Då Sigvald jarl strukit segel och höfdingarne på de andra
skeppen, som kommo efter, sågo detta, fällde äfven de segel,
rodde till Sigvalds skepp och frågade hvarföre han ej höll
vägen och seglade vidare, hvartill han svarade, att han ville
invänta Olof Tryggvason, emedan han anade att något fiendtligt
skulle möta. Tranan, som fördes af Torkel Dejdril, konungens
morbroder, fälde då äfven segel, samt inväntade Torkel Nefia
med Ormen korte och tre andra skepp, som följde honom, hvilka
erhöllo samma underrättelse och bergade segel, i afvaktan
på konungens ankomst. Då ändtligen Olof Tryggvason anländt
och han fått kunskap om hvad som var å färde, bergade äfven
han segel och befallte att allt skulle göras klart till strid.
Man visste icke huru stark den fiendtliga flottan var, emedan
den ännu låg i hamnen. Men när hela den förenade svenska och
danska eskadern kom roende från ön, och innan kort sjön vidt
omkring betäcktes af fiendtliga skepp, då häpnade något hvar
för öfvermakten. Torkel Dejdril, en både klok och tapper man,
rodde till konungen och bad honom hissa segel och styra ut
på hafvet, efter den öfriga flottan, hvartill ännu vore tid
och det kunde icke anses som feghet, att i sådant fall se
sig och de sina till godo. Äfven flera gåfvo samma råd, men
konungens stolthet och förtröstan på sin vanliga lycka gjorde
honom oböjlig. Han svarade deremot bestämt: “Ännu aldrig har
jag flytt i strid. Låten strax seglen falla! Dragen härklädnaden
på.”
Konungen lät nu lurarna blåsa tecken, att skeppen skulle läggas
intill hvarandra och, på öfligt sätt, bindas tillsammans.
Af de 60 skepp, hvarmed Olof Tryggvason lagt ut från Venden,
hade han nu blott elfva med sig. Bland dessa lades Ormen långe
midtuti och på sidorna de båda andra största skeppen, näst
Ormen långe Ormen korte och Tranan, hvarefter fem skepp lades
på sidan om hvardera af de sistnämnde, alla i linie, med stäfven
mot fienden. Då framstammarne skulle bindas tillsamman, hopfästades
Tranan och Ormen korte, hvar på sin sida med Ormen långe.
Då konungen såg detta, ropade han, att de skulle lägga bättre
fram med det stora skeppet och icke låta det vara längst tillbaka
af alla skeppen i flottan. Häremot anmärkte Ulf Röde, konungens
banerförare och stamförsvarare, att derest Ormen långe skulle
ligga så mycket längre fram, som han vore längre än de andra,
skulle framstammen lät kunna öfvermannas. Konungen svarade:
”Jag lät göra Ormen så mycket längre än andra skepp, att den
skulle desto djerfvare lägga fram i slag; men icke visste
jag då, att jag skulle hafva en stamförsvarare, både röd och
rädd.” Ulf mötte denna smädelse med de orden: “Fäkta du så
manligen för bakskeppet, som jag skall försvara framstammen.”
Konungen missnöjd med svaret, Iade en pil på den båge han
höll i handen och riktade på Ulf, som stod oförskräckt, ropande
högt och modigt: ”Skjut, konung, hellre annorstädes till,
der mera är af nöden. Jag gör hvad jag förmår; icke torde
dina män synas dig för många innan solen nedgår.” Konungen
besinnade sig, fann det obefogade af sin hetsighet och yttrade,
under lät bågen falla: “Var du tillfreds, trygg är Olof, så
länge du är i framstammen, men, Iåt binda skeppen såsom jag
sagt;'' hvilket ock skedde. De sammanfästade skeppen utgjorde
en hög och mägtig sköldborg, der alla sammansvurit sig till
ett gemensamt, osvikligt försvar, en för alla och alla för
en, beslutne att fäkta till sista stunden och segra eller
dö. Midt uti denna sköldborg låg Ormen långe, på hvilkens
bakstam Olof Tryggvason stod, bärande på sitt hufvud en guldsmidd
hjelm och med skölden äfven guldbetäckt. Öfver brynjan hade
han en högröd tröja, så att han var ökänd bland de andra.
Bredvid honom stod Kolbjörn stallare, nära lik konungen i
växt och skick och föga mindre praktfullt klädd. Nedom stodo,
i slutna kretsar, med blänkande vapen, hans kämpar, manhaftige
och högväxte, hvilka blickar ingåfvo en ryslig aning om den
förfärliga strid, som först skulle utkämpas, innan fienden
kunde närma sig den öfver dem stående konungen.
Så stod Olof Trygggvason, brinnande af krigslust, då nordens
öfriga makter ordnade sina förenade flottor, hvilka icke allenast
betäckte kusten af Svoldern, utan sträckte sig som en simmande
skog åt fasta landet.
Midt uti fiendtliga linien låg konung Sven Tveskägg med danskarne,
på dess högra sida Olof Skötkonung med svenskar, på dess venstra
Erik jarl med blandadt manskap af svenskar, norrmän och danskar,
vane vid blodig vikingahärnad. Hvarje skepp hade sin egen
fana, som utmärkte till hvilken flotta det hörde, men fanorna
på anförarnes skepp voro större och mera lysande. Då Olof
Tryggvason såg baneren uppsättas för anförarne, frågade han:
“Hvilken är höfding för den krigsflotta, som ligger midt emot
mig.” Underrättad att det vore danska konungen, svarade konung
Olof: “Icke frukta nu för det blödiga folket, ty de danske
hafva icke mera mod än getterna.” ”Men hvem er det som kommer
fram der till höger?” frågade åter Olof, och efter erhållet
svar att det var svenskerne, anförda af deras konung, yttrade
han: “Bättre vore dem att sitta hemma och slicka sina offerskålar,
än att gå mot Ormen långe. Icke frukta vi med våra vapen svenska
hästätare. Men hvilka äro de stora skeppen, der borta till
venster, hvilkas fanor svaja så högt?” “Det är Erik jarl med
sina män,” svarades. “Han kan synas hafva rättmägtig sak,
att söka oss, och af honom och hans här hafva vi en skarp
strid att vänta, ty de äro norrmänn som vi.” Under detta samtal
såg konungen huru hvart skepp intog sitt rum i slagtordningen
och beredde sig till anfall. Knappt var detta gjort, förr
än hela den fiendtliga flottan, med stark rodd, sköt fram
emot honom. Midtuti hafsviken, mellan öarne Ysedom och Rügen
och fasta landet, låg Olof Tryggvasons flotta. Snart var den
omringad och härskri och vapengny Ijödo från den förfärliga
striden.
Sven Tveskägg lade till med sina skepp i centern och stucko
skeppsstammarne så tätt till hvarandra, som ske kunde, på
ömse sidor om Ormen, så långt fram som denne var längre än
de andra skeppen. Derutanför till höger lade svenska konungen
till, så att han vände stammarne mot Olof Tryggvasons till
venster varande skepp, under det jarlen, till venster om danskarne,
lade till mot de yttersta, på högra sidan om Ormen liggande
skeppen. Den stora mängden af den förenade flottans öfriga
skepp lade sig alla, så att de kunde skjuta in på norska flottan.
Under lurars skall och en helsning af förfärliga härrop, öppnades
striden med en störtskur af pilar, lansar och spjut. De som
stodo i framstammarne nyttjade huggvapen, de åter som voro
dernäst sköto med hand- och kastspjut eller stora pilar, somliga
kastade stenar och andra vapen. Stamboarne på 0rmen långe,
Ormen korte och Tranan kastade ankar ned på de danska skeppen
och höllo dem sålunda fast. Norrmännen, som stodo högre på
sina skepp än danskarne, tillfogade dessa stor skada. Alla
de danska skeppen, som lågo vid drakskeppens framstammar,
blefvo afröjde. Konung Sven, som jemte några blefvo vid lif,
efter denna blodiga kamp, flydde till skeppen som lågo bakom,
och rodde med alla krafter bort; tyckande leken vara för hård;
och gick det nu med danska hären, som konung Olof Tryggvason
förutsagt.
Derefter lade svenska konungen till vid Ormen, med friska
trupper. Då blef åter en häftig strid, som lifvades och uppmuntrades
å ömse sidor af höga härrop, vapengny och lurars skall. Den
svenske konungen hade ett utmärkt starkt och väl beväpnadt
manskap, som gjorde ett hårdt anfall. Norrmännen värjde sig
med förtviflan. Svenskarne kämpade med raseri för äran att
utföra, hvad danskarne icke förmått. Olof Tryggvason stod
uti bakstammen af sitt skepp och skjöt med pilar, kastade
handsaxar och spjut, ofta båda på en gång. Stundom gick han
fram uti sjelfva huggstriden och klöf då mången kämpes hufvud.
Det säges att striden mellan de begge Olofvarne var den skarpaste.
Men norrmännen hade af sina högre skepp den fördelen, att
deras skott och hugg träffade säkrare och skarpare. Man efter
man föll för deras välriktade, mördande vapen. Högar af slagne
betäckte svenska skeppens framstammar. Efter lång och blodig
strid, med förlust af flera skepp och mycket folk, måste dock
slutligen den svenska konungen aflägsna sig. Icke mindre hård
var striden med de på sidorna om Ormen långe liggande mindre
fartygen. Erik jarl hade en stor barda, kallad Jernbardan,
derföre att relingen var besatt med en jernkam, och skeppet
bekIädt med jern till vattengången. Med denna barda lade han
sig vid ena flygeln af Olofs skepp och afröjde och löshögg
det ena skeppet efter det andra från de öfriga. Som Erik jarls
barda var högre och större än Olofs långskepp, hade Erik samma
fördel öfver dem, som Olof öfver svenska och danska skeppen,
och som norrmännen hade att försvara. utom för och akter,
äfven sidorna, och derjemte oroades af pilarne från de på
afstånd liggande skeppen, måste deras leder slutligen glesna,
i brist af förstärkning, då deremot de anfallande hade tillgång
på friskt manskap och andra skepp de afröjdas ställe.
Af alla Olofs skepp fanns nu intet öfrigt mera än Ormen långe,
dit nu alla som undkommit från de öfriga löshuggne skeppen,
samlat sig.
Erik lade sig med Jernbarden sida om sida med Ormen långe,
och 4 stora skepp lägrade sig jemväl vid honom, samt rundt
deromkring hela den fiendtliga flottan; så att Ormen långe
var omringad af öfver hundra skepp, hvarigenom Olof med sin
ringa hop från alla sidor var utsatt för vapen af alla slag.
Olof Tryggvason stridde nu mera ej för sin räddning eller
med hopp om seger, utan blott för att få talrikt sällskap
i döden. Raseriet hos Olofs kämpar gick så långt, att de,
för att nå fienden med sina svärd, sprungo upp på relingen
och, glömmande att de icke voro på land, nedstörtade mellan
fartygen, uti hafvet. Spjut-, pil- och vapenkastningen var
så stark, att den skymde dagern, helst då den inträffade på
en gång, från alla kringliggande skeppen. I trapprummet eller
näst intill masten på Ormen, stod Ejnar Tambaskelfver, blott
18 år gammal, men en af Olofs väldigaste kämpar. Han blef
icke förr varse Erik jarl, än han rigtade mot honom sin båge.
Pilen flög tätt öfver jarlens hufvud, träffade styret och
inträngde ända till rorbandet. Jarlen frågade då, om någon
visste hvilken som skjöt, när i detsamma en annan pil kom
och gick genom ett säte, så långt att spetsen stod ut på andra
sidan. Jarlen sade då till Sven Ejdvindsson: ''Skjut du den
store mannen, som står i trapprummet, ty jag har ej lust att
vänta på den tredje pilen från honom.” Ejnar spände åter sin
båge, då i detsamma en pil kom, som träffade bågen, att den
med stort brak brast sönder. Olof Tryggvason frågade, hvad
som klingade högt. ''Norge ur dina händer, konung,“ svarade
ynglingen. “Nej så hårdt var braket dock ej. Gud månde råda
för mitt rike, men icke din båge, tag min och skjut med den,”
genmälde konungen. Ejnar tog konungens båge, uppspände strängen,
kastade derpå bågen tillbaka och sade: “Alltför vek är envåldskonungens
båge.” Grep så till sköld och svärd och fortsatte striden,
med lika lugn som förut.
Emedlertid sökte jarlen att med sina män uppkomma på Ormen.
Då slog Torsten Oxefot en af de uppstigande så kraftigt med
sin knytnäfve att mannen flög lång väg tillbaka, grep sedan
till en stång och gick dermed löst på fienden. Konungen, som
märkte detta. ropade: “Hvi huggen i så slemt och utan eftertryck?
bita icke svärden för eder?” De svarade: ”Svärden äro förstörda
och mycket sönderhuggna.” Konungen gick då till förrummet,
öppnade högsäteskistan och lemnade folket blanka, skarpa svärd.
Då såg man att blod rann under hans brynja, men ingen hade
märkt att han blifvit sårad.
Midt på Ormen långe skedde största manspillan, så att manskapet
der började glesna. Erik försökte då åter uppstige, hvilket
lyckades honom, jemte femton man. Men i detsamme vände sig
Hyning, Olof Tryggvasons svåger, med några män emot honom
och jarlen blef så hårdt emottagen, att han, ehuru tappert
han stridde, kom baklänges ned i sitt skepp; men alla de som
följt honom upp blefvo dels nedgjorde, dels sårade. Höga glädjerop
skallade på Ormen. “I många hårda slag har jag varit,” sade
jarlen, “men icke öfverlefvat en sådan strid och aldrig sett
så vanskligt att taga ett skepp, som Ormen långe.”
Efter hand blefvo dock Olof Tryggvasons män utmattade af den
långa striden. Jernbardan åter, förseddes med friskt uthviladt
folk i de fallnes, sårades eller uttröttades ställe. Äfven
lade svenske konungen Olof ånyo till med sina skepp, på ömse
sidor om Ormens framstam. Erik jarl gick nu fram för tredje
gången, men mötte åter ett väldigt motstånd. Olof Tryggvasons
män, så många som öfverblifvit och ännu förmådde bära vapen,
samlade sig akterut i skeppet, kring sin konung, och gjorde
ett förtvifladt motstånd. Högst i bakstammen stod Olof och
bredvid honom hans marsk eller stallare, Kolbjörn. Mot dem
rigtades nu förnämligast alla pilar och kastvapen. Olof Tryggvason
som märkte hvar Erik jarl stod, kastade med all kraft tre
spjut emot honom. Den ena gick förbi jarlens högra sida, det
andra förbi hans venstra och det tredje öfver hans hufvud.
Det var nu andra gången, som jarlen på ett nästan öfvernaturligt
sätt, undgått af de mest öfvade händer mot honom riktade vapen.
Af alla norrmännens kämpar voro nu blott åtta qvar, de sista
trogna, lefvande, som, känslolösa för den förödelse de sett,
oförskräckta för döden, hvilken stod öfver dem, nu täflade
att dela det sista sönderslitande ögonblicket af deras hjeltebana
på jorden, med deras älskade konung.
Då konung Olof Tryggvason nu stod i bakstammen af sitt skepp,
med endast dessa få sista hjeltar, och däcket deremot var
betäckt af en tätt sluten sköldborg af fiender, återstod ej
annat än att rädda sig från att lefvande falla i fiendernas
händer. På hvar sin sida om styret stodo Olof Tryggvason och
hans mersk Kolbjörn med sina sköldar alldeles fullsatta af
pilar. De vände sig till hvarandra, räckte hvarandra handen
och störtade sig öfver bord, inför den förvånade härens åsyn.
Ett ögonblicks hemsk tystnad följde härpå; men snart därefter
uppsteg ett segerrop, som skallade långt ut i hafvet och förlorade
sig i tusende upprepade gensvar, uti de tysta skogarne. I
samma ögonblick sprungo alla konungens män de sista trogna
vapenbröderne, som ännu lefde efter denna i sitt slag sällsynta
strid, jemväl öfverbord. Dock, ett ögonblick stannade Nefia
konungens broder, och öfversåg slagfältet med en vild blick,
hvarefter han, med hufvudet förut, störtade sig i hafvet.
Då segren lutade på de förenades sida, lade sig jarlens män
med små skutor invid Ormen, för att dräpa dem, som isin ifver
lupo öfver bord. Detta hade Olof Tryggvason märkt, och, på
det han desto hastigare skulle sjunka, och ej vara hindrad
utan heldre skyddad, af skölden höll han den öfver hufvudet,
då han kastade sig i sjön, kanske ock för ett dermed obemärkt
rädda sig genom simning under vattnet. Kolbjörn stallare kastade
sig i hafvet på sin sköld och flöt derpå, under det han värjde
sig mot dem som anföllo honom från de små skutorna. Men emeden
fienden ansåg honom vara konungen, med hvilken han hade mycken
likhet, så till kroppsstorlek som klädsel, bemödade man sig
att fånga honom, hvilket Iyckades hvarefter han fördes till
Erik jarl, som genast igenkände konungens marsk och emottog
honom med all den aktning en i mod bepröfvad och sin konung
i döden trogen hjelte förtjenade. Nefia, Ejnar Tambaskelfer
jemte flera af dem som kastat sig i vattnet med konungen blefvo
upptagne och af jarlen, som med sitt hjeltemod förenade ett
ädelt och ridderligt hjerta, med all heder behandlade. Alla
blefvo de behållna vid sina gods och egendomar, snarare upphöjda
än förringade. Ejnar blef gift med Berglint, Erik jarls syster.
Astrid, Sigvald jarls gemål, hade utrustat ett skepp, hvilket
hon sjelf besteg, ledsagad af sin stallare Dexin. Huruvida
hon egt förtroende af sammansvärjningen, eller utforskat sin
mans tankar, är icke kändt. Prinsessan, som bar avsky för
jarlens nedriga svek och hyste upprigtigt deltagande för sin
förre svåger, hade fattat det ädla beslutet, att om möjligt
rädda honom, i händelse han kom i fara. Allt ifrån Venden
seglade hon ensam, icke följande Jomsvikingarnes fartyg, och
då slaget begynte höll hon sig i närheten och närmade sig
i samma mån, som slutet af striden nalkades. Att Astrid varnat
Olof Tryggvason och erbjudit honom sin hjelp i nödens stund,
är lika så troligt, som att Olof kände hennes afsigt. Det
var ock en allmän sägen på öarne, att Olof Tryggvason, hvilken
var känd såsom en utmärkt skicklig simmare, blifvit upptagen
och räddad af Astrid, hvilket ytterligare styrkes deraf, att
Erik jarls män omtala, huru de sett en man med röd tröja simma
under vattnet och upptagas på Astrids skepp. Kolbjörn omtalar
äfven ofta, att han kände konungen simma under sig.
Sedan Olof kommit ur hafvet på Astrids fartyg, seglade han
till Venden, der hans sår, hvilka ej voro svåra, blefvo läkta,
Så berättar den ädla Astrid, som sjelf botat honom. Äfven
har Olof Tryggvason blifvit igenkänd af flera mäktiga män
i Venden, hvilka erbjudit honom hjelp, att återtaga sitt rike,
hvartill Olof svarat, att då Gud ej gaf honom seger i striden
för Norska riket, kunde det ej eller vara hans vilja, att
Olof Iängre skulle innehafva det. Med en förnäm man har han
jemväl sändt helsningar till sin svåger, Erik Skjalgsson och
dess hustru, och som vårdtecken för sändebudet skickat honom
en knif och ett guldsmycke, som Astrid intygat att han egde
vid deras skilsmessa. Biskop Sigurd berättar att han haft
underrättelse om honom från Syrien, att hans pantsarskjorta
blifvit upphängd i en kyrka, och att Olof der låg jordad under
en sten, så lagd, att ingen kunde trampa hans på graf, och
har äfven konung Jetvard i England, med hvars fader Adadrad
Olof knutit vänskapsförbund, haft helsningar rörande Olof,
från ofvannämnde land med underrättelse att han vore död,
hvarföre Jetvard höll loftal öfver Olof Tryggvason och erkände
honom såsom nordens störste hjelte.
Drottning Thyra, som medföljt sin man till Venden, blef förskräckt
då striden nalkades; men Olof hoppades segra och tröstade
henne sägande: “Gråt icke. I dag skall jag vinna dig en större
faddergåfva, än den du i vaggan erhöll.” Och så lät han sätta
sköldborg omkring henne. Men för att erhålla tröst i ensligheten,
begaf hon sig med sina tärnor från krigsbullret under däck.
Sedan Ormen långe blifvit afröjd och tagen, föll jemväl drottning
Thyra i Erik jarls händer, hvilken uppförde sig med mycket
ädelmod, så väl emot den olyckliga drottningen, som dess tärnor.
Tröstlös öfver förlusten af sin gemål, som hon högt älskade,
förebrådde hon sig vara orsaken till hans nederlag, emedan
hon öfvertalat honom, att företaga resan till Venden. Förgäfves
sökte jarlen lugna henne och förklara, att hon med sina tårar
ohelgade minnet af en så stor hjelte, som hennes man Olof
Tryggvason. Jarlen lofvade henne och alla hennes fångna landsmän
all den frihet och alla de förmåner de kunde önska; men sorgen
hade slagit för djupa rötter i hennes hjerta. Af medlidsamhet
rördes jarlen så, att hans ögon fylldes med tårar, då han
såg drottningens lidande. Hon sökte döden, genom att afhålla
sig från förtärande af någon föda, och afled den 9:de December
år 1000, på nionde dygnet efter slaget vid Svoldern.
