På nordens jättekummel
Jag stafvat mina runor
Och längtansfullt jag blickat
I häfdens rika minnen.
Nu vaknar tidens Norna
Och vapenklangen föres
Ur söderns blomsterdalar
Upp till vår frusna nord.
Jag gått i Sagas lunder.
Der minnets hviskning talar
Om tappra fäders strider;
Då klappade mitt hjerta
Och helig längtan föddes
Uti mitt unga sinne;
Jag trånade, men kände
Ej själf min längtans mål.
Den dag, som skalden anat,
Som hoppet länge väntat,
I ljus är nu uppgången,
Och öfver Norden strålar
Dess glans vid himlaranden;
Då griper skalden harpan
Och sjunger stridens ära
Bland segerns jubelskri.
Förtjust han hvilar ofta
I minnets gröna lunder,
Men ej, som snäckan, lefver,
I skalets trånga fängsel:
Och för det stora gamla
Han glömmer ej det stora,
Som gifver nya tiden
Odödlighetens glans.
Jag har i sagolunden
Nu plockat några rosor
Och till en krans dem bundit
Åt mina unga vänner.
Ej diktens glans förskönar
Hvad här jag vill förtälja;
Den enkla drägten endast
Är sagans poesi.
Som barn min undran väcktes
Af sägner, dem jag hörde,
Om troll och jättar, väsen,
Dem dikten endast skapat
Till att förklara något,
Som men'skan icke kände;
Jag sagans ord blott hörde
Och trodde deruppå.
Men, tiden mognar tanken.
Och diktens inre mening,
Den jag, som barn, ej kände,
Nu fröjdar högt mitt hjerta.
Man bryter rosenknoppen,
Samt bringar den ilIjuset
Och nästa morgon gifver
En fullt utslagen ros!
Uti en aflägsen forntid regerade, efter hvad sagan förtäljer
oss, en mycket rik konung, Gorm Adolfsson, uti Danmark; han
kallades den barnlöse.
En dag, då konung Gorm jagade uti skogen Mörkveden funno två
af hans trälar, Hallwarder och Howarder, ett gossebarn undangömdt
vid foten af en ek. Barnet var lindadt uti dyrbara kläder
och kring hufvudet var knuten en silkesbindel, hvaruti guldmynt
voro inlagda. Trälarne togo barnet, som ännu var vid lif,
och förde det för konungen, hvilken blef mycket glad öfver
detta fynd och upptog pilten såsom sin egen son. Han erhöll
af konung Gorm namnet Knut, derföre att guld varit knutet
om hans hufvud, då han hittades i skogen. Af folket kallades
han Knut den funne. Efter Gorm Adolfsson blef Knut Danmarks
konung och kallades då äfven Träla-Knut derföre att han frigaf
och upphöjde till jarlar de båda trälar, som funnit honom
i skogen.
Man vill äfven veta att denne Knut varit son till Arn Finner
jarl, som hade Saxland i förläning af konung Carl Magnus.
Efter Knut blef hans son, Gorm, konung i Danmark och hade
riket i förläning af Ragnar Lodbroks söner.
Då Sigurd Ormöga och hans gemål vistades på Jutland födde
drottningen en son, som blef kallad Horda-Knut, derföre att
han var född på en ofruktbar hed. Denne Knut blef uppfostrad
hos Gorm Knutson och, efter dennes död, konung öfver hela
Danmark, Ögöthaland, Skåne och Halland, ty genom lottning
emellan Ragnar Lodbroks söner tillföllo dessa länder hans
fader. Horda-Knut hade en son, den han kallade Gorm, efter
sin fosterfader. Om denne Gorm förtäljer sagan, att han varit
en förträfflig konung med ett manligt skönt utseende. Han
blef kallad Gorm den gamle.
