Uti Holstein regerade Klakk Harald jarl. Han hade två döttrar,
med namnet Thyri. - Den äldsta var redan före detta gift med
Sigurd Hjort i Ringerike •) men den yngsta vistades ännu hos
sin fader och omtalades öfver hela Danmark såsom ett under
af förstånd och skönhet.
Konung Gorm samlade en krigshär och tågade mot Holstein, för
att fria till Thyri. I händelse af ett nekande svar ärnade
han, med vapen i hand, eröfra sin brud, hvilket på denna tid
var ganska vanligt och ansågs såsom ett stort prof på mandom
och tapperhet.
Harald jarl och hans dotter fingo underrättelse om konungens
planer och skickade sina tjenare att inbjuda honom till ett
gästabud.
Konungen antog bjudningen och framförde vid gästabudet sitt
friareärende, hvilket jarlen besvarade med den förklaring,
att hans dotter deruti sjelf finge råda. Då konungen således
vände sig direkt till Tyri och begärde hennes hand, svarade
hon sig ej kunna derom, denna gång, fatta något beslut, utan
bad konungen att med de rika skänker, dem hon nu ville förära
honom, återvända till sina gårdar och vid hemkomsten låta
uppbygga ett nytt hus på något ställe, der sådant ej förut
funnits, samt sofva uti detta de tre första vinternätterna,
och till henne låta berätta hvad han dessa nätter drömt. “Men
om alla drömmar uteblifva för dig dessa tre nätter, så öfvergif
då ditt frieri till mig”; slutade hon.
Efter detta samtal återvände konungen, rikt begåfvad af jarlen
och hans dotter, ty det var en sed denna tid, att då en gäst
tog afsked af sitt värdfolk, öfverlemnade dessa till honom
någon gåfva, såsom tecken af vänskap och frid, hvilken gåfva
blef större, allt efter gästens rang eller värdfolkets förmögenhet.
Då en konung gästade hos en annan eller hos någon mägtig man
bland sina undersåter, var det ett säkert tecken till fredebrott,
om han fick anträda sin återresa, utan någon hedersskänk eller
så kallad begåfning.
Konung Gorm lät vid sin hemkomst uppbygga ett hus, såsom Thyri
rådt honom, och sof sedan deruti näst påföljande tre vinternätter.
Tron på drömmar och andra vidskepligheter voro nemligen denna
tid så allmänt inrotade, att äfven den visaste konung icke
var fritagen derifrån.
För att icke genom svek blifva öfverrumplad, lät konung Gorm
fyrahundrade fullt beväpnade kämpar hålla vård om det nya
huset, hvaruti han sof, samt skickade sedermera bud till jarlen
och hans dotter, att berätta dem sina drömmar, och fick tillbaka
det svar, att Thyri nu var beredd skänka honom sin hand. Med
ett stort följe af kämpar och höfdingar reste då konungen
till Holstein och firade sin förmälning med jarlens dotter.
Vid gästabudet förtäljde konungen drömmarne, och bad sin gemål
uttyda dem, till hans och gästernas förnöjelse, berättande
sålunda:
“Första natten drömde jag mig vara på en stor höjd, derifrån
jag skådade ut öfver hela Danmark och alla mina riken, och
jag såg då hafvet hastigt falla undan och uttorka vid stranden,
så långt bort, att jag ej kunde följa det med ögonen. Vidare
såg jag två hvita oxar uppstiga ur djupet, nalkas stället
der jag stod, afbeta gräset rundt omkring och derefter återvända
till hafvet. -
- Andra natten drömde jag liksom den föregående, men denna
gång var det tre röda oxar med många horn, som framkommo och
afbetade gräset, hvarefter de återvände likasom de förra.
- Tredje natten hade jag samma dröm. Denna gång såg jag tre
svarta oxar, mycket större och med ännu flera horn, hvilka
uppåto allt hvad de förra lemnat, hvarpå de återvände till
hafvet, som nu, med ett förfärligt dån, brusade tillbaka och
intog sitt naturliga läge vid stranden.”
Efter det konungen förtäljt sina drömmar, uttydde drottningen
dem sålunda:
“De tre hvita oxarne betyda tre år, med så mycket snö, att
årsväxten deraf förminskas.
- Den andra drömmen om de röda oxarne, betyder tre år med
ringa snö, men ändock icke goda, emedan dessa liksom de förra
afbetade jordens gröda.
- De tre svarta oxarne betyda tre derefter följande år med
hungersnöd. Och blir den svarta hungersnöden så förfärlig
att ingen skall kunna säga det sådant elände förut funnits
till. Som oxarne hade många horn, lärer äfven bedröfvelsen
blifva mångfaldig; men emedan de återvände till hafvet, lärer
eländet och hungersnöden efter dessa tre år upphöra.
- Det starka bullret vid hafvets återkomst, betyder vidare
mycken oenighet mellan landets beherrskare, hvilken föranleder
hårda och långvariga strider. Dessa oroligheter inträffa likväl
först efter konungens död, emedan vattnet endast återvände
den tredje natten.”
Efter gästabudet återvände konungen med sin gemål till Danmark,
hvarvid de medtogo skepp, lastade med spannmål och andra förnödenheter,
hvilket förnyades tills deras förrådshus voro uppfyllda, så
att då den hårda tiden inföll, fingo invånarne i de särskilda
landskapen från konungen hemta hvad de behöfde.
Så kom den sköna och visa drottningen till Danmarks hjelp,
och ännu efter tusen år är drottning Thyri icke glömd; ty
sång och saga hafva bevarat hennes namn.
Så belönas det goda; Väl den som gör något för medmenniskors
nytta, hans namn skall icke dö i glömskans flod.
--- --- ---
Drottningen födde sin gemål två söner, Knut och Harald, hvilka
såsom barn utmärkte sig framför sina jemnåriga; dock hade
Knut företrädet framför sin broder, genom ljusare förstånd,
angenämare umgängessätt och skicklighet uti alla idrotter.
Han hade ljust hår och behagligt utseende, samt var älskad
af konungen och folket, mera än hans broder.
Harald deremot var af ett häftigt, uppbrusande sinnelag och
förvärfvade icke många vänner under sin ungdom, då han uppfostrades
vid hovet hos sina föräldrar; Men han älskades mycket af sin
moder, emedan han mest af bröderne liknade hennes fränder.
Knut deremot, som uppfostrades hos sin morfader, Klakk Harald
jarl, hvilken mycket älskade honom, förvärfvade i sin ungdom
många vänner.
--- --- ---
En jul inbjöd konung Gorm sin svärfader på ett gästabud, hvilken
bjudning jarlen antog och afreste med sitt följe, hvaribland
äfven Knut var.
Då han ankom till Lima fjord och ärnade sig öfver sjön, blef
han varse en vild apel, hvarpå voro utväxta små gröna äpplekart;
men nedanför trädet låg sommarens mogna frukt affallen på
marken. Jarlen antog detta underverk såsom en varning, att
han ej borde resa längre, och återvände derföre hem.
Nästa jul inbjöd åter konungen sin svärfader till gästabud,
hvilken bjudning jarlen äfven denna gång lofvade antaga, men
då han, ankommen till Lima fjord, gått ombord, för att segla
öfver sjön, började valparne att skälla i magen på några små
hyndor, dem han hade med sig på skeppet, men hyndorna tego.
Jarlen ansåg detta såsom en ny varning och återvände hem.
Tredje julen inbjöd konung Gorm sin svärfader, liksom de föregående,
och Harald jarl lofvade äfven nu att komma. Men då han anländt
till Lima fjord, visade sig en syn, den han ansåg ganska sällsam.
Han såg nemligen två jättar, hvilka, en från hvardera stranden,
gingo emot hvarandra uti vattnet. Då de möttes fattade de
uti hvarandra och brottades med sådan häftighet, att vågorna
skummade af deras blod. Förskräckt af den syn han haft, återvände
jarlen med sitt följe till Holstein, och försummade således
ånyo sin herre och konungs bjudning.
Uppbragt öfver jarlens visade missaktning för hans bjudningar,
ville konungen, med sin här, genast tåga mot Holstein, hvilket
drottning Thyri dock bemedlade så, att dess gemål ännu en
gång skickade sändebud till jarlen, med befallning, att denne
skulle inställa sig hos konungen och förklara, hvarföre han
visat denna sidovördnad, att tre gånger lofva komma och likväl
ej infinna sig vid hans gästabud. Nu reste Harald jarl till
konungen, som hade beslutat att straffa honom vid hans ankomst,
om han befunnes af vårdslöshet eller högmod hafva uteblifvit
från gästabuden.
Konungen mottog likväl med låtsad välvilja sin svärfader och
började genast tala med honom om orsaken till hans förra uteblifvande.
Jarlen svarade härpå: att han ej af förakt för konungens bud
uteblifvit, utan alla gånger begifvit sig på väg, men måst
återvända, emedan han mött sådana under, att han ansett dem
såsom varning från högre makter och derföre ej vågat fortsätta
sin resa; samt berättade nu om de syner, som vi här omtalat.
Konungen frågade honom vidare, hvad han ansåg dessa under
betyda. hvarpå jarlen svarade: “Äppleträdet med de gröna frukterna
midt i vintern, och sommarens frukt. som låg på marken, anser
jag betyda: nya seder, hvilka lära börja här i landet, mera
lysande, än de förra, hvilket den nya frukten betydde, men
de seder, hvilka nu äro, skola förfalla och blifva förtrampade,
Iikasom de äpplen, hvilka lågo på marken: de skola försvinna
såsom en rök och som om de aldrig varit till.
- Likasom valparne skällde i lifvet på hyndorna, så lära ock
ynglingar taga ordet ur munnen på de gamle och blifva så öfvermodiga,
som om de hade mera förstånd, än den som krönes af år och
erfarenhet. Dock förmodar jag att sådana vettlösa sällar ännu
icke äro komna till verlden, emedan valparne skällde innan
de voro födda.
- Jättarnes strid med hvarandra, uti Limafjord, under gny
och blodspillan, uttyder jag såsom väldiga mäns oenighet här
i landet, hvilken lärer utbrista i stora drabbningar och mycket
oväsende.”
Vid denna tid hade läran om hvite Christ framträngt till norden.
Den vise jarlen, hvilken redan var denna lära tillgifven,
och insåg att den snart måste undantränga den gamla hedniska
gudaläran, ville derom gifva konungen sina tankar tillkänna
och nyttjade dertill liknelsen om äppleträdet. Till hans kunskap
hade äfven kommit något om dottersonen Haralds öfvermodiga
och häftiga sinnelag, hvarföre han genom liknelsen med hundvalparne
gaf konungen en varning, att denne, medan ännu tid var, borde
kufva sin sons uppbrusande lynne. Detta insåg han, genom sin
kännedom af de båda brödernes sinnelag, som en gång efter
faderns död, skulle kunna orsaka de största olyckor, både
för dem och landet, samt gaf sina tankar häruti tillkänna
genom liknelsen om jättarne, hvilka brottades uti Lima fjord.
Konungen, som väl förstod hvad jarlen menade med denna förklaring,
högaktade honom, såsom en vis och rättskaffens man, samt förärade
honom rika gåfvor. då han, efter någon tid, återvände till
Holstein.
Hemkommen öfverlät jarlen denna sin förläning, jemte flera
länder, dem han inkräktat, åt sin fosterson Knut “Danmarks
kärlek”, samt började en färd mot södern der han antog christna
läran, och återkom aldrig mera till sitt land.
Konung Gorm och hans son Harald blefvo snart oense. Harald
utrustade då en flotta och for ut på vikingafärder, samt vistades
endast vintertiden i Danmark.
De båda konungasönerne utrustade sedan gemensamt en flotta
mot England, för att taga i besittning de länder, dem Ragnar
Lodbroks söner eröfrat, men hvilka nu innehades af konung
Adelsten. Sedan de landstigit på engelska kusten, härjade
de vidt omkring uti Northumberland eller såsom det då kallades
Nor-Drimbraland, och underlado sig många landskaper, hvilka
de räknade för sin arfvedel; men konung Adelsten samlade en
krigshär och slog bröderne norr om Klifland. En tid derefter
landstego de åter vid Skardaborg och anföllo konung Adelsten,
hvarvid de behöllo segern, samt tågade vidare söderut, der
hela menigheten gaf sig under och hyllade de unga, segrande
hjeltarne.
Då bröderne, med sina krigare, en dag badade vid hafsstranden,
kommo några saxer framrusande och skjöto på dem med pilar,
deraf Knut dödades; hvarpå konung Adelsten, som erhöll underrättelse
att den förnämsta af hjeltarne hade fallit, åter tågade emot
dem, hvarvid det folk, som förut hyllat Knut, åter förenade
sig med konung Adelsten och hans krigshär derigenom så tillväxte,
att danskarne icke vidare vågade mäta sig med honom, utan
måste återvända från England.
Till konung Gorm och drottning Thyri, som nu vistades på Jutland,
begaf sig då Harald och underrättade sin moder om Knuts död;
ty konungen hade gjort ett löfte, att om Knut stupade, skulle
den sjelf dö, som till honom framförde underrättelsen om den
älskade sonens fall. Tidigt om morgonen då konungen inträdde
uti dryckessalen och satte sig i högsätet, bredvid drottningen,
hade hon låtit kläda hela salen med grått vadmal, och en dödstystnad
herrskade i rummet. Då konungen frågade hvad allt detta betydde,
svarade Drottningen: “du egde två falkar, herre, den ena hvit,
den andra grå, den hvita flög vida omkring i ödemarken och
blef söndersliten af rofdjur; den andra har kommit tillbaka
och skall hädanefter jaga fåglar till ditt bord.” Då utropade
konungen: “Så sörjer Danmark som dess kärlek vore död!”
“Sanna äro de tidningar som du nu berättar för oss” svarade
drottningen.
Konungen, som rest sig upp, medan detta talades, satte sig
tungt neder, men svarade intet.
Då solen andra gången derefter fyllt sin bana, hade Gorm den
gamle slutat sina öden. Sorgen hade gifvit honom döden och
döden hade från hans grå hjessa lyftat den krona, hvilken
han i 30 år burit med ära och beröm.
En stor hög uppkastades öfver konungen, och sedan hans graföl
druckits, blef på allmänt ting, Harald utropad till Danmarks
konung.
=============== NOT: •) Sigurd Hjort var son af Helge den hvasse
och Aslög, Sigurd Ormögas dotter. Sigurd Hjort och Thyri hade
en son, som kallades Guttorm, och en dotter, Ragnhild, hvilken
blef Halfdan svartes gemål och moder till konung Harald Hårfager.
