Med
dessa märkliga leksaker sprang vätten upp till konungasonen.
”Min prins,” sade han, “se icke endast på soldaterna och krigsskeppen!
Se också på det arbetande folket! Välsigna det i dina böner
till Gud! Och när du varder konung, så ställ som ditt högsta
mål att öka folkets trefnad och minska dess lidanden! Den
store domaren skall på uppgörelsens dag säga dig: hvad du
hafver gjort desse de ringaste bland mina bröder, det hafver
du gjort mig.”
Vätten var snart nere igen. Rapp och Snapp, Nätt och Lätt
fnyste och gnäggade. Vätten tog tömmarna och satte sig i släden
bredvid Vigg, och det bar af i ilande fart genom en mörk skog.
“Hvart färdas vi nu?” frågade Vigg.
“Till fjällkungen,” svarade vätten.
Vigg var allvarsam och sade efter en stunds tystnad: Ӏr din
kista tom nu?“
“Nästan,” svarade vätten och satte snuggan i munnen.
“Alla andra ha fått julgåfvor, men har du ingen till mig?”
sporde Vigg.
“Jag har icke glömt dig heller; din julgåfva ligger kvar på
kistbottnen.
“Visa mig henne, så är du snäll.”
“Du kan vänta, tills du kommer hem till mor.”
“Nej, du vätte, låt mig se henne nu!“ sade Vigg otåligt.
”Nå, se där då!“ sade vätten, i det han vände sig i släden
och drog fram ur kistan ett par tjocka ullgarnsstrumpor.
“Var det ingenting annat?” mumlade Vigg.
“Skulle de icke vara välkomna? Du har ju hål på dina egna
strumpor?”
“Dem kunde mor stoppat. Då du gifvit konungasonen och de andra
så granna och roliga saker, kunde du gifvit mig något sådant
också.“
Vätten svarade icke ett ord, utan lade strumporna tillbaka
i kistan, men han drog djupare rökar ur pipan än förut och
såg allvarsam ut, han ock.
Så gick färden fram under tystnad. Vigg teg och sköt ut munnen
och afundades konungasonen de granna julsakerna och var ond
på ullgarnsstrumporna. Vätten teg och bolmade ur båda mungiporna.
Men granarna susade, skogsbäckarna sorlade, och snön knastrade
under hästarnas hofvar. Vid skogsbrynet sprang en lyktgubbe
och lyste färden, men det var bara fjäsk, ty stjärnorna och
skarsnön gåfvo tillräckligt ljus.
Så kommo de till ett lodrätt berg. Där stego de ur släden.
Vätten gaf Rapp och Snapp, Nätt och Lätt hvar sin hafrekaka.
Därefter knackade han på bergväggen, och hon öppnade sig.
Han tog Vigg vid handen och gick in i remnan, men många steg
hade de icke gått, innan Vigg vardt rädd.
Ty därinne var rysligt. Där skulle rådt den svartaste natt,
om icke mörkret här och där genomskimrats af de glödande ögonen
hos huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade på
klippornas fuktiga utsprång.
”Jag vill hem till mor,” skrek Vigg.
“Svensk gosse!“ sade vätten.
Då teg Vigg.
”Hvad säger du om den där paddan?” sporde vätten, sedan de
gått ett stycke, och han pekade på ett grönt odjur, som satt
på en sten och spände sina runda ögon i gossen.
“Hon är otäck,“ sade Vigg.
“Henne har du skaffat dit,” sade vätten. ”Ser du, hur stinn
och uppblåst hon är? Det är af oförnöjsamhet och afund.“
“Har jag skaffat dit henne, säger du?”
“Ja visst, Du afundades konungasonen hans gåfvor och föraktade
den skänk jag af vänligt hjärta ville ge dig. För hvarje ond
tanke, som födes hos någon människa, som bor i denna nejd,
kommer en padda eller en huggorm hit in i remnan.”
”Det var styggt,” sade Vigg, och nu skämdes han.
De gingo vidare i många krokar och kommo allt djupare in i
berget. Småningom började det ljusna, och när de svängt om
ett hörn, såg Vigg med häpnad en stor glänsande sal.
Väggarna voro af bergkristall och längs de tre af dem stodo
små grinande dvärgar och höllo facklor, hvilkas sken bröt
sig i regnbågens färger mot kristallerna. Vid fjärde väggen
satt bergkungen på sin guldtron. Han var klädd i en mantel
af asbest, öfversållad med ädelstenar, men såg sorgsen ut.
På en tron vid hans sida satt hans dotter, klädd i silfverskir,
och hon var än mer sorgbunden, ja hon tycktes nästan döende.
Mycket blek och innerligt vacker var hon.
Midt i salen hängde en ofantlig våg, och däromkring stodo
bergtussar, som lade något än i den ena vågskålen än i den
andra.
Och framför konungens tron stod en oräknelig skara tomtebissar
från alla gårdar och stugor på flera mil däromkring och omtalade
allt hvad de människor, i hvilkas hus de höllo till, hade
tänkt, sagt och gjort under årets lopp. Och för hvarje god
tanke och hvarje god gärning de omtalade lade bergtussarna
gyllene vikter i den ena vågskålen, och för hvarje ond tanke
eller ond gärning, som omtalades, lade de en huggorm eller
padda i den andra.
“Vet du, Vigg,” hviskade julvätten, ”saken är den, att prinsessan
är sjuk. Hon skall dö, om hon icke kommer snart ur berget,
ty hon längtar att andas himmelens luft och se solens och
stjärnornas guld, och hon har ett löfte, att om hon får se
himmelen, kan hon ock få se änglarna och vinna evig sällhet.
Hon trånar och längtar, men ut ur berget kommer hon dock icke
förr än den julafton, då det godas vågskål sjunkit till golfvet
och det ondas stigit till taket, men nu ser du, att skålarna
stå så pass jämnt.“
Knappt hade julvätten sagt detta, förr än äfven han framkallades
att aflägga redogörelse. Han hade icke litet att omtala, och
det var godt nästan alltsammans, ty de rön han gjort sträckte
sig blott till juldagarna, och på den dag, då minnet firas
af det fattiga barns födelse, som genom godhet och oskuld
är vordet alla tiders konung, pläga ju människorna vara vänligare
mot hvarandra än annars.
Och tussarna lade allt flera gyllene vikter på vågen, ju längre
vätten skred i sin redogörelse, och det godas vågskål vardt
märkbart tyngre.
Men Vigg stod som på nålar, ty han var rädd, att hans namn
skulle nämnas, och han spratt till och vardt röd och blek,
när vätten slutligen uttalade det namnet. Hvad vätten sade
om Vigg och ullstrumporna, det vill jag för hans skull icke
upprepa, men kan ej förtiga, att en af tussarna lade i det
ondas vågskål den stora gröna padda, som Vigg förut sett i
remnan, och hon vog mycket. Och allas ögon, utom den snälle
vättens, som tittade åt annat håll, fästes på Vigg, konungens,
konungadotterns, tussarnas, dvärgarnas, tomtarnas, och allas
ögon voro antingen så stränga eller så sorgsna, men synnerligen
konungadotterns voro så milda och lidande, att Vigg förde
båda händerna till anletet och ej kunde se upp.
Julvätten omtalade nu, huru den fattiga mor Gertrud på heden
tagit upp den fader och moderlöse lille Vigg, huru hon flätade
mattor och band kvastar och sålde till landthandlaren i byn
för att skaffa födan åt honom, huru hon sydde och lagade hans
kläder, huru hon arbetade med lust och kärlek och bar försakelser
för hans skull och huru hon gladdes åt hans friska lynne och
modiga hjärta och blomstrande kinder och trofasta ögon och
gärna förlät hans pojkstreck - ja, hon bad till Gud för honom
hvar kväll, innan hon somnade, och i dag på morgonen hade
hon i den smällkalle vintern gått långt bort till byn endast
för att kunna glädja honom på aftonen med grenljus och annat
smått.
Och medan vätten talade så, lade tussarna tunga gyllene vkter
i det godas vågskål, och den fula gröna paddan hoppade ned
och försvann i remnan, och den väna konungadotterns ögon fuktades,
och Vigg snyftade högt.
Ja, han snyftade till och med i sömnen, då bergkungens sal
med allt hvad däri fanns var borta, och Vigg låg i sängen
inne i stugan på heden, där julvätten efter fullbordad resa
sagt honom god natt, fast Vigg då var så sömnig, att han icke
hörde det. Den klaraste julbrasa sprakade i spiseln, då han
vaknade, och öfver honom lutade sig mor Gertrud, som sade:
“Stackars lille Vigg, som fått vara så länge ensam här i mörkret!
Jag kunde icke komma förr, ty vägen är lång. Men nu har jag
grenljus och hvetebröd och pepparkaka med mig och äfven en
kaka, som du i morgon skall gifva småfåglarna.
”Och se här,” tillade mor Gertrud, “här har du ett par ullstrumpor,
som jag stickat åt dig i julgåfva, ty det är hvad du nu tarfvar,
lille slitvarg. Och här har du ett par läderskor, som jag
köpt, för att du skall slippa traska i träskor under julhelgen.
Vigg hade länge önskat sig ett par läderskor, och nu synade
han dem på alla sidor med glada ögon. Men än längre synade
han ullstrumporna, så att mor Gertrud trodde, att han ville
hitta någon orätt maska i dem, men saken var den, att Vigg
tyckte, att de voro alldeles lika med dem han sett i vättens
kista. Därefter slog han sina armar kring mor Gertruds hals
och sade: “Tack, mor, för strumporna och för skorna - och
så för strumporna!“
Nu sattes grytan på spiseln, en hvit duk breddes öfver bordet
och grenljuset tändes. Vigg sprang omkring i de nya strumporna
och skorna. Emellanåt stannade han vid fönstret och såg underfundigt
ut åt heden och visste ej rätt, huru det gått till med hans
hemfärd. Men julvätten är snäll och mor Gertrud snäll, det
hade han tydligt för sig, och julaftonen en ljuflig afton,
det visste han.
Där ute strålade tusen stjärnor ned på den tysta heden. Och
i hedens enda stuga rådde spiselvärme, hjärtevärme och glädje.
