om du icke tror min varning. Jag
är nu din tjenare och anser det derföre såsom en pligt att
säga dig sanningen.''
Då Åke en gång varit på besök hos Ottar jarl i Göthaland,
och endast medhaft två fartyg och etthundrade man, anföll
honom konungen, på Fjolners inrådan, med tio fartyg och 330
man, samt dödade honom på återvägen, under det han och hans
folk lågo och sofvo.
Detta nidingsdåd väckte mycken förargelse öfver hela Danmark,
ty alla tyckte det vara orätt att en sådan höfding som Åke
skulle utan orsak dödas, men Fjolner gladde sig åt den Iyckade
hämnden.
Då ryktet om Åkes fall kom till Fyen, gick det hans broder
Palne så hårdt till sinnes, att han deraf insjuknade. Under
denna sjukdom ankom till honom en gammal vis man, benämnd
Sigurd, hvilken uppmuntrade honom med det förslag, att han
borde fria till Ottar jarls dotter Ingeborg, så kunde han
vara förvissad om, att få hämnd på sin broders mördare. Emedan
Ingeborg förut varit lofvad till maka åt Åke, antog han med
glädje detta förslag och hoppades, att vid den sköna Ingeborgs
sida skulle sorgens bitterhet förminskas.
Sigurd reste derefter till Ottar jarl och anhöll å Palnes
vägnar om Ingeborgs hand, hvilket utan någon svårighet besvarades,
så att bröllopet, kort tid derefter, i anseende till Palnes
sjuklighet, firades på Fyen.
Ingeborg berättade för sin man, bröllopsnatten, att hon haft
en besynnerlig dröm. Hon tyckte sig nemligen vara på sin mans
gård och nyss hafva uppsatt en väf. Tenarne på väfstolen liknade
manshufvuden, men under det hon väfde, hade ett hufvud fallit
bort; då framtog hon utur sitt sköte ett dylikt och satte
i det bortfallnas ställe, men detta föll äfven ned från sin
plats och träffade konung Harald Gormsson, hvilken hon tyckte
låg under väfstolen och sof, så att han deraf fick sin bane.
Kort tid derefter framfödde Ingeborg en son, hvilken kallades
Toke. Då han blifvit yngling dog hans fader Palne, hvarefter
han och hans moder blefvo rådande på Fyen. Efter faderns död
benämndes han allmänt Palnatoke. Han for mycket på vikingafärder
och begaf sig en sommar till Stefner jarla besittningar uti
England. Denne Stefner jarl hade en fosterbroder, Björn den
bredske, eller den Brittaniska björnen, och en dotter Oluff,
hvilken var Björns fosterdotter. Då Palnatokes ankomst blef
bekant hos Stefner jarl, skickade Björn och Oluff att inbjuda
honom med hela sin här, till gästabud, om han ville afstå
ifrån att förhärja deras land
.
Palnatoke antog denna inbjudning och friade under gästabudet
till Oluff samt erhöll genast hennes hand och, jemte jarls
värdighet, hälften af det rike, hvaröfver Stefner jarl var
rådande. Emedan Oluff var Stefners enda barn, blef Palnatoke,
vid svärfadrens kort derefter inträffade död, herre öfver
hela landet. Han dröjde qvar uti England till våren derpå,
då han lemnade rikets styrelse åt Björn, samt återvände med
sin gemål till Danmark, der han nu ansågs såsom den mäktigaste
man, näst konungen.
Konung Harald Gormsson gästade en gång hos Palnatoke på Fyen,
hvarvid denne gaf honom till uppassning en fattig, men mycket
vacker qvinna, vid namn Saumåsa. Konungen förälskade sig uti
henne och hon födde efter konungens bortresa en son, den Palnatoke
vattenöste och kallade Sven, samt behöll honom jemte modern
hos sig.
Då konung Harald, två år derefter, återkom till Fyen, lät
Palnatoke Saumåsa frambära sin son till konungen och säga,
det barnet tillhörde honom. Öfver denna djerfhet blef konungen,
som icke ville kännas vid den fattiga qvinnans son, så förtörnad,
att han förbjöd henne till någon yttra sådant, om lifvet vore
henne kärt. Palnatoke föreställde konungen, att barnets moder
var fattig och att han hittills dragit försorg om dem, hvilket
dock vore mera hedrande för konungen att sjelf göra. Men konungen
svarade, det han aldrig föreställt sig att Palnatoke kunde
begära något så orimligt. Palnatoke svarade vredgad, att pilten
likväl vore konungens son, samt att han och ingen annan skulle
draga försorg om hans utkomst. Harald reste derefter hem,
men utan att erhålla några skänker, såsom eljest brukligt
var denna tid, och sedermera rådde ett ganska spändt förhållande
emellan konungen och jarlen.
Kort tid efter dessa händelser födde äfven Oluff en son, som
blef kallad Åke, hvilken uppfostrades hemma hos sina föräldrar
och blef Sven Haraldssons fosterbroder.
Då Sven var 15 år, skickade honom Palnatoke med ett följe
af 20 man till konung Harald, för att gifva sig tillkänna
såsom hans son, antingen konungen tyckte väl eller illa derom.Sven
for till sin faders gård, framträdde för honom och talade
såsom hans fosterfader lärt honom. Konungen kallade honom
en bedragare och ville köra bort honom, men Sven vidhöll att
han talat sanning och bad konungen att, om han icke ville
gifva honom välde i landet, han åtminstone måtte gifva honom
skepp och krigsfolk, att fara i viking och förvärfva ära.
Han sade vidare, att om konungen lemnade honom tre skepp med
krigsfolk, vore detta ej för mycket åt en son, och hade Palnatoke
lofvat honom lika mycket som konungen skulle gifva. Detta
beviljade slutligen konungen, med det förbehåll, att Sven
aldrig mera måtte komma inför hans ögon.
Sedan Sven af sin fader erhållit tre skepp, med etthundrade
mans besättning, båda delarne likväl ganska illa utrustade,
återvände han till Fyen, der Palnatoke lemnade honom lika
mycket, men på det rikaste och fullständigaste utrustadt och
armeradt.
Palnatoke rådde Sven, att, med den makt han nu hade, anfalla
och förhärja faderns land, samt framfara på det grymmaste
sätt, men om hösten återkomma till Fyen. Sven följde sin fosterfaders
råd och härjade hela sommaren på Öland. Langeland, Seeland
och Möen, samt begick mycken våldsverkan med eld och svärd.
Då dessa händelser berättades för konungen, tyckte han sig
ställt illa till, som lemnat krigsfolk åt Sven.
På återvägen om hösten öfverfölls Sven af en storm, så att
alla de gamla bristfälliga fartyg, dem han erhållit af konungen,
förgingos och manskapet omkom.
Nästa vår sände Palnatoke Sven åter till hans fader, med begäran
att han måtte lemna honom sex skepp, på det han måtte blifva
i tillfälle att resa längre bort än förra gången och härja
hos konungens fiender. Palnatoke bad honom äfven att uppföra
sig frimodigt och ej låta konungen märka huru klena hans stridskrafter
egentligen voro.
Sven, som fann sin fader i ett dryckeslag, steg dristigt fram
och helsade honom en god dag, hvilken helsning konungen likväl
ej besvarade.
“Herre, jag kommer för att bedja dig om krigshjelp” sade Sven.
“Mera är detta taladt af djerfhet än af förstånd, eller tycker
du dig så väl hafva lönat den hjelp jag förut lemnat dig,
dermed att du förödt mitt eget land. Nu vore det rätt, om
ni allesamman blefvo upphängde,” svarade konungen.
“Låt mig få sex skepp med tillräckligt manskap”, återtog Sven,
“så skall jag hädanefter endast anfalla edra fiender, men
beskydda edert land mot vikingar. Gör nu såsom det länder
eder till mesta heder.”
Sven fick de sex skepp han begärde och seglade dermed till
Palnatoke, hvilken gaf honom lika många, samt rådde honom,
att ännu en gång anfalla konungens land, men denna gång fara
fram ytter värre, efter han hade mera folk och skepp.
Sven härjade denna sommar på Seeland och Hjaltland, både natt
och dag, dödande menniskor och uppbrännade borgar. Alla kastade
skulden på konungen och menade det vara hans fel, att denna
stridbara trupp fick fara fram med sitt öfverdåd, utan att
något hinder sattes derför. Man sade allmänt, att konung Harald
ej längre kunde behålla riket, om sådan ofrid finge fortfara.
Då hösten nalkades, återvände Sven till Fyen, såsom vanligt.
Våren derefter sade Palnatoke till Sven: “Nu har du tillfogat
Haralds rike så mycken skada och är sjelf så mycket för dig
kommen, att du utan svårighet skall taga hans krona. Rusta
nu skeppen och hela din här i ordning, samt begif dig dermed
till konung Harald. Du skall inträda med allt ditt folk och
med dragna svärd till konungen, då han sitter i dryckeslaget,
och begära tolf skepp, med 400 mans besättning. Du skall lofva
att värja hans land mot vikingar, men nekar han att lemna
hvad du begär, skall du mana honom till strid strax på stället
och bete dig grymmare än du någonsin gjort.”
Sven reste till konungen och förelade honom de vilkor, som
den kloke jarlen uppgjort. Konungen, som var alldeles oberedd
och ej vågade äfventyra en strid med de härklädda och bistra
vikingarne, måste uppfylla hvad Sven begärde. Denne seglade
genast till Fyen, der Palnatoke lemnade honom lika mycket
folk och ett lika antal skepp, som han förut hade, så att
hans här nu var ganska betydlig.
Då Sven var resfärdig, sade jarlen till honom: “Ej skall Harald
nu längre vara konung i Danmark. Far åter ut och härja öfver
hela riket, utom på Fyen. Jag vill fara till England, att
från min svärfaders land hemta 15 fartyg och dermed komma
dig till hjelp, ty jag förutser att Harald skall sammandraga
en här emot dig. Du skall lofva mig att aldrig fly, utan underhålla
striden, om ock fienden synes dig öfvermäktig, ty du kan vara
förvissad om att jag skall vara vid din sida, så snart en
fara hotar”.
Efter detta samtal åtskiljdes hjeltarne, båda utrustade med
väldiga härar. Palnatoke styrde sina skepp mot Englands kuster
och Sven vände sig mot sin faders blomstrande länder, för
tredje gången förhärjande dem med eld och svärd. Folket flydde
till konungen, beklagande sina olyckor, bedjande om hjelp
mot de grymma vikingarne, som hvarje sommar förödde deras
hem och mördade deras fränder och vänner.
Harald samlade då en stor här och seglade med största skyndsamhet
mot Sven. Harald säges hafva haft 50 stora skepp uti sin flotta,
hvarmed han mötte Sven vid Bornholm. Sent en afton kommo båda
flottorna i sigte för hvarandra. Så snart det dagades om morgonen,
beredde man sig på båda sidor till strid. Flottorna närmade
sig hvarandra och striden började. Detta var dagen före Allhelgonadag.
De slogos hela dagen, tills det mörknade om aftonen, då tio
af konungens skepp och tolf af Svens voro afröjda, och bådas
kämpar mycket utmattade. Sven lade sina skepp långt in uti
en vik och konungens män sammanbundo sina rätt öfver viken,
på det att ej Sven skulle undkomma om natten.
Samma afton landade Palnatoke med 24 skepp på andra sidan
om näset vid Bornholm och tältade öfver sina skepp; då detta
var gjort gick han ensam i land, omgjordad med sitt svärd,
med sin båge i handen, kogret på ryggen och en hjelm af guld
på hufvudet.
Konung Harald hade äfven gått i land, med några af sina män,
hvilka uppgjort en eld i skogen. Palnatoke blef dem varse
då konungen låg på knä och stödde sig på armbågarne framför
elden, för att värma sig. Jarlen tog genast en pil från sitt
koger och sköt honom dermed bakifrån, så att pilen utkom genom
munnen. Konungen föll död framstupa öfver elden. Fjolner,
som var med honom, utdrog pilen genom hans mun och förvarade
den. Denna pil befanns vara randad med guld. Fjolner föreställde
dem, som voro med honom, att det ej gick an att berätta för
folket, huru konung Harald på dett nesliga sätt omkommit,
utan skulle deremot uppgifva att de blifvit anfallna af vikingarne
och att Harald fallit under striden. De andre jakade härtill,
hvarpå de togo konungens lik och återvände dermed till skeppen.
Palnatoke, som gifvit akt på deras samtal, återvände äfven
till sina skepp, hvarifrån han medtog 20 man, samt begaf sig
dermed till Sven. Då jarlen träffat honom, gaf han det rådet,
att allt folket skulle gå om bord på Svens skepp och ro med
starkaste fart mot konungens, för att spränga de tåg, hvarmed
dessa voro hophundna, så att de på detta sätt måtte komma
ut ur viken. Detta verkställdes äfven med sådan framgång,
att alla skepp de mötte trängdes undan, en del spräcktes äfven
och sjönko.
Allhelgonadagen om morgonen seglade Palnatoke och Sven, med
sina förenade flottor, mot konungens skepp, då det berättades
dem att Harald hade fallit om natten, hvilket Palnatoke ej
berättat för någon. Jarlen förelade nu konungens folk de vilkor,
att antingen svärja Sven trohetsed, eller ock genast fortsätta
striden. Konungens män rådgjorde en stund derom, samt beslöto
att taga Sven till konung. Hela hären svor honom trohetsed,
hvarefter Palnatoke kallade danskarne till ting, der han utropade
Sven till konung, hvilket allmogen biföll af kärlek till den
tappre och kloke jarlen.
