Harald Hårfager, som var den förste envåldskonung öfver Norge,
satte sina söner till konungar öfver de särskilta landskaperna,
med det vilkor, att de till honom skulle betala hälften af
sina inkomster. Då Harald i 60 år regerat öfver Norge, förordnade
han sin son Erik till öfverkonung och nedsatte sig sedan i
ro, på sina egendomar, samt dog vid pass 933 efter Christi
födelse.
Erik Haraldsson, hvilken från 12 års ålder gjort vikingafärder
till åtskilliga länder, beskrifves uti sagan såsom en grym
och herrsklysten höfding, hvartill äfven bidrog hans förening
med Gunhild, dotter af Otzar-Tote i Hallogaland, en utmärkt
skön, men elak och listig qvinna, den han träffade under ett
vikingatåg till Finnmarken, der hon vistades, för att lära
sig trollkonster, af tvenne deruti beryktade finnar. En mängd
af de blodiga handlingar, hvilka utmärka Erik och hans söners
regeringar, tillskrifvas Gunhild, hvilken i Nordens sagor
från denna tid ofta omtalas under namnet konungamodern.
Harald Hårfagers son, Ragvald, regerade såsom underkonung
öfver Hadeland, och beskylldes att sysselsätta sig med trolldom.
För att straffa honom derföre, tågade Erik mot Hadeland och
innebrände der sin broder med åttatio sejdmän.
Sin broder Björn, hvilken regerade öfver Vestfolgden, öfverföll
Erik försåtligen på Sjöhem och dödade honom, der Björn nu
ligger begrafven i den såkallade Farmanshög.
Brodern Halfdan ville, genom ett lika öde, straffa Erik och
innebränna honom på Sölva vid Anganäs, men Erik undkom denna
gång ett välförtjent straff. Gunhild lät genom gift afdagataga
Halfdan, och Trondhjemsboarne, öfver hvilka han regerat, togo
efter honom brodern Sigröd till konung.
Likaså valde innevånarne i Vestfolgden brodern Olof till konung,
efter Björns död.
Af Eriks bröder lefde nu endast Sigröd och Olof hvilka ansågo
sig såsom sjelfständiga konungar, uti sina, genom folkets
val, vunna länder, men den herrsklystne Erik ville, liksom
hans fader, vara ensam öfverkonung i Norge, och fordrade af
sina bröder att de till honom skulle betala samma skatt, som
förr till deras fader.
Sigröd och Olof träffade tillsamman vid Tönsberg i Viken,
för att öfverlägga om gemensamt försvar mot brodern, hvilken
fick kunskap härom och med en öfverlägsen här anföll och dödade
äfven dessa sina bröder. På detta sätt hade han uppnått det
önskade målet, att blifva Norges envåldsherrskare.
Långt bort på en ö uti hafvet, utan att hinnas af hans giriga
blick, uppväxte hämnaren af dessa blodiga idrotter. Hos konung
Adelsten i England uppfostrades Harald Hårfagers yngste son,
Håkan den gode, hvilken der antagit kristna läran.
Håkan var femton år, då ryktet kom till England om hans faders
död och brödernes ömkliga slut. Ett år hade icke förflutit
efter dessa blodiga illgerningar, då Håkan, med hämndens svärd
i sin hand, landsteg på Norges kust, dit han om hösten ankom
till sin fosterfader, Sigurd jarl i Trondhjem. hvilken denna
tid ansågs såsom den visaste man i Norge.
Bönderne kallades genast till tings och Håkan lofvade att
återgifva dem odalrätten öfver den jord de bebodde, om de
ville antaga honom till konung. Genom detta kloka steg och
det allmänna missnöjet med Erik, som för sina grymma handlingar
fått tillnamnet Blodyxe, eröfrade Håkan, utan svärdslag, hela
Norge. Erik försökte väl att samla en här mot sin broder,
men detta misslyckades och han måste i största hast med Gunhild
och sina söner lemna Norge.
Med en här af djerfva äfventyrare började Erik, tidigt om
våren, att härja på Skottlands och norra Englands kuster.
Till förekommande deraf, samt af skenbar vänskap för hans
fader gaf honom konung Adelsten Northumberland, hvilket denna
tid utgjorde en femtedel af konungariket England. i förläning.
Erik hade då sin bostad uti York, der man trott Ragnar Lodbroks
söner fordom hafva residerat.
Så länge konung Adelsten lefde var Erik hans landtvärnsman
och for om somrarne på vikingafärder, men då konung Adelsten
några år derefter afled och hans broder Edmund tillträdde
regeringen, lät denne, hvilken ej var någon särdeles vän af
Erik, honom förstå, att han ämnade tillsätta en annan höfding
öfver Northumberland.
Erik, hvilken, med alla sina laster, var en tapper krigare,
seglade till Orkneyöarne och Island, hvarest han samlade sig
en stor krigshär, samt landsteg dermed i södra England och
förhärjade landet. Konung Edmund mötte honom med engelska
hären vid Donsmare i Northumberland, der Erik stupade jemte
5 konungar och flere jarlar. Detta slag tros hafva stått omkring
år 952.
Gunhild, hvilken icke längre kunde behålla York, flyttade
med sina söner till Orkneyöarne och bosatte sig der, hvarifrån
hennes söner ofta oroade Norge.
Då Håkan den gode en gång vistades på Hördaland uti Fitje
på ön Storda, ankommo Eriks söner, med en stor krigshär, hvaruti
äfven befunno sig en mängd danskar och bland dem en mycket
beryktad kämpe, Torolf den starke. Gunhilds söner förlorade
visserligen denna drabbning, men då Håkan förföljde dem till
skeppen blef han dödligt sårad af en pil. När Håkan kände
sin sista stund så nära, skickade han sändemän
till Gunhilds söner och inbjöd dem, att taga Norge i besittning
efter honom, med begäran att de endast måtte skona hans vänner.
Håkan var en ovanligt mild konung i detta krigiska tidevarf.
Ehuru han sjelf var kristen, förmådde han likväl ej införa
den nya läran uti Norge, utan norrmännen tvungo honom att
offra åt de gamla hedniska gudarne. Håkan var, för sin tapperhet,
mycket älskad och allmänt sades, att aldrig skulle efter honom
komma en sådan konung i Norge.
Nu hade Gunhild åter kommit till väldet i Norge och började
ånyo sina grymheter och förföljelser. Hon innehade blott mellersta
delen af landet, ty Sigurd jarl herrskade öfver Trondhjem
och Björns söner, Tryggve och Gudröd, öfver Viken, hvilket
landskap de fått i förläning af deras farbroder Håkan.
Gunhild retade ständigt sina söner till våldsamma företag,
förespeglande dem huru liten makt de hade emot deras farfader
Harald, hvilken ensam betvingat hela Norge. “J ären fem konungar,”
sade hon, “och kunnen icke besegra en jarl. Hvad rättighet
har väl Sigurd öfver Trondhjem, det tillhör eder och ingen
annan.” Dessa och dylika gäckerier förmådde slutligen hennes
äldsta son Harald, att försåtligen anfalla och innebränna
Sigurd jarl. Men han vann dermed icke sitt syfte; ty jarlens
son, Håkan, tog med folkets bistånd regeringen efter sin fader.
Denne Håkan, Sigurd jarls son, beskrifves såsom en mycket
vacker man, icke särdeles storväxt, men stark, klok och tapper.
I tre år bekrigades han af Gunhilds söner, utan att de kunde
betvinga honom, hvarefter ett vänskapsförbund ingicks dem
emellan, hvilket säges hafva fortfarit uti tretton år, då
ovänskapen dem emellan åter upplågade och de under 6 år bekrigade
och skiftevis förjagade hvarandra utur landet.
Då Håkan jarl icke längre kunde bibehålla sina besittningar
i Norge, for han på vikingafärder och vistades vintertiden
hos konung Harald Gormsson uti Danmark, samt stämplade der
mot Gunhild och hennes söner.
--- --- ---
Gunhilds äldsta son, Harald, vistades en sommar uti Hardanger,
då ett skepp, lastadt med skinnvaror, ankom från Island. Egaren
af detta fartyg, hvilken var bekant med konung Harald, beklagade
sig för honom, att han icke hade någon afsättning på sina
varor. Konungen for då ut till skeppet, för att bese dem och
frågade köpmannen, om han ville gifva honom en gråfäll, hvartill
köpmannen med nöje samtyckte. Harald påtog sig genast denna
klädnad, hvilken befanns ganska vacker, och alla hans hofmän
och kämpar köpte sig genast en dylik så att hela lagret inom
kort tid var afyttradt. Af denna nedlåtande handling erhöll
konungen tillnamnet Gråfäll.
--- --- ---
Harald Gråfäll och hans broder Gudröd rustade sig en sommar
till ett vikingatåg. Före deras affärd blef vid afskedsölet
ett starkt drickande, hvarvid åtskilliga män jemfördes med
hvarandra. Någon yttrade då, att Harald vore den förnämsta
bland sina bröder. Gudröd blef deröfver förbittrad och började
tvista med sin broder, hvilket gick derhän att båda grepo
till sina vapen, men blefvo dock skiljda åt, af dem som voro
mindre druckne, hvarpå de foro hvar åt sitt håll. Gudröd seglade
öster till Viken och sände bud till Tryggve, med begäran att
han måtte blifva honom följaktig. Tryggve, som icke anade
något ondt seglade med några man på ett fartyg ut till Gudröd,
hvilken genast anföll och dödade honom.
Harald, som trodde att brodern farit vesterut, seglade äfven
till Viken, der han fick underrättelse att Gudröd Björnsson
var på ett gästabud i närheten. Han begaf sig dit och kringrände
huset, samt dödade Gudröd; sedan uppsökte han sin broder och
förlikte sig med honom, hvarefter bröderne intogo hela Viken.
Konung Tryggve var förmäld med Astrid, dotter af en rik Odalbonde,
Erik Bjödaskalle i Oprostad. Då Tryggve dödades, flydde hon
med sin fosterfader Toralf Lyseskägg till sin fader och framfödde
i skogen, under denna flykt, en son, den hon kallade Olof,
hvilken, efter många öden, dem vi framdeles skola omtala,
blef Norges konung under namn af Olof Tryggvason.
